Att tvingas välja (1:a generationen)

Du är så bra på att skriva, känslorna och handlingarna kommer fram på ett så underbart sätt!

Kramar! Blir så glad av era kommentarer!
______________________________________
Kapitel 7
Aldrig i min vildaste fantasi kunde jag tro att elever ifrån ett annat elevhem, elever som är jämngamla med mig, skulle attackera mig. Och tack vare dem har jag aldrig känt mig så otrygg i Hogwarts lokaler. Som tur är har jag mina vänner med mig över allt jag går. De har börjar ana att någonting är helt fel. Jag har blivit spänd och paranoid. Tittar mig ständigt över axeln. Det är inte jag. Jag har alltid varit ganska tuff av mig. Det måste man nästan vara när man nästan bara umgås med killar. Men jag antar att även den tuffaste personen blir rädd när någon trycker en stav mot ens hals och dens ögon lyser av längtan efter att få döda dig. Men just har jag inga vänner som kan skydda mig. Ingen av de andra har Spådomskonst. De tycker att ämnet är rörigt och ologiskt. Men jag gillar det. Jag sitter ensam vid ett bord längst upp i klassrummet. Trots att ingen av Snape och hans vänner har Spådomskonst så vill jag ändå ha ryggen fri. Det är en lugn stämning i rummet. Doftljus är tända. Jag tar ett djupt andetag och känner doften av rosor och söta bär. Ifrån taken hänger det tjocka gardiner som vandrar ner och klär väggarna. Vår professor sitter på en stol längst fram i klassrummet och läser en bok. Han har långt, mörkgrått bockskägg och är klädd i en olivgrön klädnad samt svarta kängor. Vi väntar alla på att han ska slå igen boken och ställa sig upp. Efter ett par sekunder gör han det. Han smäller igen boken och lägger den på ett bord intill. Professorn ställer sig upp och rättar till den silvergrå sjalen som han har runt halsen.
- Välkomna, säger han.
Längre än så kommer han inte. Dörren till klassrummet öppnas. Den åker upp med en sådan fart som får lågan på alla tända ljus att röra på sig. Allas blickar dras till toppen av trappan. Mitt hjärta slår dubbla slag. Jag kan höra hur slagen ekar i mitt huvud. Det blir jobbigt att andas. Där står han. Blond och blåögd. Avery går nonchalant ner för trappan. Den svarta kappan svänger runt hans fötter och han har boken i handen. Avery går fram till professorn och ger honom en lapp. Professorn läser lappen.
- Jaha... Mr Avery. Välkommen. Slå dig ner, säger professorn och pekar på platsen intill min.
Jag tittar mig omkring. Nej. Det kan inte vara sant. Men jo, det stämmer. Alla andra platser är upptagna. Avery tittar upp mot sin plats. Eller, nej. Han tittar på mig. Rakt på mig. Hans blåa ögon har ögonkontakt med mina blågröna. Hjärtat har stannat. Jag kan inte höra det längre. Under hela tiden som Avery går upp för trappan tittar han på mig. Rakt på mig. När han slår sig ner på sitt kudden vrider jag på huvudet och tittar ner på professorn. Jag måste påminna mig om att andas. Han sitter på andra sidan. Ett litet runt bord skiljer oss åt.
- Ja, då alla är här kan vi börja. Som sagt, välkomna. Under det här året kommer tebladen berätta för flera av er att ni kommer dö. Att ni kommer tjäna en förmögenhet. Vem vet, tebladen kanske också berättar att ni kommer hitta ert livskärlek här inne, säger professorn.
I ögonvrån kan jag se hur Avery har lutat sig mot väggen. Han ser uttråkad ut.
- Titta på personen bredvid er, säger professorn.
Jag sväljer men vrider sakta på huvudet. Avery tittar redan på mig.
- Det här kommer vara er partner. Under det här året kommer ni få veta saker om varandra som ni aldrig ens skulle ha gissat er till. Men eftersom det är första lektionen för i år, så ska vi mjukstarta. Jag pratar om handtydning kära elever. Er hand berättar mer om er än vad ni egentligen tror, säger han.
Va? Sa han handtydning? Handtydning som i att röra vid Averys hand?
- Slå upp era böcker på sida 40 och lär känna er partner, säger professorn.
Nedanför oss slår våra klasskamrater upp sina böcker. De lägger sina händer i varandras. Skrattar. Pratar. Fnissar. Vi sitter bara tysta. Utan att jag riktigt märkt det har professorn tagit sig upp för trappan och står nu framför vårt bord.
- Kom igen. Vi har inte hela dagen, säger han.
Han tar tag i en av våra händer och drar dem över bordet. Professorn placerar min hand i Averys och med ett stolt leende går han sen därifrån. Jag tittar på hans konstverk. Min hand ligger i Averys. Min är liten och nätt. Hans är större med långa graciösa fingrar. De passar perfekt ihop. Min hand ligger där som om den vore gjord för det. Jag tittar på Avery. Han tittar på mig.
- Jag hör ingen prat där uppe, säger professorn.
