Tänk vad några straffkommenderingar kan göra

Jättebra!! Ååh vill bara veta vad det står♥ Kan du inte uppdatera snaaart igen? *tjatig blick*

Nej, det är din fanfic, du bestämmer, men det hindrar väl inte mig från att önska, eller?

I NEED MOOOOORE!!!!!!!!

Superbra, as always! Blir alltid lika glad när du uppdaterar, oavsett vilken av dina ff:s det handlar om kram!

Nej! Vad hände? Det var ju jättespännande!

Jag kan inte förstå att det gått mer än ett halvår sedan jag uppdaterade den här senast... vad hände egentligen?...

Haha, har i alla fall inte tänkt ge upp på den här, och här kommer äntligen ett nytt kapitel! Ifall det är någon som är sugen på att läsa det (hallå, alla läsarna, är ni kvar?)

Tack för alla era kommentarer på det förra kapitlet iaf, och jag skulle bli superglad ifall ni ville fortsätta läsa den här trots min otroligt sega uppdatering ♥

---

Kapitel 14: Straffkommendering nr 6, del 2

Ju mer Ron läste desto mer vidgades hans ögon. Han följde långsamt de eleganta bokstäverna som avslöjade en bild av honom som han inte hade väntat sig. Han var tvungen att läsa det två gånger för att riktigt ta in det. Han hörde hur Malfoy muttrade något om att han läste långsamt, men han brydde sig inte mer än att han gav slytherinaren en sur blick, innan han fortsatte läsa.

Orsaker till att jag, Draco Malfoy, inte tål Ron Weasley. För det första tror han att han är bättre än alla andra bara för att han är vän med Potter och går i Gryffindor. Det är så typiskt gryffindorare att tro att de är bättre än alla andra, de så kallade modiga och tappra, som alltid ger oss i Slytherin ett helvete bara på grund av vad vissa slytherinare gjort. De är snabba med att döma, och sedan sätta sig själva på en jäkla piedestal.

Sedan första dagen jag träffade Wealsey så har han inte gjort annat än att se ner på mig på grund av min bakgrund, han bara antog att jag är som alla andra i min släkt utan att ens lära känna mig innan. Han gav mig inget val än att vara den han antog att jag skulle vara.

Dessutom tror han, Potter och Granger (och alla andra gryffindorare för den delen) att de äger skolan bara för att de är Dumbledores favoriter. De gör inget annat än att bryta mot regler och sätta sig själva i fara bara för att få leka hjältar, och alla hyllar dem för det. Plus…

Efter det hade Malfoy inte skrivit något mer, han tycktes av avbrutit sig mitt i en tankegång. Slytherinaren studerade honom när han sänkte pergamentet, men han vände sig snett bort och tog upp en till macka. Han behövde samla tankarna innan han svarade på det Malfoy skrivit.

Han var förvånad över att det slytherinaren skrivit precis avspeglade det han tyckte om denne. Han visste inte hur han skulle bemöta det. Det hade varit mycket lättare när han inte visste vad Mafoy tyckte exakt.

”Ska du inte säga något?” sa idioten plötsligt och avbröt hans tankegång. ”Eller skäms du för mycket?”

Han såg upp och mötte irriterat Malfoys stålgrå blick.

”Jag…”, han avbröt sig. ”Det var inte vad jag väntat mig”, sa han bara kort och såg ner på pergamentet igen.

Han gav mig inget val än att vara den han antog att jag skulle vara.

”Vad menar du med det här?” frågade han irriterat. ”Som jag minns det började du med att tala illa om min släkt”

Malfoy fnös. ”Du behövde inte säga något högt för att jag skulle förstå vad du tyckte om min släkt så fort jag presenterat mig”

”Så du inbillade dig bara?” framhöll Ron, och försökte rädda sig själv. Självklart hade han tyckt illa om blondinen så snart han fått veta hans namn. Allt han hade hört om Malfoys var dåliga saker. De var en dålig släkt som alltid stod på fel sida.

Slytherinaren verkade dock genomskåda hans bluff, och gav honom en skeptisk och nedlåtande blick.

