Astrid och Ormprofetian [Hogwarts]

Jättebra!

Så himla bra!! Vill ha mer på en gång!!!!

Suuuuper!
Du skriver med en sån inlevelse och använder jättebra ord!

Åh tack så mycket hörrni ♥
Det värmer verkligen

När jag såg kapitlet blev jag överlycklig☺☺☺
DU ÄGER ÖÅ ATT SKRIVA!!!!!☺☺☺

Superbra!!!

Det var skönt att gå ned i kapitellängd - nu kan man ju uppdatera lite oftare! Lovar verkligen inte att jag ska uppdatera varje dag, men två gånger i veckan borde vi klara nu i alla fall

Återigen, supertack för alla kommentarer. Och supertack till er som kom tillbaka förra kapitlet, jag trodde att jag hade tappat massa läsare, så det var superkul att se så många kommentera igen

Kap. 9
Flygträning

Regnet smattrade hårt mot fönstret när Astrid vaknade. Alldeles för tidigt, tänkte hon för sig själv. Hon sneglade mot klockan och insåg att hon inte hade sovit mer än två-tre timmar. Någonting pockade på hennes uppmärksamhet dock, och att lägga sig ned igen gick helt enkelt inte. Hon suckade och reste sig upp. Han hade använt en hammare!

Astrid erinrade sig dagen innan. Filch hade använt en hammare. Den enda på skolan som inte använde magi – betydde det att han var en ynk, precis som hennes föräldrar? Hon studsade ned för trappan och började läsa i två olika böcker – samtidigt – för att försöka hitta mer information. Och igår tvivlar jag på mitt elevhem… Hon skrattade för sig själv medan hon fortsatte att läsa.

Hon hann inte komma långt förrän de andra ivriga förstaårseleverna småpratande började strömma nedför trapporna från sina respektive sovsalar. Astrid log när Ellina kom och satte sig bredvid henne.
”Du var uppe tidigt.” Ellina tittade på henne med en något orolig blick.
”Jag sov lite dåligt. Äsch, det är ingen fara. Jag klarar mig nog.” Hon tvingade sig själv att le tillbaka mot Ellina, som log snett tillbaka.
”Dåså. Då kanske vi kan få i oss lite frukost innan lektionen.”
Astrid kände sig inte det minsta sugen på frukost. Fjärilarna i hennes mage gav henne ingen aptit, men det kunde hon inte gärna säga utan att dra uppmärksamheten till sig. Hon suckade lätt och reste sig upp.
”Jag ska bara ställa tillbaks böckerna,” sade hon med ett kapitulerande tonfall.

Frukosten var stökigare än den någonsin varit förut. Ivan hade redan hamnat i matkrig med Kevin Blake från Hufflepuff – vilket började med att Kevin trodde att han skulle vara bättre på att flyga än Ivan – och sorlet av röster steg mot ett nytt rekord. Det var helt omöjligt att fokusera. Astrid, som helt saknade matlust, nöjde sig med ett glas apelsinjuice till frukost, medan Ellina redan var inne på sin tredje macka. Den stora klockan slog över till åtta, och Jeri började resa sig.
”Ska vi hinna till kvart över borde vi gå nu, vet ni,” sade han innan han började röra på sig, vilket ledde till att de flesta eleverna febrilt skramlade ihop sina saker och småsprang efter honom.
”Typiskt Jeri,” muttrade Ellina, ”han hade koll för länge sedan. Han tyckte bara det var kul att stressa upp oss andra.”
Astrid visste att det var sant, men samtidigt var hon fast övertygad om att det var bäst att inte lägga sig i deras lilla vendetta, och nickade bara frånvarande.
Väl framme vid innergården mötte de en lång häxa med kort, lätt gråsprängt blont hår som stod och väntade på dem.

”Nå, vad väntar ni på?”, ropade hon, ”gå fram till en kvast. Kom igen, skynda på!”
Så fort alla eleverna hade ställt sig vid de luggslitna kvastarna – Hufflepuff på ena sidan och Ravenclaw på den andra – så fortsatte hon.
”Håll ut er högerhand över kvasten nu, seså. Och så säger ni ’upp!’”
”Upp,” försökte Astrid desperat, men kvasten tycktes inte vilja röra sig. Hon försökte igen, och igen. Nästan retsamt rullade den runt på marken.
”Upp!” nästan skrek hon, och kvasten flög upp, rakt in i hennes hand. Hon tittade upp med ett leende. De flesta andra hade redan fått upp kvastarna, och vissa satt redan redo att lyfta.

