Safe And Sound [Hunger Games][SV]

Det också.

Ojdå, blir lite nervös nu...
*håller tummarna för Prim och Rue*

OH MY GOD
jag blev jävligt missnöjd med det hör kapiitlet. INGA PROTESTER
För det här kapitlet är dåligt, oavsett vad ni säger.
---------------
Kapitel 21: Just close your eyes
Det är den första tanke som dyker upp i mitt huvud.
"Rue", viskar jag med bankande hjärta och tittar till höger om mig. Ingen liten gestalt. 
"Rue!" Säger jag lite högre, utan att bry mig om andra deltagare. 
Inget svar. Hela arenan är knäpptyst. Inte ens trädens sedvanliga susande hörs.
Paniken börjar sprida sig i min kropp, långsamt men obehörligt. 
Jag sätter mig upp, trevar med blicken i det kolsvarta mörkret. Det enda jag kan se är trädens skepnader. 
Jag sitter så i flera minuter, med hjärtat bultande och häftig andhämtning, ända till ett högt skrik får mig att rycka till. Jag känner igen det där skriket. 
Jag är uppe på fötter på två sekunder, kan inte tänka. Allt jag känner är paniken som genomsyrar allting, och adrenalinet som gör mig nästintill knäsvag.
Ett till skrik, från samma person, ljuder. Jag kastar mig iväg genom den mörka skogen.
Mina ben rör på sig av sig själva, hittar vägar genom tätbevuxna träddungar och över knaggliga rötter, följer ljudet av min bundsförvants skrik. 
Och min våldsamma färd tar tvärt slut när jag ser det. Det som inte fick hända. Det som jag fruktat under hela tiden jag varit här. 
Rue, på marken, med blod forsandes ut genom ena tinningen. 
Kylan sprider sig snabbare än paniken gjorde. Allt blir kallt. Jag ser henne som i trans, som i dimma. 
Sedan vaknar jag till liv igen.
"Rue!" Skriker jag. Min röst är sprucken, nerbruten av smärtan.
Jag faller ner på knä bredvid henne, tar hennes hand.
"P...rim..."Stammar hon hest fram. 
"Vem var det? Vem var det?" Viskar jag, oförmögen att prata ordentligt.
"Flickan... Distrikt 2..." Vreden överväldigar mig. Hon ska dö. Clove ska dö. Det är första gången någonsin jag tänker så om något levande, och det skrämmer mig. 
"Låt henne inte vinna... Du ska vinna." Rues röst är svag men tydlig. 
Jag svarar inte, kramar bara hennes hand hårdare. Blodet rinner ur hennes mungipa. 
"Kan du... Kan du... Sjunga för mig?"
Det är den första sång jag kommer på, och den enda som passar. En vaggvisa.
Deep in the meadow, under the willow
A bed of grass, a soft green pillow
Lay down your head, and close your sleepy eyes
And when again they open, the sun will rise.
Here it's safe, here it's warm
Here the daisies guard you from every harm
Here your dreams are sweet and tomorrow brings them true
Here is the place where I love you.
Deep in the meadow, hidden far away
A cloak of leaves, A moonbeam ray
Forget your woes and let your troubles lay
And when again it's morning, they'll wash away.
Here it's safe, here it's warm
Here the daisies guard you from every harm
Here your dreams are sweet and tomorrow brings them true
Here is the place where I love you.
Min röst sviker mig på dem sista orden.
"Hejdå Primrose..." Viskar Rue fram innan hennes ögon rullar bakåt en sista gång och hennes svaga andhämtning upphör. 
"Nej, nej, nej!" Tårar strömmar nerför mina kinder. 
"Rue!"
Men det är ingen idé. Hon är borta.

Jag. Protesterar.

FAN VAD JAG GRÅTER NU!!! ;_;

Superbra skrivet men SÅÅÅÅÅ sorgligt

Vilma. Seriöst. Jag gråter. Inte för att det var dåligt, för det var raka motsatsen till dåligt. Utan för att det var så ***** fint. I loaf you. I loaf you more than Prim loafs Katniss.

Alltså. Alla.
Ginny.:.Weasley. LauraTree. LunaLovegood1. Tack. Jag är död. Tack igen. Jag älskar er.

Jag ska säga det här så lugnt jag kan.



Och så lugnt var det.

currently laughing my ass off

Oj, vilken hjärtklappning jag fick o.o