in the darkness [prs]

Det var nästan en aning sorgligt hur gärna Andrew ville se Miles igen. Medan han stod där utanför dörren och väntade, med bullen i ena handen och ryggsäcken hängandes bak på ryggen, började han bra nära på att dansa. Men det gjorde han inte, för det fanns en del folk på gatan som rörde sig förbi honom och han hade ingen lust att få titeln ”den galna människan” i området. Han hade redan en titel för den sakens skull - ”odjuret”. Nej, det var inget skämt. Någon hade fått syn på honom en sen sommarkväll efter att han bytt skepnad och svansat förbi mot parken, och vad skulle de annars kalla en stor, svart varg om inte odjuret? Kanske besten? För att göra saken värre hade det skett flera mord omkring i området på sistone också, mord där folk blivit slitna i stycken. Och gissa vem de skyllde alla de på? Jo, Andrew. Andrew som inte hade gjort ett smack mot någon oskyldig själ.

Medan han stod där och väntade huttrade han till en gnutta. Det var lite kallt såhär på morgonen och eftersom Miles inte kommit ännu hade han tid att hämta en lite tjockare munkjacka. Däremot började han undra vart den andre tagit vägen när bullen var uppäten och närmare en kvart hade hunnit passera. Kanske han hade försovit sig?
Andrew bestämde sig ganska snart för att det var bäst att gå och kolla. De bodde ju trots allt inte så långt ifrån varandra så det kunde han väl ändå göra? För det var inget konstigt med det eller? Nej, nej det var det inte. Artonåringen drog ryggsäcken lite längre upp på ryggen och började röra sig mot håller den andres byggnad låg i. Det var bara runt femtio meter att gå, så långt var det inte. När han sedan kom fram till huset sneglade han upp längsmed fasaden och kollade sedan bland namnen vid dörrklockan. Miles Murphy, Miles Murphy..fingret gled över alla namn tills det slutligen landade på korrekt namn och han tryckte därefter in rätt nummer och väntade.

Det där plingande ljuset, som vanligtvis är väldigt lågt, blir i Miles öron plågsamt. Han håller händerna för öronen en liten stund innan han sätter sig upp i soffan. Han inser snabbt att det är ringklockan som låter, vem det kan vara har han ingen aning om. Den enda som brukar hälsa på honom är hans farbror, men han tvivlar starkt på att det är han, han jobbar nästan konstant. Artonåringen ställer sig tillslut upp och börjar röra sig mot fönstret för att se vem det är som står där ute. Han har fortfarande det tjocka täcket runt omkring sig. Där nere kan han se Andrew, och han blir genast lite gladare. Nu vill han egentligen inte att den andre ska se honom så här, men det känns riktigt elakt att inte släppa in honom. Han minns nu att de bestämt att de skulle ses hos honom för att gå till skolan tillsammans. Miles rynkar lite på ögonbrynen och tittar ner på armbandsuret som han haft på sig sen gårdagens morgon. Ja, det är mycket riktigt skoldags. Miles hade lämnat Andrew väntandes ute i kylan, hur länge har han däremot ingen aning om. Det är rätt ruttet gjort, men hade helt glömt bort att tiden ens finns. Han rör sig mot dörren och trycker på knappen som tillåter den jämnårige att komma in i byggnaden. Miles tittar sig själv i spegeln som står i hallen och grimaserar. Han ser helt förskräcklig ut, men han har ingen ork till att fixa till det. Han sväljer hårt innan han öppnar dörren till lägenheten och kikar ut för att få syn på Andrew.
”Hej..” Hälsar han och gnuggar sig själv i ögonen en aning. ”Förlåt, väntade du länge där ute?”

