Skinny Love (Marauders)

Naturligtvis läste jag ditt underbara kapitel det första jag gjorde på morgonen när det hade kommit ut! ♥ Sedan kom livet emellan, och det med besked. Men nu ska jag grotta in mig i det ordentligt. Förresten - var inte så säker på att det bara är de som kommenterar som läser Det är ju över hundra visningar på storyn!

Hemlighetsfulla kläder som gör att folk inte känner igen en ... oj, undrar hur det kan se ut. Min fantasi sviker mig, för en enda gångs skull Hoppas det är bra med er. Och bilträffarna. Det är en annan värld för mig. En annan planet, typ. Har aldrig ens suttit i en "raggarbil" ... men det händer kanske någon gång ... Men ja, fågelskådarögon var det. Ett uttryck en aldrig glömmer.

Känns helt logiskt att Jess och Snape inte skulle ha någon särskilt bra kemi, trots att de vet väldigt lite om varandra. Men Snape kan väl tyvärr ha rätt i att Sirius kommer att reagera starkt negativt på att Jess har märket, vilket ju är lätt att förstå. Tänk vad hemskt för henne att bära på det hela tiden.

När det gäller 1977 HOPPAS jag - verkligen - att du lägger ut den här. Skulle gärna kommentera den på samma sätt som här. (Förlåt, ff.net, men det är inte inbjudande att kommentera där ... joxigt på en hel massa sätt ...)

Nu: KAPITLET!

Stark inledning, med saltvattnet och de andra beskrivningarna. Verkligen sorg och panik, och hur Jess bara vill tvätta bort märket. Bränner det för att det är färskt eller kan det vara Voldy?

När Jess hittar boken om ocklumenering tänker jag naturligtvis på sista kapitlet i Kraften. Spoiler ang. framtiden:
Och ja, det skulle INTE förvåna mig om Lara står och iakttar Jess bakom någon bokhylla. Lara är överallt där hon inte borde vara.

”De har väl tagit varsin spritpenna och kladdat teckningar på varandras armar”, skrattar James och jag hör Sirius skratta lika högt han.

Förstår att det är hemskt för Jess att höra det, samtidigt som det är något befriande med att James och Sirius driver med märkena. Och vad gulliga marodörerna är mot henne, jösses vad svårt det måste vara att bära på hemligheten. Det är bra beskrivet med saltsmaken. Nej, nu kommer Lara ... men samtidigt tror jag det kan vara skönt på ett sätt att prata med någon som faktiskt vet. Att det får en lugnande - eller kylande - effekt. Lara ska prata med Snape ... den scenen hade varit cool att få ta del av, även om jag förstår att den kanske inte har en funktion i den här storyns perspektiv. Två mycket speciella karaktärer och kombinationen av dem.

Lara sitter längst bak med Snape som med allt han förmår ignorerar hennes brännande, ilskna, blickar. Undrar om han vet vad som väntar. Om han vet eller kanske inte ens bryr sig om reprimanderna.

Haha, om det är någon som kan ignorera Lara så är det väl Snape. Och om det är någon som kan ta emot reprimander och är härdad mot dem, så är det definitivt han ... sorgligt nog.

Åh, helt oemotståndligt underbart skrivet om scenen med McGonagall och kameran!

”Men du gör dig så bra på bilder”, och med ens förstår jag vad han fått i paketet samma morgon, ”du blir så kattig.”

HAHAHA och så gulligt liksom. Snygg mening dessutom med information inskjuten mellan replikerna. Och apropå denna scen så MÅSTE jag referera till SweeneyTodds kapitel i Forget about the moonlight. Både första och andra kapitlet har sjukt roliga ordväxlingar just om Sirius/McGonagall som jag tror du skulle gilla! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51679 Att även McGonagalls hatt förvandlar sig och får två spetsar är så ... sött. Och en fin detalj!

Något annat som också är fint är Lilys:

”Vad gjorde, Sev- Snape?”

Just att det först är Sev ... det finns nog känslor kvar där. Synd att det blev som det blev.

Det smala strecket i Minervas ansikte rycker till. Vad vet hon?

Oj, kan det vara så att hon anar marodörernas hemlighet?!?

Förmiddagen skrider vidare och just som jag tar mig in i sällskapsrummet avtar regnet och när jag placerat mig i soffan och krupit ur min skolklädnad spricker solen fram och slänger sina varma strålar över de röda sofforna och gör rummet varmt och behagligt.

Allt är fint beskrivet men meningen blir lite väl lång med många 'och'. Man skulle till exempel kunna göra så här:

Förmiddagen skrider vidare och just som jag tar mig in i sällskapsrummet avtar regnet. När jag placerat mig i soffan och krupit ur min skolklädnad spricker solen fram och slänger sina varma strålar över de röda sofforna, vilket gör rummet varmt och behagligt.

Stackars Jess. Och stackars Sirius. De vill ju inget annat än att mysa i soffan och så finns märket där så nära. Vad händer när de vill göra mer än mysa? Jäkla Voldymoldy. Nej men allvarligt, kan verkligen tänka mig vilket lidande det är att bära omkring på den här, dessutom synliga, hemligheten!

I det sista styckets miljöbeskrivning upplever jag för första gången att vårt skrivande har vissa likheter. En liknande ton. Fint att vi kunnat inspireras av varandra

Längtar så mycket till nästa! Hur blir det för Jess och Sirius? Får Snape någon reprimand? Kommer marodörerna att bli observerade av en katt i mörkret? Med fågelskådarögon? ♥ Tack för att du skriver!

ravengurl


mowo17




Avis Fortunae





Kapitel 29.

Det stundande bröllopet har lugnat min ängslan. Något med Laras konstanta kvitter och bländande humör som inte kan få mig att drälla alltför långt nere i mörkret. Även om jag stundvis fruktar för att de mysiga kvällarna med Sirius – när han inte är upptagen med rackartyg ála marodörerna – ska övergå i att han finner märket som etsats fast i min hy för all framtid. Att fastän lust stundom lockar mig att slita av honom kläderna och låta honom klä av mig så kommer jag aldrig att kunna. Toaletten i sovsalen har blivit min fristad och när jag kräks av oro över vetskapen om att den oundvikliga dagen då jag aldrig mer kommer att se Sirius så är dess kalla ring min enda tröst. När duntäcken och överkast vridit sig runt min kropp i nattens onda föraningar och tankarna på framtidens ovisshet är det mot det kalla stengolvet jag finner ro. Tills morgonen kommer och knackningarna slås mot dörren som rappa käppslag rakt ner i marken därpå jag vilar. Ett hest svar är det enda flickorna får – jag sminkar mig och fixar håret, säger jag. Och när jag trippar ut ur badrummet i den röda morgonrocken har jag på magiskt vis fixat till mitt utseende på allt snabbare tid. Det är lätt att lära sig fort när en vill lura omgivningen att allt är bra. För allt är bra.

Och även om den relation jag har till Sirius kan ta slut när sommaren är kommen och vi tar examen så vill jag vårda den väl. Inte låta den ta slut förtidigt genom att riskera något – som att sova tillsammans. Drömma ihop. Men kanske kan det gå ändå? Nej, tanken är befängd. Det är en allt för våghalsig chansning. Och jag – jag är inte modig.

