Over the rainbow [PRS]
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > Over the rainbow [PRS]
Användare | Inlägg |
---|---|
l’Hospial
Elev |
”Förmodligen för att jag mår mycket bättre”, svarade artonåringen och drog en hand genom det svarta håret. Han mådde mycket riktigt betydligt bättre - de mörka cirklarna var bra mycket blekare än de varit under gårdagen och huden hade återfått lite färg. Till och med ögonen såg mer livliga ut, men det kunde möjligen bero på att de mörka cirklarna var veck.
”Det är förmodligen mitt fel antar jag?” Undrade Zhìyuan och följde den andres exempel genom att klia sig i nacken. De svarta lockarna kittlade mot fingrarna och han rös lätt till. Han var också vrålhungrig, så det lät som en väldigt bra idé att börja röra sig ner mot den stora salen för att få i sig lite käk. ”Absolut”, konstaterade slytherineleven och pillade lite med sin T-shirt, medan benen började röra sig mot de stängda dörrarna som ledde ut från sjukhusflygeln. Han puttade upp dem och höll upp en av dem för Loui, i väntan på att han skulle passera. Den stora salen var bara halvfull med elever så tidigt på morgonen, varav de flesta just verkade ha kommit. Zhìyuan scannade salen efter en ledig plats och de svarta ögonen landade tillsist vid hufflepuff bordet, där Junghoon satt och läste i en av de många läroböckerna han alltid släpade med sig. Artonåringen nickade bort mot sin vän och tittade sedan på Loui. ”Är det okej om vi sitter där? Han är lite underlig men du kommer nog tycka om honom”, sade han och började röra sig bort mot bordet. Zhìyuan slog sig ner mittemot Junghoon och började ta för sig av maten som stod utspridd över bordet. ”Godmorgon”, började artonåringen och lade på en hög med bacon på silvertallriken framför sig. ”Du kom aldrig och besökte mig i sjukhusflygeln”, fortsatte han och sände iväg en blängande blick mot vännen, som långsamt lade ner boken och lät de mörka ögonen glida mellan Zhìyuan och Loui. ”Du vet att jag har en skrivning på måndag”, försökte Junghoon försvara sig själv, fortfarande med en hand på boken och blicken flackandes. ”Och jag ville inte störa dig”, muttrade han fortsättningsvis och lät de chokladbruna ögonen landa på försteprefekten istället. ”Du heter Loui va?” Undrade den jämnåriga eleven och sträckte fram en hand mot ravenclaweleven. ”Jag är Junghoon, Lee Junghoon.” Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 17 maj, 2023 12:35 |
l’Hospial
Elev |
Junghoon verkade inte ha något emot Louis sällskap, utan snarare tvärtom. Det kunde vara väldigt krävande att socialisera sig med en energisk Zhìyuan, så det var nästan lite skönt att få en extra hand.
”Det är i forntida runskrifter, har försökt att banka in allting i skallen sedan i tisdags men det sätter sig verkligen inte”, förklarade Junghoon och slog igen boken han nyss läst i. Han släppte ut en lätt irriterad suck och tog några klunkar av det varma teet han hade framför sig, i vad som såg ut att vara ett försök att lugna nerverna. Det verkade inte gå något vidare, men han hade åtminstone gett det ett ärligt försök. ”Junghoon tror alltid att han kommer få underkänt men sen drar han ändå till med ett utomordentligt eller över förväntan”, sade Zhìyuan och betraktade Loui medan denne lassade på äggröra och frukt på sin tallrik. Artonåringen vände sedan de mörka ögonen mot sin egen tallrik istället, där han genast började skämmas. Merlin, hur hade han lyckats lägga på bacon, bacon och ännu mer bacon? Det fanns inte en endaste grönsak eller frukt där, inte ens ett litet stekt ägg. De andra två hade varierade tallrikar, medan han själv satt där och såg ut som en femåring - hans tallrik talade för det i vilket fall. ”Jag tror inte alls att jag kommer få underkänt, det är bara..jag vet inte, det känns alltid som att det kommer gå åt helskotta”, muttrade Junghoon och petade med sin egen äggröra, samtidigt som han sände iväg en mördande blick mot sin vän. Var han alltid tvungen att dela med sig av onödiga saker hufflepuff eleven egentligen hellre höll för sig själv? ”Så med andra ord tror du att du kommer få underkänt”, konstaterade Zhìyuan och ignorerade totalt vännens blick, bara för att låta ögonen vandra mot Loui igen. Där fäste de sig, och vägrade att släppa taget. Hade det varit dumt att slå sig ner vid Junghoon? Kanske den andre tyckte att det var det, att han inte kände sig komfortabel med det hela? Nu såg det inte ut att vara några problem, men han hade verkat lite osäker när han svarat ’visst’ innan. ”Zhìyuan, om det är någon som tror att de kommer få underkänt hela tiden så är det faktiskt du”, påpekade hufflepuffaren, som inte riktigt kunde släppa konversationen. Han vände sedan de chokladbruna ögonen mot huvudprefekten istället och log ursäktande. ”Det här är varför jag gillar när han skaffar sig nya vänner, då slipper jag det här ständiga gruffandet..hur träffade ni på varandra egentligen? För ni är..ehm..ett udda par”, sade Junghoon och hostade smått till. