En elev med stor betydelse

Jättebra

Wow
Mega otroligt bra
Längtar till det kapitalet och nästa ofc

Som vanligt jättebra! Försöker komma på detaljer som du kan göra bättre, men kommer inte på några. Super

Superbra!!!!

Nu så, här kommer kapitlet som absolut inte gick att få fram igår. Idag gick det mycket bättre Som alltid, respons och kritik är kärlek:

Kapitel 15.2, Kathryn POV
Professor Snape vände sig om och försvann, lämnandes Kathryn ensam i det stora biblioteket som skulle föreställa insidan av hennes huvud. Sakta började hon vandra runt längst med hyllorna utan att ha riktigt så bråttom som professorn hade haft. Hon måste väl utforska lite, det var ju ändå inte varje dag man får undersöka sitt eget sinne?
Biblioteket vad det största hon någonsin sett, högre i tak än den stora salen på Hogwarts men med en likande yta; inte en himmel men en galax i konstant rörelse.
Till skillnad från vad hon trodde vid första åsyn fanns det faktiskt väggar, men på väggarna satt stora stenvalv som ledde vidare till andra rum som också var fyllda med bokhyllor. Förutom böcker stötte hon även på eldstäder, soffor och tavlor som spelade upp scener från hennes liv. Vilka händelser som valts att målas på tavlor verkade vara slumpmässigt; allt från hennes första födelsedag till en skogspromenad på någon avlägsen släktings mark till en trolldryckslektion med Professor Snape.
Hon lät fingrarna glida längst med en rad böcker, och plockade ut en liten inbunden bok, och slog upp den slumpmässigt.
"...Prof. McGonagall tittade upp. Jag slog ner blicken och fortsatte skriva. Ett litet föremål går att omvandla till..."
Boken verkade innehålla exakta noteringar av en dag som utspelat sig för omkring en vecka sedan, och började med en beskrivning av hur hon vaknade och klev upp från sin säng.
Kathryn fortsatta följa bokhyllorna genom rummen och böckerna blev äldre och slitnare ju längre bort hon kom. När hon drog ut en utav de slitnare böckerna upptäckte hon att anteckningarna verkade mer slumpmässiga, och flera sidor var helt tomma.
"Det verkar som en del händelser har försvunnit ifrån mitt minne helt..."
Plötsligt insåg hon att hon vandrat i biblioteket i åtminstone fyrtiofem minuter, och bestämde sig för att det faktiskt var dags att vakna upp igen. Frågan var bara hur?
Efter några sekunder av fundering, så slog hon sig ner i närmsta fotölj och slöt ögonen.
"Kan jag få komma ut härifrån?...Snälla?"
"Kathryn du ber dig själv att släppa ut dig, bara gör det" hennes läppar visade skuggan av ett leende.
Försiktigt började hon föreställa sig hur hon befann sig vid en stängd dörr i biblioteket, och samtidigt som hon höll den bilden fastetsad försökte hon sträcka sig efter handtaget och...
Kathryn Weaver slog upp ögonen i sjukhusflygeln. Det var mörkt, och stolen bredvid henne var tom. Försiktigt försökte hon sätta sig upp, men stoppades fort av en stelhet över hela hennes kropp. Hennes armar började skaka och hastigt gled hon ner på sängen igen suckandes.
I samma ögonblick drogs draperierna kring sjukhussängen bort och Madam Pomfrey dök upp för att ställa sig bredvid huvudänden.
"Så Miss Weaver är vaken. Du var borta i två timmar flicka, tog det så lång tid för dig att hitta ut?"
Utan att vänta på svar viftade botaren med sin stav och efter några sekunder nickade hon.
"Det ser ut som alla spår efter chakra anima-drycken är borta. Nu måste du sova, din kropp och ditt sinne måste återhämta sig efter de här timmarna. Imorgon kommer vi prata om omständigheterna kring hur du fått i dig den här drycken över huvud taget...drick"
Fortfarande utan att vänta på ett svar höll hon upp en liten medicinflaska som hon tvingade Kathryn att dricka. Sedan försvann Madam Pomfrey utom synhåll när draperierna drogs åt igen.
Suckandes och smått grimaserandes över den sura smaken kröp hon in djupare under det tjocka täcket samtidigt som drycken -- som verkade vara någon sorts sömndryck -- gjorde hennes ögon tunga. Efter bara några ögonblick började Kathryn dosa iväg för att sova en lång natt helt utan drömmar.
När Kathryn vaknade upp dagen därpå tog det några sekunder för henne att förstå varför hon inte låg i sin egen sovsal, och såg sig förvirrat omkring på de vita draperierna kring sängen. När hon drog sig upp på armarna -- fortfarande något skakande -- hörde hon en manröst som viskade lågt med en kvinna några meter bort. Plötsligt kom minnena från gårdagen tillbaka och hon insåg att det var Madam Pomfrey som pratade med Professor Snape. Med spetsade öron försökte hon tyda vad de diskuterade, men det verkade som hennes rörelse hade upptäckts då det vart tyst och draperierna drogs undan.
Solen lös in och förblindade henne tillfälligt, men när hennes ögon väl vant sig såg hon hur Madam Pomfrey snabbt stegade upp bredvid. Några meter bakom henne stod Professor Snape och iakttog henne och botaren men uttråkade ögon.
"Nå Miss Weaver, hur känner du dig idag?" Madam Pomfrey log mot henne samtidigt som hennes stav utförde diagnosformler med små rörelser.
