Förbjuden Romans ~ Uppföljaren (Professor/Elev)

Mawww, tack tack tack

Underbart! Här sitter man och storler, vilket jag inte trott skulle hända idag, för jag har haft Luciatåg i fem timmar... Men ett kapitel på min favoritff passar utmärkt! ♥

Aw, så himla söt ärru!
Usch för luciatåg... Inte min grej alltså. xD Men va bra att ajg kunde göra dig lite glad idag då! ♥

Det var faktiskt riktigt kul, för det var med stämsång och sådant, men man riktigt trött...xD

Awesome :3

Va bra


TACK!

Mera mera mera MERAAAAAA.
Så AWSOME

Hej på er sötisar!

Ni ville tydligen ha mer nu? Det ska ni få!

Detta kapitel är ganska långt och jag gillar det en hel del, nu får ni ju äntligen veta om Penelope klarade det eller inte Plus att ni får veta lite andra saker med





~Kapitel 60~

Onsdag...

Jag blir kallad till professor Dumbledores kontor efter att våra kurser är avslutade för dagen. Jag har fullt utav ilskna pixignomer i min mage och mitt hjärta bultar så hårt att jag slår vad om att man kan se det utanpå mina kläder. Med en stel handl3ed knackar jag på dörren som långsamt öppnas och släpper in mig. Jag möts utav professor Dumbledore som har samma samlade uttryck som vanligt och professor Sprout som upphetsat studsar på fötterna upp och ner.
”Professor Dumbledore, professor Sprout...” mumlar jag och nickar mot dem båda. Nervositeten ligger och gnager inom mig, stressen från alla mina hårda studier har inte lämnat mig ännu.

”Åh, Dumbledore, kan jag, kan jag säga? Snälla låta mig säga.” utbrister Sprout häftigt och Dumbledore nickar åt henne.
”Miss Lovegood, jag är så stolt över dig! Så otroligt stolt! Jag visste att om någon klarar det så är det du! Du fick U på din F.U.T.T. tentamen! Du kommer ta din examen nu! Om en vecka! Du har officiellt, om en vecka då, gått ut Hogwarts med högsta betyg i ALLA dina kurser och G.E.T och F.U.T.T. ett helt år tidigare än planerat!” utbrister Sprout så upphetsat att jag knappt hinner med vad hon säger. Jag ser på Dumbledore som nickar och ler glatt mot mig. Vad är det här? Detta kan inte stämma, det måste vara något skämt. Jag ser fundersamt på professor Sprout och sedan på Dumbledore.

Rummet börjar snurra och jag kan inte andas. Alla tankar om Severus, mina vänner, sista året, mina föräldrar, tentor, examen dagen, flytta, börja ett nytt liv... Allt kommer på en och samma gång. Jag sätter händerna mot närmsta pelare och försöker stödja mig men rummet snurrar så hastigt och allt blir suddigt innan jag till slut ser Dumbledores och Sprouts oroliga ansikten innan allt blir svart och det sista jag känner är mitt huvud som slår i det hårda stengolvet.

Min kropp känns tung, mitt huvud bultar något fruktansvärt. Jag ligger på något mjukt med något varmt och fluffigt över mig, vart är jag... vem, var, Cora? Jag hör Coraline och Joshua prata med varandra med låga röster.
”Dumbledore vägrar säga vad som hände...”
”Varför var hon ens inne på hans kontor, jag vet inte om du märkt det eller inte men denna terminen har varit jätte konstig och Pene är alldeles för mycket på Dumbledores kontor. Jag fattar inte vad som hänt med henne. Hon pratar aldrig om, honom, längre och hon bara pluggar hela tiden. Jag är orolig för henne.” Jag kan höra att Coraline har gråt i halsen.
”Oroa dig inte gumman, det är säkert bara en fas, hon saknar väl Snape.” tröstar Joshua, jag lyssnar på deras samtal, trots att det är fel av mig att tjuvlyssna så kan jag inte låta bli.

”Men jag fattar inte varför ingen vill berätta för oss vad det är som hänt. Man svimmar inte bara sådär rakt upp och ner. Det måste ju ha hänt något.” säger Coraline och hon är nu irriterad, jag kan känna hur hon kramar min hand ovanpå täcket.
”Fina Pene, vad är det som händer i ditt liv egentligen..?” mumlar hon och jag kan känna hur mitt hjärta dras åt två håll när jag hör hur mycket jag oroat mina bästa vänner.
”Jag vet inte vad som händer men oavsett vad så vet Penelope att vi finns här, oroa dig inte Coris. Hon vet att hennes två bästa vänner står bakom henne.”
”Du har rätt, jag önskar bara att hon kunde prata med oss istället för att hålla allt inne och gömma sig bland böcker i biblioteket. Sedan vet jag inte om det är sant men det har börjat gå rykten om henne och Eric på skolan...” Coraline suckar och Joshua tror jag sätter sig på en stol eller något bredvid henne.

