Autumn leaves ~ [PRS]

Att säga att Zhìyuans hjärta sjönk raka vägen ner till tårna på honom var en rejäl underdrift. Man kunde riktigt se hur chokad han blev av Louis ord, för att inte tala om underläppen som darrade till. Var han lättlurad? Tydligen, med tanke på att han föll pladask för den andres lilla spratt.
”Du är hemsk! Vet du det?” Utbrast artonåringen och knuffade till gryffindoraren med underläppen putandes och ansiktet alldeles knallrött. ”Så hemsk! Passa dig Delavigne, dina tår kommer kanske inte finnas kvar när du vaknar på morgonen”, fortsatte han och knäppte till honom över pannan. ”Fast vet du vad? Jag har nog ändrat mig angående det där.” Med ett fjantigt litet läte snörpte Zhìyuan på munnen och vred bort ansiktet, varpå han la armarna i kors och såg allmänt purken ut. Däremot varade den lilla charaden inte speciellt länge och det slutade med att han satt där och log som en idiot. Öra till öra med ögonen alldeles glittrande. Han såg nästan lite farlig ut, så det var nog bäst att hålla fingrarna borta.

Med en bedrövad suck, följde den längre av dem Louis exempel och grävde ner sig under det fluffiga täcket. Det hade ju känts bra att ha någon där, men samtidigt ville han inte utsätta den jämnåriges ögon för något så traumatiskt. Plus att han med största sannolikhet skulle försöka mörda honom under hela nattens gång. Fast vem visste? Kanske försteprefektens blotta närvaro hade någon mystisk effekt på honom som gjorde honom mer eller mindre tam? Helt ärligt hade det inte förvånat Zhìyuan, med tanke på hur förbaskat förälskad han var i Loui och dennes underbart blå ögon.
”Vill inte traumatisera dig”, mumlade slytherineleven och blickade tillbaka mot den andre, med stora ögon. ”Men..skulle inte ha något emot att ha dig där..det skulle kännas betydligt bättre att slippa sitta där alldeles ensam innan allting drar igång”, fortsatte han tyst och slängde armarna runt Loui, bara för att dra honom närmare intill sig och gosa ner ansiktet bland de mörkblonda lockarna. De doftade gott och var överdrivet mjuka, ett perfekt ställe att somna på.
”Du kan använda din fantastiska hjärna och koka ihop någon trolldryck som gör allting lite bättre? Bara att få behålla medvetandet skulle vara en rejäl förbättring..”

Ungefär en månad hade hunnit passera sedan Zhìyuan och Louis lilla äventyr i Hogsmeade. Stormen hade passerat inom någon dag eller två, men det betydde inte att vädret varit på topp direkt sedan dess. Himlen hade varit nästan konstant grå och det regnade minst varannan dag, vinden ylade om nätterna och det var allmänt blött och kallt. Det enda positiva var att Halloween började närma sig, lagom tills nästa fullmåne. Okej, nu var det fortfarande några dagar kvar, men obehaget hade redan börjat klättra längsmed ryggraden på slytherinaren.
Med en lätt rysning, drog artonåringen halsduken tätare intill sig, medan stegen styrde honom mot den lilla byn bortom de böljande fälten. Det började redan bli mörkt, men han hade åtminstone en timme på sig innan butikerna stängde, precis lagom med tid för att köpa ett lass hostmedicin åt stackars Loui. Och kanske en hög med godis, bara som pricken över iet. Kanske de kunde ockupera något tomt klassrum och bara mysa, det hade varit perfekt. Nu kanske han också skulle bli sjuk om de envisades med att hålla sig så nära inpå varandra, men det spelade verkligen ingen roll. Han kände sig redan ganska krasslig och obekväm i sitt eget skinn. Tänderna kliade som bara den och ögonen sved som om någon hällt ett kar med salt i dem lite då och då.

