Over the rainbow [PRS]

Det var inte direkt som om Zhìyuan inte visste vem Loui var, men minnet var suddigt och allting både såg och lät helt annorlunda i de nya öronen och ögonen. Han hade ett svagt minne av att han suttit bredvid honom ett slag innan förvandlingen, att han strukit honom över ryggen på ett lugnande sätt. Men utöver det var allt, som sagt, suddigt.
Artonåringen försökte desperat få ett grepp över sig själv där han stod och vinglade, men det verkade smått förgäves. Öronen var fortfarande strukna över huvudet och smärtan pulserade fortfarande genom den smala, smidiga kroppen. Pälsen var svart som natten och ögonen någon blandning mellan gula och bärnsten. Han hade inte den blekaste om vad han skulle ta sig till där han stod, så det första han gjorde var att ta sig en stor, överdrivet stor, omväg runt Loui och klämma sig in under en av sängarna, där han sedan låg och blängde ett tag medan han fortsatte försöka få sig ett grepp över sinnet.

”Jaså, har du lagt dig där nu igen”, sade madam Pomfrey, som kommit ut från sitt kontor. Hon satte sig på huk framför sängen och slängde en rå liten tärning med kött åt artonåringen, som genast slukade den lilla munsbiten. Därefter lockade hon sakta men säkert ut honom med hjälp av köttet, tills hela vargen var utanför skyddet av sängen och satt och mumsade på golvet. Men i samma sekund som han fick syn på Loui igen, kröp han genast tillbaka under och släppte ut ett dovt morrande, otroligt osäker på sig själv.
”Oroa dig inte, såhär höll han på med mig första gången också”, konstaterade skolsystern och satte sig på golvet bredvid ravenclaweleven, för att sedan ge honom några av köttbitarna och nicka mot sängen. ”Testa du, han brukar komma fram efter ett tag, det gäller bara att få honom att lita på dig”, fortsatte hon och reste sig upp igen. Hon borstade av sitt förkläde och log mellan de två. ”Jag går tillbaka in på mitt kontor, ropa om du behöver någonting, okej?” Med de orden försvann madam Pomfrey tillbaka in på sitt kontor och lämnade de två ungdomarna ensamma.

Zhìyuan fortsatte att stirra på Loui med stora ögon, innan han kände lukten av lakanen ovan och kröp ut från under sängen. Han hoppade därefter upp i Louis säng och sniffade omkring, tog in den andres doft och försökte desperat minnas vad han var för en fillur. Att han tyckte om honom, det stod redan klart, men utöver det var allting totalt borta. Vad hade de talat om under dagens gång? Var de vänner? Jo, de måste vara något liknande, annars hade han väl inte varit kvar där.
Artonåringen släppte ut ytterligare ett morrande läte där han stod i sängen, med nosen nergrävd i den andres kudde och svansen svagt viftande bakom sig. Sedan gjorde han något som han personligen skulle kalla för modigt, när han skuttade tillbaka ner på golvet och tassade fram till den jämnårige, där han återigen började nosa omkring, den här gången i ansiktet på honom istället för kudden.

Allting var fortfarande suddigt för artonåringen, som nu tog sig en ordentlig titt på Louis hår innan han vände uppmärksamheten till köttet i den andres hand. Försiktigt, med en varsamhet som inte gick att missta, plockade han upp en av köttbitarna med tänderna. Därefter gick han vidare till nästa och sedan ytterligare nästa tills köttet var slut. Det kändes bra att få något mer i magen såhär på efterhand, kroppen gjorde fortfarande ont och det hjälpte en gnutta. Inte mycket eller så, men tillräckligt för att det skulle märkas.
När han var färdig med att glufsa i sig, vände Zhìyuan de gula ögonen mot den jämnårige, varpå han satt där ett rätt bra tag och bara studerade ravenclaweleven. Minnet började så sakteliga komma tillbaka, det där med maskrosen spelades upp i skallen på honom gång på gång och han mindes aningen mer tydligt hur de varit tillsammans utomhus innan. Personen fram för honom hette Loui Delavigne, det var han helt säker på. Och Zhìyuan hade något av en grej för den andre, det var han också helt säker på. Sedan att han själv hette Zhìyuan och var personen som i själva verket gillade Loui, ja det var ett helt annat samtalsämne.

