Ur ett annat perspektiv [SV]

okii

Bravo!

Vi kan vänta!

Jag föstå dig pecis, det är samma sak här med skolan.. ♥

den som väntar på något gott, kan aldrig vänta för länge!

OBSERVERA ATT DET FÖRSTA KAPITLET ENBART ÄR DET FÖRRA, VAR SÅ LÄNGE SEN JAG SKREV SIST, SÅ LÄGGER IN BÅDE DET FÖRRA OCH DET NYA ^^

21. En överraskning del 1

Resten av dagen fortsatte att flyta förbi. Efter lunchen så gick de tre vännerna ut för att ha ett enormt snöbollskrig tillsamman med Jim, Tim och några andra elever från Gryffindor. De gick inte in förrän då det började närmasig middags tid då de kalla och blöta steg in i entréhallen. Jim och Tim gick direkt in till stora salen, men Olive,Will och Alice bestämde sig för att först gå till uppehållsrummet och byta om. Tavlorna i stora salen var ovanligt trevliga och önskade dem alla en god jul. Till och med poltergeisten Peeves verkade trevligarer än vanligt. Istället för de vanliga bläckflaskorna som han brukade kasta på eleverna så kastade han nu polkagrisstänger (som Olive dock inte vågade smaka på). Väl uppe i sovsalarna så började de byta om. Olive, som blev klar före Alice stoppade snabbt in osynlighets manteln under sin klädnad medan Alice tittade bort. Av någon anledning så kändes det precis som om hon skulle behöva ha med sig den...

De två flickorna mötte sedan Will i uppehållsrummet innan de gick ner mot stora salen. Även om festmåltiden så klart var lika fantastisk som vanligt, så kunde Olive inte riktigt njuta av den fullt ut. Hon hade fortfarande kvar den där gnagande känslan inom sig, känslan av at någonting var väldigt väldigt fel. Hon suckade djupt. Trots de få eleverna som faktiskt salen inte pratade så mycket mer än vanligt, så kunde man ändå tro att antalet människor där inne var dubbelt. Men det kanske var så att det var smällkaramellerna (som var utsatta på alla de tre runda borden som hade ersatt elevhems borden) som levde om. Det var inga vanliga smällkarameller det här, nej när man öppnade dom så small dom ljudligt till och ett antal vita möss plus en överaskning blottade sig. Olive lade märke till att Will hade den klart största högen vid deras bord. Bland annat en leksakskvast, exakt likadan som hon hade haft som barn, som svälade upp cirka en och en halv meter upp i luften, en till synes vanlig trolkarls hatt, som hade bytt skepnad till ett par kanin öron när Will satt den på huvudet...

*PANG* Olive vände sig snabbt om för att se vad som hade orsakat oljudet. Mitt framför ögonen såg hon hur Lucius Malfoy stod upp vid bordet bakom dem. Allas uppmärksamhet var nu riktad åt deras håll. En stol låg en bit bort i salen, och det var förmodligen det som hade skapad oljudet. Malfoy kollade upp, och såg hur hela salen nu betraktade honom. Han gav pojken mittemot en mördande blick och vände sig sen om för att med raska steg gå ut ur salen. ''Vad var det där om?'' frågade Alice, men utan att svara så stirrade Olive på henne och Will och nickade i den riktningen Malfoy hade gått. Will kastade en sista blick på efterätten innan han vände sig om och följde efter de båda. Olive hann precis på en blick av Malfoys långa hår innan porten i entréhallen som ledde ut till skolområdet stängdes. Hon försäkrade sig snabbt om att ingen var där, sen drog hon fram manteln. ''Jag är säker på att vi ryms alla tre'', sa hon och slängde den övevr deras huvuden. Olive öppnade försiktigt porten, och gick ut.

Ute på skolområdet var det mörkt, och om det inte vore för Malfoys väldigt ljusa hår så var det inte säkery att de hade sett honom över huvud taget. Alice viskade tyst ''Varför följer vi efter honom?'' Men Olive satte bara fingret för munnen till svar. Med raska steg började de gå över skolområdet, som turligt nog hade blivit skottat idag. Malfoy vände sig hela tiden om medan han sakta och till synes ganska motvilligt gick mot den förbjudna skogen. Det var tur att det var mörkt, för Olive kunde ha svurit på att han skulle ha sett deras fötter när manteln fladdrade upp annars. De var nu bara några meter ifrån honom och saktade ner till hans takt istället. Trots att han såg mycket rädd ut så var han ändå mycket målmedveten. Vad skulle han göra i den förbjudna skogen såhär dags? De hade nu nått kanten av skogen, Malfoy tvekade en sekund innan han försvann i mörkret. De tre vännerna följde stilla efter, även om Olive hade väldigt onda aningar om den här skogen.






