The end of Draco Memoraid

Så sjukt bra, hoppas att det är Draco som kommit. ♥ Men tror inte det pga hans personlighet i din fanfiction. Du skriver helt jävla underbart. Love you.

Så jävla obehagligt... jag skulle bli skitskraj om någon kom sådär och viskade mitt i natten. Tvivlar starkt på att det är Draco, tror snarare det är den där obehagliga flickan som dykt upp förut. *ryser*

Och hej, haha. Insåg att jag inte kommenterat på några kapitel, but I'm still here, still reading, bara blivit dålig på att kommentera

Men du är bra, den här ff är bra, och jag ser fram emot nästa kapitel ♥

Jag är återuppstånden ahahh. Finally, efter lång tid. Och jag har sträckläst igenom allt. JAG. SÄGER. BARA. Så himla bra !! Det är först nu när jag faktiskt loggade in här som jag insåg hur mycket jag har saknat, SOM DIG Elzyii och din fabulous fanfic . aaaaaaah, jag blev så glad att se så många nya kapitel, du får ju mig att bli sugen på att skriva något. (förutom engelska one shots om skam och one direcition eeeh) hahahah nu är det slut på min röriga rambling session (sorry, jag har bara blivit omognare och omognare sedan då jag var aktiv här VILKET VAR TYP 2014 ELR NÅT YIKES)
DU ÄR BÄST och draco är min bae okkk

Nu tyckte jag att ja var duktig och inte spammade med kapitel ;* Så tÄnkte lägga upp ett ikväll.. som jag tillägnar min älskade PPP för att du är tillbaka!!!! Hittar inga ord för min glädje, inte för er andra heller.. TACK ♥


Tack så jättemycket.. det värmer skitmycket♥ Hoppas verkligen att du inte slutar följa mig ♥


loveeeeeeu!!!♥ Tack för att du läser!


Taaaaaaack! ♥


ÅÅÅ TACK PENNY!! ♥33 Du är oslagbar ♥


KEEEEEEEEEEJ!!!!!!!!!!!! KLART VI MÅSTE!!!!!!!!!!!!!!!! ♥33333 Ska lägga upp ett nytt ikväll ♥ NÄR KÖR VI FANCLUBEN? Draco är vår 4ever ♥


Älskar dig, Trezz. Oslagbart mycket. Du är värd så mycket för mig och mitt skrivande ♥ Vi 4ever. Glöm aldrig det ♥


ååå du läser, det räcker bra för mig!!! haha vet du.. det var verkligen bland det sämsta jag skrivit, men jag var trött, bakfull och allmänt wacko ;D Så ganska stolt ändå!! Tack för att du är still going strong hos mig!♥


Älskade, bästa P. Hoppas du inte drunknat i alla mina ugglor.. Jag har saknat dig också! Försökt med tankekraft att få dig komma tillbaka hit, se, jag lyckades!! Jag är såååå gglad att ha dig tbx här igen. Jag BEHÖVER ju dig!! Och tack fför att du fortfarande vill ge den här FF:N en chans. Det var bra frestande att fortsätta skriva på den andra, (This is war) eftersom den hade typ 400 visningar.. Men nej. Det kändes inte rätt liksom. Så kör här istället.

JA SNÄLLA SKRIV NÅGOT!!! Jag vill läsa, OKEJ??! Jag har också blivit omognare än nånsin, så lets go typ! ALLTID ♥

Här har ni mina vänner ♥

Kapitel 9

Tiden hade alltid varit en oberäknelig livskamrat och det var den även den här gången. Sensommaren försvann och ersattes av hösten. Träden tappade sina gröna sommarklänningar och böt istället till en färgsprakande kjol i rött, gult och brunt som de med stolthet bar upp i det kyliga septembervindarna. Ett månvarv hade passerat och snart ännu ett. Jag började, sakta men säkert, att känna mig bättre. Långsamt lärde jag mig uthärda smärtan i bröstet, som kom och gick, steg och sjönk. Men den blev för första gången uthärdelig. Jag glömde inte Hermione, Harry eller Ron men jag vande mig vid att umgås med Luna, Neville och Ginny istället. Jag och Blaise träffade på varandra ett par gånger i veckan och varje gång jag såg honom var det som om mina läppar ville le, men kroppen tillät det inte. Faktum var att det var Blaise som fick mig att fumlande fortsätta ta mig framåt, även dem dagarna som jag bara ville lägga mig ner och dö. Han fick mig på något konstigt vis att känna mig levande.