Jag harklar mig.
- Vi kanske borde börja, säger jag.
Det är inte min röst jag hör. Den här är skakig. Nervös. Det är inte så jag pratar.
- Kanske det, säger Avery.
Jag nickar och öppnar boken med min trollstav. Han läser ett par rader och tittar sen på min hand. Med sitt pekfinger följer han linjerna i min hand. Det sprätter till i mina nerver. En kittlande känsla tar över min kropp. Jag hör inte vad han säger. Jag hör mitt hjärta igen. Det dunkar återigen lika snabbt. En smärta i bröstkorgen påminner mig om att jag måste andas. Jag tar ett andetag. Avery tittar upp på mig. En rodnad sprider sig över mitt ansikte. Jag känner hur det hettar i mitt ansikte.
- Är du okej? frågar han med ett retligt leende på läpparna.
Rösten är låg. Men inte så dryg som jag väntat mig att den skulle vara.
- Ja, så okej som man kan vara efter att blivit attackerad i biblioteket, säger jag.
Avery blinkar. Jag förbannar mig själv över att jag sa någonting. Det bara rann av min tunga. Han tittar på min fria hand. Jag tittar ner och ser hur en liten del av blåmärket kikar fram. Jag harklar mig och drar i skjortärmen för att dölja det.
- Okej! Det var allt för idag. Bra jobbat allesammans, säger professorn.
Så snabbt jag kan tar jag bort min hand ifrån Averys grepp, plockar ihop mina saker och lämnar klassrummet. Jag springer ner för den stora spiraltrappan, som är enda vägen upp i det höga tornet. Bakom mig hör jag hur mina klasskamrater går i normal takt och en titt över axeln visar hur Avery är fast i mitten av klungan. Jag skyndar på mina steg och vill komma så långt bort som jag kan. Hjärtat slår och mina andetag är tunga och ansträngda. Efter en stund måste jag stanna och vila. Mitt huvud snurrar och jag känner mig helt utmattad. Jag vrider på huvudet. Där står han. Avery går mot mig. Jag trycker mig mot väggen. Han stannar precis framför mig. Avery trycker sina händer mot väggen. Han har mig fast. Jag kan inte gå någonstans. Han står bara där. Kommer han döda mig? Avery tar ytterligare ett steg närmare mig. Han lutar sig fram mot mig. Hans ansikte är så nära mitt att jag kan känna hans lätta andetag. Jag håller andan. Avery lutar sig ännu närmare. Våra läppar är så nära att de nästan rör vid varandra. Men precis i samma ögonblick som jag tror att han ska kyssa mig, så backar han.
- Vi ses imorgon på lektionen, säger Avery med ett retligt leende på läpparna.
Sen försvinner han bort. Jag står kvar upptryckt mot väggen. Tror att jag har tappat känseln i hela kroppen. Sakta glider jag ner för väggen och sätter mig ner på golvet. Huvudet snurrar. Vad är det som händer? Jag vet inte riktigt hur länge jag sitter på golvet. Det känns som en evighet innan jag känner hur jag sakta börjar få kontroll över min kropp och kan ställa mig upp. Jag börjar gå mot sällskapsrummet. Det är mörkt utanför fönstren. Det måste vara sent. Middagen är säkert över sedan länge. Mina vänner sitter i sällskapsrummet. Det är ingen annan i rummet.
- Vart fan har du varit? frågar James och slänger sig över soffans ryggstöd för att komma till mig.
- Är du okej? tillägger han när han står framför mig.
Jag känner James händer på mina armar. Det känns som om de bränns och jag backar undan.
- Jag behöver bara sova, säger jag.
Men James låter mig inte gå.
- Du går ingenstans förrän du förklarar vad det är som är på gång. Förstår du hur oroliga vi har varit? Du dök inte upp till middagen och de andra som hade spådomskonst sa att du var den första som var ute ur klassrummet. Claire, har det hänt något? frågar han argt och bestämt
Jag tittar på honom.
- Hänt något? Det här är Hogwarts James. Den säkraste platsen i Magivärlden. Hur kan det hända mig någonting här? frågar jag och går förbi honom.
Jag tittar inte ens på de andra utan går bara upp för trappan. Jag tar av mig mina kläder och kryper ner under täcket. Jag blundar och ber mitt hjärta att lugna ner sig. Efter en stund öppnas dörren. Någon smyger fram över golvet och sätter sig ner på min sängkant.
- Claire, vad är det som har hänt? frågar Lily med mjuk röst.
Jag svarar inte utan låtsas bara ha somnat. Hon ger ifrån sig en suck och lämnar sovsalen. Jag öppnar ögonen och sätter mig upp. Vad är det som händer med mig?

skitbra!!!

Dör. Dör. Dör. Love it.♥

Det där var läskigt bra.

Han har mig fast. Knäa honom! Jag kan inte gå någonstans. Det kan du om du knäar honom. Han står bara där. Amen knäa jäveln då!

Bästa kommentaren ever xD♥

Åh så bra! Shippar dem hihi c:

Älskar det♥

^
Du snodde mina ord

Omg shippar absolut avery och claire vad kallar man dom? Avire? Avlaire?