NYA:

21. En överraskning del 2

Olive spanade intensivt i mörkret. Lite längre fram på stigen kunde hon se hur Malfoy allt saktare gick framåt. Han tvekade definitivt på det han skulle göra. Utan förvarning så stannade han plötsligt, och de tre vännerna som nu bara stod några decimeter bakom honom blev tvugna att tvärt stanna för att inte gå in i honom. Malfoy vände sig om, hade han hört dem, eller var det bara för att försäkra sig om att han var ensam? Olive vågade knappt andas, men efter några sekunder så vände han sig om, stod stilla för en sekund och gick sedan av stigen, rakt ut bland de mörka träden.

Skogen tätnade allt eftersom att tiden gick, och Olive var orolig att osynlighetsmanteln skulle fastna i nå gren och slitas av dem. Malfoy kollade allt oftare bakom sig men än så länge var manteln iallafall på plats. Efter cirka 20 minuters vandring så började färden bli riktigt jobbig, men Olive hade på känn att det inte var allt för länge kvar nu. Mycket riktigt så kom det snart fram till en glänta, som trots den öppna natthimlen förblev väldigt mörk. Malfoy såg sig stilla omkring i gläntan och började sedan varsamt kavla upp ärmen på sin klädnad. Olive sträckte på halsen för att kunna se vad han kollade på, men i samma stund drog han snabbt ned ärmen igen och viskade ''Herre.'' Olive vred på huvudet och ryckte till vid åsynden av den långa mannen som hade uppenbarats någon meter bort från dem allesammans. ''Vem är det där?'' viskade Alice, men Olive höjde bara fingret till munnen. Hon visste precis vem mannen var. Det gick inte att ta miste om det där svarta håret, stiliga bleka ansiktet och smala kroppen. Det var Lord Voldemort som stod framför dem, och hon visste det! ''Har du med dig vad jag bad dig om, Lucius?'' viskade han med en hes röst som inte alls såg ut att passa kroppen. ''Ja h-herre.'' stammade Malfoy nickandes och började gräva i sin klädnad för att dra fram ett silvrigt litet föremål som liknade ett diadem. ''Tack Lucius, du har varit till mycket stor hjälp. Jag har länge haft för avsikt att använda detta.'' rösten lät om möjligt ännu hesare, och Voldemort vände sig om för att se in bland träden bakom sig. ''Seså Elise, var inte blyg nu.'' Fram från träden kom en liten flicka utklivandes. Olive såg med en gång att det var en mugglare, med tanke på kläderna. Vad Voldemort än hade för avsikter gentemot henne, så var Olive säker på att de inte var någonting bra. När flickan ställde sig bredvid Voldemort, skakandes, så skrockade han lätt. ''Du är allt en modig flicka du, hade du vart en häxa hade du kanske till och med fått vara en av mina anhängare.'' Flickan tittade upp mot honom med en mördande blick ''Aldrig.'' ''Modig var ordet. Synd bara att du inte har blivit uppfostrad till att använda ditt mod på rätt sätt...'', Voldemort lade stilla ner diademet på marken, och stannade sen sittandes på huk så att han var i ansikshöjd med flickan. Han lyfte sakta upp sin trollstav, och innan Olive hade hunnit reagera så var den för sent. ,'' Avada Kedavra'' Alice och Will drog häftigt efter andan, men Olive bara stod där, helt stum. Det hördes en dov liten duns när flickan slog i marken, men utan att bry sig om det så sträckte Voldemort sig fram mot diademet som blixtrade till i samma stund som Voldemort vidröde det. Ett hjärtskärande skrik bröt tystnaden som vilat i luften, och Voldemort föll ihop på marke. ''Herre?'' sa Malfoy gällt och skyndade sig fram mot honom. Han skakade till Voldemorts stilla kropp, men i nästa sekund flög han två meter rakt bakåt medan både Voldemort och diademet höjdes upp i luften. En meter, och en till... plötsligt stannade allting upp, och fältet som verkade ha bildats runt Voldemort avtog medan han sakta sänktes ned mot marken. Både Olive, Will, Alice och Malfoy väntade under tystnad. En tystnad som återigen bröts av ett isande skratt.

oh spännande, jättebra

Tack Kände att de var dax för ett nytt kapitel ^^