Efter att ha lagt vantarna på både hostmedicin och halstabletter, fortsatte slytherineleven mot Honeydukes. Med tanke på att det var en fredag eftermiddag, var det ganska fullt inne i den lilla butiken, men det kvittade. Det doftade förskräckligt lockande om allt godis och trots att Zhìyuan inte planerat att köpa på sig allt för mycket, slutade det ändå med att han lassade upp en halvt gigantisk påse vid kassan.
Kvinnan bakom disken tittade på honom med ett höjt ögonbryn, innan hon övergick till att inspektera påsen och därefter väga den. Hade han köpt för mycket? Uppenbarligen, annars hade hon inte sett så road ut.
”Det blir fem galleoner”, sade hon och lyfte ner godiset från vågen. Fem? Okej, kanske lite dyrt men det var okej. Det var ju ändå fredag och det här skulle säkert räcka i minst en månad. Eller en dag - han hade ju en tendens att äta extremt mycket.
Artonåringen slängde upp de guldiga mynten på disken och nickade smått. Dags att fly sin kos.

Utanför godisbutiken doftade det långt ifrån lika behagligt. Regnet hängde i luften som en tjock dimma och kylan kröp genast alldeles för nära inpå. Urk, varför hade de inte en buss eller något som gick mellan byn och slottet? Eller en vagn? Vad som helst hade varit bättre än att behöva släpa sig genom det här värdet till fots.
Zhìyuan muttrade något som inte riktigt gick att urskilja, innan han långsamt började röra sig tillbaka längsmed kullerstensgatan. Däremot dröjde det inte länge förrän han abrupt stannade till, med näsan rynkad och en grimas strykandes över ansiktet. Blod, det riktigt stank av blod. Hade en duva eller något kraschat in i ett fönster?
Utan att tänka två gånger, tog han in på den lilla sidogatan lukten varit mest påträngande vid. Han var helt klart på rätt spår, det luktade vidrigt.

När artonåringen fann boven till det hela, blev ansiktet vitt som ett lakan och han tappade båda påsarna han gått och kånkat på. Så mycket blod.
”Ehm, ursäkta, är du okej?” Undrade han tveksamt och gick fram mot siluetten på marken. ”Du ser inte ut att vara okej..Madison?” Zhìyuan skyndande sig fram till den jämnåriga flickan och skakade löst om henne. ”Hörru, är du okej? Du är inte död va? Helvete..”

Hur Zhìyuan lyckades kånka tillbaka Madison hela vägen till slottet var lite av ett mysterium, men efter många om och men snubblade han in i sjukhusflygeln, fortfarande med den medvetslösa flickan i armarna. Händerna var alldeles kletiga av blod och han darrade som ett asplöv. Tänk om hon var död. Hon hade inte varit det när han påbörjat resan, men den hade tagit gott och väl en halvtimme.
”Zhìyuan?” Den välbekanta rösten förde artonåringen tillbaka till verkligheten och han höjde de glansiga ögonen, med underläppen darrandes och benen alldeles vingliga.
”Jag..jag hittade henne såhär..visste inte vad jag skulle göra”, snyftade han, mer än redo att kollapsa. Lyckligtvis hann Yuxuan fånga upp Madison innan han gjorde det, men det var verkligen på håret. Den äldre Huaze brodern hade också blivit vitt som ett lakan, där nu stod med den medvetslösa eleven i famnen.
”Du..okej, det är okej”, svarade han och skyndade sig att placera Madison i en av de många tomma sängarna. ”Du gjorde helt rätt, Zhìyuan”, fortsatte han och hastade iväg för att hämta rätt verktyg, eller vad man nu skulle kalla dem för.
”Var är madam Pomfrey? Hon borde vara här”, halvt ylade slytherineleven på golvet och torkade bort tårarna som slingrade sig nerför kinderna. Åh jo, han var minst sagt traumatiserad.
”Hon är inte här, men det är ingen fara”, försäkrade Yuxuan och började se över flickans skador. Först tog han hand om såret över huvudet, konstaterade att hon hade en bruten näsa och några brutna revben. Andas in, andas ut.


