Dumbledores armés nya tid

Åh herregud det här var det bästa någonsin typ.

Började av någon anledning shippa Seamus+Ginny Jag som annars shippar Hinny...

Åh, Neville, stackars honom. Och Luna!
Kan du inte längre fram skriva ett par kapitel med henne i Azkaban?

Superawesome, fortsätt såhär! ♥

Satt Luna i Azkaban? Det missade jag isåfall när jag läste det xD

Nej, det gjorde hon inte! Dom bara trodde det, hon var i Malfoys herrgård med Ollivander!

Juste xD Men något när hon är i Malfoys herrgård då?

Aha okej

Du skriver såååå bra!!! Jag är jätteimponerad!

Jag med

Hej!

Jag hoppas att ni fortfarande läser, även fast det dröjer lite mellan delarna. Jag fick lite idétorka, men nu är jag på språng igen. Dethär kapitlet tog lite längre tid att skriva för att jag inte fick till det ordentligt.

PS. Nästa kapitel kommer att vara ur Lunas perspektiv. DS.

Nu kör vi!



Kapitel 10 - En galne mannen.

Ginnys perspektiv.

Ginny satt och kollade ut igenom fönstret resten av resan.
När de kom in i London började de byta om till sina mugglarkläder. Ginny drog sin gröna dunjacka över sin ljuslila långärmade tröja och tog på sig sina stickade vantar och sin mössa när tåget tåget började bromsa in. Det blev ett himla knuffande när alla skulle ut med sina koffertar. Ginny och Seamus var de sista att lämna vagnen.
"Vänta!" Ginny hade stannat mitt i korridoren.
"Vad är det Gin?" Seamus rynkade pannan.
"Lunas koffert då?"
"Vad menar du?"
"Den kan ju inte ligga kvar på tåget!" Hon hade vänt och sprungit tillbaka till deras platser, tagit ned Lunas koffert och sprungit tillbaka med den i släptåg.

Ginny lyfte ner koffertarna på perrongen, hon sökte med blicken och fann vad hon letade efter. Xeliophenius Lovegood stod och pratade med hennes föräldrar.
"Hejdå Seamus! God Jul!" Hon började springa mot dem medans koffertarna dunkade mot varandra. När hon kom fram släppte hon dem med ett brak och slängde sig i Georges famn.
"Wow.. shit! Sis. Det här var väl lite överdrivet.. du har ju vart borta ett halvår förut?" Men Fred knackade till honom så att han noterade att hon grät mot hans axel. Mrs Weasley vände sig om mot sina söner och Ginny och sa:
"Å Ginny! Där är du ju! Har du haft en bra term... MEN LILLA GUMMAN VAD HAR HÄNT?" Hon sa det senaste så högt att både Mr Weasley och Mr Lovegood vände sig bestört om. De iakttog när Molly Weasley bände loss Ginnys armar från George och höll om henne och vaggade henne i sina egna armar.
"Vad har hänt, hjärtat?" Hon pratade lugnande och klappade henne på ryggen. Fred och George utbytte bestörta miner, de hade knappt sett Ginny gråta sedan hon var 10 år. Någonting hemskt måste ha hänt Ginny andades djupt och drog sig ifrån sin mamma.
"De.. De...tog.." Tårarna rann utan att kunna stoppas.
"Vilka, Gin?" Fred la sin hand på hennes axel.
"Dödsätarna."
Mrs Weasley såg alldeles bestört ut.
"Vad tog dem?" Hon hade fått onda aningar.
"Henne.." Mr Weasley och Mr Lovegood hade kommit närmare för att lyssna.
"Vem, Ginny?" George klappade Ginnys andra axel. Ginny höjde blicken och mötte Mr Lovegoods ögon.
"De... De tog... De tog Luna!"
Färgen i Xeliophenius ansikte ändrades snabbare än ett stoppljus. Först blev det vitt, sen grönt, sen grått. Hans röst blev hes och stressad.
"Min Luna...? Min Luna!!" Mr Lovegood skrek och började gråta häftigt och Mr Weasley försökte trösta, men inget hjälpte. Till och och med Fred och med George var riktigt bleka.
"Är det hon med det långa vit-blonda håret? Hon med Hare-patronusen, ifrån Ravenclaw?"
Ginny nickade med tårar i ögonen.
"Vad vill dem henne?" George rynkade pannan.
Xeliophenius sa häftigt:
"Det är mitt fel!! Mitt fel! MITT FEEL!!!"
"Nej, men kära nån! Det kan ju inte vara dit fel?" Men Mrs Weasleys lugnade röst hade ingen verkan på den panikslagna mannen.
"De tog säkert henne för vad jag skrev i tidningen!" Ginny såg förskräckt att han slet i sitt sockervaddsliknande hår och stora tussar lossnade.
Molly klappade honom försiktigt på armen.
"De tog allt jag har!" Han såg riktigt skrämmande ut när stora vita tussar av hår hade ryckts bort.
"De tog mitt ända barn!!!" Han sjönk ner på knän på den smutsiga perrongen och grät högt.
Ginny kollade upp på sin pappa, han såg riktigt rädd ut.

"Så de kidnappade den flickan Lyna? Som var på vårt bryllop?" Fleur stod och hackade potatis i köket när Fred, George och Ginny förklarade vad som hänt på perrongen och på tåget.
"Ja, de vara kom ombord och frågade vem som var Luna.. Sen tog de henne bara. Jag försökte stoppa dem.. men då bröt jag näsan."
George skrattade till och flinade mot Fred.
"Det var inte kul, George!" Fleur avbröt Ginny med ännu en fråga.
"Vart är Art'yr och Molly?"
"De följde hennes pappa hem. Han var helt förstörd..." Fred grimaserade när han tog ett äpple från köksbänken. Fleur fick en rynka i pannan.

När Ginny låg sängen senare på kvällen tänkte hon inte på julpynt eller paket, hon tänkte på Luna. Vart var hon nu? Var hon rädd och ensam? Torterade de henne? En tår smög sig ner nerför hennes kalla kind. Hon torkade bort den och vände på sig. Ginny kunde inte sova, hon satte sig på såg kanten och kollade runt i sitt ljusa rum, hon reste sig upp och tassade fram till fönstret på nakna fötter. Nattlinnet var grönt och fick hennes röda hår att tindra.
Den mörkblå himlen utanför var retligt vacker,kall och med tusentals och åter tusentals glittrande stjärnor. Hon grep i fönsterkarmen med sina kalla fingrar och kollade ner i trädgården. Snön låg vit och fluffig, men träden var nakna och frysande. En tomtenisse försökte gräva fram sitt bo från en snödriva. Det kom inget ljus ljus ifrån kråkboets fönster, men några få lyktor lyste mysigt guldgult. Det var perfekt julväder, men Ginny kände ingen glädje. Hon var tom i hjärtat. Om hon bara hade kunnit stoppa dem... Då hade inte Luna blivit bortförd.. Ginny viskade för sig själv.
"Allt är mitt fel.." Nya tårar välde fram.
Hon gick tillbaka till sin säng och somnade innan huvudet nuddade kudden




TACK för att ni läste! Ni är bäst!

Super!

bevakar