Förbjuden Romans ~ Uppföljaren (Professor/Elev)

Hejsan alla fina!

Nu ska ni få kapitel 63! Jag hoppas ni kommer tycka om det. Det är både ett avslut och en början, lite gott och blandat liksom.

Det är ganska långt så hoppas verkligen, verkligen att det ska behaga denna snöiga dag

P.S - ni är fantastiska och jag tycker verkligen om var enda en av er!



~Kapitel 63~

Hogsmeade perrongen är knökad med elever i alla åldrar. Jag stirrar på det röda tåget, det är blankpolerat som alltid och ånga virvlar omkring det. Coraline kommer upp bakom mig.
”Gumman, är du okej?” frågar hon försiktigt och ser på mig.
”Jag vet inte...” mumlar jag som svar och lutar mig in i hennes varma kram.
”Det kommer bli bra ska du se. Du har mig, Joshua och du har Snape. Det ordnar sig.” viskar hon i mitt öra, hennes röst begravs lite av mummel och sorl från eleverna runt omkring och puffandet från tågets vilande läge.

”Jag vet bara inte... Alltså, jag ska inte hem. Alltså, jag menar, jag ska inte tillbaka till Kings Cross där jag möts av mamma och pappa... Jag ska inte tillbaka till mitt hus på söder, inte få krama mina föräldrar, inte visa dem vad jag klarade av. Inte berätta för dem att jag tagit min examen ett år tidigare med topp betyg... Jag får inte känna mammas parfym eller se pappa le det där stolta leendet...” Jag suckar och drar sedan ett djupt andetag, mina ögon har tåras långsamt medan alla tankar virvlar runt som en snöstorm i mitt huvud.

Coraline släpper taget om min kropp och ser mig i ögonen.
”Kanske inte, men du får träffa Snape, du får berätta för honom hur otroligt duktig du varit. Du får krama honom och se honom le mot dig. Eller, jag vet inte, ler han någonsin?” frågar Coraline lite skämtsamt, jag fnittrar och torkar bort tårarna.
”Ja, det gör han när han är med mig.” svarar jag lite smått generat. Jag ser på min bästa vän med försiktighet,
”Tack gumman. Tack för att du vet vad du ska säga och tack för att du finns.”
”Aw, Pene, ingen fara. Du är min bästa vän och jag älskar dig. Kommer alltid finnas här för dig. Men du måste lova mig en sak.” Coraline ser allvarligt på mig,
”Jasså, vad måste jag lova?”
”Att du skriver minst en gång i månaden för resten av våra liv!” Ler Coraline fram och ger mig en bamse kram. Jag skrattar ljudligt och nickar.

”Penelope?” Coraline släpper taget om mig och vi stirrar båda på Eric som kommit fram till oss.
”Vi ses på tåget gumman.” säger Coraline, jag nickar och hon går tillbaka till Joshua.
”Eric, hej.” säger jag och ger honom ett litet leende. Han tar de sista två stegen fram till mig.
”Ville bara säga grattis.” mumlar han uttryckslöst, fast hans kroppsspråk är spänt.
”Åh, tack så mycket.” svara jag och ler ännu en gång. Eric verkar nu lite besvärad och sparkar undan en oskyldig liten sten med sin sko.
”Eric, är något på tok?” frågar jag och lägger mitt huvud på sned så att mitt hår faller till sidan, när solens strålar landar på det gnistrar det ljuvligt.
”Nej, inget är väl på tok direkt. Jag bara...” Eric kliar sig lite i bakhuvudet, jag suckar.
”Eric, inte nu igen, säg vad det är du vill säga.” min röst är lite mer irriterad än vad jag trodde den skulle vara.

Till min förvåning tittar han på mig, ser mig rakt in i ögonen och säger exakt vad det är han vill ha sagt.
”Jag har gillat dig sen, jag vet inte hur länge. Men jag har gillat dig länge, ditt hår, ditt skratt, hur du pratar, den vackra lilla hjärnan som är din, ditt leende... Ja allt. Jag vill inte lämna Hogwarts utan att ha berättat det och att jag har försökt komma på ett sätt de senaste månaderna att be dig lämna Snape för mig.” Jag ser chockat på Eric som stadigt håller min blick. Inget av den där pojk-aktiga charmen eller det där tonårsbeteendet syns till. Det där som fått alla tjejer på skolan att gilla honom. Framför mig står en helt mogen man som vet vad det är han önskar.

”Eric, jag vet inte vad jag ska säga men det kommer aldrig att ske. Jag tillhör Severus, jag älskar honom, mer än jag älskar något annat.” Eric ser besviket på mig och viker sedan sorgset ner blicken mot marken. Det känns som jag krossat honom. Min hjärna arbetar på högvarv för att komma på något som kan kanske lätta det hårda slaget som jag just utdelat med mina ord.

”Men, jag är gärna vän med dig. Jag tycker om dig väldigt mycket, bara inte på det sättet. Det fanns en tid då jag gjorde det men den är förbi sen länge. Mitt hjärta tillhör nu och kommer alltid tillhöra Severus Eric. Jag är ledsen.” mumlar jag fram och ser besvärat på eleverna som vimlar omkring mig, omedvetna om vad som försiggår bara några centimeter från dem. Mitt liv är verkligen ett enda kaos...

