The cold in our bodies [PRS]

Hon hade lyckats somna trots att hon frös och såg på henne när hon kom in. Såg sorgset på henne.
"Jag ber om ursäkt. Du skulle inte behövt göra så för att jag är en fegis." Hon satte sig upp och gäspade till.
"Det är synd att du inte kan dela sängen med mig. Jag skulle inte ta skada men du skulle göra det." Hon nickade och såg sig om.
"Låt oss sova. Så får vi se vad dagen har för oss i morgon. Det är nog sent och många måste nog sova. Jag tror inte de sover eftersom de är vampyrer dock."

"Säg inte så. Du är långt ifrån en fegis." Hon rynkade pannan en aning. "Det är reglerna. En dag kanske vi har det på något annat sätt.", sa hon i tron om att ge Alice en gnutta hopp. Olivia gäspade bakom sin hand. "Du har rätt. Vi är alla trötta efter resan. Imorgon kanske vi får se mer av slottet. Jag skulle iallafall vilja det. Sov gott."
Sedan drog hon av sig kläderna och trädde på sig nattlinnet innan hon lade sig under filten sin och somnade.

Hon log svagt och nickade.
"Du har rätt. Jag är långt från en fegis. Måste sitta med greven och möta allas blickar. Det är det obehagliga." Hon lade sig och nyste till. Men snart så hade hon somnat och drog ihop sig.

Olivia vaknade tidigt. En vana som hon hade kvar efter att ha jobbat som tjänare hos Ivan. Hon anade solens strålar bakom gardinerna. Men hon var inte säker på att Alice hade vaknat ännu. "Alice? Är du vaken?", viskade hon för att se efter ifall det kunde vara så. Olivia skulle behöva stiga upp och hjälpa till i köket med frukosten. Hon satte sig upp och rörde sig långsamt när hon sträckte sig efter sina kläder. Hon ville inte väcka Alice. Själv hade hon sovit som en stock och hade ny energi. Men att se rummet i det här ljuset gav henne en märklig känsla. Som om de var på fel plats. Men Olivia skakade av sig det som hemlängtan.

Alice hade vaknat så fort hon hade hört Olivias röst och rörde sig i sängen.
"Ja jag är vaken." Sa hon med en trött röst och satte sig upp. Håret hade fått sitt eget liv under natten och hon såg på henne.
"Hur sov du? Jag sov fruktansvärt. Mardrömmar efter varandra och..." Hon gäspade stort och såg sedan mot henne.
"Vart ska du göra idag?"

"Det är tidigt ännu.", sa Olivia och satte elegant upp håret i en knut. "Du kan sova mer om du vill, så väcker jag dig när frukosten är redo att serveras.", sa hon med ett leende på läpparna. Hon gick mot gardinerna för att dra isär de och släppa in solljuset. Ljuset vällde in och spred en mer inbjudande värme i rummet. "Jag har sovit gott. Men jag behövs bland tjänarna nu. Om du vill se dig omkring i slottet kanske Lottie eller Leo kan gå med dig? Slottet är stort och gammalt. Jag är säker på att det finns mycket att upptäcka här." Hon fnittrade då. Hade hon kunnat så hade hon själv tagit sig en rundtur.

"Ja det är det men du väckte ju mig." Sa hon med ett svagt leende som lekte på hennes läppar och lade sig ner igen. Såg på henne med en trött blick.
"Men finns det INGA andra här förutom oss? Jag är oroad över att vi gör intrång. Även om det är Rions slott." Hon såg på henne och bet sig i läppen.
"Leo är han... Rions tjänare eller jag har inte förstått varför de är ihop så mycket...."

"Det var inte meningen!", skyndade Olivia sig att säga. Hon ville inte vara till besvär. "Det är klart. Tjänarna och greven och hans sällskap vampyrer. Slottet är stort så det kanske känns som att vi är ensamma?", försökte hon och ryckte på axlarna. "Leo och prins Rion har känt varandra hela deras liv vad jag har förstått. De har gjort mycket tillsammans." Hon log igen. "Ska jag be om någon att hålla dig sällskap när du är redo för morgonen? Eller vill du sova tills frukosten är serverad?", frågade hon och gick mot dörröppningen. Hon skulle behöva skynda sig nu för att hjälpa till i köket.

"Det är okej. Jag beskyller dig inte för något.." Hon log varmt mot henne och såg sedan mot sina händer. Lyssnade på när hon berättade och nickade sedan.
"Åh det kanske är så.." Hon såg sedan upp medan hon drog handen genom håret.
"Jag sover nog en stund till. Så jag är ordentligt utvilad. Sen är jag redo.." Hon log varmt och lade sig ner igen..

"Jag visste att ni skulle förstå. Tack, Alice." Hon log lättat och försvann därifrån.
Det dröjde någon timma innan det knackade på Alices dörr igen. "Alice? Är du vaken? Frukosten dukas fram nu. Ska jag kalla på Lottie som får göra dig klar?" Det var Olivia som var tillbaka igen. Hon stod vid tröskeln med huvudet som stack fram bakom dörren eftersom hon inte hade öppnat den helt.