En kärlek som aldrig dör

Jag har inte varit inne på mugglis på jättelänge, och en av de sakerna jag saknat mest är denna underbara ff! Gråter när jag läser!

Åhh finaste ni, ni förstår nog inte riktigt hur glad jag bilr av allt det här♥ Seriöst, jag blir glad i en hel dag av en enda kommentar♥
Jag trodde att jag inte hade några läsare kvar men iiiiiihh blir så motiverad att fortsätta skriva när ni peppar♥♥♥
Mitt självförtroende inom skrivningen åker uppåt i raketfart♥♥
Tack för allt, lavjoooooo♥

♥Ida2001

Så sjukt bra♥
Är så så glad att det ska komma mer kapitel nu!
Kommer aldrig sluta läsa♥

den är sjuuuukt braa

Tack så jättemycket!♥ Och jag kommer aldrig att sluta skrivaa


Och du är sjuuukt snäll♥


Här kommer nästa kapitel!!


Kap 10

Elias hjärna bearbetar informationen på mindre än en millisekund och direkt efter kastar han sig upp ur fåtöljen, sliter åt sig sin jacka och springer till dörren.
”Kom då!” ropar han otåligt till han mamma, Elsa och Afrodite som sitter kvar i fåtöljerna. ”Vad väntar ni på?”
”Jag vet inte om det är någon bra idé..” säger hans mamma.
Ilskan bubblar upp inom Elias som kokande olja. Svart och kletig, den får honom att tänka segare. Men det är klart, mamma Sofie vill inte att Elias ska hitta henne, hon vill ha sin son för sig själv. Den satmaran.
Men han kan inte visa att han har tappat kontrollen, då skulle han hamna i underläge. Därför säger han med lugn röst.
”Idiot”
Sofie tittar förvånat på sin som som modigt möter hennes blick utan att titta ner. Tillslut är det hon som måste vika undan och Elias ler för sig själv.
”Afrodite, Elsa?” frågar han.
De tittar på varandra och tvekar. Han förstår plötsligt varför, tänk om det inte är Tindra, tänk om det är falskt alarm. De var såklart därför hans mamma inte ville att han skulle åka, hon bryr sig om honom. Skulle de klara av det? Skulle han klara av det?
”Jo, ja, jo jag följer med” säger Elsa bestämt. Elias känner en liten strimma av glädje glimma förbi i medvetandet.
”Okej, jag med i så fall.”
Afrodite ler prövande.
”Bra, vi tar mopparna och åker direkt, har du adressen mamma?”
Sofie tvekar liten innan hon tar upp adressen ur fickan, slarvigt nerklottrad på en post-it lapp. Hon ger den till Elias och smiter åt sig en kram på samma gång.
”Ta hand om dig” viskar hon tyst.
Elias nickar och drar sig ur omfamningen.

Några minuter senare sitter de tre kompisarna på sina mopeder. Elias sätter på sig sin hjälm och lägger ner extrahjälmen i utrymmet under sätet. Den doftar svagt av Tindras schampo.
Sen startar han sin moped och kör ut på vägen, de andra följer efter honom.
Han tar upp den skrynkliga lappen ur fickorna och kollar ner på mammas slarviga handstil.

Polisstationen i Sveg, Fiskgatam 26


Snart har de fixat en GPS till Sveg och börjar köra iväg. Klockan är ungefär 3 på eftermiddagen och augustisolen börjar tona av. Solstrålarna träffar sjön de kör förbi och speglas i vattnet som ett hav av glitter. Det osar från den torra vägen framför de som är kantad med klara blommor i alla färger.
Rätt som Elias sitter där på mopeden börjar han att tänka på skolan. Den börjar ju faktiskt nästa vecka, gymnasiet. Han är lite nervös, men det känns ändå som någonting att se fram emot mitt i all röran. Eller? Kommer det bli som han föreställt sig? Eller kommer dagarna vara fyllda med frågande blickar från klasskamraterna och medlidande, tröstande ord från lärarna?
Det skulle vara något som han och Tindra skulle göra tillsammans, hon skulle gå natur för att förhoppningsvis kunna bli kirurg. Han skulle gå ekonomi och försöka bli civilekonom. Ska rättar han sig själv. Han ska gå ekonomi.
Men på något sätt känns det inte så lockande längre.