Artonåringen frustade till för sig själv och skakade på huvudet. Nej, han orkade inte tänka, det tog alldeles för mycket på krafterna. Istället tog han ett snabbt varv runt Loui och undersökte honom från topp till tå, för att sedan svansa bort till sängen han nyss varit och rotat i. Där hoppade han halvt osmidigt upp och grävde ner sig bland täcket och kuddarna, för att därefter ligga och stirra mot försteprefekten en bit bort. Han kände sig fortfarande osäker runt honom men samtidigt inte, det var svårt att beskriva.
Sängen var lika mjuk som han kom ihåg att den var, men även det kändes smått udda eftersom vikten fördelades på ett annat sätt. Allting kändes helt enkelt otroligt familjärt på samma gång som det inte gjorde det. Och även kroppen var inne på samma spår som det där eftersom den kändes både hemvan samtidigt som den kändes underlig. Däremot var det väldigt skönt på något sätt, som om han äntligen var fri.

De gula ögonen följde Loui när han vandrade över till en av sängarna och slog sig ner. Var Zhìyuan medveten om att han beslagtagit den jämnåriges säng? Halvt. Han visste att han snott en säng som inte var hans, men det berodde mest på doften. Den var uppenbart annorlunda från hans egen och Merlin vad behaglig den var - söt på ett sätt som inte riktigt gick att beskriva och hemtrevlig. Det var väl därför han grävt ner sig där bland lakanen, för att det både doftade gott och kändes som hemma. Nu hade de förvisso bara känt varandra i drygt ett dygn, men tydligen var det tillräckligt för att Zhìyuan skulle förknippa Loui med ’hemma’. Kanske inte på någon djup nivå, men han kände sig ändå trygg hos den andre. Eller han hade gjort det innan förvandlingen, och förknippade nog doften en gnutta med den känslan.

Artonåringen ryckte till när försteprefekten talade. Av någon anledning hade han inte förväntat sig att han skulle säga någonting, särskilt inte nu när Zhìyuan inte kunde svara även om han ville det. Åh, vad han inte skulle ha gett för att förklara den där suddigheten och be om ursäkt för alla morranden som rymt honom, och skulle komma att rymma honom i framtiden. För när Loui öppnade munnen och undrade om slytherineleven mindes något om honom, gled nosen genast upp i ett morrande och han släppte ut ett dovt läte. Det var inte hotfullt på något sätt, åtminstone inte i hans egna öron. Nej, det var snarare ett tecken på osäkerhet.
Zhìyuans gula ögon gled återigen bort mot den jämnårige och han slickade sig om nosen, vilket gjorde att det där morrandet smälte bort från det annars hyfsat gulliga ansiktet. Mindes han något om Loui? Jo, han kom ihåg det där med maskrosen, men det var typ det. Han visste också att Zhìyuan tyckte om honom, problemet var däremot att han inte riktigt kunde associera sig själv med Zhìyuan i den stunden, trots att de var samma person.

Efter att ha legat där och kontemplerat sitt svar en stund, nickade artonåringen. Jo, han kom faktiskt ihåg en del grejer om Loui, det gjorde han mycket riktigt. När den andre sedan frågade om han kunde förstå något av det han sa, kunde Zhìyuan inte undgå att frusta till. Åh jo, helt borta var han inte. Nu hade han inte förstått ett smack av det madam Pomfrey babblat om innan, men sinnet började sakta men säkert komma tillbaka.
Artonåringen försökte gnaga sig själv i underläppen, vilket inte gick något vidare. Därefter satte han sig ostadigt upp i sängen, innan han sedan skuttade ner och hoppade upp bredvid Loui istället. Där grävde han ännu en gång ner nosen i den andres mörkblonda lockar och släppte ut ett gnällande läte. Zhìyuan gillade Loui och han var ju trots allt Zhìyuan, eller hur?