”Cora, vi vet båda att Penelope är kär i Snape. Bara titta på hur hon har hanterat att han inte är här längre. Hennes reaktion på julbalen, hur hon var efter att han hade åkt hem igen, hur hon har varit hela denna terminen...”
”Jag menar inte att ryktena är sanna, jag bara undrar om Penelope har fattat att Eric är intresserad av henne. Han har ju alltid haft tjej efter tjej, inget taskigt men han är klassad som skolans snyggaste kille Joshi. Men sen han började umgås med Pene har han inte haft en enda tjej. Det är så uppenbart för oss andra att han gillar Pene men jag tror inte ens att hon märkt något och jag är rädd att hon ska bli sårad när hon hör ryktena om hur Eric planerar att hon ska bli hans. Eric är en jätte snäll kille och han är helt urgullig på alla sätt och vis när det gäller Pene, men hon älskar Snape och jag vill att hon ska vara lycklig.”

Coraline suckar och mitt hjärta värker, det är en enorm ansträngning att ligga still.
”Jag vet, men Pene är stark. Otroligt stark. Hennes föräldrar, Vingfåle, alla år hon hållit hemligt för alla vad hon känt för Snape och nu hennes och Snapes förhållande. Om hon vill prata om allt detta så vet hon vart vi finns men jag tror inte det finns sådär hemskt mycket att säga älskling. Vi vet alla tre det mesta redan, vi får bara ge henne tid och vem vet, efter sommaren kanske allt är ändrat. Då börjar vi alla tre år sju, Eric har tagit sin examen och finns inte här mer, hur det blir mellan Snape och Penelope får vi se... Vi vet alla att det är ett komplicerat förhållande att ha men jag tycker vi ska ge henne allt stöd hon vill ha. Tycker inte du Coris?” Joshuas röst är mjuk och vänlig, jag tror att Coraline nickar, hon säger i alla fall inget.

Mina tankar börjar snurra, jag vet att Cora har rätt men inte fören nu har jag förstått att Eric faktiskt har mer än vänskapliga känslor och tankar om mig. Jag har sett honom som en vän länge nu och jag måste erkänna för mig själv att jag känner mig något dum som inte sett det som alla andra så uppenbart har märkt av i Erics beteende. För att vara så smart så är du rätt dum ibland Penelope... Tänker jag för mig själv där jag ligger och känner Coraline hålla min hand och jag kan höra Joshuas andetag i det annars tysta rummet.

Mitt hjärta känns nu otroligt tungt. Jag måste berätta för dem, att jag tar examen nu, om en vecka... De förtjänar att veta, att förstå. Efter allt de gjort för mig. Jag undrar vart jag är egentligen? Tänker jag och efter två minuter av tystnad runt omkring slår jag upp mina ögon och ser mig förvirrat omkring. Jag ligger i en sjukhussäng, solen skiner in genom alla fönster på väggen bakom mig. Joshua och Coraline sitter på varsin stol bredvid min säng.
”Pene..”
”Hej Cora, Joshua...” mumlar jag och ger dem ett trött leende. Hela min kropp känns tung och mitt hjärta med.
”Hur mår du gumman?” frågar Coraline och kramar min hand. Jag sätter mig försiktigt upp i sängen, det snurrar till lite och mitt huvud bultar något fruktansvärt.
”Umh, snurrigt och bultande men annars helt okej tror jag.” svarar jag med ett litet leende. De ler båda mot mig. Joshua räcker mig en kopp med te som fortfarande är ångande varmt, jag tar tacksamt emot koppen.

Inom ett par minuter efter att jag druckit upp koppens innehåll har jag fått på mig mina kläder och vi har vandrat ner till Stora Salen för att äta en tidig middag. Varken Coraline eller Joshua säger något om att jag svimmat, vi håller oss till våra vanliga samtalsämnen. Vilket faktiskt är väldigt skönt. Båda mina bästa vänner vet att det inte är någon idé att fråga om sådana saker. De vet att jag berättar när jag känner mig redo. När vi kommer in i Stora Salen är det folktomt, vilekt passar mig utmärkt. Vi sätter oss på våra vanliga platser och äter middag i en form utav halvt talande tystnad.