Tindra har inte funderat så mycket på att dö dem här veckorna sen olyckan, kanske för att hon haft så mycket annat och tänka på. Men nu sköljer allt över henne, och hon inser när hon ligger där ensam på golvet, att hon vill inte dö. Hon vill leva för Elias, för hennes familj. För visst har hon insett nu att kvinnan inte är hennes mamma. Hon är en stackars, mentalsjuk människa som suktar så mycket efter ett barn att hon kidnappar ett. Trots att det är synd om henne så bultar Tindras hjärta som en ångmaskin när kvinnan knäpper upp sitt bälte och höjer det över hennes huvud. Hennes gröna ögon blixtrar av ilska och ett morrliknande läte slinker upp ur hennes strupe.
Hon gör en ansats att slå till med bältet och Tindra håller händerna för huvudet och tänker att det är slutet.
Men kvinnan hindrar sig mitt i slaget och bältet faller lamt ner i golvet med en dov duns.
Hon pressar fram ett ansträngt och överdrivet leende och räcker fram sin hand med nerbitna naglar på mot Tindra. Tindra ignorerar handen och tar sig klumpigt upp. Hon märker att det strålar av smärta när hon lägger tyngd på sitt knä men hon visar det inte för kvinnan. När hon står upp så backar hon och trycker sig mot väggen.
”Tindra, min fina.” säger kvinnan och tar ett steg framåt. ”Du vet att jag aldrig skulle skada dig, eller hur?”
Jaha eller hur… tänker Tindra.
Hon är så förvirrad, så förvirrad av allt.
Men hon vet att hon måste bort härifrån. Nu…
Därför säger hon: ”Det är klart att du inte skulle, mamma.”
Sen springer hon förbi kvinnan och lyckas stänga dörren efter sig, men hon upptäcker till sin förskräckelse att dörren inte har något lås. Därför rycker hon tag i en ljusstake från byrån bredvid och kilar fast den vid handtaget. Det kanske inte uppehåller henne så länge, men Tindra får i alla fall ett välbehövt försprång.
Hon rusar till sitt rum och sliter åt sig den lilla ryggsäcken med hennes få tillhörigheter innan hon dunsar ner för trappan. Efter att ha tagit trappan i fem steg springer hon in i köket och sliter upp skafferiet. Där finns bara mer och mer av samma vara. Sprit, sprit, sprit.
Men Tindra rotar runt och lyckas hitta ett paket kakor och en gammal limpa. Det trycker hon ner i ryggsäcken. Plötsligt hörs ett väldigt knakande över henne och Tindra förstår att kvinnan brutit upp dörren och börjar få bråttom. Hon sliter till sist åt sig en vattenflaska som hon hinner fylla till hälften med vatten innan hon stänger av kranen för att lyssna. Men det hörs inget. Hon väntar lite till, men ingenting hörs.
Plötsligt dyker kvinnan fram bakom dörrkarmen och skriker ”BUH”.
Tindra blir så rädd att hon skriker ett hjärtskärande skrik rakt ut i luften men hon lyckas i alla fall att hålla kvar vattenflaskan i händerna. Hon trycker på locket, drar åt sig ryggsäcken och springer för allt vad benen bär ut genom dörren. Hon tar sig ner för den förruttnade lilla trappan framför huset oh springer över grusplanet så att dammet yr. Hon tittar bak över axeln och ser kvinnan följa efter henne med ett elakt flin på läpparna. Det får bara Tindra att springa ännu fortare, fortare än hon själv visste att hon kunde. Det onda knäet känns plötsligt inte längre, allt hon känner är rädslan. Hon ser skogen framför sig som ett räddande paradis och fortsätter in i den. Hon snubblar över stockar och stenar men fortsätter bara springa. Efter ett tag stannar hon och lyssnar, hon hör inte kvinnan längre.
Så hon kryper hon in under en tät gran och sitter där i mörkret och kramar om sina ben.
Då kommer tårarna.

Så spännande! Längtar efter mer!♥

aaaaaah gud vad bra meeeer!! ♥♥♥♥

åh! ett helt underbart kapitel!

Såååå! Sjukt spännande! Vill läsa meeer!