Det är två dagar kvar till bröllopet och den annars lugna och sansade fröken Crowley är i extas stundom panikslagen över bröllopet. Hennes naglar är välmanikurerade i safirblått som på ett märkligt vis får ringen på hennes finger att lysa upp hela hennes yttre. Det har till och med gått så långt att hon burit ansiktsmasker till lektioner för att vårda sin skönhet. Och inte en sekund ensam har jag fått till studier – eller något jag längtar ännu starkare efter, ensamtid med herr Black. Men just denna morgon har vi i Gryffindor studietimme, medan Lara har lektion, och Sirius har tvingat ut mig i det vackra vårvädret för att få andas. Andas den fräna doften av tobaken han röker. Mig gör det inget. Och för alltid kommer det att påminna mig om honom. Doften av läder och tobak. Det är vindstilla, så vindstilla det kan vara i högländerna, och han har ett par av sina slitna jeans på sig, en grå t-shirt och läderjackan väl passande över axlarna. Han har tvingat på mig sina solglasögon som skydd för den strålande solen och vi går genom örtlärans trädgård. Alla tidiga vårblommor i full färd att blomma ut. På hans midja vilar kameran som han inte släppt sen den levererades och remmen sitter som en smäck över axeln, ryggen och magen.
”Jess?”
”Jaaa?”
”Ska vi inte skippa lektionerna och ta oss ner till Hogsmeade?”
”Du vet att jag inte kan det, Lara dödar mig om hon inte får diskutera bordsplaceringarna under bröllopsmiddagen under försvar mot svartkonster.”
”Jo…” säger han men verkar bita sig i tungan.
”Ut med det bara, Sirius.”
”Du har ju ett val.”
”Det är ju min familj vi pratar om.”
”Varför kan du inte bara slå dig fri?”
”Slå mig fri?” undrar jag och vill skrika ut hur jag på alla sätt och vis aldrig kommer kunna slå mig fri. Märket bränner som om det vet att jag inte gör något annat än tänker på dess svärta mot min bleka arm.
”Eller så tar du med mig på bröllopet?”
”Är du galen?” skrattar jag men ser sedan allvaret i hans blick. Jag rycker loss ett löv från dess gren och knycker till på huvudet så solglasögonen nästan faller av. Men jag placerar dem i håret istället. Föser bort testar av hår som retas mot min kind.
”Jag hade aldrig velat följa med på ett societetsbröllop, det fattar du väl, Jess?”
”Varför säger du så då?”
”Ironi, hört talas om det?” Jag svarar inte på det – men är inte förvånad över att detta kommer nu. Någon gång måste vår fridfulla bubbla spricka. Livet kommer alltid i vägen. ”Kom igen, Jess! Flytta ihop med mig?”
Han vinner återigen ett skratt och när jag vänder mig mot honom, med en fullständig lycka i mitt inre, och föser av solglasögonen slås jag av en blixt. Han tar ett kort av mig i denna perfekta idyll i denna alltför allvarsamma konversation som jag inte alls vet om jag är nöjd med. Men när fotot framkallas ler han. ”Du är så vacker, min korp.” Hans ögon glittrar av lycka och bus. Håret hamnar framför ögonen men han är snabb med att fösa de svarta lockarna bakåt över huvudet. Och med sin tumme på min haka kysser han lätt min mun så att varenda nerv i mig skriker om att rädda mig från alla världens bekymmer. Min världs bekymmer.
”Jag känner mig inte hemma i din värld. Sirius”, erkänner jag och vänder mig om och börjar gå igen. Drar den tjocka tunikan om mig för att få uppleva någon sorts värme – eller som ett skydd mot de tusenfaldiga känslorna som slåss mot varandra. Han hinner ikapp mig och vänder mig om så att cigarettröken kommer rakt i mitt ansikte. Jag kan inte låta bli att dra ett djupt andetag av den bisarra lukten. Som att jag försöker andas in en del av honom.
”Och du känner dig hemma bland renblodssocieteten? Eller är det så att jag bara är en leksak för dig? Någon att leka med nu när den där jävla Rosier inte finns i vägen?”
”SÅ ÄR DET VERKLIGEN INTE!”
”Det är svårt för mig att tro att det inte skulle vara så.”
”Vi kommer ju från samma värld, Sirius. Du vet precis hur jävla svårt det är!”
”Det är inte svårt.”
”Det har vi vilt skilda meningar om, Black.”
”Jag har blivit illa behandlad precis som du! Jag vet vad du går igenom! Och vi finns här för dig, jag och James och Remus och Peter! Lily också! Om du inte glömt av att hon finns nu när du är så härligt kompisaktig med den där förskräckliga lilla societetstanten!”
”Det är absolut inget fel på Lara! Hon är väldigt trevlig! De allihop får mig att känna mig som hemma. Det känns som jag har ett val!”
”Men är du helt borta, kvinna?”
”Vad kallade du mig precis?”
Sirius verkar ha insett just vad han sagt men innan han hinner säga ett ord till har jag knuffat mig förbi honom, så att han ramlar rakt ner bland mandragororna som i full panik börjar skrika högljutt och argsint. Jag hoppas innerligt att idioten svimmar av där. Men när jag tagit mig utanför trädgården ångrar jag mig och vänder tillbaka igen. Han verkar dock ha kommit upp från rabatten, med jord i hela ansiktet och över alla kläder.
”Jessica…” suckar han och drar in mig i en omfamning. ”Förlåt.”
”Du har ett sånt jävla temperament!”
”Jag förstår inte bara.”
I mitt inre vet jag nog hur det här kommer att sluta. Men ändå vet jag att det inte finns några omvägar. Han måste få veta sanningen. Och mitt hjärta går itu innan jag hunnit tänka klart tanken. Han kommer att hata mig för all framtid. Om han inte förstår så ska jag visa honom. Och i stenvalvet mellan örtlärans trädgård och resten av Hogwarts vackra omgivningar kvittrar vårens fåglar ömt och betryggande. Här där ingen kan se oss och valvet kastar skuggor över mitt ansikte. Just här väljer jag att avslöja min hemlighet för den jag litar allra mest på.
”Jag har inte ett val längre, Sirius”, viskar jag. Halsen får knappt ur sig orden av klumpen att döma. Det gör ont att andas. Varje andetag är tusen trappsteg i familjeherrgårdens trappor. Här i stenvalvets kyla rullar jag upp tröjärmen och avslöjar det svarta märket för pojken jag alltid älskat mest.
”Du är vidrig”, väser han och stapplar ett par steg från mig. Orden är ett dödande gift av oförståelse. ”Din falska, falska, lögnaktiga, häxa.” Hans ord är på bristningsgränsen mellan ilska, hat, och absolut motvilja.
”Sirius…” bedjar jag och tunga tårar faller hårt mot marken inunder mig. Ekar nästan i valvet medan jag snabbt drar ner tröjärmen igen. Han knuffar bort mig från vägen där jag står.
”Dra åt helvete, Jess. Visa dig aldrig för mig igen.”

Jag bor i helvetet. Vi dricker te på onsdagar.
Med herren av helvetet.

Nu har jag laddat med kaffe och pralin. För detta blir om möjligt bara bättre och bättre! Sträckläste kapitlet så fort det kom ut.♥ Jag är glad att Jess inte lämnar dig ifred!!!



KAPITEL 29

Åååh Lara är odräglig redan i första meningen, haha Sen vill franskfröken komma in och säga att det nog ska stavas à la marodörerna. Typ. Men det är SÅ snyggt hur du bygger ihop meningarna med varandra i första stycket. Perfekt melodi! Gillar den där meningen som börjar med Att, till exempel. Och lite fnitterkänsla när Jess vill slita av Sirius kläderna. Men sen är det slut på fnisset, och hennes ångest med hemligheten är starkt beskriven, mycket berörande.