När dörrlåset klickade till drog artonåringen genast upp dörren och stegade in i trappuppgången, för att sedan leta sig några trappor upp tills han stod framför Miles dörr. Vad skulle han ens säga? ’Hej förlåt att jag stör men vart tog du vägen?’ Tja, det var väl något i den stilen han skulle behöva fråga för det passade helt enkelt situationen.
Andrew tog ett steg tillbaka när dörren plötsligt öppnades och den andre uppenbarade sig. Oj herregud vad hemsk han såg ut. Hade han blivit sjuk? Artonåringen rynkade på ögonbrynen en smula innan lukten plötsligt slog honom, någonting som fick honom att blekna till. Blod och död. Det fanns bara en varelse som luktade på det sättet.
Utan att tänka sig för pressade den längre av de två tillbaka Miles in i lägenheten och drog igen dörren efter dem, bara för att greppa tag om axlarna på honom genom det tjocka täcket.
”Du. Du…åh hur fan lyckades jag ens missa det här igår?” Halvt morrade Andrew och stirrade på den andre med mord i blicken. ”Är det du som har ränt omkring på mitt område och haft ihjäl folk? Det luktar som..du stinker”, fortsatte han och och kunde inte låta bli att skratta till. Hade han på riktigt varit så förblindad under gårdagen att han kunnat missa något sånt här? Han brukade vara duktig på att sniffa fram vampyrer, men uppenbarligen hade det varit något grovt fel på hans näsa igår.
”Fan vad korkad jag är.”

Okej, det här var definitivt inte vad Miles förväntat sig. Varför i helvete reagerar den andre på det sättet? Ett tag står han bara och glor på Andrew, den där mordiska blicken gör honom rädd, och han har ingen aning om hur han ska hantera den. Det är en blick som han aldrig sett förut, och han har ingen aning om vad som frammanat den. När den jämnårige börjar hävda att Miles gått och haft ihjäl massa människor och att han stinker så drar han sig bort från greppet som han har haft om de nätta axlarna.
”Vad fan snackar du om?” Undrar han med skarp röst, nästan skriker och får samma mordiska blick som den andre haft. ”Nej, jag har inte haft ihjäl någon. Är du galen?” Han får nästan tårar i ögonen pågrund av hur besviken han känner sig. Visst ser Miles förskräcklig ut, men han ser väl ändå inte ut som någon som skulle ha ihjäl massa människor? Det gör honom både ledsen och arg att Andrew ens tänker så om honom. Nej, inte arg, förbannad faktiskt.
”Jag vaknade upp såhär okej..” Muttrar han, rejält sårad. Han hade trott att Andrew skulle hjälpa honom på något sätt, men nejdå. Vad hade han förväntat sig? Att de skulle vara vänner? Uppenbarligen fungerar inte det riktigt. Miles bestämmer sig för att han inte tänker ta den jävla skiten från honom och knuffar bort Andrew från dörren, öppnar den och börjar tvinga den jämnårige ut ur lägenheten. ”Vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig Andrew, men det var fan inte det här. Dra åt helvete.” Miles brukar vanligtvis inte svära så mycket, men just nu är svärord ända sättet han kan beskriva det han känner.

Okej, kanske det där hade varit helt fel sätt att hantera saken på, men vad skulle han ha gjort? Det kom som en chock och han kunde inte ens tro på faktumet att han missat det där under gårdagen om inte..om inte det här var någonting som hänt alldeles nyligen? Andrew stirrade fortsatt på Miles, den här gången med ögon som mjuknat en gnutta. Vänta nu, under gårdagen hade han tydligt noterat att den andre doftade gott och han hade sett helt normal ut, till och med bra ut. Det var helt annorlunda nu, allting var helt annorlunda och det kunde inte ha varit likadant igår, det bara kunde inte ha varit det.
Andrew stretade genast emot när Miles började skjuta honom mot dörren, även om det inte hjälpte så mycket. Däremot lyckades han greppa tag om dörrkarmen när han nästan var ute, och höll fast med livet som insats.
”Vänta, förlåt!” Utbrast artonåringen och höll sig fast i dörrkarmen. ”Vaknade du upp såhär? Hände någonting igår?” Undrade den längre, som börjat gå rejäla skuldkänslor vid det laget. Shit, nu hade han gjort bort sig. Stackars Miles verkade genuint inte ha någon aning om vad som hänt och så kom han där och började rabbla en massa rappakalja.
”Förlåt, jag menar det verkligen”, sade Andrew återigen och tog ett steg utanför dörren. ”Jag insåg inte att det..jag drog förhastade slutsatser, okej? Har du någon aning om varför du mår såhär? Någon aning alls?”