"Lite stel Madam, men annars som vanligt" Förklarade Kathryn snabbt samtidigt som hon sneglade mot trolldrycksläraren. Hon funderade på om han hade väntat på att hon skulle vakna upp dagen innan, och ett uns av dåligt samvete slog henne då hon tänkte på hur lång tid hon hade tagit på sig att utforska biblioteket. Dock slog hon snabbt bort den känslan, mannen kanske var mänsklig men han var knappast den som skulle sitta uppe för en elev.
Professor Snape mötte hennes blick och under ett ögonblick såg hon hur han inte längre såg uttråkad ut, något annat blixtrade förbi men doldes snabbt bakom en mask av neutralitet. Nyfiken försökte hon identifiera känslan som hade visat sig. Var det osäkerhet? Rädsla? Innan hon kunde bestämma sig öppnade han munnen och började tala med en smått irriterat röst.
"Om du är klar Madam, så skulle jag vilja ha en diskussion med Miss Weaver angående gårdagens händelser"
Pomfrey påverkades dock inte avsevärt av hans nedlåtande ton utan vände sig bara bort från Miss Weaver för att möta Snapes blick.
"Jaja pojk, lugna ner dig lite. Du ska få diskutera med flickan men hennes välmående går före allt annat, det vet du" Hon log lite och vandrade sedan vidare för att försvinna in på sitt kontor.
Om Professor Snape hade märkt att han just blivit "pojk" så visade han det inte, till Kathryns stora förvåning. Istället följde han bara kvinnan med blicken för att sedan stega närmare Kathryn.
"Miss Weaver, det är av största vikt att jag får reda på hur du fick i dig giftet som kallas Chakra Anima. Drack du det för att uppnå något, då du var så självgod att du trodde dig kunna bemästra stadiet av öppna chakras?"
Kathryns haka hade kunnat slå i madrassen med det chockerade ansiktsuttryck hon uppvisade. Hennes mun formade ett stor O och hur hon än försökte kunde hon inte få ut sig ett ord. Trodde Snape verkligen att hon hade druckit gift...med flit?
"Nå?"
Plötsligt tog ilskan över; hon bet ihop tänderna och stirrade på professorn med sådan vrede i blicken att han var på väg att börja stega bakåt i ren förvåning.
"T-tror du verkligen att jag skulle dricka det där med flit?! Att jag skulle försätta mig i ett sådant läge av ren hopplösthet?! För egen vinning?! Det är absurt! Jag skulle aldrig..."
Hon stoppade mitt i meningen då hon såg blicken han gav henne. Inte av vrede, som hon hade förväntat sig; men av ånger och trötthet. Plötsligt insåg hon att Snape inte frågat det för att han faktiskt trodde det, men för att det hade varit enklare än om hon hade blivit förgiftad av någon annan. Frågan var om det var därför att det gav honom mycket mer arbete, eller om det var för någon hade förgiftat just henne.
"Förlåt sir, nej det var inte av egen handling. Ena sekunden var jag på väg ut ifrån stora salen efter lunch och i andra sekunden var jag fastspärrad i ett rum med tusentals kaosartade ljus utan att veta hur eller varför"
Han suckade och hon såg hur hans blick återgick till neutral. Men hon kunde inte glömma de få sekunderna han hade visat några andra känslor och misstänkte att det faktiskt pågick en hel del bakom de där djupa, svarta ögonen.
Plötsligt sneglade han mot stolen vid hennes sida och efter några sekunder klev han upp bredvid den och slog sig ned. Efter att ha -- nästan omedvetet -- sett sig om några gånger så vände han tillbaka blicken mot henne.
"I sådanna fall har vi ett problem. Finns det någon eller några som du misstänker skulle kunna ligga bakom det här? Att få tag på ett gift som det här är inte omöjligt, men det kostar en hel del och man måste ha rätt kontakter"
"Med all respekt sir, men du är säkert medveten om vad de andra eleverna anser om mig. De andra elevhemmen -- speciellt Gryffindor -- ser ner på på mig för att jag är Slytherin, och mina egna ser ner på mig för vem jag är..."
Hon tystnade och såg på när Professor Snape snabbt kvävde vreden som flammade upp i hans ögon.
"Alla elever anser honom som känslokall, men ingen tar sig tid att faktiskt studera honom"
Han öppnade munnen flera gånger som för att tala, men stängde den igen varje gång. Plötsligt log hon och satt sig upp framför honom med korsade ben.
I hans ögon försvann förvirringen som inte hade visat sig förens den ännu en gång var borta, nu ersatt med beslutsamhet. Med ett större leende insåg hon att det blev enklare och enklare att tyda vad de ögonen dolde.
"På fredag nästa vecka förväntar jag mig att du befinner dig utanför mitt kontor omedelbart efter middagen"
Nu var hennes tur att bli förvirrad.
"Ursäkta sir, men varför...?"
"Du måste lära dig känna igen gifter och försvara dig om det här fortsätter, och jag ser hellre att jag...hjälper dig än att du riskerar att förstöra hela slottet i dina egna försök"
Hon stängde sina läppar som varit på väg att säga något, och nickade istället. Nöjd med hennes reaktion, resta mannen framför henne sig upp från stolen och lämnade sjukhusflygeln.

Jättebra! Längtar alltid efter dina kapitel Jag tycker att du fångat Kathryns bild på Snape perfekt

Jättebra

Verkligen bra!!!
Förlåt för att jag inte skriver mer men har vrickat tummen

Älskar det!

Att vricka tummen?