Bara i tankarna

Jag läser!!!!

Bra!

Superbra ff!

Kapitel 6.

Zoey

Jag stirrade med vidöppna ögon på mamma, pappa och den skäggiga mannen. Sekunderna passerade och tystnade skrek i öronen. Mamma flackade oroligt med blicken och svalde hårt.
" Zoey…?”
Tankar
Jag vände blicken mot fönstret i det runda rummet.
Tankar
“ Jag...Jag kan läsa, tankar?”
Det var det första jag sa. De första orden jag någonsin yttrat. Rösten var svag och ljus och höll inte riktig, men den fanns där. Min egna röst.
Mamma och pappa stirrade chockat på mig och sen brast mamma ut i gråt igen. Pappa höll tröstande om henne och såg på mig med kärleksfull blick. Jag vände mig mot den skäggiga mannen igen.
“ Det verkar som det mest rimliga just nu. Det är en unik förmåga. Och det förklarar rösterna du alltid hör, för det är en förmåga du inte lärt dig hantera eftersom du inte visste att den fanns.”
Tankar


***

Många skulle tro att jag efter 11 års galenskap och isolering, inte skulle ha en aning om hur någonting fungerade, att jag skulle vara helt dum i huvudet. Men istället för den värld jag tagit avstånd från, hade jag haft min egna lilla värld. Böckernas värld. Jag nog ett bättre ordförråd än de flesta fullvuxna människor, trots att jag aldrig sagt ett ord från det att jag föddes. Varje dag hade jag läst The daily prophet för att hänga med i vad som hände i den värld jag inte var delaktig i. Jag hade läst allt jag kom över, även mugglarböcker tillslut, alltså visste jag allt om hur en människa fungerade. Jag hade läst varenda bok i huset, vilket inkluderade mammas och pappas gamla skolböcker från Hogwarts och även om det inte alls var samma böcker som jag nu själv skulle läsa under mitt första år så kunde jag precis allt om magi. Men bara i teorin. Jag skulle kunna förklara i detalj hur man kastade en besvärjelse, men säkert inte klara av att verkligen göra det. För allt jag hade gjort i mitt liv var att ligga i sängen och hålla mig borta från verkligheten. Jag visste allt om världen, men jag hade aldrig varit en del av den. Nu skulle jag ut till denna främmande men välkända värld och bli en del av den. Det gällde att omvandla teori till praktik. Och jag var rädd, livrädd. I hela mitt liv hade jag trott, och varit galen. Rösterna i mitt huvud hade drivit mig till galenskap och isolering, och nu skulle jag möta rösterna och människorna de tillhörde. Och jag kunde inte för mitt liv förstå hur jag skulle kunna passa in i denna värld, hur jag skulle kunna bli en människa. För det var så jag kände mig, omänsklig. Jag hade aldrig varit människa. Och hur var man människa? Vad var jag för människa? Hur skulle jag kunna vara mig själv när ett mig själv inte existerade? Vem ville jag ens vara?
Det var först nu jag verkligen tänkte. Innan, hade jag stängt ute allt, även mina egna tankar. Det var så många frågor jag aldrig tänkt, helt enkelt, ett helt liv jag hade missat. Och nu skulle jag plötsligt kastas in i det med full kraft. Som att låta en ettåring börja i åttonde klass och förvänta sig högsta betyg i alla ämnen av henne. För det var det jag kände mig som, ett barn. En del av mig hade knappt ens sett himlen, och en annan del av mig visste allt om allts som existerade. Delen som aldrig levt, och delen som skulle kunna skriva en bok om livet, världen. Teori och praktik. 1 och 0. Som en mugglarapparat. Av och på. 0 och 1. En sak hade hon lärt sig, allt var antingen det ena eller det andra. 1 och 0.

I en månad hade jag varit hemma med mamma och pappa. Lärt känna min familj. Det var sorgligt, men det var nu mitt liv började. Mamma och pappa hade velat att jag skulle skippa första året på Hogwarts, att jag skulle få vänja mig vid livet först och få kontroll på min förmåga. men detta var min enda chans, det visste jag. Och trots att jag var livrädd så var jag nu här. På väg genom Hogwarts korridorer mot Dumbledores kontor.



