Den onämnda magiska trekampen (SV)

du skriver jätte bra!!
mer!!!

Hinner tyvärr inte skriva någon längre komentar men du vet hur mycket jag älskar allt du skriver! Det här kapitlet var en perfekt blandning mellan humor och känslor och det fångade verkligen läsaren!

Älskar verkligen hur de får fram Lilys relation till Marodörerna och du får mig att gapskratta mest hela tiden!

Nu ska jag gå och lägga mig för I MORGON FYLLER JAG ÅR!

Åh herregud, har läst igenom hela din ff sen igår när jag hittade den..
Glömt lösenordet på min förra mugglis så fick göra en ny..

Jag verkligen ÄLSKAR hur du skriver och ja, allting!
Tror aldrig jag gråtit så mycket som när Aurora dog.. omp vad jag grät..

Du är grymt bra på att skriva, Rowling #2
Hade din fanfiction kommit som bok hade jag varit den första som köpte den haha

Men jaja, bevakar
Och snälla skriv meeeer!!!! Nu! ♥33

Lele: Tack så mycket! håller på med det och kommer förhoppningsvis kunna lägga ut nästa kapitel snart!

Freddelito: först och främst innan jag tackar och skriver ett allmänt klyschigt svar måste jag säga att di profilbild är väldigt fin! ♥
nu kommentarer till din kommentar (ba-dum-tss)
Tack så mycket för alla snälla ord! du anar inte hur glad jag blir och hur kul det är att se alla små obsarvationer du gjort angående smeknamnen och sådant
Hehehe är väldigt nöjd med min lilla sibryella- refarering som Lily säger till Sirius och Gabryella och kom fakiskt på den mitt under en lektion så en kille i min klass som jag sitter bredvid satt och tittade skeptiskt på mig när jag sitter där och ler som en pedfil-apa eller något xD
Jag är så grymt irriterad på mig själv för att jag döpte Gabryella till Gabryella Marienda ...
För på det sättet jag uttalar Marienda är inte alls så som det stavas (uttalar det som Marjinda av någon oklar andledning...) och Gabryella uttalar jag på något konstigt sätt så det låter mer som Gabri-y-ella och inte som Gabriella eller Gabryella .... förstår mig inte på mig själv i bland...
lite random tankar där ja...
ehm är jag random som själv satt och små fangirlade när jag skrev frieriet? xD
seriöst satt och mumlade för mig själv: ''Undra hur sibryella-shipparna reagerar, GAHHAHAHAH, '' sen kom min mamma in och såg dömande på mig innan hon lämnade mig...
HAHAHHA på tal om min mamma, hon verkar inte uppskatta att jag skriver den onämnda magiska trekampen för det slutar jämt med att jag sitter och lipar, hyperventilerar och är allmänt random.... xD .... okej nu tror du säkert jag är något psyko, men det är bara 11 kapitel kvar och efter två års arbete så känns detta väldigt jobbigt för mig för jag vill aldrig sluta skriva på den onämnda magiska trekampen för jag är väldigt stolt över mitt arbete med den (även fast jag börjat ''rätta den'' från särskrivingar, stavfel och sådana grejer xD) och alla snälla kommentarer jag fått och hur mitt skrivande förbättrats genom denna tiden är enorm så, ja detta är rätt surelisiskt att denna snart är slut :o
ehm jag känner att du fick ett svar som inte har särskilt mycket med din kommenar att göra, men aja, deal with it och tusen miljontals kramar till dig xD♥xx
ps: angående din önskan om Pashas död...

liljan: Åhh! Tack så jätte mycket! :3♥

lily, luna: aww tack så jätte mycket! ♥
jag hoppas du hade en bra födelsedag! ;3

mwlin: Tack så jätte mycket underbara du!:3
aww, jag vet inte om jag borde vara glad eller ledsen över att jag får folk at gråta över mina åhittade karaktärer, men jag tar det som en komlimang för tillfället
skriver förfullt och hoppas att jag kan lägga ut nästa kaptitel snart
btw, gillar din profil riktigt mycket xx
----------------------------------------------------------------------

Hej allesammans!
kände att det var på tiden att åtminstone tacka er för era fina kommentarer, ingen av er kan förstå hur mycket dem betyder för mig för helt ärligt kan jag inte ens förstå hur folk kan läsa det jag skriver xD

för jag har aldrig haft överdrivet bra självförtroende eller något så att veta att de finns en grupp underbara människor här ute som uppskattar mitt skrivande och kan skriva så underbara kommentarer som ni gör betyder verkligen så extremt mycket för mig och ibland känns det som att jag inte visar egentligen hur tacksam jag är så kände att detta kunde vara ett sådant tillfälle då jag berättar det och kan ha lite frid i mig utan att ha dåligt samvete för att jag inte uppdaterat på ett tag xD

men det har hänt mycket här i mitt liv ex. hyperventilerat och fått krama en av mina största förebilder och ni ska bara veta att hans kramar är dem bästa kramarna någonsin! ♥ (fangirlar fortfarande och det har snart gått en vecka sen jag såg honom och ska se honom igen nästa vecka...)

