in the darkness [prs]

Klockan har börjat närma sig elva. Vart fort det gått, har de verkligen suttit och pratat så länge? Det är fortfarande relativt ljust ute, trots att det börjar närma sig hösten. Väldigt skönt faktiskt, han längtar då inte till att det blir mörkt, ännu svalare och börjar snöa. Nej tack. Det är lite skönt att det närmat sig elva, för Miles vet verkligen inte vad han ska säga efter att den jämnårige slutit fingrarna om hans haka och de glott på varandra. Det är hans egna fel, att han blivit obekväm. Men det är pågrund av känslorna han haft, och det kan han inte riktigt göra någonting åt. Det är lite som en lättnad när Andrew vänder sig om och börjar städa, han blir upptagen och Miles kan sitta i sin tystnad och skämmas över sina rosiga kinder och dumma, pirriga mage. Helt ärligt hade han bra gärna dragit den andre intill sig när han varit så nära, men han tänker aldrig göra det, det skulle bara förstöra saker.

Ögonbrynen höjs i pannan när Andrew räcker fram honom en påse med olika godsaker från kaféet.
”Du skämmer bort mig Andrew, tack så mycket,” säger han med ett leende och tar tacksamt emot påsen. Han ställer ifrån sig tårtan och den lilla påsen för att sätta på sig sin kappa och slänger sin ryggsäck över axlarna. ”Jag bor rätt nära, några kvarter bort. Du behöver inte följa med mig om du inte orkar.. du kanske är riktigt trött nu? Tar gärna sällskap om du vill, men du behöver verkligen inte det,” Det är riktigt snällt av Andrew att erbjuda honom sällskap hem. Men den jämnårige har jobbat länge, han vill inte att han ska känna sig tvungen till det. Samtidigt vore det väldigt trevligt.
”Hoppas att det inte är lika kallt nu, frös så jävla mycket,” mumlar han och öppnar dörren till kaféet, och håller den uppe för Andrew.

Några kvarter bort? Det var typ som Andrew själv då, som lyckligtvis bodde relativt nära både kaféet och skolan. Hade han haft en lång väg att ta sig hade det aldrig gått, han var på tok för utmattad både på mornarna och kvällarna. Som tur var bodde han så pass nära att det gick att släpa sig vart det nu var han skulle, oavsett om det var hem till den lilla lägenheten eller till plugget.
”Äsch då, jag skämmer bara bort dig lite”, konstaterade artonåringen med ett snett leende och knäppte av sig skjortan han burit under passet, bara för att hastigt dra på sig T-shirten han haft tidigare under dagen. Han tänkte inte så mycket på saken där och då, men det kanske var fel av honom att klä av sig på det där sättet framför stackars Miles som säkert inte alls ville bevittna hans ärrade, bara överkropp. Nu var det förvisso bara i någon sekund som han ens hade chansen, eller oturen, att titta, men ändå.

”Jag tror att vi bor ganska nära varandra så om du vill kan vi ta sällskap? Bor ganska nära den stora parken där alla hänger under somrarna, om du vet vad jag menar”, trevade Andrew och slängde ner skjortan i påsen med tvätt som skulle ställas innanför dörren kvällen till ära. Han sträckte armarna över huvudet och släppte ut en gäspning, alldeles mör efter dagen. Gud, allting gjorde ont, benen, armarna, lederna, allt.
”Hoppas också att det inte är så kallt, för jag har inga kläder med mig förutom den här tunna hoodien”, sade artonåringen och höll upp sin munkjacka han också burit tidigare under dagen. Den där stackars munkjackan hade varit med om mycket genom årens gång och fy fan vad sliten den var, men han vägrade att släppa taget om den.

Andrew greppade tag om sina egna lådor med tårta och påsen med godsaker efter ett han ställt påsen med tvätt vid dörren. Därefter stegade han ut genom öppningen efter att tacksamt ha nickat mot Miles, och låste slutligen dörren med ett litet klick från låset. Sådär, dagen var äntligen över och det var dags att gå hem och förmodligen tappa besinningen helt.