En smaksak men jag hade nog tagit bort 'därpå' om golvet, eftersom det känns lite ålderdomligt, och nöjt mig med 'där'. Ytterligare en smaksak: hade kursiverat 'är' i styckets sista mening. För allt är bra.

Det finns något Jess tycks återkomma till - att hon inte är modig. Vet inte exakt vad hon lägger in i det uttrycket; kanske jämför hon sig med något klämkäckt gryffindor-ideal?

Typiskt att Lara ska stalka Jess överallt nu. Men äntligen blir det en liten lucka när studietimmen kommer. Älskar hur du gör övergångarna:

Och inte en sekund ensam har jag fått till studier – eller något jag längtar ännu starkare efter, ensamtid med herr Black. Men just denna morgon har vi i Gryffindor studietimme, medan Lara har lektion, och Sirius har tvingat ut mig i det vackra vårvädret för att få andas. Andas den fräna doften av tobaken han röker.

Jag förknippar ju också Sirius mycket starkt med cigaretter, och det känns verkligen som exakt samma Sirius som sedan dyker upp i min story. Att vi har samma bild av honom. Det är ju din från början, och den är så klockren att jag bara fortsatt på den. Så känns det i alla fall. Så nittonhundratal med kameran. Perfekt. Jess, följ med till Hogsmeade och strunta i Laras bordsplaceringar ... pleeease? Och nu kommer allt igen, 'Du har ju ett val', 'Slå dig fri'.

Någon gång måste vår fridfulla bubbla att spricka.

Någon gång måste vår fridfulla bubbla spricka. / Någon gång kommer vår fridfulla bubbla att spricka.

Ja, något måste ju hända. Och detta måste ju vara ögonblicket? Det bara måste vara det! Detta fotot är väl DET fotot? Du-vet-vilket? Som kommer att bevaras länge, länge ... ♥ Helt magiskt beskrivet! Och hon andas in cigarettröken, för att det är en del av honom, och långt in i framtiden röker han för att stå ut med längtan efter henne.

Du har blivit illa behandlad precis som jag!

Vad tror du om att vända på jag och du? För det är ju Sirius som säger att det inte är svårt, trots att han har erfarenheter som liknar Jessicas.

härligt kompisaktig med den där förskräckliga lilla societetstanten

Ja, jag bara hejar på. Klockren formulering, haha!

”Det är absolut inget fel på Lara! Hon är väldigt trevlig! De allihop får mig att känna mig som hemma. Det känns som jag har ett val!”

Men WHAAAAAAAAAAAAAAT?!? Tror du ens själv en enda liten procent på det där, Jess?

Och i stenvalvet mellan örtlärans trädgård och resten av Hogwarts vackra omgivningar kvittrar vårens fåglar ömt och betryggande. Här där ingen kan se oss och valvet kastar skuggor över mitt ansikte. Just här väljer jag att avslöja min hemlighet för den jag litar allra mest på.
”Jag har inte ett val längre, Sirius”, viskar jag.

Det är så vackert beskrivet, så melodiskt, så magiskt och så HEMSKT! Och jag förstår henne, att hon inte orkar leva en sekund till med hemligheten.

tunga tårar faller hårt mot marken inunder mig. Ekar nästan i valvet medan jag snabbt drar ner tröjärmen igen

... nej ... och åter är det hemska så vackert ... för att inte tala om de sista meningarna. De är fantastiska. Ja, Sirius behöver inte be Jess dra dit, hon är redan där.

Men det finns ju en framtid. Vi har planer för Jess, eller hur?

Kapitel 30.

Lara måste vara rosenrasande. Jag drar täcket hårdare om min kropp och njuter av lugnet i min säng. Gardinerna är fördragna och fastän enstaka av mina sovsalskamrater varit förbi har de inte stört mig. Kanske vet de? Tårarna sinade till slut. När kudden blivit genomvåt prövade jag att vända på den till ingen nytta. Jag har inget val. Sirius sa att jag har ett val. Kanske hade jag det? Det fanns inget tvång i det jag gjorde – i märket som bränts fast på min arm. Jag hölls inte ner under hot eller olovliga förbannelser. Avery tog mig aldrig åt sidan och sa åt mig att jag var tvungen att välja sida för en gångs skull. Sa inte åt mig att gå med i deras inre cirkel. Hade han berättat för herren att jag var en naturbegåvning i svartkonster? När vi gick uppför alla herrgårdens trappor till kontoret där han satte sig ner och talade med mig – hade jag kunnat vända i entrén och springa ut ur de stora portarna. Ut i friheten och försvinna. Vad gott hade det gjort? Vem kan ana vad som skulle ha hänt med Avery om jag gjort så. Fastän att han är min storebror och alltid tagit hand om mig så ligger det i min natur att ta hand om honom. Familjen. Hade det varit mor hade jag inte tvekat att vända. Intalar jag mig. Då hade jag inte brytt mig vad som hade hänt med henne. Avery och jag gömde oss ofta som små. I biblioteket, nära köket, satt vi i ett skrymsle och byggde kojor. Far visste men brydde sig inte. Mor däremot… Barnsliga fasoner kallade hon det. Jämförde det med mugglarlekar. Alldeles för lågt för renblodsbarn att syssla med. Men Avery lovade dyrt och heligt att det var hans idé och fick allt stryk för det. Dubbelt upp – han tog ju även min bestraffning. Hade jag ett val? Jag drifter sakta iväg i sömnens drömlösa mörker. Drömlöst och inte det minsta behagligt. En sömn utan mening. De få gånger jag vaknar av törst eller hunger vrider jag på mig. Säkert alldeles för länge – innan jag somnar om i samma tröttsamma cykel. Innerst inne var detta bortom all tro för vad framtiden skulle ge. På något vis längtade jag efter umgänget med Avery och hans vänner efter mors bortgång. Längtade efter att herrgården äntligen skulle bli ett hem. Och med den tron har jag levt. Förträngt nyhetsartiklarna i the Daily Prophet som fått mig att kväljas och spy av motvilja. Trott att det inte var på allvar.

Men Sirius självklara hat har varit ett uppvaknande. Och jag… Jag är fast nu.

Vi reser tidigt på fredagsmorgonen. Det är mycket Lara ska hinna med och hon förbarmar sig över min frånvaro dagen innan. Hon pratar så mycket med mig att hon inte märker av att hon aldrig får ett svar. Berättar hur hon gjort med bordsplaceringen vid bröllopmiddagen – att hon i slutändan inte ändrade på något alls. Och om det gjorde något att jag skulle sitta vid honnörsbordet. Vilket jag aldrig hann svara på för hon skrattade bara vilt och svarade i mitt ställe. Självklart gör det inget. När vi anländer på herrgården är hela trädgården i ett enda tumult. Vita och scharlakansröda tält byggs upp och Laras far är i full färd att diskutera med societetens mödrar att det inte alls skall vara på ett visst sätt. Men Walburga Black är rosenrasande över faktumet att Lord Crowley inte tar spektaklet på större allvar. Liksom Narcissa stämmer in i. Hon gör sig fint som framtida fru Malfoy. Visst händer allt detta omkring mig. Men det är allt i ett enda svävande töcken som rör sig omkring mig. Färger och skepnader som skyndar över det alldeles för gröna gräset för mars månad. Rosenbuskarna står i full blom och helgen till ära är de alla pärlvita och utslagna som om de kände på sig att det var dags att visa upp sin prakt. I dörren möts jag av Evan. Åh Evan. Han tar mig i sina armar och kysser min kind försiktig och jag speglar gesten. Min pelare. Stadig och pålitlig. Känner han tyngden jag lägger på hans axlar? Han tittar nämligen på mig med granskande ögon. Alldeles för blå för att klara av att vara gjorda av lögn. Jag skiter i vad jag har för uppdrag att utföra i Laras namn. En hand på min axel från Avery och hur Lara genast beslagtar sin man sätter mig fri och utan en sekunds tvekan fattar jag tag i Evans fingrar och drar honom med mig. Uppför alla nittiofem trappor.