Att ligga där och lyssna på Loui var otroligt lugnande, hans röst klingade trivsamt i de känsliga öronen och minnet började långsamt komma tillbaka. Det gick inte fort på någon nivå överhuvudtaget, men han mindes den där konversationen de haft, där han gjort bort sig något alldeles förskräckligt. Zhìyuan skämdes fortfarande över att han dragit av sig pyjamaströjan på det där sättet och blottat sina ärr, det hade varit ett överdrivet taktlöst drag från hans sida.
Artonåringens öron drogs tillbaka över huvudet igen och han såg sådär måttlöst skyldig ut. Usch, han ville inte återuppleva just det där. Däremot var det väldigt mysigt att bli struken över ryggen på det där sättet, så det klagade han inte på. Rörelserna var mjuka och behagliga, precis lagom.

Hade det varit rättfärdigat av madam Pomfrey att skälla ut dem? Zhìyuan försökte minnas vad det var som hänt, men minnet var fortfarande suddigt och han kunde inte riktigt komma ihåg vad det var som gjort att hon skällt ut den. De hade varit ute, så mycket kom han ihåg, men han mindes inte helt vad det var de gjort därute. Maskrosorna kom han dock med nöd och näppe ihåg, men det var typ det.
Med en lätt suck placerade artonåringen huvudet över Louis axel och slöt ögonlocken. Det var ju fint, att den andre försökt hålla slytherineleven upptagen så att han inte skulle tänka på det som komma skulle. Nu verkade det inte ha gått någe vidare, men det hade i alla fall gjort lite skillnad. Eller han gissade att det hade gjort det i vilket fall.

Utöver lampan som Loui tänt, var sjukhusflygeln mörk vid det laget. Det enda övriga ljuset som fann sig in var det som fullmånen gav ifrån sig. Den var lika skrämmande som alltid, med sitt bleka sken. Däremot hindrade den inte artonåringen från att vilja gå ut och springa av sig. För trots att han egentligen var väldigt utmattad efter allt som skett, kliade det fortfarande i benen. Det var förvisso väldigt skönt att sitta där i sängen och luta sig mot den jämnårige, men det hindrade honom inte från att känna av sina naturliga instinkter. Oturligt nog visste han att det inte skulle vara möjligt att ens så mycket som gå utanför slottets väggar, men drömma kunde han fortfarande göra.
Zhìyuan gav ifrån sig ytterligare ett litet ynkligt läte där han satt innan han bytte position och lade sig ner, någonting som förmodligen skulle leda till att han halvt om halvt tryckte ut stackars Loui. Men för att vara helt rättvis mot sig själv hade han faktiskt förvarnat den andre om att han gillade att mysa under fullmånarna, så det så.

Om sanningen skulle fram mindes Zhìyuan med nöd och näppe att de kommit bra överens, men det var inget som han direkt tänkte på när han såg den andre. Han kände sig däremot, vilket nog var rätt uppenbart i den stunden, väldigt komfortabel runt den jämnårige eleven. Och det var väl egentligen det som spelade mest roll? Han orkade inte riktigt tänka på alla detaljer eller skyffla fram minnena som lagt sig längst bak i skallen på honom, känslorna var liksom det viktigaste. Dock tvivlade han inte på att han gärna skulle lära känna Loui bättre efter nattens gång - han hade på känn att han skulle ha svarat det om han kunnat tala och inte vandrade omkring på fyra ben. Vad det var med den andre som gjorde att han kände på sig detta kunde han inte riktigt sätta fingret, eller snarare tassen, på. Det var bara någonting med Loui som kändes rätt, som om han var en gammal vän trots att de nyss börjat lära känna varandra. Och det var väl det som gjorde att Zhìyuan misstänkte att han skulle ha svarat att han gärna också ville lära känna den andre bättre i framtiden.