Miles glor på den andre när han inte verkar kunna lyckas med att få ut honom ur lägenheten. När Andrew väl ber om ursäkt och verkar genuint mena det så slutar han att försöka putta ut honom och låter händerna hopplöst falla ner mot sidorna, vilket leder till att täcket glider ner mot golvet. Täcket var det enda som gömt de märken som han nu har i nacken, fortfarande blodiga och ömma. Ögonen är glansiga vid det här laget och han vänder tvärt ryggen mot den jämnårige, plockar upp täcket och rör sig in i lägenheten istället. Han orkar inte bry sig, Andrew får komma in, han verkar iallafall ångra att han klagat Miles för att mörda människor.
”Ja, jag vaknade upp så här,” muttrar han och sjunker utmattat ner i soffan. Han vet inte riktigt vad det är för svar som den andre förväntar sig, han vet inte riktigt vad han ska svara på det. Allt han kommer ihåg är lite suddigt. Miles gömmer ansiktet i händerna. Han minns inte så bra, och det är det som är så himla läskigt. De delar som han kommer ihåg är så bisarra att han knappt tror att Andrew skulle tro på honom. Han skulle nog finna honom galen.
”Jag vet inte..” Börjar han och känner hur tårarna är riktigt nära på att komma, men det vill han inte dela med sig av, så han fortsätter att gömma ansiktet i händerna. ”Jag fick ett slag i huvudet och sen så fick jag smärtor i hela kroppen, det stack i nacken, har fortfarande så förskräckligt ont.” Mumlar han och låter fingrarna stryka sig över märkena i nacken. När han väl tänker på det så påminner det honom om en vampyrattack, så som han sett det på tv iallafall.. men han tror definitivt inte på att sådana varelser existerar, och han tänker inte nämna det till Andrew. Det skulle kanske bara få honom att verka ännu mer galen. Han harklar sig några gånger, känner hur han är alldeles hes. ”Jag är iallafall inte någon mördare, okej?”

Medan Miles talade blev Andrew blekare och blekare. Det betydde att det här hade hänt under gårdagen, strax efter att de lämnat varandra. Fan, han borde ha följt med den jämnårige hela vägen hem, sett till att ingenting sånt här ens haft chansen att ske. Men nu hade det gjort det och han visste precis vad det var som skett. Han kunde till och med känna det på lukten. Den andre stank verkligen av både blod och död, en lukt han visste skulle dämpas med tiden men ändå. Det kändes hemskt att veta att han kanske, bara kanske hade kunnat lyckats förhindra det här. Nu hade han inte jättemycket att sätta till mot en vampyr, men han kunde både bitas och låta som ett totalt odjur, även i mänsklig form. Det hade i alla fall varit bättre än ingenting.

Andrew följde skamset efter den andre in i lägenheten efter att han stängt dörren efter sig. Nu när täcket hade ramlat ner kunde han tydligt de betten i Miles nacke och gud, han kände sig verkligen hemskt. Stackaren hade ju ingen aning vad som höll på att hända med honom, och så hade Andrew kommit in där och anklagat honom för att vara en mördare. Det måste ha känts absolut hemskt för den jämnårige.
”Jo jag kan se att du har ont”, mumlade artonåringen och slog sig osäkert ner bredvid Miles, väldigt obekväm med hela situationen. Skolan fick lov stt vänta, det här var betydligt viktigare. ”Jag vet, det var bara..det är någon som dig som har haft ihjäl en massa folk häromkring och jag drog en dålig slutsats, förlåt”, fortsatte han och vet sig själv löst i underläppen, med ögonen fästa på bettet i den andres nacke. ”Vill du att jag ska lägga om det där? Så att det inte blir infekterat?” Undrade han därefter, i ett försök att reparera det han redan ställt till med.

