I'm nobody, just nobody...

Agnate taaaack♥ nytt kaptitel var det här!
Kvicken Lollo OMG YOU'RE SO CUTE
Beben Men dem uppskattas! tack, finis♥
OzzyStar2 Haha, vad kul att du har hittat tillbaka i alla fall^^ OMG DU ÄR SÅ SNÄLL, TACK SÅ HEMSKT!!!♥ Ja, vem vet egentligen?
Ella01 thank youuuu♥
Mr.Lupin åh vad gullig du är♥ nej inte jag heller, skulle må så dåligt av det...
Miss Will det behövs inte - dina ord räcker redan^^ LOVE YOU♥
Och ett nytt kapitel kommer lastat!
----------------------------------------------------------
I’m nobody, just nobody… del 14
Två veckor senare tog jag mitt första steg in i Hogsmeade. Professor McGonagall hade skrivit på min lapp, efter lite övertalning. Men ingen lärare tyckte om det, allra minst professor Umbridge.
Vi skulle mötas vid Godisbaronen, som jag fått en vägbeskrivning till. Jag gick några hundra meter och stannade. Jag tittade upp och såg Luna och Ginny vinka, jag började småspringa lite snabbt och var snart framme vid dem.
”Snälla kan vi inte gå in på Godisbaronen innan vi går mot Svinhuvudet – jag är så sjukt sugen på på chokladgrodor…”, sa Ginny med tankarna riktade mot chokladgrodor.
”Ja gärna, pappa bad mig att köpa Droobles bästa tuggummi”, sa Luna långsamt. ”Bubblorna lockar till sig tomtenissar, vi ska nämligen undersöka de när jag kommer hem!”, viskade hon exalterat. Jag hade nästan läst varenda bok som fanns i Hogwarts bibliotek, men aldrig läst något om att ett visst tuggummi drar till sig tomtenissar.
”Vad roligt”, tänkte jag glatt. Luna nickade uppmuntrat mot mig. Den här förbindelsen mellan oss gjorde allting så mycket enklare. De senaste veckorna hade vi lärt oss att utnyttja den – även om jag var emot det till en början.
”Kommer ni då?!”, ropade Ginny vid dörren. Jag nickade lite smått och följde snabbt efter in i affären. Jag möttes av allt man kunde önska sig i godisväg. Pumpastänger, chokladgrodor, klubbor, karameller och choklad. Till slut bestämde jag mig för de honungsfärgade, sega, kolorna. Jag gick sakta fram till kassan efter att ha stått i kö i några minuter.
”God dag!”, sa kassörskan. ”Det blir 2 galleoner och 4 siklar”, sa hon och jag sträckte fram pengarna och tog emot papperspåsen. Jag gick snabbt ut, rädd att någon skulle vråla ”Sethiquewn!”. Jag väntade utanför affären. Efter fem minuter kom Ginny och Luna ut, glada och exalterade.

”Då bär det av mot svinhuvudet då!”, sa Ginny glatt och skrattade. Vi gick i en liten klunga till puben, några var redan där. Flickan som försvarat mig för några veckor sedan, den rödhåriga pojken från tåget och Harry Potter satt i centrum. Alla tittade på dem – spända över att höra vad det var de skulle säga. Vi satte oss tillsammans, Ginny, Luna och jag. När alla hade kommit ställde sig hon som försvarat mig upp.
”Ja, då så…öh… hej”, sa hon smått nervöst och tafatt. ”Ja…ähum… det var så att Harry här fick iden…” Harry Potter kastade en sträng blick på henne ”jag menar.. jag fick idén att det kunde vara bra om folk som ville studera försvar mot svartkonster, alltså studera det på allvar, inte den där smörjan som Umbridge presenterar för oss… för det kan verkligen ingen kalla försvar mot svartkonster…”, sa hon.
”Instämmer!”, sa en pojke ibland klungan. Tjejen såg uppmuntrad ut och fortsatte säkert.
”Jo, jag trodde det skulle vara bra om vi liksom tog tag i saken i egna händer”, sa flickan och tog en paus. Hon tittade lite snett på Harry Potter, som om hon ville ha bekräftelse.
”Och med de menar jag att vi skulle lära oss att försvara oss på riktigt, inte bara teorin utan genom att praktisera verkliga besvärjelser och förtrollningar”
”Fast du vill väl klara dina GET-prov i försvar mot svartkonster också, antar jag?”, sa en kille i mängden. Flickan reagerade snabbt på frågan.
”Men förutom det vill jag bli ordentligt tränad i försvar eftersom… eftersom…” tjejen tog ett djupt andetag, ”Eftersom Lord Voldemort är tillbaka”
Namnet på Den-som-inte-får-nämnas slog mig i ansiktet. Att hon vågade säga det! Hennes uttalande väckte starka åsikter om han levde eller inte, om man skulle tro på Harry Potter eller inte, vad gruppen skulle kalla sig och en lång diskussion ebbade ut.
”Så, vilka är med oss i Dumbledores armé?”, sa Harry Potter efter en stund, oväntat och mitt i diskussionen. Flera nickade, och däribland jag, Luna och Ginny.
”Kan ni då skriva på den här lappen?”, sa tjejen, som jag precis fått veta hette Hermione, och höll upp ett papperstycke.