Det var fredag eftermiddag. Solen sken från en blå himmel och luften var klar och frisk. Jag lutade huvudet mot Blaise axel och blundade. Inga otäcka bilder dök upp i mitt huvud. Ingen Draco. Jag öppnade ögonen igen och såg upp i Blaise ansikte. Hans blick var frånvarande. Sakta rullade han sin trollstav mellan fingrarna, lät den glida från ena handen till den andra, om och om igen. Hans läppar rörde sig ljudlöst som om han mimade en trollformel. Jag kom att tänka på Dumbledores arme. Vi skulle ha det första mötet imorgon kväll. Jag hade, precis som jag lovat Ginny, inte talat om det för Blaise. Men nu när vi satt såhär tätt, tätt tillsammans nere vid sjön fanns det ingenting jag hellre ville. Blaise tittade plötsligt ner på mig och log. Hans tänder var lika vita som enhörningarna vi hade studerat förra terminen och leendet påminde om en kentaurs, vackert och mystiskt. ”Vad tänker du på?” sa han på sin klingande engelska. ”Mig?”
Jag flinade och satte mig upp, strök luggen ur ansiktet.
”Ingenting särskilt. Bara på hur härligt det kändes att le igen.”
Blaise betraktade mig. Han hade fått en bekymrad liten rynka mellan de mörka ögonbrynen.
”Du borde le ännu oftare.”
”Det är inte så enkelt.” En slemmig grå arm korsade vattenytan. Jättebläckfisken greppade tag i en flock med småfåglar som panikslaget hade tagit till flykten över sjön. Jag såg hur den långa armen drog ned fåglarna under ytan och försvann. ”Det känns bättre nu.”
”Med mig?” Han lutade sig fram som om han tänkte kyssa mig. Jag vred bort huvudet.
”Snälla Blaise”, mumlade jag. ”Inte nu.”
Besviket ryggade han tillbaka och fortsatte att stirra ut över sjön. Jag tog hans hand i min, kramade hans fingrar. ”Snälla, ta det inte så. Det är bara det att jag har så mycket...det passar inte just nu, bara.”
”Är det för att jag är en Slytherin?” hans röst lät både sorgsen och lite anklagande.
”Är det för att du lyssnat på dem andra?”
Det sista sa han med eftertryck och en äcklad grimars. Jag tog ingen notis om det utan skakade bara på huvudet.
”Nej. Det handlar inte om det. Det handlar om mig, bara mig. Jag behöver tid.”
”Tid att glömma Draco”, sa han tyst.
”Tid att glömma allt.” sa jag bestämt. Bara det faktum att han nämnde Dracos namn fick det att hugga till i bröstet. ”Jag behöver få komma tillbaka. Hitta något som fungerar. Du är bland de enda som gör det just nu.”
”Jag skulle aldrig överge dig.” Han viftade lite med trollstaven och en liten låga sköt ut ur spetsen, lagom stor för att vi skulle kunna värma våra frusna händer över den.
”Jag är inte som dem.” Jag var ganska säker på vilka han menade utöver Draco, och insikten om att han kanske hade rätt gjorde ont. En månad och inte ett enda brev. Förmodligen hade dem fullt upp, men ändå. Jag ville inte vara påstridig och hade inte skickat ut Shanti med något brev. Hon hade frisknat till efter attacken och verkade uttråkad över att hållas inspärrad i ugglesalen. Jag lovade mig själv att jag skulle smita upp till henne innan middagen med en näve ugglegodis som ursäkt.