Ännu en gång hade Andrew lyckats sägs någonting otroligt dumt. ’Någon som dig’, vem fan sa ens så? Inte nog med att det lät helt absurt, det var helt absurt. Jösses, han behövde verkligen bli bättre på att uttrycka sig själv, men det verkade åtminstone inte som om Miles tog väldigt illa upp. Om något blev han nog fundersam och tyckte att det hela var skrattretande. För vampyrer och sånt, de fanns inte, bara i sagor och dåliga tv-serier.
När den andre sedan vilade pannan mot hans axel, ja då tog hjärtat genast ett litet ofrivilligt skutt. För även om Miles luktade av både blod och död, kunde han inte undgå att fortfarande tycka både om honom och synd om honom. Gud vad förvirrande allt det här måste ha varit. Han hade bra gärna sett att den jämnårige haft kvar pannan mot axeln på honom, istället för att sätta sig rakt igen. Det kändes genast mindre bra av någon dum anledning.
”Okej, du kommer tycka att jag är helt från vettet nu, men allting som du trott inte existerar, det existerar öppet i vår vardag”, började Andrew långsamt förklara och gnagde sig själv febrilt i underläppen. ”Det är jättesvårt att förklara, men jag kan visa dig om det behövs”, fortsatte han och skruvade lite på sig, där han satt i den bekväma soffan. Den var faktiskt riktigt skön, på tal om någonting helt annat.

Det var först när den där kramen kom som Andrew kunde slappna av på riktigt. Det var trots allt samma gamla Miles som satt där bredvid honom. Han besvarade den genast och tog ett djupt andetag. Han doftade till och med likadant under allt det där blodet och lukten av död. Så det var samma person, bara lite annorlunda från hur han varit igår.
”Hm? Åh, det är ingen fara”, mumlade Andrew som bra gärna haft lust att hålla fast i den där kramen en stund till. ”Jag förstår att allt det här är sjukt förvirrande för dig och jag önskar bara att jag kunde hjälpa dig på något sätt”, fortsatte han och log blekt mot den jämnårige.

När Miles kom tillbaka med allt man kunde tänkas behöva för att lägga om ett sår, var artonåringen snabb med att ta en tuss med bomull och dränka den o alkohol. Det var bäst att få rent såret innan det ens fick chansen att bli infekterat, för det ville de absolut inte.
”Det här kommer att svida men det är över snart, okej?” Sade den längre av dem och pressade försiktigt tussen mot Miles hals, där betten befann sig. Han baddade sedan väldigt löst över såren tills allt blod runtomkring var borta och allt som syntes var de två, röda prickarna.
Därefter plockade han upp en kompress och lite tejp och placerade de över såren, så försiktigt han bara kunde.
”Sådär! Nu borde det inte bli infekterat i alla fall och jag fick bort det mesta av blodet runt omkring.”

Ja, hur i allsin dar skulle Andrew kunna visa det? Svaret var uppenbart men samtidigt hade han ingen lust att skrämma livet ur stackars Miles, för det var säkert den enda han skulle lyckas åstadkomma. Å andra sidan var det viktigt att den andre förstod allvaret i det som höll på att hända med honom, även om de led av två olika förbannelser.
”Hm, så..eh..” började artonåringen trevandes och kliade sig själv löst i nacken, medan tänderna fortsatte gräva ner sig i underläppen på honom. Det började göra ont, men han hade inget annat sätt att ge utlopp för sin frustration. ”Jag har aldrig visat det för någon annan och jag har några regler. Du måste lova att inte skrika för då kommer jag få panik och det vill vi inte och du måste också lova att inte röra vid mig. Får jag för mig att jag vill det, så kommer jag till dig, okej?” Fortsatte Andrew, som kände sig som världens skummaste individ i den stunden. Den andre måste ha trott att han var helt från vettet.