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 17 maj, 2023 19:09 |
l’Hospial
Elev |
Så det var inte bara Junghoon som kände på det där sättet när det kom till skrivningar? Zhìyuan kände väl egentligen också lite på det där sättet, men skillnaden var att han faktiskt gick och fick underkänt hälften av gångerna. Det måste ha varit otroligt krävande att känna på samma sätt och sen alltid lyckas få godkänt - eller ännu bättre. Loui hade väl till exempel aldrig fått någonting sämre än utomordentligt i något ämne. Nu kunde artonåringen knappast vara helt säker på det, naturligtvis, men han kunde åtminstone gissa. Och om han nu fick gissa så gissade han att det var så det låg till. Vad han visste fick Junghoon sällan något under över förväntan heller, så deras ständiga oroande var inte rättfärdigat. Det var verkligen skillnad för någon som Zhìyuan, som i själva verket fick bedrövligt och knäppt oftare än sällan. Till exempel låg hans snittbetyg i trolldryckskonst på knäppt, och det hade legat lägre om det varit möjligt. Egentligen var det väldigt synd eftersom han skulle behöva lära sig hur man bryggde stormhattselixiret, men det var nog bara att glömma vid det laget.
”Visst? Det är hemskt att det alltid känns så, men samtidigt antar jag att det leder till att man studerar bättre och gör bättre ifrån sig”, sade Junghoon med en lätt suck och stoppade en munfull äggröra i munnen. Det låg någonting i det där, för om det nu kändes som om man skulle göra skit ifrån sig så ledde det ju ofta till att man pluggade ännu hårdare och därmed bankade in fakta i skallen mer effektivt. Inte i Zhìyuans fall såklart, men förmodligen för många andra. Nej, för hans egen del ledde det mest till att han satt och stirrade på böckerna med magont och inte fick någonting alls gjort istället. Kändes det som om han skulle göra dåligt ifrån sig, ja då gjorde han också dåligt ifrån sig. Det där att det skulle ge honom en liten extra kick i rumpan fungerade liksom inte. ”Fick du kvarsittning?” Undrade Junghoon förvånat, men skakade snabbt av sig det där förvånad ansiktsuttrycket som strök sig över de delikata dragen. ”Förlåt, jag visste bara inte att även försteprefekter kunde få det, inte för att jag dömer dig eller någonting”, fortsatte han snabbt därefter och log fjantigt mot Loui, vars fingrar verkade plocka febrilt med håren i ögonbrynen. Det fick Zhìyuan att rynka på sina egna ögonbryn. Var det där något han gjorde när han var stressad? Tänkte han ens på att han gjorde det? Många frågor och få svar, det var allt han fick av att undra. ”Ah, så han började blöda näsblod igen?” Junghoon sände iväg en kvick blick mot vännen, med en lätt medlidande uppsyn. Det där var någonting han själv fått vara med och uppleva flertalet gånger, så det kom inte direkt som någon överraskning. ”Ja, jag började blöda näsblod. Igen”, konstaterade Zhìyuan buttert, varpå han strax log igen, den här gången mot ravenclaw eleven. ”Men det gjorde faktiskt ingenting den här gången, för jag fick ju chansen att lära känna dig lite bättre”, fortsatte han glatt och stoppade in en skiva med bacon i munnen. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 18 maj, 2023 15:16 |
l’Hospial
Elev |
”Ah, så det var på den nivån alltså?” Sade Junghoon och verkade inte kunna låta bli att himla med ögonen. Det var inte en hemlighet att han aldrig gillat varken Malfoy eller Snape, så att det var anledningen till att ravenclaw eleven fått kvarsittning, det gjorde honom smått glad. Inte för att han var glad att den andre fått kvarsittning eller så, men han fann det både roande och glädjande att han dragit igång en diskussion som Malfoy, med absolut största sannolikhet, skulle ha förlorat.