Efter att situationen lugnat sig en smula och tjugoåringen lyckats få allting under hyfsad kontroll, vände han sig återigen mot den yngre brodern.
”Vad heter hon?” Frågade han stillsamt och torkade av händerna, som blivit kladdiga av allt blod. Urk. Man kunde tro att varulvar var relativt vana vid blod, men nejdå. Lukten var något man aldrig kunde vänja sig vid.
”Madison..och vad fan gör du här? Borde inte du vara någonstans i London och plugga livet ur dig?” Kraxade Zhìyuan, som lyckats slå sig ner på en av de vita sängarna.
”Det kallas praktik.” Yuxuan himlade med ögonen och strök försiktigt några hårstrån från Madisons ansikte. ”Du kommer att bli bra på nolltid, jag lovar”, mumlade han och studerade det fridfulla ansiktet, innan han slog sig ner på en stol intill sängen. ”Såg du vad som hände?” Undrade han efter en stunds tystnad, fortfarande med de svarta ögonen på patienten.
”Nej, det stank av blod och jag blev nyfiken och så låg hon där och såg alldeles död ut”, sade den yngre brodern och sneglade ner mot sina blodiga händer. ”Kommer hon klara sig?” Frågade han fortsättningsvis och vände även sina mörka ögon mot Madison.
”Hon kommer att bli helt återställd, men det kanske dröjer ett tag..för att inte tala om den mentala påfrestningen..” Usch vilken röra.

Till en början hade Zhìyuan suttit fastlimmad vid Loui som ett stort plåster, men allteftersom tiden gick och Madison inte verkade ha några planer på att återfå sitt medvetande, hade han bestämt sig för att ta en dusch. En lång dusch som sakta men säkert sköljt bort allt blod och resten av stressen som greppat tag om honom. När han sedan kom tillbaka från duschrummet i sjukhusflygeln, verkade det som om situationen var helt oförändrad. Försteprefekten satt fortfarande och såg helt förstörd ut och Yuxuan satt och bläddrade i en av sina läroböcker. Och så låg förstås Madison där, nerbäddad under de vita lakanen med en stor blåtira över ena ögat.
”Har hon inte vaknat än? Borde du inte gå och hämta madam Po-” Precis innan han hann avsluta meningen, hade Loui redan hunnit påpeka det uppenbara - att tvillingsystern vaknat till liv. Tack gode gud. Artonåringen slog sig ner bredvid den jämnårige, fortfarande med handduken i håret.
”Började nästan tro att hon aldrig skulle vakna igen”, sade han med en lätt rysning och placerade handduken runt axlarna istället.

Kommentaren från den yngre brodern fick Yuxuans mörka ögon att smalna, samtidigt som han sände en varnande blick mot Zhìyuan. Hur taktlös kunde man egentligen vara?
”Hur känner du dig?” Undrade tjugoåringen försiktigt och lade ifrån sig boken, innan han kom upp på benen och placerade två fingrar över den yngre flickans handled. Pulsen kändes stark och rytmisk, så det var positivt. Däremot tvivlade han inte på att hon hade förskräckligt ont.
”Tror du att du klarar av att sitta upp? Skulle gärna vilja ge dig någonting för både smärtan och de brutna benen”, fortsatte han och sneglade hastigt mot de andra två eleverna, där Zhìyuan var i full färd med att slingra sig om Loui. Han var verkligen hopplös.
”Vänta lite.” Yuxuan skyndade sig bort mot madam Pomfreys kontor, där han samlade på sig av ett flertal små flaskor och en salva att smörja blåtiran med. Därefter småsprang han tillbaka mot sängen och placerade allting på nattduksbordet. Okej, en sak i taget. Smärtstillande var nog bäst att börja med.

Den där kommentaren som Zhìyuan slänger ut sig får Loui att vända på huvudet och skicka honom en sträng blick. Nej, inte direkt en särskilt bra kommentar vid en stund som denna. Tänk om Madison skulle ha hört det? Vilket hon faktiskt gjort. Det enda friska ögat blänger på honom. Hon har ingen aning om vem den här personen är, men inte den bästa starten iallafall.