Till min stora förvåning är rummet omgjort. Och bara den förvånande känslan får mig att tappa andan. Jag känner något? Vad som tidigare varit inrett i enkelsäng och skrivbord är nu inrett med dubbelsäng mot fönstret och det gamla skrivbordet är putsat och placerat mot en bortre vägg. Rummet är större och rymmer även en soffgrupp med tillhörande kamin. När jag snabbt tagit in de nya förändringarna faller ängslan återigen över mig. Det är någon – min bror såklart – som har tänkt på mig. Jag är en del av denna värld och min hemhörighet växer sig allt starkare. Tårarna som sinat verkar ha fyllts på och just när jag inser att allt trots allt inte är så hemskt tänker jag återigen på Sirius åskmolnsögon. Fyllda av avsky och ilska. Rosier är inte sen med att torka tårarna från mina kinder med sträva, hårda, drag och jag brister ut i fullständig panik. Faller ihop på golvet med hans armar om mig i lugnande, försiktiga, rörelser över min märglade rygg. Fan ta dig, Evan Rosier. Varför är du inte elak och nonchalant? Slå mig, skrik på mig, hata mig. Be mig dra åt helvete – såsom Sirius gjort. Evan är en trygghet och jag klamrar mig fast i hans armar med sylvassa naglar som först får honom att rycka till av smärta men sedan verkar han sluta att bry sig. Någonstans inemellan min hysteri och den oändliga gråten och vattenfallet till tårar så frågar han gång på gång på gång. Vad är det som är fel, hjärtat. Prata med mig. Hans ord får mig att må illa och tryggheten i Evan känns som både ett tvång och en fristad. Men ändå vet jag alltid vart jag har honom. Och han är snäll. Jag är av den fullständiga tron att han aldrig kommer att skada mig. Hans hjärta är ofläckat.

Det är mörkt och jag törstar ihjäl. När jag rör på mig stönar någon intill mig och jag inser snart att jag somnat. Somnat tidigt på morgonen och sovit bort hela dagen. Lara måste hata mig. När mina ögon vant sig vid mörkret tycker jag mig se ett glas vatten och en smörgås på nattduksbordet och när jag med en handrörelse tänder stearinljuset intill kan jag inte låta bli att titta vem som ligger intill mig. Ingen annan än Evan Rosier. I djup sömn. Iklädd smaragdgrön pyjamas och allt. Jag har på mig samma kläder som innan. Har jag somnat av fullständig utmattning? Rörelsen jag gör när jag sätter mig på sängkanten får mig att bli yr och skakig. Fort dricker jag vattnet för att lugna mitt snurriga huvud. Ett svagt sken kommer från en dörr i bortre änden av rummet – en dörr jag aldrig tidigare sett. Ännu en ny detalj. Mina betongfötter häver sig sakta över det knarrande ekgolvet. Ekgolvet som inte alls knarrar av den knappa tyngd jag har i mig. Skenet visar sig vara en fotogenlampa som trots sitt svaga ljus lyckas blända mig. Men när jag lyckas urskilja konturerna i rummet inser jag att jag fått ett eget badrum – om ändå jag kunde förstå varför. För att jag tagit detta valet? Mitt tunga huvud, mitt stenblock till inre, och mitt otvättade hår får mig att klä av mig omedelbart och kliva i badet tillsammans med min stav. Låta vattnet flöda ner i karet och snabbt höja vattenytan med en enkel aguamenti så att jag slipper vänta. Det är helande och renande. Att vatten kan vara så kraftfullt.

Försiktigt skrider jag i ett par varma tofflor som står inunder nattduksbordet. Låter det tjocka badlakanet falla från min nytvättade kropp. Sveper en mörklila morgonrock i siden om mina axlar och ryser av det kalla tyget mot min bara rygg. Mitt blöta hår kittlar ryggen med sina kalla droppar. Men i mörkrets sken tillåts jag vara ifred. Min skolväska står intill den enkla resväskan jag tagit med för helgen och när jag knäpper upp spännet hoppas jag innerligt att lätet inte väcker Rosier. Drar försiktigt upp den mystiska boken ur ett av bokfacken. Låter sakta dörren till rummet glida upp och tyst stängas bakom mig. En kylig vind drar förbi mina smalben, nerifrån trappan och uppför den, med ett tyst susande. Nerifrån hörs ett sorl och jag tycker mig höra att någon går i trapporna. Sjutton trappsteg upp så stryker jag försiktigt en tavlas ram och hör det bekanta ljudet av marmor som trilskas med sig själv. Med staven förberedd tar jag snabba steg in i mörkret och marmorn vävs tyst ihop igen. När allt stannat upp är det totalt ljudisolerat. Jag vet aldrig om människorna som vandrat i trappan tagit sig förbi. Men här i ett av Korpgårdens torn läser jag om ocklumenering. Att glömma och fördöma minnen ur min hjärna.
Att aldrig mer vara transparent.

Hade ju den enorma fördelen att först få läsa detta kapitel tillsammans med dig, så en del har vi pratat om redan. ♥ Och det var fantastiskt. Nu återvänder jag till texten, och precis som vi talade om, var det bra att få en påminnelse om Jessicas naturbegåvning för svartkonster. Jag tänker mig dessutom att hon är begåvad överlag, på det mesta hon gör. Lite som du och min syster ... ♥♥♥

Hade det varit mor hade jag inte tvekat att vända. Intalar jag mig.

Här hade det känts superbra med något lite förtydligande just angående: hade det varit mor som gjorde vad, och lite mer exakt i vilket sammanhang Jessica inte hade tvekat att vända. Kanske med ett par extra förklarande ord?

Bra koppling mellan att Avery tog båda syskonens straff som barn och att han nu tar med sig Jessica in i mörkret - för kanske tänker han sig kunna ge henne ett visst skydd även där?

Rummet är omgjort! Är det Jessicas rum? Lite extra lyx, dubbelsäng ... min första spontana tanke var ju faktiskt att det var med tanke på Evan. Vad finns för vanor i denna aristokratiska värld? Sover man tillsammans innan bröllopsnatten? Ja, tydligen. Som vanligt klockrena detaljer och färger i dina beskrivningar. Smaragdgrön pyjamas. Och 'betongfötter' - vilket talade uttryck! Levande beskrivet hur man först inte ser något alls i mörkret men sedan framträder konturerna. Jessica börjar se följder av förändringarna. Allra först är de konkreta och vardagliga, som med badrummet.

Och nu börjar hon bygga sina skyddsmurar - genom att studera hur man blockerar sinnet.