”Jag förstår varför du fick kvarsittning då, även om jag inte håller med om anledningen”, fortsatte hufflepuffaren efter en stunds tystnad och log brett mot Loui, vilket helt klart var ett tecken på att han fullt accepterade den jämnårige. Zhìyuan å andra sidan noterade snabbt hur rosig huvudprefekten blivit om kinderna och att han febrilt drog ut hårstrån från ögonbrynen. Det verkade som om det inte varit någon bra idé från Junghoons sida att påpeka det där om hur försteprefekter inte fick kvarsittning, eller att han trott att de inte fick det. Åh, nu hade han verkligen tabbat sig, även om han uppenbarligen absolut inte menat att göra det. ”Jag önskar att det varit anledningen till att jag fick kvarsittning”, sade artonåringen och putade med underläppen. Att han själv fått kvarsittning för att han talat för högt under en lektion kändes genast extremt patetiskt. Någonting emot det? Absolut inte. Om något hade Zhìyuan starkt uppskattat den andres sällskap väldigt mycket. Deras konversationer hade varit både djupa och allvarliga men även trevliga och lättsamma, vilket gjort dem både behagliga och intressanta på samma gång. ”Jag hade ingenting emot ditt sällskap, snarare tvärtom”, mumlade artonåringen, vars kinder fått samma färg som Louis. Var det uppenbart att de gillade varandra? Med största sannolikhet, ja. De rodnade så snart de ens kollade på varandra och hade delat säng under natten, det var väl klart som fan att de redan tyckte om varandra. Junghoon verkade också ha lagt märke till det, då ett blekt flin strök sig över läpparna på honom medan han betraktade de andra två. Det var i alla fall väldigt uppenbart för honom att de funnit tyckte för varandra och kanske, men bara kanske, också var attraherade av varandra. ”Har faktiskt tyckt att ditt sällskap har varit väldigt trevligt och skulle helt ärligt inte ha något emot att göra om det..det var liksom mysigt”, fortsatte Zhìyuan tyst och slängde iväg en mördande blick mot vännen tvärs över bordet. Varför såg han ut sådär? Vad var det han visste? Kunde han möjligen läsa deras tankar och visste att de delat säng under natten? Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 18 maj, 2023 20:46 |
l’Hospial
Elev |
Om det var något Junghoon lade märke till så var det hur de två jämnåriga eleverna satt och rodnade som idioter. De satt uppenbarligen i samma båt och hufflepuffaren kunde inte undgå att finna det hela en smula lustigt. Zhìyuan brukade aldrig bete sig på det där sättet, han var oftast trumpen och sur men nu satt han helt plötsligt där med kinder röda som två mogna tomater. Det var smärtsamt uppenbart att han tyckte om Loui, trots att de inte känt varandra någon längre stund.