____________


Detta blev ett långt och händelse löst kapitel... Bra start där Nea!
Jag lovar att fortsättningen kommer SNART, väldigt snart förhoppningsvis men vill inte att detta kapitel ska bli alldeles för långt... Ungefär hur långa kapitel önskar ni?

Superbra kapitel!

Bra!!!!!!!

Jättebra!
(Längden på kapitlen spelar ingen roll. Ta den längd du känner för.)

Kapitel 7.

“ Kom ihåg nu, den här rösten är normal.” Dumbledore såg allvarligt på mig och höll upp den slitna hatten.
“ En talande hatt, jätte normalt…” muttrade jag och vred fingrarna mellan varandra. Sist jag hade på mig hatten hade jag brutit ihop totalt, det blev en röst för mycket. Och en månad kunde inte vänja mig vid att jag hörde folks tankar i mitt huvud.
Dumbledore skrattade lågt och sträckte fram hatten. Jag drog ett djupt andetag och lät hatten falla ner över huvudet.

Hej igen… Förlåt att jag skrämde dig sist lilla vän.

Jag drog på munnen.

Hejsan. Hälsade jag i tanken. Förlåt att jag…. ja…

Hatten skrattade beslöjande i mitt huvud, den här rösten var vänlig och inte påträngande.

Hmm… Visdom, ja… Och styrka, mycket styrka. Mental styrka… Du är stark lilla vän, snart är det du som härskar över rösterna, inte tvärtom.

Rösten försvann från hennes huvud och istället hörde hon den utanför som normalt när han, eller hon?, meddelade resultatet till Dumbledore.
“ Gryffindor, kanske den starkaste av dem alla”
Det kändes ironiskt när han pratade om henne som stark. Hon vägde knappt mer än en femåring efter alla år hon knappt ätit och hon var svag som en… ja vilka djur som nu var svaga. Men den mentala styrkan han pratade, eller tänkte, om lugnade henne. Om hon var stark mentalt skulle hon kanske klara av det här. Hon lyfte av sig hatten och lämnade över den till Dumbledore med ett snett leende. Trots att Mcgonagall nu var hennes elevhemsföreståndare var det bestämt att Dumbledore skulle vara hennes huvudsakliga mentor. Varje dag skulle hon komma till hans kontor för ett rutinmässigt samtal, för stöd och allt sånt där. Även det kändes lugnande, Dumbledore var lugnande. Jag hade bett att få hålla det hemligt, jag kände starkt på mig att jag skulle bli totalt utfryst om folk fick reda på att jag hörde deras tankar, skulle jag isoleras skulle det vara självvald isolering. Och trots att de som visste alltid pratade om att det var en fantastisk förmåga, var den för mig fortfarande ihopkopplad med galenskap och år av mörker. Och det var så jag inom mig tänkte att alla andra skulle tänka. Alltså var de enda som visste om min hemlighet, mina föräldrar, hatten, madame Pomfrey och Dumbledore. Dumbledore skulle också undervisa mig i telepatisk förmåga så att jag lättare skulle kunna kontrollera förmågan.
Dumbledore höjde blicken och såg med ett leende på dörren.
“ Vill du inte komma in en stund istället Sirius? Den där trappan har aldrig varit särskilt hemtrevlig, inte sant?”
Dörren gled upp och en svarthårig kille klev generat in. Jag såg förvånat på honom.
“ nu när du ändå är här kan du väl ta och följa med Zoey till ert elevhem, kanske vill du ha ansvaret att visa henne runt imorgon också eftersom att hon missade det?” Sirius sken upp, men försökte dölja det. Han nickade och håret föll ner över hans ansikte. Jag sneglade på Dumbledore som nickade uppmuntrande. Jag grimaserade i smyg och följde sedan med Sirius ut genom dörren och nedför de rörliga trapporna.

Awesome!

Tack för att du tagga mig.......igen! Har läst om allt och du skriver fantastiskt Nea! Skriv hur långt du vill