Allt börjar vävas samman - och det känns mer än magiskt att få göra den resan tillsammans med dig i skrivandet.

Tack för erat stöd och tummar, ravengurl & Avis Fortunae
Och tack för din underbara kommentar Avis Fortunae
Jag har ändrat det du poängterade. ♥

Kapitel 31

Klockan är nästan fyra när jag kryper ner intill Evan igen. Värmer min kalla kropp mot hans uppvärmda kroppshydda. En kyss, som säkert var menad för min panna, hamnar i mitt öga och situationen ter sig besvärligt. Innan jag krupit ner under täcket igen har jag klätt på mig min pyjamas och han lyckas inte låta bli skjortans kant. Råkar snudda vid vänsterarmen och får ur mig ett rappt andetag som jag inte alls ville låta honom höra. Men han tycks vara djupt försjunken i sömn igen och nämner det inte.

Jag väcks av en hysteriskt skakande rörelse när Lara rycker upp mig ur sängen. ”Jess! Nog med vilandet!” väser hon och reser en sömndrucken mig upp. Föser på mig morgonrocken igen och innan jag hunnit fatta att jag inte sovit mer än en halvtimme sen jag kröp ner intill Evan så har hon börjat trippa nerför trappan med ett hårt grepp om min handled.
”Lara!” ryter jag till slut när det värker i hela armen av det konstanta ryckandet av min arm. Hon stannar upp just som vi är i färd med att göra entré i stora Sovhallen som tidigare var mors.
”Ja?” undrar hon och blinkar ursäktande med alldeles för vackra ögon. Hon är en slående skönhet.
”Vad är meningen med detta?” suckar jag och gnider min handled där hon lämnat kvar ett ljusrött märke. Men knappt hinner hon svara innan mitt medvetande är på plats igen. ”DET ÄR IDAG!”
”JA!” säger hon och slår upp dörrarna in i den vackert dekorerade salen. Det känns som att gå in i en annan värld. Allt – allt – allt är i vitt. Alla möbler går i samma antika vita färg, himmelsängen är draperad med flera lager genomskinliga gardiner som skapar en molnig känsla. Soffgruppen med tillhörande fikabord, kontorsbordet bakom sofforna samt bokhyllan går alla i samma färg. Men morgonrockar och sängkläder går i mörkt sammetsgrönt. Soffkuddarna är svarta och pläden över fotpallen är som hämtad ur Salazar Slytherins elevhem. De gröna färgerna är det enda som avslöjar att vi befinner oss i vår egen magiska värld. Narcissa dricker te vid soffbordet. Eller det står åtminstone en kopp, med tillhörande fat, intill henne medan hon smidigt, precist, och med ett öga för detaljer sätter samman brudbuketten åt Lara. Bellatrix befinner sig i rummet. Jag har ingen aning vad hon gör men hon är här åtminstone. Och plötsligt känner jag mig inte alls lika ensam i min totala trötthet. Hon ser ut att vara helt tappad på energi. Lara studsar från mig där jag lämnas – utan att ha en aning vad min roll numer kommer att vara. Fru Crowley står intill dockan iklädd brudklänningen Lara ska bära vid ceremonin. Men klänningen har jag sett innan – Laras mamma däremot. En helt oförglömlig syn. Hon är klädd från topp till tå i svarta, heltäckande, klädnader som svajar om hela hennes uppenbarelse i varje rörelse hon tar. Hennes komplex är fläckfritt och hon är vit som elfenben. Ögonen, som hon synar mig med, är som i ett dunkel och när hon skrider fram som en himmelsk skepnad i svart mot mig känns det som jag tappat förståndet. Hon tar min högra hand i sina iskalla, arktiskt kyliga, händer. Kysser handryggen på ett moderligt, överdådigt, vis. Det bränns att övervälmas av de två helt olika känslorna och jag kan inte låta bli att le. Le för att jag vet. Hon är vad Lara ska bli. Hennes övermänsklighet går inte att ta miste på.
”Unga fröken Raven. Korpen som flyger. Vilket enastående nöje att få möta dig. Du är lika ljuvlig som jag hört talas om”, rösten är sylvass men len. Orden är dramatiska men lågmälda. Jag känner mig helt överskuggad men samtidigt så accepterad.
”Fru Crowley, det är mitt nöje.”
”Stå in där och spill tid! Vi har massvis att göra!” poängterar Lara och rycker i både sin mor och mig. Innan jag vet ordet av det har jag blivit satt framför en spegel och en kvinna, ett par årskurser över mig, men under Avery, som jag vet heter Parkinson i efternamn, är i full flärd med att ge mitt ansikte diverse behandlingar. Snötäckt lavapulver från Himalaya rört samman med holländska tulpaner. På tjugo minuter har jag förvandlats till en ny individ. Åtminstone utåt sett. Och det ger mig energi att jag ser så pigg och fräsch ut. Varenda spår av trötthet är bortsuddat och medan ansiktsmasken gjort sitt, har Evie, som hennes namn tydligen är, börjat behandla mitt hår. Lockar och hårnålar om vartannat. Jag ser fullkomligt magisk ut – och ändå har hon bara börjat. Jag försöker se Lara i ögonvrån och genom spegeln men allt jag ser är ett svep av händelser. Ena stunden har hon klänningen på sig och ser lika ögonväckande ut som sin mor och andra stunden sitter hon djupt försjunken i sina armar mitt på golvet med krokodiltårar sprutandes åt alla håll och kanter. Sen är allt bra igen och hon susar förbi mig, placerar en kyss på min kind, och tvingar sedan en motstridig Bellatrix Lestrange att ta hand om hennes hår. Motstridig fram tills att hon fått tre stränga blickar från sin yngre syster. Blickar som tvingar fram hennes propra sida. Dolohovs fru är här. Och trots att mannen i fråga ger mig kalla kårar är hon en ömsint tant. Försöken att få barn har tydligen varit förgäves. Jag har hört pratet under min uppväxt. Något säger mig, när jag synar den unga tanten, att hon är mycket klokare än vad som förväntas. För hon är knappa trettio, möjligtvis trettiofem, men uppför sig precis som en äldre tant skulle göra. Ypperligt och ytterst noggrann med hur teskeden ligger på faten där tekoppen står. Om jag fått gissa skulle jag kunna tro att Narcissa skulle vara likadan när hon blir en gammal hagga. Dolohovs fru väcker inga misstankar hos den vanliga eliten. Men mina långa timmar under nattens läsning av ocklumeneringen har fått mig att se saker… Annorlunda. Tvillingarna Carrow, sju år fyllda, är klädda i citrongult dagen till ära och ser alldeles för onöjda ut för att jag ska trivas av deras närvaro. De påminner mest om något ockult. Deras mamma rycker i deras hår för att tämja dem och i likhet med brodern gör Alecto motstånd så gott hon kan. Dolohovs fru vet hur hon ska tas med rackarungarna. Trots att hon själv inte har någon erfarenhet tycks hon veta precis hur en handskas med barn i den åldern. Innerst inne har jag en känsla av att fru Dolohov gjort något som förhindrat henne från att avla fram renblodsungar till denna värld. Men det låter jag vara en otalad tanke inom mig. Åtminstone en sådan här dag. När morgonsolen gryr i Lara och Averys ära. Solens strålar strilar genom de handgjorda, antika, fönstren och får det vitmålade golvet att se ut som pärlande vatten. Himlen är rosa i kärlekens tecken. Yaxleys bastanta fru, som han enligt skvallret aldrig vidrört, rycker upp mig när jag är uppdonnad och klar. Börjar ivrigt, med sina korvar till fingrar, att klä mig i tärnklänningen. Fru Crowley schasar snart bort henne och hennes istippade fingrar är magiska gentemot fru Yaxleys rispiga hud.
”Du ser fantastisk ut”, viskar hon i mitt öra, en stilla bris, och vänder mig om så att jag ser mig i en helfigursspegel. Och visst gör jag det. Jag klär i blått. Inte som flickan Sirius beundrade och gav all sin uppmärksamhet åt.