”Tycker du?” Undrade Zhìyuan och rodnade ännu djupare, någonting han inte alls verkade kunna styra över. Eller det kunde han ju såklart inte, kinderna levde sitt eget liv. De var ungefär som svansen varit under fullmånen, det var liksom ingenting han kunde styra över. ”Du är också lätt att prata med”, mumlade artonåringen efter att ha stoppat ytterligare ene bit med bacon i munnen, samt efter att han slagit sig själv löst över kinderna några gånger. Åh vad pinsamt! Loui måste trott att han var spritt språngande galen som satt och betedde sig på det där viset. Junghoon tyckte i alla fall det - eller hans roade blick talade åtminstone för det. När en röst plötsligt ljöd vid sidan av bordet, ryckte Zhìyuan till och placerade hastigt händerna över kinderna. Merlin nej snälla. ”Godmorgon”, kvittrade Junghoon tillbaka och tog genast flickan som tydligen hette Madisons hand, bara för att ge den en lätt skakning. ”Junghoon, Lee Junghoon”, fortsatte han därefter och tittade besvärat mot sin vän, som inte verkade ha några planer på att skaka Madisons hand. Istället satt han där och blängde mot den nyanlända eleven, med mörka ögon och läpparna sammanpressade. Kinderna var fortfarande rödare än rödast och han fördömde henne för att hon anlänt vid en så känslig tidpunkt. Han hade verkligen ingen aning om hur han skulle bete sig, men bestämde sig för att ignorera handen och muttra sitt namn. ”Zhìyuan, Huaze Zhìyuan”, muttrade artonåringen och sänkte slutligen händerna från kinderna, som äntligen börjat lugna ner sig en smula. ”Så, Madison”, började Junghoon och stoppade en bit med vattenmelon i munnen, som han snabbt tuggade sig genom och svalde. ”Du är Louis syster antar jag?” Fortsatte han och slängde en hastig blick mot Zhìyuan, som fortfarande satt och blängde på Madison som om det inte fanns någon morgondag. Vad han nu hade emot henne kunde hufflepuffaren inte alls lista ut där och då, men han skulle absolut se till att fråga vid något senare tillfälle. Kanske var det bara fullmånen som låg och spökade i bakgrunden, han brukade ju kunna bete sig en gnutta udda både dagarna före och efter förvandlingen. En gång hade han susat tätt intill vännen och slickat honom tvärs över ansiktet, men det kunde också bara ha varit något sjukt skämt han känt för att dra. Vem i helskotta visste vad som rörde sig där bakom pannbenet på honom? Förmodligen inte ens han själv, det var då ett som var säkert. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 29 maj, 2023 09:46 |
l’Hospial
Elev |
Okej, så att säga att Zhìyuan gått och skaffat sig en liten crush på Loui var nog lite av en underdrift. Trots att han knappt kände den andra eleven, tyckte han redan väldigt mycket om honom. Sedan att de spenderat en fullmåne tillsammans gjorde inte saken bättre, då det fått artonåringen att bli ännu mer fäst vid ravenclaweleven. Det var liksom som om de två delarna som fanns inom honom båda funnit tycke för Loui och det gjorde det otroligt svårt att förneka det faktumet, alltså att han gillade den andre. För det gjorde han, mycket mer än han någonsin trott att han skulle kunna gilla någon. Deras chemistry var verkligen on point - de kunde redan tala med varandra om allting mellan himmel och jord, de kompletterade varandra personlighetsmässigt och de tyckte uppenbarligen om varandra. Eller, nu kunde Zhìyuan verkligen inte vara säker på att huvudprefekten faktiskt tyckte om honom, men han ville ändå tro det.
”Jag tycker också om att prata med dig”, mumlade slytherinaren tyst, så tyst att ingen annan än Loui skulle höra det han sagt. ”Gissar att bara en av er håller med om det där”, konstaterade Junghoon och skrattade till, även om det var ett spänt skratt. Han hade inte heller riktigt någon aning om varför Zhìyuan betedde sig som han gjorde och det, i sin tur, gjorde honom lätt okomfortabel med hela situationen. Kunde det ha något att göra med att hon kommit när vännen suttit och rodnat som en enda stor tomat? Förmodligen. Zhìyuan hade ju en tendens att gå och bli sur över de mest konstiga grejerna, så det skulle helt ärligt inte ha förvånat honom alls. ”Åh, jag tror att de träffades i förrgår under någon kvarsittning. Sedan fick Zhìyuan en av sina hemska näsblödningar och de var tvungna att dra till sjukhusflygeln..tror att de har hängt sedan dess av någon oklar anledning”, berättade hufflepuffaren och slängde en blick mellan de två eleverna, som verkade befinna sig i sin egna lilla värld. Vad var