så om någon befinner sig i kalmar nästa torsdagg 17/4 och ni råkar se ett par miffon därav en av dem går runt och skakar som ett asplöv och dricker coca cola light så är det jag xD

vad har hänt mer... jag har listat ut ett sätt att göra lite extra reklam för den onämnda magiska trekampen vilket faktiskt är en annan fanfiction!

den kommer vara rätt kort så det är inget som kommer hindra uppdateringen här så det behöver ni inte oroa er för (ifall någon skulle göra det men aja okokokok)

så nu får ni berätta hur det har varit med er den senaste tiden eller något annat random för jag vill veta och lära känna er! (nej jag är inte en pedofil...)

AJA, xxx

Ja vad har jag gjort på senare...
1. Jag har gått i skolan suprise
2. I torsdags kom min systemkamera och jag älskar den så himla mycket... Igår lekte jag med min kompis och hennes lillebror och då tog ju bilder på henne i skogen! Hon är skitsnygg!
3. Jag har börjat se gossip girl
4 (detta är kanske den viktigaste punkten) jag har suttit på mitt rum och läst om din fanfic bars för att den är så underbar, jag har liksom utvecklat en form av beroende som gör att jag bara måste läsa om hela din fanfic minst en gång i veckan! Du skriver så underbart Awsome att man bara måste läsa om allt och för varje gång förstår man mer och mer och allt annat som finns i berättelsen blir tydligare. I min känslobok (där jag skriver ner olika känslor) har jag skrivit ner mina favoritcitat och dialoger som jag älskar från din fanfic och börjar alltid mina dagar med att läsa dem! När jag är ledsen kan jag bara ta upp boken och läsa någon kul Sirius kommentar eller det där när James frågar om det gjorde ont att falla från himlen ooch Lily svarar med det där om helvetet (jag ÄLSKAR det meningsbytet så mycket att jag dör)

Nu ska jag åka till landet...en ensam by ute i Småland, utan internet
Vi ses!

Hm vad jag gjort på senaste tiden? Ehm typ skola, LÄXOR, städat mitt rum (so proud), ätit mängder av mangosorbet, lyssnat på little mix, försökt läsa böcker (har typ glömt bort hur man gör efter alla ffs (nt för att jg ska sluta)) etc etc...
Längtar så SJUKT efter sommaren, ska dessutom till kollo och jag vill ha SOOL
Aww din profilbild är btw också väldigt söt ;*
Åh är så glad mina syskon och mamma har rest bort, det är SÅ lugnt här hemma, gotta love påsklovet ♥
Åh, fick sån lust efter lily, luna's kommentar att läsa om denna ff, gaah ska göra det nu så hej sålänge :* ♥


Edit; kunde typ läsa några meningar i första kapitlet innan det blev för mycket och jag behövde fangirla lite, fan vad du är bra!!!!
(kom dock på att Ritané kommer överleva eftersom Gaby r Viktors moster, so proud over myself)

lily, luna: Låter som du ska till min hemort xD♥
men kul att du fått en systemkamera, fotar du mycket?
du är för gullig och för snäll! du får det som att låta som att jag skrivit någon helig skrift eller något :*
men är glad över att jag gjorde valet att publicera den onämnda magiska trekampen för om jag kan få någon att le så gör det mig glad! och när jag känner mig nerstämd så vet jag att jag alltid kan förlita mig på mina underbara läsare och läser alla underbara kommentarer jag fått och en av dem som ligger varmast vid hjärtat är faktiskt din första kommentar!
så tack så jätte mycket! ♥

Freddelito: HAHAH duktig Fredrika! :*
angående sol: åker till Spanien och Frankrike med skolan om två veckor! xD
HAHAH bra att jag kommer fylla in ett litet hål i fanfictionen då ♥
----------------------
Hej allesammans!
i dag när jag satt och kollade igenom den onämnda magiska trekampen insåg jag att det fattades ett kapitel: kapitel 53!
så tänkte att jag hade redan en fullständig plan hur jag ville det skulle vara utan att förvirra alla i fall jag lägger ut det xD

lite saker att tänka på:
1: Detta är en Flashback för Gabryella.
2: Det utspelar sig strax innan skolåret börjar, med andra ord innan de åker till Hogwarts.
3: Aurora lever (Duh)


HOPPAS NI GILLAR DET OCH GLÖM INTE SKRIVA ER ÅSIKT ELLER OM NI HAR NÅGRA FRÅGOR!