”Försvar mot svartkonster...” Mannen med det vaxgula ansiktet som vi hade fått lära känna som Mulciber, skrattade. ”Försvar...Vad är det ni vill lära er att försvara er emot, mina vänner?” Han lutade sig fram över katedern och stirrade på Goyle som satt längst fram. Goyle, som suttit och glott rakt fram med sina slöa grisögon ryckte till. Mulciber skrattade ännu högre och knäppte med fingrarna på Goyles hand. Goyle kved till och gömde handen under katedern och Crabbe skyndade sig att göra likadant, ifall att Mulciber skulle få för sig att göra samma sak mot honom.
”I mitt klassrum kommer ni inte att lära er att försvara er mot svartkonster. Här kommer ni lära er att utöva den.” Det kändes som om någon drog med ett iskallt finger längs ryggraden på mig och jag rös. Flera i klassen verkade obekväma och jag tyckte att till och med Pansy Parkinsson och hennes flickgäng såg ganska spaka ut där de satt tätt hopslingrade vid det lilla bordet längst bort. ”Här kommer ni att få lära er verklighetens magi. Den magi som er ynk till före detta rektor borde ha sett till att ni fått lära er för längesen. Vi kommer att börja med.. Cruciatusförbannelsen.”
Klassen flämtade till. Neville som satt bredvid mig såg lamslagen ut av skräck och spetsen på Deans trollstav darrade oroväckande. ”Det är inte lagligt ens!” pep Parvati Patil. ”Den är...” hennes röst dog bort och hon snyftade till. Mulciber tog ett par steg framåt mot hennes bänk och såg stackars Parvati rakt i ögonen. ”Ms Patil. Vem är det som avgör vad som är lagligt och inte?” Han rätade på sig och började stega genom rummet med den fladdrande mantels som en skugga efter sig. Plötsligt stannade han till och riktade trollstaven emot Neville. ”Longbottom, eller hur? Jag satt inne i Azkaban tillsammans med dem som torterade dina föräldrar. Stackars lilla Alice och Frank Longbottom. Dem hade inte en chans när Barty överasskade dem. Jag kan höra historien om och om igen... den slutar aldrig att vara roande.” Neville satt stel som en pinne bredvid mig. Hans axlar skakade och tårarna stod som en sky i hans ögon. ”Du kanske vill följa i dina föräldrars fotspår, Longbottom? Då skulle dem säkert bli stolta över dig. Crucio!”
Med ett vrål föll Neville av stolen och landade med ett brak på golvet, som gav vika för hans tyngd. Där låg han sedan och kippade, förlamad av sina plågor och obenägen att resa sig upp. Jag flög upp och kastade mig ner bredvid Neville.
”Neville! Åh, Neville. Sluta! Snälla sluta!” Jag kände inte igen min egen röst. Den var gäll och främmande, skräckslagen. Nevilles skrik överröstade mina böner.
”Sluta då!” vrålade Seaumus och Dean i kör. ”Du gör honom illa!”
Dean gjorde ett tappert försök att slå undan trollstaven som var riktad ett par meter ovanför Nevilles huvud, men slogs till golvet av en enkel rörelse och började skrika lika öronbedövande som Neville. Tårarna rann ner för mina kinder och jag ömson höll i Neville, ömson i Dean. Det kändes som om det hela pågick en evighet och när våran nya svartkonstlärare slutligen sänkte trollstaven blev det knäpptyst. Det enda ljud som hördes var Nevilles och Deans gnällande andetag och en och annan snyftning från Parvati och Lavender Brown, som bägge två hade rusat upp, på väg att lämna klassrummet.
”Cruciatusförbannelsen, som sagt.” sa Mulciber stilla. ”Makt. Mycket makt.”
”Ni är galen!” skrek jag medan jag försökte få Neville att börja andas normalt. ”Hur kan ni utsätta dem för detta? De har inte gjort er någonting! Ingenting!” Nevilles huvud svajade från sida till sida i mina armar och jag skakade honom. ”Neville! Snälla Neville!”
Mulciber log. ”Det ser ut som om jag tråkigt nog får dela ut en del straffkommenderingar under våran första praktiska lektion, så tråkigt. Får se nu.” Han såg sig om och blicken landade på Seaumus som satt orörlig vid Deans sida. ”Dean Thomas”, han flyttade blicken och såg på mig, Neville och Seaumus i tur och ordning. ”Ni får alla fyra straffkommendering.”
”Va!” tjöt Seaumus som verkade återfått talförmågan. ”Vi har inte gjort er något, förutom att försöka hindra dig från att begå ett misstag!” Mulcibers ögon smalnade, och han uttalade varje ord med betoning: ” Här är det jag som avgör vilka som gör misstag, halvblod. Mitt kontor klockan sju ikväll. Inga undantag godtas. Se nu till och få bort lösen härifrån”, han gjorde en menande gest åt Neville och Dean, ”och kom sedan tillbaka till lektionen. Ni vill inte ha en straffkomendering till. Och Johansson; han nickade menande åt mig, ”jag skulle inte vara så näsvis om jag var du. Särskilt inte om jag var du.”

Shit. Vad bra .I första kapitlet får man en helt annan syn på Draco, måste ha mer

Meeeeeer!! Nadja, vi måste ju typ träffas och bara fangirla över Draco♥

Omg DU KAN INTE SLUTA SÅDÄR . Cliffhangers.,.. Det fantastiska och jobbiga med fanfictions. Du har förmågan att få oss läsare att bara vilja ha meeeeer ♥
Men seriöst, jag gillar inte blaise hhehh sorry. Och stackars Dean och Neville 0: Mulciber är hemsk ugh