När allt är i sin ordning tycks Lara lugna ner sig. Det är trots allt hennes stora dag och ingen kan få henne ur balans. Stressen från morgonen är som bortblåst och där hon står och synar sig själv i spegeln är hon nästintill eterisk. Det ljust ljusblonda håret ringlar sig nerför hennes axlar i lösa, små, lockar. I håret har hennes mor fäst en gyllene tiara med miniskula smaragder som lyser som blod mot hennes bleka hår. Tiarans grenar snirklar sig som om självaste Afrodite tillverkat tiaran åt henne. Brudklänningen är nästan toppen på i:et. Men ingenting hon bär kan leva upp till den skönhet Lara Crowley har med sig naturligt. Hon är onaturligt vacker. Jag står och blickar ut genom fönstret. Inväntar att gästerna och familjemedlemmar ska inta sina platser i den utblommade rosenträdgården. Förutom rosenbuskarnas vita blommor är tält, stolar och brudparets spaljé täckta i citrongula rosor och liljor. Solen stiger allt fortare nu. Fru Crowley vandrar under ett enormt svart paraply till sin plats under ett märkligt vitt parasoll. Där sitter redan Lord Crowley. Lutandes mot en käpp vars utstrålning kunnat bära ett mausoleum. Och vem gifter paret om inte herren själv. Det är som ett outtalat uppdrag som han tagit åt sig. Men mig lurar han inte, detta är ett sätt för honom att styra och ställa. Det är herren som beordrar och vi andra lyder.

Tack för att du skriver och ger denna tillflykt till den alldeles unika och vackra världen som du skapat kring Jessica. Det liknar ingen annan fanfiction och man vet aldrig riktigt vilken vändning det ska ta. Precis som med dina kommentarer. Ändringen du gjorde i förra kapitlet blev bra, tycker jag. Ibland räcker det med någon mening för att förtydliga.

Känns lite sådär gulligt och tafatt mellan Jess och Evan i första stycket. Och det är nog vilsamt mitt i allt drama. Han är inte den värste hon kunde hamnat med. Många av de andra är ju inte direkt några mys-snubbar.

I det här kapitlet tycker jag lite bättre om Lara, trots hysterin eller kanske just därför. Hon känns mer mänsklig och det är kul när hon blir en bridezilla.

Beskrivningen av rummet, med alla färger och texturer, är verkligen underbar. Man ser allt framför sig, både helhet och detaljer som pläden över fotpallen.

Personbeskrivningen av Laras mor är också perfekt - i detaljerna, i melodin. Det är så ruskigt snyggt när Laras hemlighet skjuts in där mellan raderna.

Du har alltid haft ett speciellt öga för detaljerna. Snötäckt lavapulver från Himalaya rört samman med holländska tulpaner. Kommer du på det helt själv eller hämtar du inspiration någonstans ifrån? Hur som helst ger det önskad effekt. Miljön där de rör sig känns oerhört lyxig. Aristokratisk.

Haha, ska Bellatrix fixa brudfrisyren? Jag ser bara Bellas egna, förvisso vackra, rufs av hår framför mig. Men detta var ju mycket tidigare, innan Azkaban och den galna tiden.
Intressant hur Jessica ser på Dolohovs fru, och att det är studierna av ocklumenering som får henne att se saker annorlunda. Att kvinnan hon betraktar kanske skulle göra ett särskilt val i en kritisk situation, till exempel.

Tvillingarna Carrow i citrongult. Alltså det skär sig så det nästan känns. Så fel på något sätt. Kul att få se dem som två bråkiga ungar. Vi vet ju hur de blir sedan ...

Stackars Yaxleys fru. Fast med tanke på hur Yaxley är så är det kanske det bästa alternativet Hon beskrivs också bra, med den rispiga huden. Tjockhudad både fysiskt och psykiskt, vilket nog är ett måste för att stå ut med Yaxley och livet de lever. På något sätt känns hon avstängd. Hemskt hur det här livet bland Dödsätarna påverkar.

Snyggt hur du återanknyter till tidigare kapitel och att Jessica klär i blått. Det blir symboliskt. Liksom det blir ett tecken på att Jessica är rätt för Sirius. Och vice versa.

TIPS:


Sista styckets beskrivning av Laras skönhet är naturligtvis underbar och du överträffar dig själv med originella detaljer. Tiarans grenar snirklar sig som om självaste Afrodite tillverkat tiaran åt henne. Platsen där de ska vigas målas lika effektivt upp. Och visst är det creepy att herren ska viga dem. Undrar om vigseln också kommer att beskrivas? Väntar med spänning på fortsättningen ...

Hihihi ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ Avis Fortunae


Kapitel 32.
Laras perspektiv

Jessica skrider sakta framför Lara i sin himmelsblå klänning. De svarta lockarna är samlade i en knut i nacken men ett par testar hänger över hennes skuldror. All osäkerhet har runnit av henne. Det syns på Laras finurliga leende att hon gläds av det. Lara blundar och vänder ansiktet mot himlens varma källa. De varma kaskaderna sköljer över henne. Kanske är det hennes sista chans att fröjdas av dess värme. De gula och vita rosorna i hennes händer kläms sönder av hennes nervösa, stenhårda, grepp och onekligen hade hon önskat bort nervositeten och svagheten nervositeten ger henne. Snart är det ett minne blott. Gästerna ställer sig upp när korpen och kråkan närmar sig och fastän Lara skymtar Avery bakom Jessica så har han inte sett henne ännu. Inte förrän Jessica väntar vid sista raden av gäster och låter Lara vandra först.

Det långa vita släpet, fäst i hennes hår, är som ett vattenfall bakom henne och klänningen är luftig och stor runt hennes ben. Får midjan att minska i storlek med flera decimeter. Hon är väldigt lik en gräddbakelse. Hennes bara armar är bleka och längs vänster underarm är det svarta märket placerat. Hon bär det med stolthet. Avery har alltid varit vacker. Han har alltid sett på Lara som om hon vore en sagovarelse eller en mytomspunnen legend. Men denna bild av Avery kommer Lara alltid att bevara för sitt inre. Nu är han den mytomspunna legenden. Blicken han alltid gett henne, fylld av kärlek, lust och beundran är denna sekund – detta ögonblick – förstärkt i tusenfalt. Hans isblå ögon, som glaciären en sommardag, är fyllda till bristen av… Tårar. Mor Crowley ser nöjt på Lara och den sjuttonåriga flickan njuter av hennes prisande blick. Lord Crowley ser mot Avery med tankarna djupt försjunkna. Och när Lara möter Avery under spaljén tar han hennes varma händer i sina. Stryker pekfingrarna med sina tummar och ser in i hennes lila åskovädersögon.
Deras herre talar.
”Ädla samling. Ärade tjugoåtta med rent blod. Ni har slutit upp här denna marsdag för att bevittna giftermålet mellan Herr Avery Raven och Fröken Lara Crowley.” Otroligt nog har herren på sig en mörk kostym, dagen till ära, och har vattenkammat sitt bruna hår åt sidan.
Någonstans bakom Lara står Jessica med blicken emellertid riktad mot marken och ibland rakt mot Avery.
Hon funderar över om Lara, med ilsket tvång, tvingat deras herre att ställa upp på detta. Jessica vet att hon aldrig hade sagt emot den petita, isblonda, damen om hon varit på sitt allra sämsta humör.
Hela Lara är i sådana stunder som en vild, rasande, snöstorm. Beredd att skapa laviner för att få sin vilja igenom.