Tusen kramar till er! xoxo

förlorade kapitel 53 Vitaly (Gabryellas perspektiv)

[flashback innan skolåret börjat för Gabryella och resten av Krum syskonen]

Jag låg i min säng och stirrade upp i taket och lyssnade på alla röster som hördes. Ritané som argt bråkar med Hriso om deras bröllop, far som argumenterade med Galina om något som hade med husalverna att göra och fotsteg från smygande husalver. Skulle jag också växa upp till något av detta? bråka om alla fördelar vi har som är förmögna som inte gått just som planerat? eller skulle jag mot alla odds, växa upp till en tacksam människa som uppskattade det lilla?

Jag suckade frustrerat när jag hörde snabba fotsteg komma mot mitt rum. Fotstegen kunde bara tillhöra ondskan själv.

- Upp, säger Pasha bestämt när han ryckt upp dörren.
- Vad vill du? frågar jag irriterat.
- Att du ska anpassa ditt språk och resa dig upp, säger Pasha allvarligt och jag suckar och reser mig upp.

Jag gick sakta fram till min garderob och visste att det bara var en tidsfråga innan Pasha exploderade.

Jag klädde på mig en klänning som liknade alla andra jag ägde: en lång, svart med mörkröd spets och trekvartsärmar. Jag borstade igenom mitt mörka hår snabbt, men lät det ligga lika yvigt och lockigt som vanligt.

När jag såg något anständig ut gick jag ut till min bror som stod på samma plats som tidigare, fast med ett ilsknare ansiktsuttryck.

- Det var på tiden, säger han hårt och tar tag i min handled och drar ut mig till finrummet som förmodligen var ett av de fulaste rummen vi hade här i Krumgard.

- spräng den där statyn där ute, säger Pasha och pekar på en av skulpturerna som står på gården.
- Okej, svarar jag osäkert och gör som han sagt. Bara armen sprängdes.
- Skulle jag sagt att du skulle spränga armen hade du klarat det, säger Pasha hånfullt innan han själv spränger den till damm.
- Spräng den som är längst bort, beodrar han och pekar på en staty som är helt suddig för mig.
- Pasha, säger jag, men han lägger handen på min axel och lutar sig framåt mot mitt öra.
- Nå, vad väntar du på? frågar han och jag försöker spränga den, men missar den helt och hållet.
- Du var sämre än jag trodde, skrattar han elakt och jag biter ihop käkarna.
- Du vet att jag inte ser så långt, säger jag argt.
- Det är något du påstår, svarar han med en axelryckning.
- Jag påstår inte det, jag vet det, svarar jag argt.
- Jag önskar det var din mun det var fel på, svarar Pasha irriterat.
- Jag önskar detsamma, viskar jag och känner ett hårt slag i ryggen.
- Öva på ditt beteende, och din hållning! ryter han och jag ställer mig rakryggat.
- Är det där det du kallar rakryggad? frågar han irriterat och tar tag i min arm och axel och rättar till mig. Sedan lyfter han min stavarm.
- Spräng statyn, säger han bestämt och jag gör som han sagt och hör en hård smäll.
- Om din hållning var lika vass som din tunga, kanske du inte hade behövt tränas på ledig tid, viskar Pasha i mitt öra innan han lämnar rummet.

Jag står kvar en stund helt stilla och ser ner på min stav. Ibland önskade jag att jag aldrig blivit häxa och blivit som min förstfödde bror Vitaly, en ynk. Jag visste vad konsekvensen skulle blivit, bort skickad till antingen ett mugglarbarnhem eller till en släkting eller vän till familjen som var beredd att offra kontakten med min familj. Detta visade bara hur grym min far kunde vara.

- Gaby, vad gör du? ropar Aurora när hon kommer springande mot mig.
- Tänker, skrattar jag och vänder mig mot henne.
- Vad tänker du på? frågar hon nyfiket.
- Du är väldigt frågvis, unga dam, men jag tänker på Vitaly, svarar jag och ler mot henne.
- Varför bor inte han med oss? frågar Aurora eftertänksamt.
- Han är ynk, alltså inte magisk som vi andra, svarar jag.
- Vart bor han? jag kommer inte ihåg, svarar Aurora en aning generat.
- Med vår farbror Tobias, svarar jag.
- Spelar det någon roll om man är ynk eller magisk? frågar hon.
- Egentligen inte, det enda som skiljer oss åt är förmågan att styra en pinne av trä och skola, svarar jag och lägger armen om henne.
- Hur gammal är han i dag? frågar hon.
- han skulle fylla 23 år, vilket gör honom 11 år äldre än dig, svarar jag.
- Jag skulle vilja träffa honom, viskar Aurora som om hon vore rädd för att far eller Pasha skulle höra oss.
- Jag med, svarar jag och börjar sedan gå ut ur rummet med armen om henne.

Vi gick armkrok genom korridoren och kommenterade olika familjefoton, nya som gamla. Inget kunde förstöra mitt humör när jag var med Aurora, bortsett från resten av min familj.

- Du har inte förändrats alls från det där fotot! skrattar Aurora och pekar på ett foto på mig som tre år och håller i nyfödda Aurora.
- Jag måste säga detsamma, svarar jag och hon knuffar till mig.
- Du är bara avundsjuk för att jag var sötare som bebis än du, skrattar hon.
- Om det får dig att bli glad, lilla du, svarar jag.