Salen blev med ens betydligt mörkare när Loui sedan släckte lampan på nattduksbordet. Det enda artificiella ljuset nu kom från undersidan av dörren in till madam Pomfreys kontor. Annars var det helt mörkt inne i den vita, sterila salen. Ganska skönt ändå - Zhìyuans ögon var betydligt känsligare än de brukade vara så han hade ingenting emot mörkret. I vanliga fall avskydde han det, men nu kunde han se i princip allting lika tydligt som om det vore dag, så det spelade inte så stor roll.
Artonåringens huvud föll lätt på sned när ravenclaweleven sedan ställde den där frågan om hans minne. Han kunde ju egentligen inte svara på det där, då han inte hade någon aning om vad det var han borde komma ihåg eller ej. Däremot hade han ju fått en hint om det när den andre berättat vad de gjort under dagen. Tyvärr var det svårt att säga och helt ärligt visste Zhìyuan inte. Förvandlingen varade ju inte sådär jättelänge så det fanns oftast inte nog med tid för att minnet skulle återhämta sig helt, men bättre med tiden blev det ju. Därför lutade han huvudet från sida till sida för att indikera något däremellan.

Det var otroligt mysigt att ligga där i Louis famn och ögonlocken blev så sakteliga tyngre och tyngre. Han hade inte riktigt tänkt på det där med hur det skulle vara att vakna där bredvid den andre under morgondagen, men i den stunden orkade han inte bry sig. Det där kliandet i benen hade lagt sig och han kände sig istället extremt trött. Därför var det inte så konstigt att det slutade med att han däckade totalt efter en stund, nergrävd under täcket och svagt snarkandes.

Ögonbrynen drogs samman när solens strålar kittlade över ansiktet på artonåringen, som nyss legat och sussat sött. Han grimaserade lätt och slängde en arm över ögonen, fortfarande helt omedveten om att han delade säng med Loui. Minnet från gårdagens natt var ungefär lika suddigt som minnet varit där och då, vilket kanske bådade för att han helt enkelt hade ett ytterst bräckligt minne överlag.
Zhìyuan släppte ut en suck och rullade runt, bara för att möta den andres blick sekunder senare. Ögonen blev genast stora som tefat och när han insåg att han inte hade några kläder på sig, blev kinderna rödare än två mogna tomater. Men istället för att kasta sig ur sängen och springa iväg i skam, låg han kvar där och glodde på Loui. Nåväl, han hade i alla fall täcket över sig så helt näck var han inte. Typ inte. Eller jo det var han ju, men det syntes inte. Sedan kvarstod ju vetskapen att han var det, vilken var anledningen till att hans kinder såg ut som om de höll på att hetta över totalt.

”Godmorgon”, mumlade Zhìyuan efter en lång stunds tystnad och vek undan med blicken, fortfarande komiskt röd i ansiktet där han låg. Tänk om han sparkat av sig täcket innan? Merlin vilken hemsk tanke. Inte nog med att stackars Loui fått bevittna den plågsamma förvandlingen, han hade kanske även fått sig en rejäl chock när han vaknat. Förhoppningsvis var det inte fallet, men vad visste artonåringen där han låg och kontemplerade situationen egentligen? Ingenting, absolut ingenting.
”Förlåt, trängde jag ut dig inatt?” Fortsatte han undrandes efter ytterligare en stunds tystnad och återgick till att betrakta den jämnårige igen. Hans lockar var fluffiga och fina, inte undra på att han själv varit så intresserad av dem under gårdagens kväll. Och de där ögonen, de där blåa ögonen som han kunde ligga och betrakta i en och en halv evighet utan att bli uttråkad, de var lika underbara som de varit förut också. Han, han kunde verkligen inte sluta tänka i de där banorna. Det gick verkligen inte.