det egentligen de höll på med? ”Ja, hon kom bara när jag såg ut som ett övermoget körsbär”, muttrade Zhìyuan tyst och petade omkring med sina baconskivor. Han kände sig med andra ord genererad, och helt ärligt, vem hade inte gjort det? Nu var det ingen anledning till att bete sig som en sur gammal gubbe, men han hade inte den bästa kontrollen över sitt humör direkt. Det var därför han hamnat på kvarsittningen den där dagen, för att han tappat det och klippt till någon tvärs över ansiktet. ”Förlåt”, fortsatte artonåringen plötsligt, den här gången lite högre. ”Jag var dryg förut”, mumlade han och stoppade in lite bacon i munnen, vilket inte hindrade honom från att tala vidare. ”Det..jag är bara jävligt trött idag, sliten.” Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 29 maj, 2023 12:31 |
bubbles
Elev |
Så att säga att Louis kinder är röda är ett understatement. Jösses vad han är generad, på ett positivt sätt. Han har inte varit så röd om kinderna eller haft så många fjärilar i magen innan. Det känns underligt, men det känns bra. Han har ingen aning om vad Zhíyuan tänker, för uppenbarligen är han också generad över någonting.. vad är lite osäkert. Ravenclaweleven är iallafall nyfiken, men det känns inte helt rätt att fråga honom. De ljusblåa ögonen glider upp mot den jämnåriga eleven när han öppnar munnen. Varför var det en betoning på ordet om? Tycker han om Loui? Artonåringen skakar på huvudet, det är väl lite av ett önsketänkande det där. Hur som helst glider ett glatt litet leende upp över de fylliga läpparna, glad över att den andre tycker om att prata med honom. De har byggt någon sort relation, en påbörjad vänskap. Han ser framemot att lära känna honom bättre, och än så länge verkar det som att även Zhíyuan vill det. Nu skulle det inte förvåna Loui om han kommer att göra bort sig, det har han nämligen en stor talang för. Han finner det svårt att skaffa vänner när han är arton. Han har gått i samma klass som sina jämnåriga i flera år och inte påbörjat så många nya vänskap under sista året. De flesta vänskaper som han har påbörjades under de tidigare åren och har hållit sig tills nu. Loui är väldigt glad över att hans syster hamnat i gryffindors elevhem, annars hade han aldrig blivit vän med William till exempel. Nu har han några fler vänner, men han är inte särskilt nära dem.
”Vad bra..” Mumlar han tillbaka och försöker gömma sitt leende genom att titta ner i sin mat. Tallriken är snart helt tom, det är bara lite äggröra kvar. Han petar lite med gaffeln i den innan han för lite till munnen. Det verkar som att Madison inte är den enda som är lite förvirrad över situationen, alla vid bordet verkar vara det. Madison hade förväntat sig att Loui skulle protestera när hon sagt att hon är den bästa av Delavigne syskonen, men han verkar vara helt upptagen med något annat, vad har hon ingen aning om. ”Jaså? Jag antar att det var bra att de fick kvarsittning då,” påpekar hon medan blicken glider mellan Loui och Zhíyuan. Ja, Loui hade blivit aningen förbannad när han fått kvarsittning, men uppenbarligen ledde det till någonting bra. ”Ahh, det är lugnt, hon bryr sig inte om det.” Försäkrar Loui och knuffar retsamt till honom lite löst med armen. Varför vet han inte riktigt, men det känns bra. Nej, Madison bryr sig nog inte ett dugg, däremot så är hon nog nyfiken över vad det är som pågår mellan de tv. ”Glöm det, ingen är trevlig hela tiden,” svarar Madison och skakar på huvudet. Hon är helt okej med att Zhíyuan varit lite dryg, hon kan bli rätt dryg hon också. Hon skickar iväg ett försäkrande leende till slytherineleven innan hon börjar ta åt sig av maten. 29 maj, 2023 15:11 |
l’Hospial
Elev |
Zhìyuan hade inte riktigt lagt märke till det innan, men Louis kinder var nog ungefär lika rosiga som hans egna. Artonåringen undrade vad det riktigt var som försiggick där bakom pannbenet på den andre, vad han tänkte på. Båda verkade ju sitta och fundera över någonting som generade dem, frågan var bara om det var samma sak som rörde sig därinne. Om något så hoppades den längre av dem på det, för då skulle han själv inte känna sig så förskräckligt osäker över vad det var han nu kände. För även om han inte kunde sätta fingret på det visste han mer än väl att han kände något för den jämnårige. Han hade som sagt ingen aning om vad det riktigt var, men han kände definitivt något för honom, och det var inte bara en början på en vänskap det handlade om. Nej, det var mer än så.