Vi fortsatte gå genom korridorerna och njöt av stunden vi hade själva utan att behöva tillbringa tid med resten av familjen, men man brukar ju säga att efter regn kommer sol, här var det tvärt om.

- Gabryella, Aurora! ropar far och kommer mot oss.
- Ja, far? frågar Aurora, men far ser inte ens på henne.
- Jag ska till er farbror i Rumänien i ett par dagar och jag förväntar mig att ni båda lyssnar på Galina medan jag är borta, säger han.
- Vilken farbror? frågar jag en aning irriterat.
- Hur många farbröder har du i Rumänien, Ella? frågar far lika irriterat.
- Två, men den ena får vi inte träffa, svarar jag.
- Eller tala om, svarar far.
- Hälsa Stefan, säger jag nonchalant.
- Lyssna även på er bror, säger far och jag var tvungen att bita mig i tungan för att inte nämna Vitaly.
- Res försiktigt, säger Aurora och far kramar om oss båda innan han går i väg utan ett enda ord till.
- Kom vi går och äter, säger jag när jag ser Aurora ledsamt titta ner på golvet.

Väl inne i matsalen satt resten av familjen. Ritané och Hristo tittade inte ens på oss, Galina log mot oss och Pasha suckade åt synen av oss.

- Här var det muntert, säger jag och sätter mig vid den kant där ingen satt.
- Gabryella, sätt dig vid oss, säger Galina så vänligt hon kan när Aurora satt sig bredvid Pasha.
- Jag sitter bra här, tack, svarar jag.
- Jag undrar hur det känns att vara det enda barnet i en familj, säger Pasha och får en mördande blick från Galina.
- Nå, hur gick er träning i dag? frågar Galina Pasha och mig.
- Så bra den kan gå med henne, svarar Pasha och tar en klunk av sin dryck som jag förmodade var alkohol.
- Ja, bara fint! hur gick bråket med far? frågar jag och Galina slår näven i bordet.
- Gabryella, du ska behandla mig med lika mycket respekt som din far, säger Galina argt.
- Tack för förslaget, svarar jag ironiskt och reser mig upp.
- Du har inte ätit något, säger Aurora oroligt.
- Jag var ändå inte hungrig, svarar jag betydligt vänligare.
- Det finns bättre sätt att dö än svält, skrattar Pasha och alla runt bordet ser på honom med irriterade blickar.
- Ja, gå och prova något, svarar jag och går därifrån innan någon hinner säga något annat.

Jag skyndade mig in i mitt rum och smällde argt igen dörren. Jag stod inte ut längre. Jag behövde komma härifrån. Att behöva vara orolig varje morgon för att se om Pasha druckit eller ej, orolig för att Far ska vara på dåligt humör och hur alla andra skulle vara, inte bara mot mig utan även Aurora.

- Gabryella, säger Ritané frustrerat när hon kommer in i rummet.
- När en dörr är stängd så knackar man, säger jag argt.
- Varför kan du inte bara vara trevlig mot Galina och sedan gå i väg och ta ut din inre ilska på något annat än din familj? frågar hon frustrerat och sätter sig i min säng.
- Mindre kul, svarar jag och sätter mig bredvid henne.
- Det kommer komma en dag, då jag, Hristo och Pasha inte bor kvar här, hur hade du då tänkt klara dig ut ur dessa situationer? frågar hon.
- Det löser jag tills den dagen kommer, svarar jag och hon suckar och det fanns bara en sak att göra så hon skulle bli glad igen.
- Hur går det med bröllopet? frågar jag och hon ler genast.
- Det går framåt, jag har räknat och det kanske redan kan vara nästa höst, säger hon glatt.
- Det vore fantastiskt, svarar jag.
- Vi måste hitta passande brudtärnsklänningar till dig och Aurora, svarar hon.
- Tänker du bjuda, Vitaly? frågar jag.
- Vi vet inte ens han nya efternamn, Gab, svarar Ritané allvarligt.
- Jag kan skriva och fråga Stefan, han berättar, svarar jag.
- Nej, det skulle göra far upprörd, säger Ritané tillslut.
- Det är ditt bröllop, inte hans, suckar jag.
- Jag undrar om dina barn kommer vara lika besatta av att tillfredsställa dig och Hristo, skrattar jag och likaså Ritané.
- Mitt barn. Jag vill bara ha ett, svarar hon.
- Om det blir en pojke döp den till Vitaly, svarar jag och hon himlar med ögonen.
- Då ska jag se till att få en flicka, svarar hon.
- Viktoria, svarar jag och skrattar.
- Blir det en pojke blir det en Viktor, svarar hon eftertänksamt.
- Det är ett bra namn, svarar jag.
- Ja, jag gillar det, säger hon och ser en aning förvånad ut.
- Nu kan du gå och bli gravid, skrattar jag och hon knuffar till mig.
- Viktor Vitaly Isaev, säger jag.
- Viktor Isaev, inget Vitaly, svarar hon innan hon ser allvarligt på mig.
- Hur kommer det sig att du börjat fundera på Vitaly? frågar hon.
- Han fick komma bort från det vi kallar för familj, det är något jag drömmer om just nu, svarar jag.
- Vi var en perfekt familj förut, svarar hon.
- Ja, men även perfektion har sina brister, muttrar jag.