”Du är en usel lögnare, Weasley”, sa idioten och la armarna i kors. Ron kände hur han blev varm om öronen. ”Du skrattade”

Han såg förvirrat på Malfoy. ”När då? Jag har inte skrattat”
Slytherinaren himlade med ögonen och slog ut med armarna. ”När vi träffades första gången. Hur seg får man vara egentligen?”

Han försökte minnas första gången de träffats. Det hade varit på tåget. Han hade precis börjat lära känna Harry. Malfoy och hans två gorillor till vänner hade kommit förbi. Malfoy hade förolämpat hans familj och varit en idiot som vanligt.

Han blängde på blondinen som såg irriterat tillbaka på honom.

”Du minns inte?” frågade han misstroget, och Ron var tvungen att skaka på huvudet.

”Inte mer än att du var en elak idiot. Som vanligt”

”Du går mig verkligen på nerverna, visste du det? Tror du är så klipsk och rolig och bättre än alla oss andra”, sa slytherinaren argt och tog ett steg mot honom. Han öppnade munnen för att protestera, men den andre lät honom inte.

”Först gången vi träffades. Försök använda vad du nu har innanför skallbenet för att minnas. Jag sökte upp Potter, av ren nyfikenhet. Den store Harry Potter, jag kunde inte tro att han skulle börja på Hogwarts i samma årskurs som mig. Jag, Crabbe och Goyle kommer till kupén där du och Potter sitter. Jag prestenterar mig, och du fnissar och försöker patetiskt dölja det genom en hostning”

Malfoy höjde rösten ju längre han talade, och Ron kände hur en rodnad spred sig över sina kinder. Han var både arg och skamsen. Han hade faktiskt skrattat, och direkt tagit den då blivande slytherinaren för någon som var precis som sin släkt.

”Vad skulle jag ha gjort?” fortsatte Malfoy och nu stod han precis framför Ron. ”Jag kände mig tvungen att försvara mitt namn och min familj. Och ja, jag var elak. Men jag sa egentligen bara högt mina fördomar mot din familj, medan du bara tänkte dem. Jag var 11 år, jag visste inte hur jag skulle gjort det annorlunda”

Slytherinaren flämtade något när han talat klart. Ron vände ryggen mot honom. Han ville inte inse att han betett sig som den person han i så många år nu föraktat just på grund av hans beteende. Han hatade att erkänna att mycket av det Malfoy sagt var fullt logiskt.

Han vände sig mot den andre igen. ”Men efter det”, sa han och försökte rädda situationen till sin fördel. ”Alla skällsord du ropat efter Hermione bara för att hon är mugglarfödd, det kan du omöjligt försvara”

Slytherinaren såg nästan skamsen ut för en sekund, men det var så hastigt att Ron undrade om han bara inbillat sig det.

”Jag beter mig bara så som jag blivit uppfostrad”, sa han kallt och la armarna i kors.

”Det är en usel ursäkt”, fräste Ron tillbaka.

”Bara för din familj är så jävla perfekt!” utbrast Malfoy tillbaka, och en svag rodnad steg på hans kinder när han insåg vad han sagt.

”Tycker du min familj är perfekt?” frågade Ron förvånat. Det var det sista han väntat sig skulle komma ur idiotens mun. Den andre hade ju inte gjort annat än att baktalat hans familj i flera år.

Malfoy rodnad blev mörkare. Han knep envist ihop läpparna och vände ryggen mot Ron.

---

Så, vad tycks? Lämna gärna en kommentar så blir jag gladast ♥ Kram!

Åh men guuud vad braaaaaa! Trodde att denna var död, blev såå glad när jag såg att det kom mera!

OMG MERAAAA!!!

Whaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaat.......? o.O
meeeeeen jättebra som vanligt!

Snälla skriver snart!! Vill verkligen veta hur det här går! Den är verkligen superbra!!! Wow alltså en av de bästa jag läst!

HUR I HELA FRIDENS NAMN KAN DU SKRIVA SÅHÄR??? DET ÄR HEEEEEELT UNDERBART OCH FANTASTISKT! *Längtar otroligt ivrigt efter nästa kapitel*