"Jag känner mig fantastisk," svarar hon ironiskt med ett litet skratt och gömmer ansiktet i händerna ett slag. Inte för att vara elak på något sätt alls, utan mest för att hitta någonting roligt att göra. Nu hade skämtet varit rätt dåligt, men skitsamma. "Förlåt.. jag känner mig sådär," mumlar hon med en grimas strykande över hans ansikte, medan hon försöker att sätta sig upp som den andre mannen ber. Tyvärr går inte det så värst bra.
"Jag hjälper dig," erbjuder Loui och sträcker sig för att hjälpa sin syster, men hon skakar genast på huvudet. Nejdå, hon ska klara det här själv, hon är inte så illa tilltygad.. nej, absolut inte.
"Det går bra," skyndar hon sig att säga och försöker hasa sig upp i sängen till en sittande position, och hon lyckas tillslut. Blicken glider över de tre personerna i rummet medan ögonbrynen är rynkade. Det är rätt uppenbart att killen som sitter bredvid hennes bror är hennes pojkvän, så som han klänger. Hon finner det gulligt, men hon orkar inte riktigt hälsa på honom vid det här laget.
"Åhh, så du ska ge mig en massa goda saker?" Undrar hon syftandes på smärtstillande, gud vad hon vill ha smärtstillande. Och kanske någonting annat också. "Du är inte madam Pomfrey.. är du praktikant?"

Alla i rummet hade nog föredragit om Zhìyuan haft förmågan att hålla käften, men tyvärr var han inte vidare duktig på att hålla munnen stängd. Dock hade han annat syssla med för stunden, typ som att klänga på Loui. Varför var de ens sura på honom? Hade hans fantastiska näsa inte snappat upp allt det där blodet hade Madison säkert varit död i den stunden, så det så.
Med underläppen putandes betraktade han hur den jämnåriga flickan satte sig upp, och sedan hur Yuxuan fixade till kudden bakom henne. Vilken gentleman, precis som alltid. Kunde han inte ha någon form av brist? Förutom den dåliga självsynen då, men den räknades inte riktigt.

”Precis, en hel drös med massa smaskiga mediciner”, svarade den äldre Huaze brodern och övergick till att mixa ihop några av dryckerna, vilket fick innehållet i det genomskinliga glaset att bli en mörkt blå färg. Det såg allt annat än hälsosamt ut, men han visste faktiskt vad han sysslade med.
”Hm? Du säger alltså det?” Undrade tjugoåringen med ett blekt leende på läpparna, innan han placerade glaset i handen på Madison. ”Nej, jag är inte madam Pomfrey, men jag skulle nog säga att jag är ganska duktig när det kommer till läkekonst. Och hon kommer säkert tillbaka innan kvällen är över, så du behöver inte vara orolig”, fortsatte han och lade en hand över pannan på flickan istället. Feber, hon hade definitivt feber. Precis som han brukade få innan fullmånarna, vilket betydde att han hade dunderkoll på hur man skulle få bukt med den.
”Ska ge dig något febernedsättande också, din panna är mer eller mindre som en stekpanna..kanske borde hämta ett ägg eller två”, skämtade han och himlade med ögonen åt sig själv. Klantig som alltid, varför hade han ens valt att inrikta sig på ett yrke där man behövde socialisera sig? Han var liksom allt annat än bra på det. Men men, övning ger färdighet och det här var ett perfekt tillfälle att öva!

Efter att ha hastat bort mot skolsysterns kontor igen, återvände han med ytterligare en liten flaska, vars innehåll han mätte upp med en tesked.
”Det smakar extremt dåligt, men du kommer känna dig ganska så mycket bättre efteråt”, försäkrade han och höll skeden framför munnen på henne. ”Loui, hämtar du lite vatten? Så att hon kan skölja munnen efteråt.”