Viktor ♥333333

Tillfälligt avbrott i mitt hjärta och hjärna.
Helt mållös 8O
Omg, du är en sann författare, älskar allt du skriver. Du skulle kunna skriva om ett äpple och jag skulle vara fast
Det går inte att med ord beskriva dig och din otroliga ff, du får försöka föreställa dig mig när jag läser det så kanske du förstår.
varför är ord så SMÅ?! MÅSTE HA GIGANTISKA BOKSTÄVER FÖR ATT BESKRIVA DET HÄR.
Okok, har ingen aning hur den här kommentaren blir, men jag hoppas att du förstår vad jag typ menar, KRAMIS ♥

mwlin: Tack för att du läst och kommenterat!

Freddelito: Tack så mycket!
och bara så du vet så ska jag skriva en berättelse om ett äpple bara för din skull xD♥

Kram!
------------------------------------------------------------------------

Hej allihop!
har skrivit klart kapitel 90 och vet ni vad? det är bara 10 kapitel kvar!
Jag kan inte fatta det: efter två års arbete så är jag nästan klar och det känns verklige helt surrealistiskt...

Men nu kommer det även vara så att jag kommer inte kunna uppdatera förrens efter två veckor (ungefär) för jag ska till Spanien och Frankrike och kommer ha rätt fullt upp så har försökt göra detta kapitel långt som en ersättning

tänkte som vanligt efter ett tag ställa några frågor som är valfria att svara som har med fanfictionen att göra

1. Vad vill ni läsa mer om? Gabryella och Remus vänskap? Krum syskonensrelationer? perspektiv? Ja, kom med förslag

2. Favorit karaktär(er)?

3. Någon ni vill veta mer bakgrundsfakta om?

4. Någon kommer skadas väldigt allvarligt vid den sista uppgiften (ingen av förkämparna), vem tror ni?

5. Om ni fick makten, vem skulle ni mörda?

Hoppas ni vill svara på frågorna och att ni gilalr kapitel 90!

KRAM! xoxox

Kapitel 90 Kaos (Gabryellas perspektiv)

Efter att Sirius hade friat visste jag inte riktigt vad jag skulle göra av med min glädje.

- Du gör mig nervös ibland, Gaby, viskar Sirius och spänner greppet om mig.
- Hur? Frågar jag med ett leende.
- På alla tänkbara sätt, svarar han med ett skratt.
- Jaså? Svarar jag.
- Mm, mumlar han.
- Jag måste veta en sak, säger jag.
- Om det är något negativt så behöver du inte, svarar Sirius och jag kan inte låta bli att skratta.
- Hur fick du tag i ringen igen? Frågar jag.
- Pasha gav den till mig, svarar han och jag blir chockad.
- Pasha? Frågar jag.
- Ja, din bror, svarar Sirius och kysser mig på kinden.
- Är du säker? Frågar jag.
- Jag är rätt säker på det. Han kom praktiskt taget och tryckte den i ansiktet på mig och hotade mig, svarar han och jag skrattar.
- Du förtjänar det, skrattar jag.
- Att bli mordhotad? Tack, kära fästmö för den, skrattar han tyst.
- Så lite så käre fästman, svarar jag och känner hans leende mot min hals.
- Jag älskar dig, Sirius Black, säger jag.
- Det hoppas jag för du ska gifta dig med mig, svarar han.
- Vanligtvis så svarar man ’’jag älskar dig med’’, skrattar jag.
- Det gör jag inte, skrattar han.
- Åh, jag förstår, man friar till folk man inte älskar, skrattar jag.
- Exakt, jag skulle inte ens komma på din begravning om inte Pasha serverade av sitt vin, svarar han och jag börjar skratta.
- Det skulle han aldrig göra, skrattar jag.
- Vet du vad jag skulle göra på din begravning? Frågar Sirius lugnt och svarar innan jag själv hinner.
- Ligga i en kista bredvid, svarar han och jag vänder mig om och kysser honom.

Efter ett par timmar gick vi tillbaks till uppehållsrummet. Om Sirius hade rätt, så skulle James, Remus, Lily och Peter vara vakna eftersom de visste vad han hade planerat att göra.

- Inte ett enda ord, säger Sirius när vi stiger in i uppehållsrummet som är näst intill tomt.