”Och jag är väldigt tacksam över det,” säger Miles med ett leende på läpparna. Ja, han är väldigt tacksam över att bli bortskämd på det viset. Han har inte jättemycket med pengar heller, så gratis mat och fika tackar han definitivt inte nej till. Det leende som han haft på läpparna sjunker när han ser Andrews överkropp, som dekoreras med flera ärr. Egentligen borde han väl inte ha kollat överhuvudtaget, men det hade han gjort. Han tvingar däremot bort blicken strax där efter och tittar ner på sina händer istället där han pillar på sina nagelband. En liten del vill fråga vart han fått de ärren ifrån, men han är fullt medveten om att han inte kan göra det. Det är inte hans ensak, och han vill verkligen inte göra den jämnårige obekväm som han gjort tidigare. Det känns som att det var fel att kolla på den andre när han byter tröja redan innan han fick syn på ärren, men nu känns det liksom extra fel. Därför bestämmer sig Miles för att inte nämna det, han vill verkligen inte göra den andre obekväm, trots att han blir orolig av den synen.

Miles harklar sig och nickar snabbt åt erbjudandet.
”Jag bor väldigt nära där också, så tar gärna sällskap.” Svarar han och tittar upp mot himlen. Det är ju en trevlig överraskning, att de bor såpass nära varandra. Han undrar hur de inte har stött på varandra tidigare, men han är glad över att de gjort det. Det är inte tillräckligt mörkt för att se stjärnorna på himlen, vilket är lite typiskt, samtidigt skönt att man åtminstone kan se när man är ute. Efter en liten stund så vänder han blicken mot Andrew istället och kollar på munkjackan han har på sig.
”Har en extra tröja i väskan ifall du skulle börja frysa,” Nu vet Miles inte om de har samma storlek, Andrew är tio centimeter längre och han själv är rätt nätt byggt, men det skulle troligen fungera. ”Men det är rätt skönt nu, så det är säkert lugnt!” Miles har alltid en extra tröja med sig, han blir kall så himla ofta att det blir frustrerande.

Okej, det hade helt klart varit konstigt av honom att byta om framför den andre på det där sättet. Även om Miles inte sade någonting rätt ut, syntes det i ögonen på honom att han sett hela spektaklet och undrade över var ärren kom ifrån. Vem skulle inte undra lågor sånt ens? De var tjocka och fula, sträckte sig kors och tvärs över den bleka huden i ett enda virrvarr av underliga mönster. Men om han nu tog upp det själv, vad skulle han skylla dem på? Att han blivit attackerad av en björn under en skogspromenad? Knappast. Och inte heller kunde han säga att de var självförvållade, för hur i allsin dar skulle han, med sina nätta fingernaglar, kunnat åstadkomma något sånt där? Nej, det var helt enkelt bättre att låta saken hänga i luften. Sett var sett och om de någonsin blev så goda vänner som de en gång varit, då lovade Andrew för sig själv att han skulle förklara allting som det var för den jämnårige.

Kvällsluften kändes sval och härlig mot de bara armarna när Andrew väl stigit ut genom dörren. Gud vad härligt det var att få komma ut. Han behövde nog inte ens ta på sig sin gamla munkjacka trots allt.
”Då säger vi så”, mumlade den längre av de två, vara ögon var fixerade på den mörknande himlen. Åh, nu började det där kliandet i benen dra igång igen, han behövde verkligen springa av sig, det var ett som var säkert.
”Hm? Åh, det är bra! Jag tycker typ att det är skönt ute om jag ska vara helt ärlig”, erkände Andrew när Miles erbjöd honom en av sina tröjor. Hade den ens passat? Förmodligen, men lite tight hade det nog blivit. Han var ju trots allt någonstans runt tio centimeter längre, så det var inget konstigt med den saken. Och kanske något grövre byggd också, även om han själv också var på den slankare sidan, vilket Miles också verkade vara.
”Vad tycker du bäst om? Morgon eller kväll?” Undrade Andrew plötsligt medan de rörde sig bort mot det hållet de båda två bodde.