Madison får nästan ett panikartat ansiktsuttryck när det verkar som att praktikanten tagit hennes påpekande som en hint om att hon inte litar på honom. Nu borde hon inte bry sig så mycket egentligen, det brukar hon göra.. kanske det bara är för att han är den som ska få henne att bli bra igen och att hon inte vill att han ska förgifta henne när han blir arg på henne.. it dosesn’t make sense, men vi säger så.
”Förlåt nej, jag tvivlar inte på dina kunskaper alls.. det var bara ett konstaterande av förvåning,” försöker hon förklara och försöker att himla med ögonen, det måste se lustigt ut när hon knappt kan hålla ett utav dem öppet. ”Jag oroar mig inte,” mumlar hon och börjar pilla med sina fingrar. Hon vet inte riktigt vad hon ska göra av sig själv, vart hon ska kolla. Det är som att Ians ord ekar i hennes huvud och när hon sluter ögonlocken kommer bilden av vad som hänt tillbaka. De kristallblå ögonen landar och stannar kvar på sina egna händer, hon kan fortfarande inte riktigt greppa vad som hänt. Det har aldrig gått så långt innan, egentligen har det ju funnits varningstecken, men det här förväntade hon sig inte. Tankarna leder till att små tårar stryker sig ner över kinderna igen, men hon försöker genast att torka bort dem alla. När läkarstudenten sedan nämner stekpanna och ägg så kan hon inte undgå att skratta till.
”Herregud vilket torrt skämt, men det var väldigt roligt,” säger hon sanningsenligt och kan inte undgå att skratta till igen. Hon hade inte förstått det först, men jo nu, hon finner det kul.

Loui har inte riktigt kunnat slingra om armarna runt Zhíyuan tillbaka, fokuset har främst varit på tvillingsystern, och när Yuxuan ber honom hämta lite vatten så skjuts han upp i luften. Madison finner det oerhört gulligt, och hon är oerhört tacksam för sin bror. Hennes blick glider ner mot en liten påse, som är fylld med olika av hennes projekt, både stickningar och virkningar. Fan vad gulligt.
”Åh.. tack för att du förvarnar mig,” Madison grimaserar i ett försök att förbereda sig, innan hon välkomnar skeden i munnen. Nej.. nej, det är verkligen inte särskilt gott. Gryffindoreleven har nästan lust att få upp innehållet igen. Hon tar emot glaset med vatten från sin bror och häller i sig det, som att hon aldrig druckit förut. Artonåringen lutar sig mot kudden och sluter ögonlocken ett slag. Under tiden lutar Loui huvudet mot sin pojkväns axel medan ögonen är stora, glansiga och fasta på systern. ”Så ehm.. vad heter du? Du måste vara väldigt duktig för att få en plats här."

Det hade inte varit vidare konstigt om Madison haft sina tvivel om tjugoåringens färdigheter. Han var trots allt ganska ung och såg även ut att vara det. Ett smalt leende dansade på de smått rosiga läpparna medan han plockade undan flaskorna från nattduksbordet. Hade han varit i hennes position hade han nog också undrar vart fan madam Pomfrey tagit vägen.
”Även om du hade gjort det hade jag inte direkt tagit åt mig”, försäkrade Yuxuan och slog sig ner på stolen bredvid sängen igen. Benen knakade som om han vore åttio bast, vilket fick honom att sucka inombords. Snart skulle de väl poppa ur led också, något de hade en tendens att göra när fullmånen närmade sig - precis på samma sätt som tänderna inte riktigt ville hålla sig fast i tandköttet. Gud, han var verkligen som en gammal man, en riktigt gammal man vara kropp slutat fungera.
När tårarna sedan började slingra sig nerför kinderna på flickan, visste han inte riktigt vad han skulle ta sig till. Ingenting? Hennes bror var ju där trots allt och vad hade han själv ens att komma med? En tafatt klapp på axeln och några tröstande ord? Egentligen ville han bra gärna fråga vad det var som egentligen hänt, men det var definitivt inte rätt tillfälle.
”Vadå torrt? Tycker att det var riktigt påhittigt”, svarade den äldre och skakade på huvudet. ”Nej, det var hemskt och jag är väl medveten om det, tro mig. Sociala interaktioner har aldrig varit min starka sida”, förklarade han fortsättningsvis och lät huvudet falla lätt på sned, där han satt och studerade patienten. Trots att ena ögat var väldigt svullet kunde han ändå notera att hon hade blåa ögon och praktiskt taget felfri hy. Äsch, varför satt han ens och kollade på henne? Det var inte något vidare trevligt beteende.

