The cold in our bodies [PRS]

"Nej det är bra. Jag är bara illamående. Jag känner att det är något som är fel." Hon drack upp det sista och ställde bort koppen. Vagnen var stor och hon drog filten som hon hade med sig tätare om sig.

"Något som är fel? På vilket sätt?", frågade Olivia. Det knöt sig i magen på henne, men inget i hennes ansikte tydde på att hon var orolig. Hon ville inte visa Alice det.
Maurice tittade också på Alice.

"Jag vet inte. Typ som något kramar åt bröstkorgen. Känns som en dränkande kännsla." Viskade hon och såg mot fönstret.

"Nervositet?", frågade Maurice. "Du ska få se ditt hem igen. Det måste såklart väcka många känslor hos dig.", sa Maurice lugnt och betraktade Alice.
Olivia såg från Maurice till Alice.

Hans ord fick henne att se på honom med skräck i ögonen.
"Vad säger du? Ska jag få gå fri?" Frågade hon men visste nog svaret.
"Nej ni kan inte få följa med.."

"Ehum.." Maurice harklade sig. Det var tydligt att han var överraskad men samtidigt besvärad. Han skulle behöva förstöra hennes hopp. "Jag är rädd att du har missförstått. Kommer du ihåg när du vad med vid middagen? Vi talade om att vi skulle tillbaka till din stad. För att få svar på frågor." Maurice log artigt. "Du har sagt det, att vi inte får följa med. Men greven är säker på att det nog ska gå."

Hon såg på honom och skakade på huvudet.
"Nej det kommer inte att gå. Jag kan inte låta er följa med mig. Det är en synd!"
Lottie såg på Alice och lade en arm om henne.
"Vila nu. Du kommer få feber annars."

"En synd? Vad-", men en blick från Olivia avbröt honom. Han ville fråga vad hon menade. Handlade det om någon tro? Vad trodde häxorna på?
"Hon har rätt. Vila." Olivia rättade till filten om Alice.

Hon somnade kort efter och Lottie baddade hennes panna försiktigt.
"Det kommer bli en lång resa." Viskade hon.

(Hoppa?)

Det var först efter att Maurice sagt åt Olivia att vila som hon faktiskt tordes att göra det. Hon ville vara på alerten ifall vampyren skulle behöva något. Efter en så lång resa och så fåtal ord yttrande så inföll sömnen. Hon vaknade när vagnen plötsligt stannade. Och någon utropade att de anlänt till Rions slott. Olivia blinkade ur sömnen några gånger. Hon kastade en granskande blick mot Alice. Hon hoppades på att hon skulle må bättre nu.
"Varsågod att öppna dörren, Olivia. Två manliga tjänare kan hjälpa med Alice ifall hon behöver det.", sa Maurice artigt. Olivia hade inte märkt att han hade vaknat.
Hon nickade och kände på handtaget så att dörren öppnades utåt. En frisk vind träffade hennes ansikte. Hon steg ut. Framför henne tornade en enorm slottsport högt framför henne. "Oj..", flämtade hon och fick tippa huvudet bakåt för att se hela slottet- med vallgraven runtom och de flertal torn som spetsade skyn.