Artonåringens rodnad djupnade och han drog upp täcket över överkroppen, när han insåg att även den var blottad. Nu hade förhoppningsvis ingenting annat varit det, men det var tillräckligt illa till att börja med. Han hade bara varit så skräckslagen över faktumet att han var naken därunder att han inte ens tänkt på att han inte hade på sig en tröja. Allting gick fel, precis allting.
”Uhm..förlåt för igår..jag morrade en hel del åt dig, gjorde jag inte?” Frågade Zhìyuan i ett försök att komma på andra tankar, medan händerna fortsatte dra i täcket.

Det verkade som om det inte bara var Zhiyuan som påverkades av situationen, då även Louis kinder blivit röda. Till skillnad från slytherineleven var han däremot snabb att lämna sängen och låta fötterna komma i kontakt med det svala stengolvet, vilket nog varit en mycket bra idé från hans sida. Att ligga där tillsammans hade inte varit någon vidare bra idé, särskilt inte när madam Pomfrey kom in med frukost till dem båda. Merlin vilken utskällning de skulle ha fått sig då, och det var en underdrift.
”Det är ju bra att någon uppskattar den”, konstaterade artonåringen, vars kinder fortfarande var rödare än rödast. ”Brukar själv tycka att den är ganska behaglig när den väl finns där, men på somrarna kan det bli lite för varmt”, fortsatte han och pillade med täcket, osäker på vad han skulle göra därnäst. Skulle han bara linda in sig i täcket och sprinta iväg till badrummet eller vad var det bästa alternativet? För han kunde ju knappast ligga kvar där i sängen resten av dagen. För det första kände han sig på tok för energisk för det och för det andra skulle skolsystern säkert slänga ut honom förr snarare än senare.

Medan artonåringen låg där och funderade över sitt nästa drag, verkade det som om Loui fick en egen idé, när han räckte sin egen, vikta, pyjamas till Zhìyuan. Han hade ju trots allt sovit i sin skoluniform så det var egentligen ingen dum idé alls att räcka den till slytherineleven istället, som tacksamt tog emot kläderna.
”Äsch, det var bara allmänt dumt”, protesterade artonåringen och skakade på huvudet för sig själv, medan han vecklade ut pyjamasbyxorna och drog på sig dem. Lyckligtvis passade de hyfsat, även om de var en smula för tighta, men det var helt klart bättre än ingenting. ”Jag vet inte varför, men blir så sjukt osäker under fullmånarna. Tror av någon anledning att allt och alla är farliga..hjärnan arbetar å andra sidan med typ femtio procent av vad den brukar göra, så antar att det kanske inte är så konstigt trots allt”, rabblade han därefter på och drog på sig även pyjamasskjortan. Gud vad skönt det var att få på sig lite kläder, han kände sig genast betydligt mindre blottad och därmed hundra procent mer komfortabel.

De svarta ögonen betraktade sedan Loui där han stod. Vad skönt att den andre inte hade haft någonting emot att dela säng, Zhìyuan hade helt klart sovit bättre på grund av det. För även om han funnit den jämnårige eleven hotfull och läskig till en början, hade han ju så småningom insett vem han var och att han inte alls var något hot. Lite ironiskt hur det var han som tänkt det där och inte tvärtom, då det trots allt var han själv som var monstret under sängen. Nåväl.
”Kunde du sova någonting inatt överhuvudtaget?”

Kanske det hade varit dumt att Zhìyuan att byta om där och då, men vad hade han egentligen haft för val? Antingen hade han kunnat ligga kvar där under täcket och känna sig löjligt obekväm eller så kunde han göra saken snabb och enkel och slänga på sig kläderna. Det andra alternativet hade helt klart varit att föredra och han kände sig genast betydligt mer komfortabel med tillvaron än han varit för någon minut sedan.
”Då fanns det i alla fall någonting positivt med det hela”, svarade artonåringen om det där med pälsen. Jo, det var ju faktiskt roligt att någon uppskattade den. Han tyckte själv att den var ganska trevlig om sanningen nu skulle fram, men det var alltid trevlig att höra att han inte var ensam om att tycka så.
”Eftersom att jag trängde ut dig och så”, fortsatte han efter en stunds tystnad och frustade till. Varför betedde han sig ens sådär under fullmånarna? Som en sårad hundvalp som behövde kärlek? För han kom allt ihåg hur han krupit upp i sängen Loui lagt sig i, och han kom också ihåg hur han borrat ner nosen i den andres hår och lutat huvudet mot axeln på honom. Merlin, vilken uppmärksamhetskrävande liten fån han varit.