Lyckligtvis verkade det gå hyfsat bra för Madison att få i sig medicinerna, vilket betydde att hon snart skulle börja må betydligt bättre. Inte bra på långa vägar, men bättre och det var i sin tur bättre än ingenting. Däremot var det nog tur att de hade det där glaset med vatten på standby, då hon såg smått spyfärdig ut. Stackarn.
”Jag? Yuxuan, Huaze Yuxuan”, berättade tjugoåringen och drog på munnen, nu med armarna i kors och ögonen riktade mot ett av fönstren, där regnet återigen piskade mot rutan. ”Det där är min lillebror”, fortsatte han och nickade mot Zhìyuan, som nu fått för sig att börja sniffa på Louis hår. Han kunde verkligen inte bete sig som en vanlig människa, kunde han? Yuxuan kunde inte undgå att himla med ögonen, innan han vände dem mot fönstret igen. Det var nog ganska uppenbart att han inte alls visste hur han skulle bete sig, men äsch då.
”Gick ut för lite över två år sen, så om inget annat borde du ha sett mig åtminstone någon gång, även om jag brukade gömma mig i biblioteket nittio procent av tiden..” Babbel, varför babblade han ens? Och varför hade kinderna blivit varma? Han kanske också höll på att få feber, det var inte helt omöjligt.
”Vill du ha någonting mer att dricka? Te? Saft? Måste nog rekommendera att du inte dricker kaffe, men allt annat går bra! Förutom sprit då.” Ännu mer babbel.

”Nej alltså jag fann det roligt.. men samtidigt så har jag slagit i huvudet så jag kanske inte kan bedöma det helt rätt.” Svarar Madison med ett litet frustande. Jodå, hon hade funnit skämtet roligt, konstigt nog. Hon lägger huvudet på sned medan hon betraktar den andre med ett svagt leende.”Än så länge tycker att du gör det rätt bra.” Lägger hon till och gäspar tyst. Det är väl inte konstigt att hon är trött, trots att hon varit helt borta? Nej, hon tycker iallafall det. Artonåringen vänder blicken mot Loui som nu tagit henne i handen och börjat smeka den mjuka huden med tummen i lugnande takt. Detta leder till att han börjar massera hennes händer, det kan vara väldigt lugnande och skönt, så förhoppningsvis hjälper det lite.

”Är du hungrig? Jag kan gå till köket och fråga om det finns frukost kvar.” Erbjuder han medan massagen fortsätter. Med ett leende på läpparna börjar hon fundera så det knakar. Nu har hon inte ätit någonting på ett bra tag, och magen knorrar som bara den.. samtidigt så är massagen fruktansvärt bekväm. Jösses, hon kommer kanske bli bekväm med att få lite frukost serverad och massage för händerna.
”Vad snällt.. åh ja gärna,” svarar hon tacksamt och kramar om Louis hand. Att äta kommer nog få henne att må lite bättre, för fy fan vad hungrig hon är. Loui ställer sig upp och lämnar en kyss på hennes panna innan han börjar röra sig ut ur sjukhusflygeln.
”Zhíyuan, ska du med eller vill du stanna här?”