När vi var påväg tillbaka gick vi på den stora bron.
”Vart ska vi träffas?”, sa Harry. En tanke slog mig.
”Biblioteket?”, sa någon som jag kände igen från quidditchlaget för Gryffindor. Men… skulle jag verkligen säga det?
”Jag kan inte tänka mig att madam Pince skulle bli särskilt förtjust om vi höll på med förhäxningar i biblioteket”, sa Harry rappt. Jag fick ju inte.
”Kanske ett oanvänt klassrum?”, sa en kille i mängden.
”Ja, McGonagall kanske låter oss få sitt, det gjorde hon nr Harry tränade till Trekampsturneringen”, svarade den rödhåriga killen från tåget. Det borde jag faktiskt.
”Jag vet inte… Det här är en helt annan sak liksom…”, sa Harry osäkert. Jag tog ett djupt andetag och började tala.
”Jag kanske vet ett ställe”, sa jag tyst. Allas blickar vändes mot mig, alla förvånade. Men de som såg mest förvånade ut var nog Ginny och Luna – de trodd nog att jag aldrig skulle våga yttra mig bland folk. Jag tittade ner generat.
”Vart då?”, sa Hermione snällt.
”Vid behov-rummet”, sa jag tyst. Hermiones min tvekade lite.
”Men, vid behov-rummet är inte direkt det rum som är enkelt att hitta”, sa hon. De andra såg besvikna ut.
”Nej, jag vet hur man gör”, sa jag uppriktigt och Hermione tittade tveksamt på mig. ”Jag har haft mina lektioner där i fyra år”
----------------------------------------------------------

Hej!
Som sagt, försöker uppdatera lite oftare nu.
Men, idag så skulle jag bli jätteglad om ni kan skriva lite kritik, vad jag skulle behöva tänka på, strukturen i texten… Hur jag ka förbättra mitt skrivande helt enkelt!
Det är nämligen så att min svenskalärare tycker att jag skriver för blarrigt, för mycket och även att jag måste ta var sak för sig. Det är inte lätt för mig att ändra på mig – jag trivs i det sätt jag skriver, men jag vill lyckas bra i de nationella proven som kommer i sinom tid.
Jag skulle bli så tacksam om ni skrev nåt ynka litet tips – det skulle hjälpa mig så mycket!
Men i alla fall, vad tycker ni?
Och gillar ni min version av Luna? Tycker nämligen att det är svårt att skriva om henne, även fast hon är min favorit, och det känns liksom inte ”Luna Lovegood”, om ni förstår vad jag menar.
Hoppas i alla fall att delen har blivit uppskattad,
C

Jag gillar den! Och vi kommer såklart med kritik om det behövs!

Jättebra! Och skriv hur du vill, det är ju din ff.

Jättebra! Alltså jag kan inte komma med kritik på en sådan underbar text, sorry

du skriver att du vill ha kritik- men jag kan faktiskt inte komma på någon!
kapitlet var suuuuuuperbra!

Jättebra! Kan tyvärr inte komma på någon kritik. Du skriver för bra för att jag ska kunna komma på någon

THIS IS TOTALLY AWESOME!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
SKRIV MER SKRIV MER SKRIV MER SKRIV MER SKRIV MER SKRIV MER NUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU

Man kan inte komma på någon kritik om man inte ska ljuga, inte jag iaf!! Andleding: Det är MEGABÄST!

