Marodörerna på Hogwarts [SV]

Du skriver så sjukt bra! *fangirlar*

Haha men gulle du, vad glad jag blir!!! Tack så otroligt!

Jippie nytt kapitel!! Jag ällllllllsssssssskkkkkkkkaaaaasrrrrrrr denna FF!

Stackars Remus!!! Det måste vara hemskt att vara honom nu....

Hahaha, är så glad att du gillar den och läser

Hur vågar du ?

Förlåt. Men det behövdes

Såå bra jag dör!

Meeer!! Denhära ff'en är UNDERBAR läsning!! Du är verkligen fantastisk på att skriva!

JÄTTEBRA!
Superbra kapitel! Längtar tills nästa!!!!

Tack alla ni superduperunderbartfina människor!!
För att jag inte kan hålla mig alls kommer här nästa del, kort det också, hoppas det går ändå!


Kap. 13 - Sorg del 2

Världen snurrade. McGonagalls röst gick inte att urskilja genom det höga brus som plötsligt omringade honom. Det enda som bröt igenom var ett lågt jämrande som han först inte insåg att det kom från honom själv. Han blick blev suddig när tårarna kom och inför McGonagalls oroliga blick föll han hjälplöst ner på knä.
"Remus?", någon ropade på honom men det lät så långt borta, "Remus? Professorn, vad är det som har hänt?"
Rösten lät orolig och Remus uppfattade vagt att någon lade armarna om honom. Bruset i öronen steg och han darrade i hela kroppen. Hans mamma. Spröda, försiktiga, älskade mamma, borta? Hur?
Han insåg inte att han hade ställt frågan högt fören han hörde McGonagall svara på den.
"Huset brann, Remus. De lyckades inte ta sig ut"
Remus jämrade sig ännu högre.
"Miss Evans, var vänlig och hjälp mig få upp den stackars pojken från golvet! Han behöver tas till sjukhusflygeln!"
Miss Evans. Då var det alltså Lily som var där. Lilys armar runt honom, hennes mjuka hår mot hans tårblöta kind. Hennes ord han hörde i örat.
"Remus, åh, Remus... jag är så ledsen"
Han hörde gråten i hennes röst, men han kunde inte registrera den i sitt eget kaos.
"Snälla profesorn, låt mig hämta hans vänner? Jag tror han behöver dem och de kan hjälpa honom till madam Pomfrey."
"Låt gå, Miss Evans, men skynda på!"
Remus kände en plötslig kyla i sin bedövade kropp när Lily lämnade hans sida. Han drogs upp på fötter och trycktes ner i soffan av McGonagall som fortfarande såg oroligt på honom.
"När?", lyckades han få fram och försökte fokusera på hennes ansikte utan framgång.
"I natt Remus. Jag beklagar verkligen"

*

Lily rusade upp för trappan till pojkarnas sovsal med tårarna rinnandes ned för kinderna. Hon bankade snabbt och hårt på dörren ett par gånger innan hon störtade in. James och Peter tittade yrvaket upp mot henne.
"Lily?", sade James förvånat och satte sig upp. När han registrerade hennes ansiktsuttryck blev han genast orolig, "Lily, vad har hänt? Är du okej?"
Hon nickade först men skakade sedan på huvudet.
"Det är Remus, James. Ni måste komma med mig. Nu."
James rynkade pannan men reste sig hastigt upp och slängde på sig sin klädnad. Peter var inte långt efter.
"Vad har hänt med Remus?", frågade James medan han våldsamt ruskade om Sirius utan resultat. "Åh kom igen nu din hopplöst lata...", morrade han men hann inte avsluta meningen innan Peter helt sonika knuffat Sirius ur sängen och ner på det hårda golvet. Hans stålgrå ögon slogs upp och han tittade förbannat på Peter.
"Vad i helvete skulle det vara bra för, det är för tusan...", resten av meningen avbröts av att Lily svarade på James fråga.
"McGonagall talade precis om för honom att hans föräldrar... de... de dog i natt. I en brand", hon snyftade högt och kastade sig om halsen på James, "Det är så fruktansvärt, han är helt förstörd och ni måste hjälpa honom. Han måste till sjukhusflygeln"
Sirius ilska dog ut på en gång och han kom genast på fötter och slängde på sig sin klädnad. James kysste Lily snabbt på pannan och sedan rusade de alla fyra ner för trappan och in i sällskapsrummet.

*

När han slog upp ögonen var det första han såg proffessor Dumbledores vänliga ansikte. Remus tyckte mycket bra om sin rektor, långt ifrån alla skulle ha släppt in honom på skolan när de var medvetna om vem han var. Vad han var. Men det var inte vad Remus tänkte på just nu. Faktiskt tänkte han inte på någonting alls, han kände sig bara tom. Dov.
"God afton, mr Lupin", sade Dumbledore vänligt, "Dock förstår jag att den egentligen är allt annat än god", hans blick var sorgsen.
Remus sade ingenting, han tittade bara in i rektorns klara blå ögon och undrade ifall svaren han sökte kunde finnas där. När han inte fann dem vände han bort blicken och stirrade upp i taket. Tårarna hotade att börja rinna igen men han bet ihop käkarna hårt. Han ville inte börja gråta inför sin rektor.
"Mr Lupin. Remus. Jag beklagar de nyheter du fått idag. Att förlora familj är något av det svåraste vi upplever i denna värld. Jag har talat med dina lärare och du är förskonad från undervisning de närmaste dagarna. Det är mycket som skall ordnas upp. Vad jag förstått var dina föräldrar den familj du hade?"
Remus nickade sakta. Nu hade han ingen. Från och med nu skulle han vara helt ensam. Fan också! Hur skulle han klara det här? Han bet ihop käkarna ännu hårdare. Inte gråta.
Dumbledore nickade.
"Då så. Då skall jag hjälpa dig att ordna med det som behöver göras. Remus, du är inte ensam"
Remus såg in i rektorns ögon igen.
"Du har många i din närhet som kommer att vara där för dig. Vänner är den familj man väljer själv, inte sant?"
Remus nickade långsamt. Han hade sina vänner.
"Då så", sade Dumbledore igen, "Jag kommer tillbaka imorgon kväll, mr Lupin. Jag ska be madam Pomfrey ge dig något för att hjälpa dig sova."
Remus nickade och rektorn vände sig och gick mot sjuksköterskans lilla kontor. När rektorn var utom synhåll slöt Remus ögonen och lät tårarna rinna igen.