”Mhm, jag tycker också att det är bra”, svarade artonåringen och log ner mot sin egen tallrik med bacon, som snart var slut. Även om han suttit och varit röd som en tomat halva tiden hade han tydligen ändå lyckats tugga i sig maten med god aptit. Det var väl för att han varit förskräckligt hungrig - fullmånarna hade en tendens att göra honom både törstig och utsvulten på samma gång. Att gå igenom de där förvandlingarna krävde liksom en del. ”Jo, jag antar det. Hade absolut inte förväntat mig att de skulle komma så bra överens”, påpekade Junghoon och smuttade lite på sitt varma, gröna te. Han föredrog det över det engelska, svarta teet och hade alltid gjort det, precis som Zhìyuan själv. Nu satt vännen förvisso och drack kaffe tillsammans med sina baconskivor, men han visste att teet hade varit grönt om han nu valt det istället. ”De är ett udda par, eller hur?” Fortsatte hufflepuffaren och kikade mellan Zhìyuan och Loui, som fortfarande såg ut att befinna sig i sitt egna lilla universum. Det kändes konstigt att se slytherineleven komma så bra överens med någon annan. Han brukade inte göra det, tvärtom faktiskt. Om något hade han en tendens att skrämma bort folk innan de ens kom i närheten av att känna honom. Men inte den här gången, men det kanske berodde på Loui också. De kompletterade varandra på något underligt sätt han aldrig sett innan och troligen aldrig skulle få se igen, så nu har det bara att hoppas på att slytherinaren inte skulle råka göra något dumt. Zhìyuan blängde mot Loui när han knuffade till honom över armen, fortfarande överdrivet öm efter nattens gång och smått generad. ”Hur skulle jag kunna veta det?” Undrade han i ett lätt väsande och putade med underläppen. ”Vad jag vet kunde hon ha zoomat in på det direkt och tänkt att jag var sjukt pinsam”, fortsatte han buttert innan han vände uppmärksamheten mot Madison istället. Artonåringen rätade lite på ryggen och nickade, nej, ingen var trevlig precis hela tiden, det var bara onaturligt. ”Precis, så sluta titta på mig sådär!” Utbrast Zhìyuan, riktat mot Junghoon som genast ryckte på axlarna och återgick till sitt te. ”Fine, du måste inte vara så känslig”, muttrade hufflepuffaren och sneglade mot Loui istället. ”Så, har ni några planer idag eller?” Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 29 maj, 2023 15:37 |
bubbles
Elev |
Loui har haft sin fokus på Zhíyuan under perioden som Madison och Junghoon pratat, men han börjar sakta men säker lyssna in på vad de pratar om. Även om han nu sitter där och rodnar med blicken fäst på sin äggröra så hör han lite av det de säger, trots att hans tankar är på sin nya vän. Nej, Loui själv hade inte förväntat sig över att de skulle komma bra överens, precis som hufflepuffeleven säger. De är väldigt olika bägge två, men kanske det är det som är så bra med dem. De kompletterar varandra på något sätt. De är väl nästan motsatsen från varandra, men det är nästan befriande.