”Var goda och sitt.” Herren är auktoritär till röst och sätt. Trots att det är en formell och högtidlig förmiddag. Han håller i ett ark, en sylvass liten kniv och ringar till brudparet.

” Sanningens starka renhet skall ni bliva förenade i. Maktens grepp inom er rena kropp och själ.” Orden är neutrala och delvis stela. Herren verkar inte ha någon större förståelse av vad ceremonin ska vara bra för. Annat än att frambringa renblodigheten i Englands trollskarlssamhälle.

”Utbyt lovord för era rena hjärtans skull”, nämner han och Avery håller upp båda Laras händer i sina.

”I detta liv, i denna död.
Ett enda kliv, en enda nöd.
För dig ska jag kämpa.
För oss ska jag slåss.
Dina tankar är mina,
mina tankar är dina.
Dina hemligheter jag bevara,
dina frågor jag besvara.
För alltid din.
Vårt blod förenat.
Min vackra himmel,
mitt hjärtas slag, hela mitt liv,
varenda dag.”

Hade det inte varit för den högtidliga sakens skull och för att Herren säkerligen inte bryr sig alls så hade den mäktiga mannen i fråga säkert himlat. Jessica håller sina överväldigande känslor inom sig. Det blottade märket syns tydligt när hon bär den blå klänningen och kontrasten gör sig lika väl på den lilla korpens arm som på Laras. Publiken sitter tyst fastän ett tal som Averys hade kunnat få vilka mödrar som helst att gråta.

”För evigt din, alltid trogen.
Vid din sida,
skall jag skrida.
Din rygg jag vakta,
vaka sakta.
Ditt blod är mitt.
Mitt blod är ditt.
Förenade i plikt
och kärleksskikt.
Bevara min hemlighet.
Bara du vet.
I sorg och lycka.
Ett leende ska du smycka.”

De håller fram varsitt ringfinger till herren och han trycker knivens vassa spets mot toppen av deras fingrar innan de tar ringarna från honom. Trär på varandras ringar och möter sina blodiga fingertoppar mot varandra.

”Förenade i blod.”
Så tar han fram sin långa benvita stav. Höjer den och gestikulerar åt Avery och Lara att fatta varandras handleder. En sträng av vitt guld, genomskinlig och lysande, snörar sig runt deras sammanflätade armar.

”Svär du, Avery Raven, att vara trogen och aldrig svika Lara Crowley.”

”Jag svär att vara dig trogen. Att aldrig svika din sida”, säger Avery och ser djupt in i hennes ögon. Det lysande skenet fladdrar till som eld.

”Svär du, Lara Crowley, att aldrig svika och alltid vara trogen Avery Raven.”

”Jag svär att aldrig svika din sida. Att alltid vara dig trogen.” Lara tittar ner på deras sammanbundna händer och märker lågan fladdra till. Sedan försvinner snörningen in i deras hud, in i deras själar, och Herren sänker sin stav.

”Jag benämner er nu förenade i en obrytbar ed och villkorslöst giftermål. Lady Lara Raven och Lord Avery Raven. Fru och herre över Korpgodset” Han är noga med att inte nämna något om kärlek. Det håller de för sig själva.

”Släpp loss draken”, beordrar herren, vänd åt två av sina följeslagare – längst fram i publiken.

”Det är dags för Avery Raven att visa sin tapperhet i giftermålets namn.”

Ett isande skri från den norsk ryggdraken som lyfter från kedjorna den varit fäst i på godsets baksida får äntligen den tysta publiken att haja till. Jessica står som stelfrusen tills Evan ställer sig intill henne och håller om henne med staven i högsta hugg. Avery är snabb med att kyssa sin fru och bege sig ut på gräsmattan med tappra steg. Den svarta draken är ilsken och dess vingslag slår som orkanvindar mot marken. Ett djupt andetag får den röda, glödgande, elden att spruta över alla bröllopsgäster. Men Avery är kvick och har framkallat en mäktig försvarssköld som skyddar dem alla. Sekunder senare har han kastat en snärtande förhäxning mot drakens vingar som får den att landa i smärta och vrede. Med tunga kliv fokuserar den nu på Avery med sina illröda ögon. Han stoppar in staven i sin frack och som från ingenstans glimmar ett svärd till som han dragit fram med magins hjälp. Dess stål glittrar till från solskenet. Avery parerar en av eldkaskaderna med att gömma sig bakom en av trädgårdens stenpelare i nästa ögonblick har han transfererat sig fram till draken, som om han vore skapt för detta, och svingar det enorma stålsvärdet över dess bröstkorg. Blodet sprutar neröver honom och ett öronbedövande, smärtsamt, skri får publiken att huka sig ner med händerna över sina öron. Lara ser på sin make med förundran och ingen som helst rädsla. Draken svingar sin breda svans så att Avery stupar och när Lara är på väg att springa fram blir hon stoppad av herren.

”Det är hans plikt att besegra den för dig.”

”Ja, Herre”, svarar hon och stannar i steget. Avery ställer sig strax upp igen och när draken sprutar ut eld över honom försvinner han in under den. Den hugger med sin enorma käft efter hans klena, i jämförelse med drakens bastanta hydda, kropp. Men Avery stoppar den med att sätta svärdet rakt upp ovanför sig. Rätt in i hjärtat på den enorma besten. Den faller åt sidan och med tunga ögonlock betraktar den sin omgivning en sista gång innan ögonen sluts. Lara rusar fram till sin man och slänger sig om hans hals så att den gräddvita bakelseklänningen blir fläckvist röd från drakblodet. Det är tradition. Och sedan hurrar dem. Herren är inne i ett djupt samtal med Lord Crowley. Allvarsamma miner hos dem båda visar att de inte vill bli störda.

En av de äldre männen i renblodssociteten är i full färd att stycka draken som ska serveras som bröllopsmiddag när dansen i flygeln är i full gång. Den blodfläckade klänningen är i synnerhet vacker när Avery snurrar runt henne till en uråldrig, vacker, pianomelodi. I ett blurr ser hon ut som hon är täck av röda rosor. Evan har bjudit upp Jess till dans men han kan inte undgå att trampa henne på tårna allt som ofta och Jessica kommer till slut på en ursäkt om att hon är snurrig. Vid bordet i trädgården där hon sätter sig, för att få frisk luft och komma från de dansande melodierna, är det tyst och skönt. Men snart inser hon att just detta bord är uppdukat med namn och stolen där hon sitter är tillägnad en Severus Snape. Och om ändå för en sekunds vila inser hon att det inte är en plats hon vill sitta kvar på.
Just som hon reser sig upp kommer den unga mannen gåendes och blicken han ger henne är tom och likgiltig. Ett fladder av avsky kan skymtas och hon undrar vad som egentligen försiggår bakom hans fasad. Undrar han lika mycket som henne.