”Jag menade det inte på det sättet! Det är bara det att du luktar väldigt annorlunda från hur du gjorde igår”, försökte artonåringen förklara och suckade djupt. Åh, han borde inte ha sagt sådär innan men instinkterna hade gripit in och gjort sitt, det var inte direkt något han kunde styra över.
”Är du säker? Känns snarare som om jag gjort mer ont än gott”, mumlade den längre därefter och grimaserade. Han hade bra gärna lust att dra en hand genom Miles lockar men det kändes förbjudet, och väldigt random. Men han hade sett hur den andre gjort det alldeles nyss och tja, han ville följa det exemplet av någon dum anledning. Det var liksom svårt att sitta bredvid den andre och hålla sig för sig själv.

När Andrew var färdig med att lägga om Miles sår placerade han bomullstussen och förvaltningen till kompressen på bordet, för att därefter luta sig tillbaka mot soffan med ytterligare en suck.
”Det är det minsta jag kan göra..önskar att jag följt med dig hela vägen hem igår istället så hade inget av det här hänt”, konstaterade han bittert och kvävde nästa suck som höll på att leta sig ut. ”Men det är lätt att vara efterklok.”

Det hade varit lite av ett trevande okej som den andre gett honom, men det var i alla fall ett okej. Och nu när de ändå satt i situationen de gjorde var det lika bra att visa den andre och få honom med på banorna lite mer. Det måste ha känts absolut, totalt hemskt att sitta där och inte förstå vad det var som höll på att hända eller varför. Men tänk vad skönt ändå, att leva i en värld där ingenting övernaturligt existerade. Eller existerade gjorde det ju, men det var ingenting man själv visste om. Fan vad härligt. Det kändes nästan elakt att ta det från Miles, att tvinga in honom i den här andra världen som var både helt främmande och skrämmande.
”Bra, då är du med på banorna”, konstaterade Andrew och reste sig upp soffan, bara för att långsamt börja ta av sig kläderna under en filt han lånat. Nej, han hade ingen lust att förstöra sina kläder. De fick slängas på golvet och ligga där så länge. Han lovade på heder och samvete att han skulle städa upp efter sig.
”Ehm, det här kommer att verka väldigt brutalt, men hur mycket jag än gnäller och skriker lovar jag att jag är okej”, förklarade artonåringen och pillade lite med filten.

Ett litet, blekt leende strök sig över läpparna när Miles sedan nämnde att han skulle duscha. Det kanske skulle hjälpa en gnutta mot lukten i alla fall, men tyvärr skulle den nog hänga kvar i vilket fall. Åtminstone i några dagar till, sen skulle den ge sig. Kramen hade han däremot inte haft någonting emot alls, trots att det luktat lite om den andre. Det spelade verkligen ingen roll dock, utan det hade varit fint i vilket fall.
”Om inte annat borde du ta en dusch för att känna dig lite bättre, man brukar ju göra det efter att man blivit ren”, sade Andrew och blev sedan tyst.

Hade de båda blivit attackerade? Tja, om de båda två hade varit mänskliga hade det nog varit en risk, men artonåringen var inte det, plus att han var kvick på fötterna.
”Du kommer nog att förstå vad jag menar när jag säger att vi inte hade blivit det”, mumlade den längre av de två och fortsatte pilla på filten, samtidigt som benen där under började röra på sig med knäppande ljud. ”Och du kommer nog också förstå varför mina föräldrar slängde ut mig”, fortsatte han och pep till när ryggraden böjdes på ett onaturligt sätt och knäna som i kontakt med golvet.