”Ett väldigt udda par, men det är kanske det som gör att det funkar.” Säger Madison funderandes. Både hon och Junghoon sitter och kollar på de två rodnande eleverna som att de är djur på zoo. Loui ser upp mot dem med en liten blängande blick på Madison. Louis ljusblåa ögon glider tillbaka upp mot Zhíyuan och betraktar hans fina ansikte. Om han ska vara ärlig så skulle han vilja sitta mittemot slytherineleven, bara så att han skulle kunna se på honom bättre. Är det konstigt? Det låter lite konstigt i hans egna öron. Men så är det iallafall. Samtidigt så tycker han om att sitta bredvid Zhíyuan, det känns lite pirrigt att deras armar rör vid varandra. Jösses, han är så jävla töntig. Är han en tolvåring med sin första crush? Det känns nästan som det. Artonåringen skrattar tyst till, kanske Madison skulle ha reagerat på det viset, men det tvivlar han starkt på. Hans syster bryr sig inte ett dugg om sådant, kanske det skulle vara lite roande för henne, men hon hade inte tyckt att Zhíyuan är pinsam. ”Det behöver du inte oroa dig över iallafall.” Försäkrar han och gömmer sina kinder i sitt te. När den andre säger till dem att sluta titta på honom så nickar han instämmande och vänder blicken mot Madison. ”Vi är inte så intressanta,” mumlar han, teet gör det alldeles varmt i kroppen på honom, väldigt lugnande. Nu är han redan lite varm pågrund av Zhíyuan, men teet gjorde det mer markant. ”Jaså? Jag tycker det är väldigt intressant,” påpekar Madison och rycker lite på axlarna medan hon tar några klunkar av sin apelsinjuice. Loui fortsätter att blänga på sin tvillingsyster i tystnad innan han vänder blicken mot Junghoon istället när han ställer den där frågan. ”Inga bestämda planer.” Berättar han och låter blicken landa på Zhíyuan igen. Det är lördag och de har dagen ledigt. Han vill bra gärna umgås mer med Zhíyuan, men det kanske blir för mycket? Mycket möjligt. ”Ehm om du vill så är jag skyldig dig ett glas vin någon gång. Inte nödvändigtvis ikväll, men någon annan gång..” Åh jösses vad pinsamt. 29 maj, 2023 16:14 |
l’Hospial
Elev |
”Jo, är det inte så att motsatser attraherar varandra? Det är något mina föräldrar brukar säga i vilket fall”, berättade Junghoon och drog på munnen, fortfarande med blicken fäst mellan de två andra eleverna. De satt där sida vid sida, lätt snuddandes vid varandra. Kontakten fick Zhìyuan att rysa, på ett bra sätt. Det kändes liksom bra att sitta nära Loui, nytt och spännande på något sätt. Och sedan kvarstod faktumet att de matchade med varandra - med sina gråa mjukisbyxor och vita t-shirts. De såg helt enkelt ut som ett par, något som fick rodnaden att återvända till Zhìyuans kinder. Inte för att han ogillade det eller så, utan mer för att det började vara något han önskade skulle hända. Kanske det var lite väl snabbt men han kunde inte heller styra över hur han kände - och han kände redan starkt för ravenclawaren. Han kände sig smått galen som satt och kände på det där viset men vad skulle han göra, ljuga för sig själv? Nej, det skulle aldrig leda till någonting bra.
Tankarna avbröts när Loui påpekade att det nog inte var något han behövde oroa sig för. Okej, det var ju skönt att veta, men han hade ändå känt sig utsatt när Madison slagit sig ner vid bordet från ingenstans, som om han blottat sig själv på ett sätt han helst inte ville. Fan, det hade varit värre än att vakna upp spritt språngande naken bredvid Loui, och det hade varit pinsamt som bara den. Bara tanken fick artonåringen att rysa till, den här gången av en mindre bra anledning än innan. ”Om du säger så”, mumlade Zhìyuan och smuttade på sitt eget kaffe, samtidigt som den jämnårige grävde ner ansiktet i koppen med te. Hade han haft en lika stor kopp hade han nog gjort samma sak, för att desperat försöka dölja den där rodnaden som ännu en gång spritt sig över ansiktet på honom. ”Åh jo, ni är väldigt intressanta”, protesterade Junghoon medhållande och nickade mot Madison. ”Ni är verkligen en syn att behålla, väldigt sällsynt”, fortsatte han och skrattade till, bara för att få en mordisk blick slängd över sig av Zhìyuan. ”Äsch, sluta nu, ni kan väl kolla på varandra istället”, muttrade han och vände sedan sin uppmärksamhet mot Loui istället, fortfarande med rosiga kinder. Fjärilarna i magen tog med ens språng igen och han kunde inte låta bli att le ett ytterst fånigt leende. Åh, det där vinet ja, det hade han nästan glömt. Kanske det inte var någon vidare smart idé att ta det så snart efter fullmånen, men han skulle mer än gärna stämma en dejt helgen efter, när han återhämtat sig mer fullständigt. ”Vad säger du om att vi tar det nästa helg? Efter att elixiret försvunnit ur systemet och allt det där..är ganska mör idag”, sade artonåringen och lutade ena armbågen mot bordet, för att därefter luta en av kinderna i handen. ”För jag kommer inte att glömma det där vinet, tar mer än gärna ett glas med dig”, fortsatte han tyst efteråt. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 29 maj, 2023 21:13 |
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > Over the rainbow [PRS]
Du får inte svara på den här tråden.