”Så, är alla redo för sommaren nu då? Det är ju bara en vecka kvar tills vi åker hem.” frågar jag försiktigt medan vi vandrar mot Ravenclaw.
”Mamma skickade ett brev igår, vi ska tydligen spendera två veckor i Frankrike. Joshi ska följa med.” säger Coraline och ger Joshua en mjuk puss på kinden. Jag ler mot dem båda,
”Ja, men utöver det så ska jag iväg tre dagar på någon sorts turné för något rockband med pappa. Vi får se hur det blir. Vad ska du göra i sommar då?” frågar Joshua mig, jag ler och rycker på axlarna.
”Vara med Severus, flytta alla mina saker till honom, kanske hitta något jobb så man får in lite pengar. Annars vet jag inte.” Jag kan inte hjälpa det, ett leende lägger sig över mina läppar vid tanken att jag kommer bo tillsammans med Severus och att vi då inte kommer vara professor och elev utan vi kommer vara ett vanligt par, eller ja, nästan ett vanligt par i alla fall.

Vi vandrar in i allrummet och sätter oss, Joshua och Coraline i soffan medan jag sätter mig i en utav fåtöljerna. Okej, Penelope, nu finns det ingen annan här. Du måste berätta för dem nu.
”Umh... Jag skulle vilja prata med er om en sak...” mumlar jag försiktigt, Coraline och Joshua som myst ihop sig i soffan med hopslingrade kroppsdelar rätar sig lite men stannar i samma position. Jag drar ett djupt andetag och ser ner på mina sammanflätade fingrar.
”Jo, alltså, ni vet ju att jag har... Att jag har pluggat väldigt, väldigt mycket nu denna terminen-”
”Århundradets underdrift-” Coraline slår till Joshua lite försiktigt och ger honom en sträng blick.
”Umh, ja, i alla fall så tänkte jag att ni förtjänar att veta varför...” jag kastar mig in i en lång förklaring om hur jag har studerat både sjätte års kurser och sjunde års kurser för att kunna ta min examen redan detta året och jag kan se hur mina vänners ansiktsuttryck skiftar hastigt mellan ilska, glädje, förvirring, förståelse, förvåning, hoppfullhet och något som kan liknas vid sorg.

Efter nästan en kvart av förklarande avslutar jag med,
”Så det är därför jag har varit så mycket i biblioteket. För att jag pluggar tre terminers kurser på en termin... Sedan gjorde jag min F.U.T.T. vilket var anledningen till att jag svimmade och hamnade i sjukhusflygeln... Jag fick ett U på det, vilket betyder att jag om en vecka tar min examen från Hogwarts med högsta betyg i alla kurser jag gått plus på G.E.T och F.U.T.T. ett helt år tidigare än planerat... Det är inte fören nu i efterhand som jag insett att jag kommer missa mitt sista år, vårt sista år," suckar jag men fortsätter hastigt, "men ni får inte säga detta till någon, jag vill inte att någon ska veta.” Jag ser på mina vänner som nu är helt mållösa, för första gången på väldigt väldigt länge.

”Så... Alla de där middagarna då vi allihopa har skämtat om idioten som skulle försöka ta examen redan detta året, och hur den idioten skulle totalt misslyckas för att ingen skulle kunna klara det... Det var dig vi pratade om varje gång.. Varför har du inte sagt något?”
”Ja, varför har du inte sagt något, vi kunde hjälpt dig!” fyller Coraline i efter Joshua. Jag tittar skamset på dem båda för att sedan rycka på axlarna som någon form utav förklaring.

Då tycks det slå dem båda,
”Men, grattis gumman! Du har faktiskt gjort det ingen annan gjort!” utbrister först Coraline och medan hon trasslar loss sina kroppsdelar från Joshuas säger Joshua,
”Ja, grattis, det är ju enormt och helt klart värt att gratulera!” jag börjar le, ett hjärtvärmande leende och får en kram av Coraline, sedan utav Joshua. Resten av dagen spenderas med att diskutera allt jag behövt plugga och en hel del suckar har kommit från Joshua när han hört vilka mängder av studier han har att vänta sig inför nästa år.
”Erkänn, du kommer säga 'Pene klarade det i år sex så sätt igång att plugga' varje gång jag gnäller på att det är för jobbigt...” stönar Joshua fram med en tillgjord röst som ska liknas vid Coralines tjatröst och ser på henne,
”Det kan du ge dig sjutton på Joshi.” skrattar Coraline fram och kysser sin pojkvän tills de båda är alldeles röda om sina läppar.

Vi sätter oss alla tre med varsin kopp bubbeljuice i soffan i allrummet och har en av de där nätterna vi brukade ha när vi gick i år tre. Vi pratade bara om roliga saker, skrattade tills vi knappt kunde andas och bara såg ut som efterblivna sälar som alla tre klappar händerna utan att några ljud lämnar våra öppna munnar. Det var en underbar natt.

I KNEW IT ERIC I KNEW IT

Skitbra iaf D

OMR så bra!!!!
Det var helt fantastiskt!
Anade dethär med Eric. Kul för Pene att det gick SÅ bra proven...!
Suuuuuuuuuuuuuper braaaaaaaaa kapitel!