Färgen som strök sig över den jämnåriges kinder var sådär underbart delikat och artonåringen hade nästan lust att röra vid dem. Innan hade de varit minst lika röda som hand egna, men det hade nog berott på hans inte så diskreta nakenhet.
”Det ironiska är ju att jag inte alls var särskilt sårbar, det finns ju liksom en anledning till varför varulvar har ett rykte runt sig. Vi ska egentligen vara mördarmaskiner men så fort jag tagit elixiret i en veckas tid blir jag bokstavligen den raka motsatsen”, sade Zhìyuan och betraktade Loui när han lade sig ner på sängen igen. ”Däremot har det väl någonting att göra med mitt knaggliga minne, för kom verkligen inte ihåg ett smack efter förvandlingen igår. Förutom madam Pomfrey, men henne har jag förvandlats runt så många gånger nu att det nästan är komiskt”, konstaterade artonåringen därefter och slog sig ner på pallen bredvid sängen, där han fortsatte att studera ravenclaweleven. Tänkte han somna om? Det såg nästan ut som det.
”Varför är jag inte förvånad? Måste ha sett patetisk ut”, skrattade Zhìyuan och ruskade på sig, med händerna knäppta i knät. Han pillade förstrött med fingrarna medan ögonen gång på gång strök sig över Loui. Han såg alldeles för bra ut där han låg, det var ett under att han inte lyckats göra något dumt medan de låg sida vid sida.

Zhìyuan var tvungen att fundera över det där förslaget ett tag, skulle det funka att klippa pälsen under sommaren? Egentligen skulle det nog göra det, men å andra sidan varade förvandlingen inte sådär jättelänge, plus att den förmodligen skulle växa ut igen under nästa fullmåne. Sedan skulle det troligen se väldigt lustigt ut och tja, han hade ingen lust att bli ett gående spektakel direkt.
”Tror nog att den skulle växa tillbaka vid nästa fullmåne och det skulle kräva onödigt mycket jobb..plus att det skulle se extremt fånigt ut,” sade artonåringen och skrattade lätt till. Merlin, han ville inte ens föreställa sig hur dum han skulle ha sett ut i kort päls. Nej, den fick nog vara kvar, det var bättre så.
När Loui sedan påpekade att det varit mysigt att dela säng med slytherineleven, fick den sistnämnde återigen färg över kinderna. Hade det verkligen varit det eller var det bara något han sa för att vara artig typ? För han kunde inte föreställa sig att det var mysigt att bli utträngd av en förvuxen varg, det kunde det väl ändå inte vara?
”Ärligt? Jag hade nog mest blivit irriterad om jag varit du..du la dig likasom i en annan säng för att undvika mig men så följde jag efter som den idiot jag är”, mumlade Zhìyuan och slog sig själv löst över kinderna. Det var pinsamt att tänka tillbaka på, väldigt pinsamt.

”Speciell?” Upprepade artonåringen fundersamt innan han skakade på huvudet. ”Inte direkt tror jag, för utan det där elixiret hade jag varit minst lika aggressiv som alla böcker talar för”, berättade han och ryste till. Han hade gått några fullmånar utan elixiret och det hade inte varit någon trevlig upplevelse alls. Sinnet blev liksom helt snedvridet och allting runtomkring en blev fel, eller hur man nu skulle beskriva det.
”Om det är någon som är speciell så är det väl ändå du, som knappt ens rörde en min när jag stod och morrade åt dig som en galning”, fortsatte Zhìyuan fortsättningsvis och frustade till. Jo, Loui var verkligen modig och sansad. Han hade gjort precis allting rätt under gårdagens kväll och det var nog inte många som haft den självbehärskningen.
”Så du erkänner alltså att det såg patetiskt ut?” Undrade slytherineleven och höjde på ett ögonbryn, uppenbart road av det svaret. ”Jag vet inte om jag ska tacka dig för att du är ärlig eller vara förnärmad”, konstaterade han därefter och frustade lätt till.