James, Lily, Remus och Peter vänder sina blickar snabbt mot oss och jag biter mig i kinden för att inte börja skratta åt dem när de ser skeptiskt på oss och försöker se om det sitter en ring på min vänster hand som jag nu gömmer bakom ryggen.

- God afton, mina vänner, hälsar Sirius när han sätter sig bredvid Peter och jag sätter mig bredvid honom.
- Skippa tramset, har du gjort det eller inte? Säger James och Sirius höjer på ena ögonbrynet.
- Du får förklara dig tydligare, tagghorn, säger Sirius och tar min hand.
- Okej, sa du något klyschigt för att förklara din kärlek till Gabryella? Frågar James och jag börjar skratta.
- Om du talar om mitt fantastiska frieri som borde bli till en heligskrift, så ja, svarar Sirius och jag himlar med ögonen.
- Och? Frågar Remus och väntar på resten av berättelsen.

Utan att säga något lyfter jag upp min vänstrahand och jag känner hur någon rycker tag i den och hur ett jubel bryts över hela rummet och folk från sina sovsalar skyndar sig ut för att se orsaken till oväsenet tills hela uppehållsrummet är fyllt av folk som vill gratulera oss eller bara se vad som orsakade allt stå hej’.

- Grattis, önskar en liten flicka som var väldigt lik Aurora.
- Tack så mycket, svarar jag och försöker släppa tanken på att min syster aldrig skulle få se mitt bröllop och fortsätter sedan tacka för resten av folk som gratulerade oss.

Efter ett tag öppnades porten till uppehållsrummet och Professor McGonagall kom in i rummet med ett irriterat ansiktsuttryck.

- Allihop, återvänd till era sovsalar och om jag får reda på att en ett enda knyst hörs inifrån så får ni alla straffkommendering! Säger hon argt.
- Kom igen, Minnie! Det är inte varje dag jag förlovar mig! Utbrister Sirius.
- Tack gode gud för det, svarar Professorn som går sin väg och jag kan inte låta bli att skratta åt hennes kommentar och Sirius ser med ett chockat och samtidigt roat ansiktsuttryck efter henne.

Hennes varning hade fungerat och nästan alla var tillbaks i sina sovsalar och de enda som var kvar var vi eftersom Lily och Sirius nu var mitt uppe i en debatt om att han skulle få sova inne i sovrummet.

- Evans, om det stör dig så kan du få sova i min sovsal! Säger Sirius.
- Då skulle du må va’! svarar Lily ilsket.
- Väldigt bra faktiskt, svarar Sirius och ler stort mot henne.
- Sirius, älskling, gå och lägg dig i din sovsal så gör jag det i min egna, skrattar jag och kysser honom på kinden.
- Ge inte upp så lätt, Gaby! Säger han.
- Drama Queen, säger jag och går skrattande iväg med Lily och slänger en slängkyss till honom.

När vi kommer in i sovrummet ser Lily menande på mig, men jag visste att innerst inne var hon glad för både min och Sirius skull, men skulle vägra medge det till en början.

- Se inte så butter ut, Lily, skrattar jag.
- Du inser väl att du tackat ja till att gifta dig med Sirius Black? Säger hon.
- Ja, det är det förlovning brukar innebära, svarar jag med ett leende.
- Du är femton år, Gabryella, säger hon.
- Sexton faktiskt, men oroa dig inte Lily. Jag vet att han är den rätta, svarar jag och hon kastar sin kudde på mig.
- Inte nog med att går och förlovar dig, men du menar att du fyllt år utan att ha sagt något? Utbrister hon.
- Det är ingen stor grej, Lily! Jag fyller år nästa år också, skrattar jag och kastar tillbaks kudden och hon suckar djupt och skakar på huvudet.

Efter att hon slutligen faktiskt gratulerat mig för både min och Sirius skull somnade vi.

Dagarna gick efter vår förlovning och jag träffade knappt Sirius eftersom all ledig tid gick till en enda sak; min träning inför den sista uppgiften.

- Kom igen, stönar Pasha irriterat när jag missar honom med två meter.
- Pasha, jag vill inte träffa dig! Säger jag gällt.
- Jag klarar mig, men jag tror inte du kan träffa mig, svarar han.
- Snälla du, viskar jag.
- Igen, säger Pasha och jag tar ett djupt andetag innan jag försöker igen.
- Crucio! Skriker jag och missar honom.

Min bror suckar djupt och trollar fram ett litet fodral och räcker över det till mig. Inuti låg ett par glasögon.

- Ingen chans att jag tar på mig dem där, säger jag bestämt.
- Du är redan förlovad så du behöver inte se bra ut, svarar han och jag stelnar till.
- Hur..? frågar jag.
- Om du ska förlova dig i hemlighet; avslöja inte det för ett helt elevhem och har inte på dig din förlovningsring för guds skull, svarar Pasha.
- Du skickade aldrig tillbaks den till far, varför? Frågar jag nyfiket.
- Jag visste redan så fort du kom in med ringen till mig att du skulle förlåta honom. Jag känner dig bättre än du tror, Gabryella, svarar han.