Miles kan inte riktigt sluta tänka på de där ärren. Han försöker att komma på vart de kan ha kommit ifrån, vad det är som har hänt, men det är ju omöjligt. De såg riktigt våldsamma ut, det måste ha varit riktigt smärtsamt när han fått dem. Dessa funderingar gör honom tystlåten, han vet inte vad han ska tro. Hade han blivit misshandlad på något sätt? Det är det enda han kan komma på som på något sätt skulle kunna förklara ärren och deras mönster. Om han ska vara helt ärlig så får det honom nästan att bli lite blöt i ögonen, för uppenbarligen måste det ha varit något väldigt tufft. Miles har själv blivit slagen en del gånger av sin pappa, men aldrig på det där sättet. Åh vad känslosam han blev. I slutändan så är det så att han fortfarande bryr sig mycket om Andrew, trots deras bråk, och att se att han på något sätt gått igenom något som gjort honom illa, både fysiskt och psykiskt, gör Miles fortfarande orolig. Han gnuggar sig lite om ena ögat med hjälp av handryggen, då hans hand för tillfället bär på den mumsiga tårtan. Han tänker inte ta upp det, om Andrew någonsin vill öppna upp sig angående det så får han, men det är absolut ingenting han tänker tvinga på honom.

Den där frågan får artonåringen att komma tillbaka till verkligheten och han vänder upp blicken så att han kan kolla på den jämnåriga. Det är nog bra om han kommer på andra tankar. Vad tycker han bäst om, morgon eller kväll? För honom är det rätt lätt att komma på ett svar på den frågan.
”Kväll. Åtminstone på sommaren och våren. Älskar att sitta ute när det är lagom varmt på kvällen.” Berättar han med ett leende. Ja.. han har en liten balkong till den lilla lägenheten, och där har han suttit många kvällar under sommarens gång. Han brukar sitta där och läsa med antingen en öl eller ett glas vin i handen. Det känner han sig lugn, till freds. Det är lite av hans fristad. Där undviker han att tänka på sin ensamhet, eller på föräldrarna som rör sig i samma stad. ”På vintern är jag däremot inte lika säker. Du då?”

Vad var det egentligen som Miles gick och tänkte på när de gick där sida vid sida? För om Andrew inte misstolkade det hela, verkade den andre bli lite glansig om ögonen och vid någon tidpunkt behövde han till och med torka bort en tår eller två. Var det ärren som spökade eller hade den längre av de två sagt eller gjort något dumt utan att ha lagt märke vid det? Typ som att byta om framför stackars Miles, för det hade varit en otroligt dum grej att göra. Och det var med största sannolikhet det den kortare individen gick och funderade över. Varför han blev så känslosam hade Andrew ingen aning om, men du satan vad dålig han kände sig i den stunden.
”Du..de där ärren, jag vet att du såg dem”, började artonåringen när de närmade sig gatan hans lägenhet låg vid. ”Men jag lovar dig att det inte är någon fara, okej? De är inte någon annans verk utan jag..tja, det går inte att förklara på något bra sätt men jag jobbar på det”, fortsatte han och stannade till, bara för att greppa tag om en av Miles händer i samma veva. ”Förlåt, ville bara få ut det så att du slipper tänka på dem, vet att de ser ganska brutala ut och vet inte om det bringar upp en massa minnen för dig? Såg bara att du blev lite känslosam. Typ.”

Artonåringen log därefter vid den andres svar och nickade fundersamt. Åh jo, att sitta ute på kvällen när luften var varm och härlig var bland det bästa som fanns. Det var också den bästa tiden att ränna omkring inne i skogen och bara ta in naturens skönhet. Gud, han älskade verkligen sommarkvällar.
”Jag håller helt med dig, sommarkvällar är nog bland det bästa som finns”, konstaterade Andrew och sneglade ner mot den andres hand som han fortfarande höll fast i. Han borde inte ha gjort sådär eller tagit upp det där andra men han hade inte kunnat hindra sig själv i den stunden, det gick helt enkelt inte.
”Ehm..så jag bor härnere”, berättade artonåringen från ingenstans och pekade ner mot ett källarfönster som stack upp strax ovanför marken till vänster om dem. ”Bara som en liten side note..”