Hooch hjälpte de sista eleverna – däribland Nicole och Dorian från Ravenclaw, och en flicka från Hufflepuff som Astrid kom ihåg som Rawan – att få upp sina kvastar, och instruerade sedan alla hur de skulle sitta korrekt.
”Nå, ni kan lyfta så fort jag blåser i visselpipan –”, instruerade hon, innan hon blåste hårt. Många av eleverna formligen for iväg. Astrid kunde känna glädjen sprudla omkring henne, som små elektriska stötar. Med ett osäkert leende for hon iväg.

Att säga att hon var menad för att flyga vore att ta i. Alla som såg henne den dagen skulle instämma i att hon inte var någon talang. Men nervositeten och skräcken försvann så fort hon kände vinden mot sina kinder och kände håret fladdra. Att flyga fick hennes mage att göra akrobatkonster, men det var också det mest fantastiska hon någonsin hade känt.

Lugnad, men något överväldigad, så landade hon försiktigt på gräsmattan för att ta en kort paus. Madam Hooch var i full fart med att läxa upp Ivan och Kevin, som hade fått för sig att fortsätta med matkriget genom att ge sig in i en serie våldsamma tacklingar uppe i luften, vilket Madam Hooch alldeles uppenbart inte tyckte var en så bra idé.

Ellina landade självsäkert bredvid henne med ett brett leende.
”Jag sa ju det.”
Astrid skrattade tillbaka.
”Okej, det var ganska kul.”
“Ganska. Hah,” svarade Ellina. “Du kommer önska att vi hade flyglektioner varje dag. Lovar. Man såg det på dig. Vad håller han på med?” frågade hon plötsligt irriterat.
Astrid tittade upp i samma riktning som Ellina och såg Jeri försöka sig på flera komplicerade manövrar. Han tycktes svänga runt i en åtta i högre och högre hastighet, tills han nästan blev suddig.

Helt plötsligt kom han lite ur position. Kvasten slog i mot kanten av muren, som han förut varit nästan en meter ifrån, och hastigheten han flög i gjorde det omöjligt för honom att stanna i tid. Med ett knakande läte lossnade bakstycket av kvasten, och Jeri kastades av och störtade rakt ned mot marken. Astrid skrek i panik, och hörde som genom en dimma Hooch skälla på Ivan. Jeri försvann bakom tornet och med det också ur synhåll. Astrid började springa i ren panik, trots att hon visste att det skulle vara försent.

Hooch hade ingen tid att reagera. Det hade dock Ellina. På något sätt förflyttade hon sig hundra meter fram på ett ögonblick, och stod helt plötsligt framme vid kanten av tornet, långt framför Astrid trots att hon inte ens hade börjat springa.
”Immobulus!” skrek hon till med all kraft och höll ut sin trollstav, för att sedan snubbla till och ramla ned på marken.
När Astrid, efter vad som kändes som en evighet, äntligen nådde fram till kanten så såg hon Jeri, med utsträckta armar och ben, flyta som om han vore tyngdlös i luften.
Ellina tittade på henne från marken.
”Det var den första trollformel jag kom att tänka på.”

Astrid tittade från den skräckslagna, svävande pojken ned mot den snett leende Ellina. Någonstans trodde hon inte riktigt på den förklaringen.

Yaayy ett nytt kapitel! Jättebra skrivet

Superbra!! Nu undrar man ju hur Ellina kunde förflytta sig, för man kan ju inte transferera si inom Hogwarts gränser. Sen verkar hon väldigt duktig också, och hon kan inte ha matat in hela läxboken i huvudet, för man måste ha lite erfarenhet också, väl?

Tack, och bra frågor - kul att se att du läser kritiskt, sånt gillar jag
Spoilern spoilar bara vad som inte händer, och sådant som redan har hänt!