Några minuter senare, medan de två eleverna fortfarande satt och talade med varandra, kom madam Pomfrey ut från sitt kontor och instruerade dem att det nog var dags att lämna sjukhusflygeln och gå ner och få sig lite frukost. Det betydde att Zhìyuan skulle vara tvungen att byta om igen, men som tur var han skolsystern honom ett par mjukisbyxor och en T-shirt, så att han skulle slippa bära skoluniformen. Hon erbjöd även Loui samma möjlighet, och lämnade kläderna vid sängändan.
”Vill du käka tillsammans?” Undrade artonåringen medan han började byta om ännu en gång.

Vem hade inte blivit irriterad om de hållit på att bli nerknuffade från sängen halva natten? Zhìyuan hade definitivt blivit det, men nu hade han varit boven i det hela - personen som trängt ut stackars Loui. Samtidigt hade den andre ju sagt att det var mysigt att dela säng med honom, så så hemskt hade det kanske inte varit? Det var lite genant det där, men på samma gång kunde artonåringen inte undgå att bli glad. De kunde ju ändå inte gå tillbaka i tiden och ändra på hela situationen, så det så. Sanningen låg helt enkelt i att de delat säng med varandra och mer var det inte med det.
”Det glädjer mig”, svarade artonåringen, vars kinder fortfarande var alldeles rosiga. ”Att det var mysigt alltså”, fortsatte han kort därefter.

Var speciell en bra eller dålig sak? Rent generellt sett sågs det väl ändå som en bra sak, men Zhìyuan var inte helt säker. Däremot var han ganska säker på att Loui inte skulle ha förolämpat honom, så förmodligen var det en bra grej. Och det fick han också bekräftat när den jämnårige sedan påpekade att det var en positiv sak. Okej, precis som han förväntat sig, även om han inte riktigt höll med om det där. Han kunde liksom inte se sig själv i det ljuset, som en speciell person alltså.
”Tack”, mumlade artonåringen och rodnade ännu starkare, där han nu stod vid sängen igen, samtidigt som han försökte knäppa upp sin pyjamasskjorta. Det gick långsamt och fingrarna darrade lätt när han försökte få ordning på knapparna. Tillslut lyckades han såklart, men det tog ett tag innan han kunde dra av sig klädesplagget och slänga det på sängen.
”Förmodligen för att jag var det”, konstaterade slytherineleven och ryckte på axlarna, med överkroppen bar och T-shirten i händerna. Han kände sig inte riktigt lika blottad nu som han känt sig innan, men då hade han varit nyvaken och förvirrad.

När Loui också började på att byta om, vände Zhìyuan genast ryggen till den andre, i ett försök att ge honom lite mer av ett privatliv. Artonåringen drog själv av sig pyjamasbyxorna och satte på sig underkläderna som madam Pomfrey adderat till hans klädhög, tack Merlin att hon existerade. Därefter drog han på sig de ljusgråa mjukisbyxorna, som matchade med den vita T-shirten. Det såg verkligen ut som sjukhuskläder, men det var betydligt bättre än att ha på sig antingen skoluniformen eller pyjamasen han haft innan. Plus att allting var i rätt storlek, vilket var lite av en lättnad.
”Jag? Jag känner mig ganska bra faktiskt. Brukar må betydligt bättre efter fullmånarna än innan”, berättade Zhìyuan och snörade på sig skorna, efter att ha slängt upp alla pyjamaskläder på sängen bredvid. ”Du då? Känner du dig lite mer utvilad eller förstörde jag allt det inatt?” Undrade artonåringen därefter och rätade på sig, när skorna satt fast på fötterna.