Nejdå, Andrew hade allt förstått att han inte behövt stå där och förklara ärren om han nu inte kände för det, men det hade liksom känts fel att inte göra det nu när han tabbat sig så pass som han gjort. Att Miles skulle gå omkring och fundera över det där i onödan kändes liksom inte bra, så det var bättre att få ut allting i det öppna och se till att han inte gjorde det. Nu kunde artonåringen förvisso inte garantera att han inte skulle gå och fundera över det i alla fall, men han kunde åtminstone försöka förhindra det, vilket var vad han gjorde för stunden.
”Jag tänkte inte ens på att de existerade när jag bytte om, så det känns som om jag är skyldig dig någon form av förklaring”, mumlade artonåringen och sneglade ner mot deras händer. Han ville inte riktigt släppa taget om den jämnårige nu när de fått den där fysiska kontakten han bokstavligen skrikit efter under halva dagen. Det kändes bra att hålla honom i handen, att känna hans värme stråla genom huden och in i hans egen.
”Du behöver inte vara orolig, okej? Jag mår bra. Jag är trött som fan, men utöver det mår jag efter omständigheterna bra”, försäkrade Andrew och började bita sig själv i underläppen igen. Gud, det var som om elektriska stötar för genom kroppen på honom medan de stod där.

Precis som Andrew hade förväntat sig, även om det var av oklar anledning, bodde de väldigt nära varandra. Det var konstigt att de inte setts tidigare faktiskt. Artonåringen vände blicken bort mot byggnaden Miles pekade på och drog lätt på munnen. Trevligt, då kunde de ha sällskap till skolan när han inte jobbade morgonpasset på kaféet. Och ja, det var genuint trevligt.
”Då kan vi ju ha sällskap till skolan om du inte har något emot det?” Föreslog Andrew och vände tillbaka de svarta ögonen mot deras händer. Blixtar, så många blixtar. ”Åh, det är ingen fara, tror helt ärligt inte att jag kommer kunna sova så mycket inatt ändå.” Han släppte slutligen motvilligt den jämnåriges hand och plockade fram nycklarna till lägenheten. ”Men jag borde nog ändå försöka och det borde du också”, fortsatte han och stack in nyckeln i låset till dörren. ”Vill du ses imorgon innan skolan? Kan göra en kaffe åt dig på vägen?”

”Tror nog att det skulle vara bra om vi har varandras nummer”, sade Andrew och ställde in grejerna, inklusive ryggsäcken, innanför dörren. Det hade känts fel att släppa Miles hand, väldigt fel, men vad skulle han gjort? Hållit kvar den andres hand medan han grejade med sitt? Nej, det hade bara varit konstigt.
Artonåringen rätade på sig efter att ha skyfflat in allting och plockade fram sin mobil. Han ordnade sedan fram en ny, tom kontakt som han fyllde med Miles namn och räckte mobilen mot den jämnårige. Om de ändå skulle försöka återuppta kontakten igen var det väl lika bra att de hade varandras nummer?
”Kan du skriva in ditt nummer?” Undrade han och fortsatte gnaga sig själv i underläppen. Helvete vad han kände grejer för Miles som han inte riktigt kunde förklara. När de rört vid varandra hade det verkligen känts som om blixtar fort genom kroppen på honom och han hade nästan inte kunnat hålla sig stilla.

Medan Andrew väntade på att den andre skulle skriva in sitt nummer, skruvade han lätt på sig på stället. Åh, vad var det egentligen som hade hänt under dagens gång? Först hade han haft någonting som kunde liknas vid en panikattack som den jämnårige hjälpt honom genom, även om det nästan slutat med att han skiftat där och då. Men Miles hade på något sätt lyckats guida honom genom det där, och fått honom att känna både ett lugn och en galenskap på samma gång. Hur lyckades han med det där ens?
Artonåringen vände upp blicken mot himmeln som nu mörknat. Kanske han skulle ta sig en springtur redan ikväll? Eller skulle han värna tills imorgon? Fan vilket velande fram och tillbaka.