Jag visste inte vad jag skulle svara och provade i stället glasögonen. Allt klarnade till.

- Herregud, säger Pasha och ser ut att kämpa för att inte börja skratta.
- Åh, håll käften, svarar jag med ett skratt.
- Jag ska ha ett foto på det där som jag kan titta på om jag någonsin känner mig på dåligt humör, skrattar han.
- Du ska veta att du är betydligt mycket snyggare när jag ser dig utan glasögon, svarar jag.
- Det kan jag tänka mig svarar han.

- Tillbaks till träningen, säger han efter ett tag och ställer sig redo.
- Måste jag använda cruciatus förbannelsen? Frågar jag.
- Använd vad du vill, men tänk att du är inne i arenan och måste på något sätt försvara dig, svarar han.
- Expelliarmus, säger jag högt och till min stora förvåning avväpnar jag honom.

Jag ser chockat på min bror som ser minst lika chockad ut och en aning stolt. Han ler mot mig vilket han inte gjort på länge och jag börjar tro att det finns chans att återbygga vår relation till det som var förut.

- Det enda vi behöver ändra på nu är din usla hållning, säger an och ställer sig bakom mig och rycker tag i mina axlar så jag står rakryggad.
- Spräng den där skålen, säger han och pekar på en blå skål på en av hyllorna.
- Du gillar att spränga saker, konstaterar jag och gör som han sagt. Skålen sprängdes.
- Vem gör inte det? Frågar han.
- Fredliga, svarar jag.
- Men det är vi inte, svarar han.
- Vem är det som lärt dig detta? Frågar jag.
- Lärt mig vad? Frågar Pasha.
- Hur man tränar någon på det sättet du gör, svarar jag.
- Vitaly är dödsätare. Han, svarar Pasha och jag stirrar storögt på honom.
- Du har träffat honom, konstaterar jag chockat.
- Ja, svarar Pasha.
- Hur är han? Frågar jag.
- Inte det minsta lik oss utseendemässigt, men lik far till personligheten, svarar han.
- Har han tränat dig? Frågar jag.
- Ja, svarar han.

Jag står stilla och funderar på det jag just fått reda på, men jag kan inte avgöra hur jag egentligen känner inför detta.

- Din fästman väntar på dig, säger Pasha plötsligt.
- Okej, svarar jag och vet att han vill på diskret sätt få mig att gå.
- Jag antar att vi inte kommer ses på ett par dagar, svarar Pasha.
- Jag kommer hem efter ett par dagar i Storbritannien, svarar jag.
- Bra, svarar han en aning obekväm innan han nickar och går sin väg.

Jag skulle stanna hos Potters och Sirius ett par dagar av påsklovet tillsammans med resten och sedan skulle vi alla, förutom Peter åka till Bulgarien.

Tre dagar senare vaknar jag av ett hårt bultande på dörren och rullar frustrerat om så jag ligger med ansiktet i kudden.

- Black, du må bo i detta hus, men vissa av oss vill fortfarande sova, ropar Lily argt.
- Upp och hoppa, säger Sirius glatt och kommer in i rummet.
- Gå, muttrar jag.
- Älskling, jag talar inte bulgariska, svarar Sirius och sätter sig bredvid mig.
- Gå, säger jag.
- Skulle inte tro det, svarar han och kysser min hand.
- Jag kontaktar mina livvakter så det för iväg dig, svarar jag och rullar runt så jag kan se hans ansikte.
- De är i Bulgarien och du är här, svarar han.
- De skulle kunna vara på andra sidan jorden och komma snabbare än du kan blinka, svarar jag trött.
- Jag ser de inte, svarar han.
- Var tacksam för det, suckar jag och reser mig upp.

När både jag och Lily gjort oss i ordning går vi ner till köket där resten av våra vänner och Mr. Och Mrs. Potter sitter.