Eric ser upp på mig,
”Jag vill väldigt gärna behålla dig som vän. Det är bättre än att inte ha dig i mitt liv alls.” säger Eric och ger mig ett litet leende, den pojk-aktiga charmen och det lite tonårsaktiga beteendet tillbaka. Det måste vara någon form av försvarsmekanism det där. För att inte släppa in människor på djupet...
”Jag vill absolut vara din vän, du skickar väl biljetter till mig när du ska spela i världsmästerskapen?” säger jag skämtsamt och knuffar honom lite i sidan med min armbåge.
”Det kan du ge dig tusan på att jag kommer göra!” säger han och skrattar högt medan vi hoppar in i tåget och går genom det, vi delar en snabb kram.
”Lycka till nu Penelope, med allt.”
”Detsamma till dig Eric. Vi hörs via uggla snart!” säger jag och hoppar in i kupén där Coraline och Joshua sitter.

”Det där såg lagom intressant ut...” mumlar Coraline, Joshua puttar till henne och Coraline ger honom en irriterad blick.
”Älskling, det är inte vår ensak.” säger han bara, hon suckar och skakar på sitt huvud. Jag sätter mig ner på sätet mitt emot dem och fnittrar.
”Eric och jag kom överens om att fortsätta vara vänner och uggla med varandra. Det var allt.” säger jag för att stilla Coralines nyfikenhet utan att avslöja allt som sades mellan oss.
”Aha, va skojigt.” svarar Coraline. Det dröjer inte mer än tre minuter innan tåget börjar rulla mot Kings Cross station.

Hela tågresan sitter vi tre och pratar. Vi pratar om skolan, Severus, deras kommande år, vilka kurser de har att se fram emot, vad som händer i sommaren, hur det känns för mig att åka till Severus istället för att åka till mina föräldrar, ett ämne som var svårt för mig att diskutera men Coraline och Joshua höll det lätt och lugnt. Vi diskuterade vad jag vill göra i framtiden, vad jag ska göra nu när jag har ett helt extra år med Severus och om jag ska studera vidare eller kanske börja jobba, men vi kommer inte fram till något. Jag har alltid föredragit att hålla saker för mig själv vilket jag även nu väljer att göra.

Coraline och Joshua har gått för att leta upp den gamla damen som säljer godis på tåget. Jag kramar halsbandet som hänger om min hals och vrider huvudet så att min blick seglar över landskapet som glider förbi utanför tåget. En tår strilar ensamt ner för min kind och jag suckar djupt.
"Sista gången jag åker detta tåget. Sista gången jag ser allt detta. Jag kommer aldrig vara elev på Hogwarts igen och jag har gett bort mitt sista år med mina bästa vänner." Men jag har fått ett helt extra år med Sev, min älskade underbara Severus. Jag är på väg mot dig, mot oss.

Jag suckar djupt och lutar mig bakåt i sätet. Jag tänker på första gången jag åkte detta tåg, på hur det kändes att vandra in i den Stora Salen med en pirrande känsla i hela kroppen. Hur jag fann mina bästa vänner och hur allt har gått så fort. Hur tiden liksom bara försvunnit. Sex år, sex år som liksom bara försvunnit. Vart tog tiden vägen? Vart tog mitt liv vägen... Tankarna om min familj, om Vingfåle, om hur hela mitt liv vänts, snurrats, raserat... Jag stirrar ner på berlocken i min hand och jag kan nästan känna hur värme sprids från den. Coraline och Joshua vandrar in i vår kupé, bubblande och glatt tuggandes på godis. Hand i hand. Snart kan jag känna Sevs hand i min... Snart.

Tåget börjar sakta ner, vi har alla bytt om till våra vanliga kläder och lagt ner våra klädnader i respektive väskor.
”Det var sista gången jag bar de kläderna.” suckar jag utmattat när jag dimper ner i sätet igen efter att ha bytt om.
”Det måste kännas konstigt...” Jag ser fundersamt på Coraline,
”Ja, jo, det gör det. Men helt ärligt så känns det både bra och dåligt.” Båda mina vänner nickar och tåget rullar stadigt in på perrongen.

Så bra… (suckar belåtet).

Aw tack så hemskt mycket! Glad att du gillar det

Lika bra som vanligt! tråkigt bara att hon skiljs från hennes vänner bara fast då får hon ju istället vara med Severus!

Tack

Ja det är både sorgligt och lyckligt, samtidigt liksom. Men så är det oftast i livet. Man kan inte få något utan att ge något, oftast. Men vi får väl hoppas att de alla träffas igen

Kommer det en sån där som i slutet av HP 7 del 2 att man fårse vad som hände äfter det typ om dem fick några barn eller nåt? Så man får veta vad som hände med Eric, om han hittade kärleken igen? Och Coraline och Joshua om de fick några barn och så. Snape och Penelope!!!??

Jätte bra super.

Säg inte att den är slut nu. Vi måste iaf få en epilog! (Och väldigt många delar till med bara Snape/Penelope-moments!)
Du är GRYM på det här! ♥

Tack båda två, om ni checkar första inlägget på denna tråd så ser ni att det kommer MÅNGA fler kapitel Ni ska bara veta vad jag hittat på för lurigheter nu när inspirationen till denna FF verkligen är på topp

Ohhhhh vad bra

En liten fråga bara, vilket år är de i ffn? x)