Agnate åhhh tack♥
Beben Tackar c:
Ella01 åh herregud vad gullig du är, underbara du!
Mr.Lupin TACKOTACKOTACK
Ester Potter 04 näe vad du är fin♥ TACK!
Kvicken Lollo DU ÄR LIKA AWESOME DUUUU♥
Miss Will nej men herregud vad söt du är!!! tackaaar och bugar!!!
Åh herregud mår så dåligt över att jag aldrig uppdaterar här längre förlåt förlåt förlåt
I alla fall, ny del:
--------------------------------------------------------
I’m nobody, just nobody… del 15
”Åh… Okej. Kan du visa oss?”, sa hon fortfarande tvivlande. Hon trodde mig inte. Och hon var inte rädd för mig. Jag nickade. Jag började gå mot våningen där en stor gobeläng av Barnabas den barnslige och stannade vid väggen mittemot. Jag såg mig om och tänkte högt och tydligt ”Vi behöver ett rum”. Inget hände. ”VI BEHÖVER ETT RUM DÄR VI KAN TRÄNA” tänkte jag ännu tydligare. Nu började en dörr bildas på väggen. När den var hel, öppnade den sina portar. Jag gick in och alla följde efter mig.
”Wow”, hörde jag någon säga.
”Det är som om Hogwarts vill att vi ska kämpa!”, sa någon annan. Jag tittade ner.
”Det är perfekt, tack Juni!”, sa Harry och gav mig ett leende som visade uppskattning. Helt plötsligt började Hermione dela ut små mynt.
”De säger till när nästa möte är!”, sa hon entusiastiskt. Oj, hon hade verkligen tänkt igenom detta.
”Och vårt första möte kan väl vara redan nu? Alla är samlade”, sa Ginny bredvid mig plötsligt.
”Nja…”, sa Hermione tveksamt.
”Snälla? Typ ett sådant möte då alla lär känna varandra, typ presenterar sig”, sa Ginny glatt.
”Ja!”, hördes det från flera håll.
”Harry? Det är du som är läraren, inte Hermione!”, ropade någon tjej med asiatiskt ursprung. Harrys blev genast glad. Han var kär i henne, det kände jag. Ginny mulnade bredvid mig. Svartsjuka.
”Okej, men då behövs det stolar”, sa han försiktigt.
”Det fixar jag!”, sa Hermione stolt och vips så kom en massa stolar fram. Hon hade säkert läst om rummet. Jag satte mig mitt i mellan Luna och Ginny.
”Öh… så vem vill börja?”, sa Harry. Ginny studsade nästan av ivrighet då hon var den enda som räckte upp handen. ”Okej Ginny, kör på”, sa han. Åh, nu behövde jag vara sist. Hur skulle jag klara av att prat inför alla? Jag fick inte ens tala. Ginny ställde sig upp snabbt.
”Hej! Jag heter Ginny Weasley och går i fjärde årskursen och tillhör Gryffindor. Jag tycker om chokladgrodor och min familj”, löd hennes presentation. Nästa person var en Ravenclaware… och så löp det på. Jag hörde dem knappt. Det enda jag gjorde var att förbereda mig. Jag ställde mig sakta upp när det var min tur.
”Hej”, trodde jag att jag sa. Alla hoppade till och kollade förvånat runt omkring sig, och jag förstod direkt. Jag hade inte sagt det. Jag hade tänkt det. ”FÖRLÅT JAG HÖR INTE HEMMA HÄR”, sa jag denna gång och jag kände hur mina ögon vattnades. Jag började springa ut från ringen, då någon grep tag i min arm.
”Du hör visst hemma här”, sa Luna med ett snällt leende. ”De blev bara förvånade”, jag försökte rycka mig ur hennes grepp, men hon höll mig stenhårt ”DA är för alla”, sa hon och började släpa mig tillbaka till min stol, och mer eller mindre tryckte ner mig. ”Du klarar det”
”Ursäkta mig, jag är hemskt ledsen”, sa jag. ”Jag får egentligen inte ens umgås med er”, fortsatte jag. ”Det är inte tillåtet, inte för en sån som jag”, och mina tårar började rulla nerför kinderna. ”Hej. Jag heter Juni Murphy, fjärde årskursen, Gryffindor, och jag är en sethiquew”
--------------------------------------------------------
FÖRLÅT FÖR ATT JAG INTE HAR SKRIVIT PÅ TVÅ MÅNADER FÖRLÅT FÖRLÅT FÖRLÅT
Hoppas att delen var okej och upskattades!
//C

Det gör inget! Jag längtar efter nästa del redan!