Andrew tog tillbaka mobilen med ett leende på de fylliga läpparna, bara för att genast knappa in ett litet meddelande till den andre och skicka iväg det.
”Tack, då är det bara att spara mitt nummer om du får lust”, sade artonåringen och stoppade ner mobilen i en av byxfickorna igen, innan han höjde handen mot Miles och vinkade. ”Sov gott du också, vi ses imorgon”, halvt kvittrade han och log aningen bredare mot den jämnårige när denne tog några steg bakåt och började röra sig hemåt. Han fortsatte vinka tills Miles sedan hade vänt ryggen helt mot honom, ungefär vid samma tidpunkt som Andrew själv vände sig om och steg in i den lilla källarlägenheten.
Det var ett väldigt litet utrymme med ett rum och ett badrum. Köket var instoppat i hörnet mellan väggen och badrumsdörren och sängen stod ungefär under det enda fönstret i rummet, som satt högt upp på väggen som vette mot gatan utanför. Men trots att det egentligen var ett litet och mörkt utrymme, kändes det ganska ljust. Andrew hade målat väggarna vita i samband med att han flyttat in och målat alla köksskåp, så att de också var ljusa och fräscha. Badrummet var också relativt fräscht med tanke på att det nyss blivit renoverat, någonting som hyresvärden stått för. Så även om det fanns nackdelar med boendet fanns det även en hel del positiva grejer!

Efter att ha ställt undan all mat och bytt om till ett par mjukisbyxor, slängde artonåringen sig på sängen med ett litet tjut och borrade ner ansiktet i täcket. Gud vilken dag, och det var en underdrift. Allting som hade hänt var på gränsen till absurt och han visste knappt vad han skulle göra med alla intryck. Samtidigt kände han sig totalt utmattad efter allting som hänt och kroppen kändes både tung och slö. Därför dröjde det inte många minuter innan han låg där och snarkade i godan ro, med tankarna på Miles och hans alldeles för goda hjärta. Hur kunde en människa ens vara så perfekt? Va? Perfekt? Tyckte han helt plötsligt att den jämnårige var perfekt? Tydligen.

Morgonen därpå vaknade Andrew av att mobilen tjöt i högan sky, någonting som ledde tills att han ryckte till rätt så ordentligt och rullade ur sängen med en skräll. Han slängde på sig lite nya, fräscha kläder och tog en bulle i munnen, som vanligt med brist på tid att göra någonting mer ordentligt av morgonen, och skyndade ut genom dörren, redan exalterad över att träffa Miles igen. Jösses.

Miles hade legat där på marken ett bra tag, helt förlamad och tårar rinnande över kinderna. Det hade varit en kvinna som hjälpt honom hem, troligen hade hon trott att han supit alldeles för mycket. Det var bara tack vare den där kvinnan som han kommit hem, och han minns inte ens vad hon heter.

Nu ligger han i sängen och stirrar upp mot taget i samma position som han legat i där ute. Han har ingen aning om vad klockan är, och han bryr sig inte direkt heller. Vad fan hade hänt? Miles känner fortfarande en extrem smärta i nacken, och han masserar försiktigt. Han är rätt duktig på att massera, och en del av honom hade trott att det skulle hjälpa, men nej.. Det gör bara ännu mer ont, och det kommer även en massa blod på fingrarna. Kroppen är iskall, han fryser något extremt, därför drar han täcket över axlarna när han ostadigt ställer sig upp från golvet och rör sig mot spegeln. Han vänder lite på huvudet för att se på nacken, och där finner han något bisarrt. Precis under hans panda tatuering som han gjort i Kina ser han två röda sår, djupa och blodiga. Det ser nästan ut som vampyrbett, om Miles inte haft så ont och varit så rädd så hade han nog funnit det lite roligt. Tyvärr tycker han inte det nu, alls. Han rynkar på ögonbrynen åt sin egna spegelbild. Han är alldeles blek, ingen färg i ansiktet alls. Jösses, han ser verkligen förskräcklig ut. Med täcket omkring sig börjar han röra sig ut ur sitt sovrum ut mot vardagsrummet. Han har en hyfsat fin lägenhet, väldigt hemtrevligt. Det är flera tavlor uppsatta från de olika länderna som han besökt. Han faller ner på den beiga soffan och sluter ögonlocken ett slag. Miles är fortfarande klädd i samma kläder som han haft under gårdagen. Fan vad han fryser, fan vad han har ont. Miles drar en filt över täcket också, och drar sedan de bägge två över ansiktet. Han lägger sig i fosterställning och sluter ögonlocken ett slag. Just nu vill han nog aldrig röra på sig igen.