- God morgon, säger Mrs. Potter vänligt.
- God morgon, svarar jag artigt och sätter mig bredvid Sirius.
- Hur mycket är klockan? Gäspar Lily.
- Kvart i nio, svarar James.
- Du var tvungen att väcka oss Black, eller hur? Frågar Lily trött.
- Ja, jag saknade min fästmö, svarar han och jag ler mot honom.
- Hur ska ni två klara av nästa år och de följande åren av Gabys utbildning? Suckar Remus.
- Det kanske bara blir ett år, svarar jag och alla ser chockat på mig.
- Pasha har fixat ett avtal med Karkaroff, svarar jag.
- Det är ju perfekt! Utbrister Sirius glatt.
- Men jag måste vinna trekampen, svarar jag.
- Så mycket som du tränar med Pasha, så borde du vinna den på rekord tid, säger James.
- Vi får hoppas att Pasha lärt mig allt som är viktigt, svarar jag.
- Är det din bror? Frågar Mrs. Potter.
- Ja, svarar jag vänligt.
- Är han mycket äldre? Frågar hon.
- Sex år, svarar jag.
- Hur fungerar systemet på Durmstrang? Är det elevhem eller är ni blandade? Frågar Mr. Potter.
- Vi är indelade i de olika länder vi är ifrån eller språk vi kan tala och sedan med de som är i ens ålder. Det femte året så gör man ett prov som testar ens kunskaper och om man klarar det så blir det obligatoriskt att läsa till fyra extra år, svarar jag.
- Har du fler syskon än din bror? Frågar Mrs. Potter.
- Jag har två bröder, inklusive Pasha, en äldre syster och sen en lillasyster och en styvbror, svarar jag.
- Två bröder? Frågar Remus.
- Ja, men jag har ingen kontakt med min äldsta. Han bor med min farbror och har aldrig träffat honom, svarar jag.
- Varför? Frågar han.
- Det är en lång historia, svarar jag och ser på honom med en blick så han ska släppa ämnet.
- Hur gamla är dina systrar? Frågar Mrs. Potter.
- Ritané är tjugo och Aurora var tolv, svarar jag.
- Aurora dog för ett par månader sedan, förklarar Sirius och kramar om min hand.
- Beklagar sorgen, säger Mrs. Potter vänligt.
- Tack, svarar jag.

Mrs. Potter fortsätter fråga mer om min familj och jag kämpar med att inte få min familj att framstå som lika hemska som vi var.

Efter frukosten bestämde vi oss för att gå ut och Sirius och James visade oss runt. Potters hem var väldigt vackert inuti och trädgården var lika vacker med sin enkelhet.

- Inte lika pampigt som Krum Gard, men det duger, säger James och jag ler.

Vi var ute hela dagen och njöt av det vackra vårvädret då Mrs. Potter ropade och meddelade att det var middag.

Under middagen satt James och Sirius och argumenterade om det bästa Quidditch laget.

- Bulgarien slår alla lag i Storbritannien, svarar jag.
- Du är betalad att säga det där, säger James.
- Så det var därför Bulgarien vann med en så enorm skillnad i världsmästerskapet! Säger jag ironiskt och Mr. Potter skrattar.
- Lyssna på flickan, hon vet bättre än ni två vet tillsammans, säger han och innan någon av dem hinner svara utbrister Remus:
- Vad i Merlins namn är det där? Frågar han och vi vänder oss om och ser genom fönstret där jag ser en grupp män vara. Jag visste direkt vad det var.
- Vad i helvete, säger jag och reser mig upp.
- Ursäkta? Frågar Remus.
- Det är min säkerhetsstyrka, svarar jag och går ut.

Bakom mig hör jag hur de andra följer med och när jag går ut landar Pasha och förvandlar sig själv från örn till människa och ansluter resten.

- Vi måste förflytta dig härifrån, säger Pasha och tar tag i min arm.
- Vad är det som händer? Frågar jag förvirrat.
- Kai är inte glad över er förlovning, svarar Pasha.
- Vi måste alla härifrån, svarar jag.
- Vad är det som pågår här? Frågar Mr. Potter.
- En psykopat är på väg hit och anländer vilken sekund som helst så skulle jag vara er så skulle jag enkelt bara följa med oss om ni inte vill bli brutalt mördade, svarar Pasha en aning irriterad över att vara tvungen att förklara sig. Jag kände en svag lukt av vin när jag stod nära honom.
- Vad är Kai kapabel till att göra? Han kan ju inte klara sig mot oss alla, säger Lily skeptiskt.
- Han mördade sin mor och tre av sina mostrar när han var sex år gammal, jag tror han är rätt kapabel till det mesta, svarar Pasha och alla ser chockat på honom.
- I vilket fall som helst så är jag i alla fall här för att hämta min syster eftersom det är min plikt att hålla henne vid liv. Ni får avgöra själva i fall ni följer med oss eller stannar och försöker övertala Kai till att ge er en human död, säger Pasha.
- Kom, säger jag bestämt och till min stora lättnad följer alla med.
- Ta och säkra deras hus! För alla Gabryellas ägodelar från huset och för de till Orchard street 8! Beordrar Pasha.
- Vart förs det? Frågar jag förvirrat.
- En säker plats, svarar Pasha och tar fram samma kedja vi använt förut som flyttnyckel.
- Håll i er, säger han och jag känner hur vi snabbt virvlar i väg och landar utanför de stora portarna till Krum Gard.

Mr. Och Mrs. Potter landar perfekt precis som jag och Pasha, men resten ligger huller om buller på marken.
- Jag hatar flyttnycklar, muttrar Sirius och reser sig upp.
- Mysigt, säger Sirius och nickar mot huset som tydligt syntes var under någon slags beskydd.

- Välkomna till Krum Gard, Mr. Och Mrs. Potter, säger Pasha och vi följer med honom in med nio av säkerhetsstyrkan bakom oss som just anlänt.