De kristallblå ögonen följer Yuxuans lilla nickning mot killen som sitter och klänger på hennes bror.
”Ahh, så din brorsa dejtar min? Trevligt,” påpekar hon med ett leende på läpparna. De två verkar trivas väldigt bra tillsammans, och det gör henne oerhört lycklig. Hennes bror har aldrig varit i ett förhållande, och han verkar verkligen gilla den andre, så Zhíyuan har redan en del av hennes respekt, även om det kanske är dumt. Blicken glider bort från de två turturduvorna till Yuxuan. Hon kan redan känna hur synen börjar bli bättre i ögat med blåtiran. Är det så att blåtiran redan börjar bli mindre? Ja.. det känns nästan som det. Madison höjer sin hand mot blåtiran och känner runt lite. Jodå, det börjar bli bättre.
”Jag har nog sett dig tidigare.. tror faktiskt jag hade en liten crush på dig när jag var yngre,” berättar Madison ärligt och frustar tyst till. Herregud, varför hade hon behövt ta upp det? Aja, det var flera år sedan, inget värde i det längre direkt.
”Åhh ja, finns det te? Jag tar gärna te.”

Loui behövde inte fråga Zhìyuan två gånger, utan så snart frågan lämnade hans beroendeframkallande läppar, var artonåringen redan uppe på fötterna. För det första ville han inte bli lämnad ensam med Yuxuan och Madison och för det andra var det inte bara sjukhusflygelns enda patient som var hungrig. Magen klagade något alldeles förskräckligt och han hade redan börjat tugga på pojkvännens hår, så det var nog bäst att få lite mat i magen. Plus att han stannat där mer eller mindre hela natten! De kunde utan tvekan klara sig utan honom i några minuter. Eller några timmar, han kanske skulle behöva stanna nere i den stora salen för slicka rent alla tallrikar. Ja, så pass hungrig var han, mycket riktigt.

När de två turturduvorna lämnat sjukhusflygeln, vågade Yuxuan sig på att snegla mot Madison igen. Inte länge eller så, utan mest för att konstatera att hon inte verkade få någon allergisk reaktion på någon av medikamenterna. Men det verkade hon inte, vilket var otroligt skönt. Nu visste han förvisso hur man skulle hantera det om olyckan väl var framme, men han ville inte gärna sticka henne med en nål efter allt hon gått igenom.
”Trodde helt ärligt aldrig att Zhìyuan skulle hitta någon som står ut med honom. Du skulle se hans rum därhemma..bara det i sig är tillräckligt för att avskräcka hela jordens befolkning”, sade den äldre med ett litet skratt och vände de svarta ögonen ner mot händerna istället, som låg knäppta i knät på honom. Det som flög ur Madison därnäst fick däremot blicken att skjuta upp igen, tillsammans med båda ögonbrynen. Hon hade haft vadå? En crush? På honom? Nej, det var inte möjligt, vem kunde ha en crush på någon som honom? Åh jo, Yuxuan var inte det minsta medveten om riktigt hur bra han såg ut, och detta trots att han glodde på sig själv i spegeln varje dag. Jösses.
”Varför hade du en crush på mig av alla människor? För att jag är lång eller? Är det något folk brukar bli attraherade av?” Rabblade han på och kände hur rodnaden över kinderna djupnade. Varför det var han som blev generad när det var Madison som slängt ur sig något genant var minst sagt en gåta.

Innan hon hann svara något på hans evinnerliga babbel, kom Yuxuan upp på fötterna och sprintade iväg till kontoret igen - efter att ha samlat ihop alla små flaskor på nattduksbordet. Vilken underbar flyktväg, nu kunde han stå där och koka te tills Loui och Zhìyuan kom tillbaka, för uppenbarligen funkade det inte att vara ensam med Madison.
Dock blev det inte så, att han kokade te tills de fick sällskap igen. Utan han svansade så småningom tillbaka mot den yngre flickans säng, där han ställde ner två koppar och en tekanna på nattduksbordet.
”Jag hoppas du gillar grönt te, det kommer från min hemstad”, berättade tjugoåringen och fyllde upp muggarna. ”Och ja, jag bär med mig en burk med te precis överallt, döm mig inte”, fortsatte han kvickt därpå och plockade upp en av muggarna, för att genast börja smutta på den heta vätskan. Det kvittade totalt om han brände sig på tungan, det var bättre än att fortsätta babbla.