”Raven.” Säger han men hon ignorerar honom och skrider iväg till honnörsbordet där Fru Crowley redan är placerad. Under sitt enorma paraply som skyddar henne från solen.

”Ah, Jessica. Vad trevligt.”

”Hej”, svarar hon och placerar sig intill modern. Fastän platsen är tillägnad Lord Crowley. Det gör inget att sitta där för en sekund.

”Trivs du med tillställningen?” frågar Laras mamma behagligt och Jessica kan inte låta bli att nicka.

”Det är helt okej.”

”Vilken vacker man du är trolovad till. Han verkar vara en riktig gentleman.”
Evan Rosier, ja. Det är han. Tänker Jessica men det smärtsamma minnet av Sirius gör sig bekant. Trots nattens lärdomar av ocklumenering tror hon att smärtan är synbar i hennes ansiktsuttryck.

”Hur är det fatt?” undrar fru Crowley. Och hennes röda ögon och komplexfria hy känns så genomskådande. Som att hon vet men inte riktigt bryr sig fullt ut. Jessica hinner inte svara.

”Det här är temporärt. Livet skiftar ständigt. Döden likaså. Har Lara berättat för dig?” byter fru Crowley samtalsämne. Jessica vet precis vad hon menar och nickar stilla och lyhört. ”Avery var väldigt accepterande och tycktes inte alls bry sig om hennes lott i livet. Det är vi tacksamma för. De är så unga och härliga. Kärleken är sannerligen blind.”

När middagen är serverad äter Jessica lugnt och taktiskt av drakköttet. Det smakar bränt, så som det ska smaka, och är inte särskilt trevligt att äta middagen. Men det är en delikatess och bara det dyraste är bra nog vid en sådan här tillställning. Lady Crowley äter inget. Men hon dricker rödvin i mängder. Jessica kan knappt hålla tillbaka en rysning när hon ser frun i fråga att slicka bort det röda elixiret från sina läppar. Det är nog inte rödvin. Med en handkram till Avery och en kyss på Laras kind lämnar hon dem där och promenerar iväg mot godsets entré. Hon möter Severus Snape på vägen och hans bittra uppsyn får henne att ilskna till. Han tror att han är så jäkla bra.

Avery kysser sin fru ömt när kvällen får mörkret att lägga sig över nejden. Eldflugor från Zambia har släppts ur sina tusentals burkar och lyser upp i mörkret. Kylan är krispig men i hettan från dansen i trädgården är kylan inget annat än välkommen. Lara hinner knappt tänka på att Jessica är borta förrän Avery undrar över henne. Men de låter henne vara ensam, som hon alltid tyckt om. I stället ger de all sin uppmärksamhet åt varandra. Och när Herren erbjuder att fylla ett glas whisky åt Severus Snape nekar han artigt, alldeles för artigt, och understryker att det är viktigt att ha sitt full fokus vid alla tillfällen. Kanske är det just därför deras Herre prisar den unge mannen.

Bröllopet motsvarar alla förväntningar på skönhet och drama. Klänningar, färger, frisyrer ... och Lara som funderar över Jess. Som gläds över att all osäkerhet har runnit av henne. Lara blir mer och mer sympatisk, trots allt. Det märks att hon är fäst vid Jess, på sitt sätt. Hon är själv i en mycket speciell situation. Kanske en av de sista gångerna hon kan njuta av solen ... att blommorna kläms sönder i hennes händer är en fantastisk gestaltning av hennes nervositet.

Korpen och ... kråkan? Vem är kråkan? Ger ju en association med svart. Är det Avery?

Hela det andra stycket, där Lara och Avery skildras, är oerhört vackert i ordval och melodi. Det mörka märket är en perfekt och creepy kontrast till all skönhet. Sedan kommer de lila åskovädersögonen och bryter av allt det ljusa. Det blir en stark effekt.

Funderar på om det här kapitlet verkligen är ur Laras perspektiv. Helt och hållet känns det inte så, som när Jessica betraktar henne och undrar om det är Lara som tvingat herren till detta. Vilket är intressant i sig. Skulle Lara ha sådan makt över Voldymoldy? Det är en rolig beskrivning av den lilla isblonda damens ilska. Liksom av herren som bara är ute efter det rena blodet. Dikterna och hela skildringen av scenen. Att det är så tyst fastän det borde varit ett rörande ögonblick. Men visst har perspektivet flyttats från Lara till ett allmänt tredjepersonsperspektiv?

Åååh Bevara min hemlighet. /Bara du vet. Så skickligt insmuget.

Ceremonin är dramatisk med blodet och händerna som binds samman av magi. Men det är så vackert. Får sådana bilder av alltsammans! Och ... OMG. Obrytbara eden. Det här var inga vanliga löften. Det var på liv och död ... Herren har den goda smaken att inte nämna något om kärlek i sammanhanget. Det hade blivit så konstigt, när han själv inte känner till något om den. Korpgodset - vackert namn.

Och du får in draken! Beskriver hela stridsscenen så att det är som i en fantasyfilm. Jag tycker alltid lite synd om drakar och odjur som ska besegras, och din beskrivning av drakens smärta och tunga ögonlock förstärker den känslan.

Idel kontraster ... den vita klänningen som blir röd av drakblodet.

Undrar vad herren pratar med Lord Crowley om. Det känns som om en sådan detalj förebådar något som kommer att dyka upp senare (?)

Draken blir, av tradition, bröllopsmiddag ... jag menar, kan det bli mer fantasy än så här?

Evan, snäll men tafatt. Känns inte överraskande att han inte kan dansa, utan trampar på tårna.

Blir ju alltid helt fladdrig och fnittrig så fort Snape nämns - trots att det är i föga smickrande ordalag. Men det gör det nästan ännu mer spännande. Och det är supersnyggt formulerat, väldigt formellt med 'en Severus Snape' och att det är en plats som hon inte ens för en stund vill sitta på. Liksom när de möts, den ömsesidiga antipatin. Deras kemi stämmer verkligen inte.

Intressant att man får reda på lite mer om Laras familj och deras inställning. Det blir väldigt uppenbart vad de är för något ... och så kommer Snape igen! Visst, han tror att han är så jäkla bra, och det är så Jess ser honom. Men vi vet att innanför det där enorma självförtroendet sviktar självkänslan betydligt.

TIPS:

Älskar sista stycket! Med eldflugorna, den krispiga kylan, och Snape som avböjer den starka drycken. Du får in det skickligt, att det förmodligen är en del av att han så småningom blir 'Mörkrets herres favorit.'

Att de låter Jessica var ensam, som hon alltid tyckt om, känns som ett mönster. Att det ofta varit så och kommer att förbli så. En del av förklaringen till hur det blir senare. Underbart skrivet - som vanligt! Och tack för helgen! Välkommen tillbaka - snart!!!

Ny läsare!

Hittade hit tack vare det fantastiska kapitlet i Prinsen.

(Sammanfattning av hela storyn än så länge).



Nej, nej, nej är mina tankar om Rosier. Tycker inte om honom heh.

Ja, ja, ja är däremot mina tankar när det gäller (vad ska vi kalla dem? Blaven? Jessius?), i alla fall, Jess och Sirius.
Supersuper bra, älskar det ♥

Och jag har aldrig gillat de renblodiga trollkarlarna (förutom Weasleys då). De är så... blinda.

I alla fall, bevakar och väntar på nästa kapitel ♥