Skam

Hej! Jag har jobbat TRE veckor i sträck! Har knappt hunnit in här, så om ni undrar varför jag inte varit aktiv och svarat på era kommentarer och läst fanfiction som ni skrivit! Mitt schema slutar på torsdag, efter det är jag föräldraledig i fem månader! Då kommer ni se mycket av mig, så stå ut!

Idag har min älskade vän Avis Fortunae skrivit ett Gästkapitel som jag kommer publicera! Hon är fantastiskt duktig, och det är en stor ära att presentera det här!
Här kommer det!


Kapitel 9
Med vänlig hälsning,


Metrimona Prince
Hogwarts skola för häxkonster och trolldom, huvudsekretariatet.

Jag lät fjäderpennan omsorgsfullt avsluta min namnteckning och såg tankfullt på den medan bläcket sakta torkade på pergamentet. Signaturen måste duga bra, vara sirlig och distinkt, värdig en sekreterare på den mäktigaste trollkarlsskolan i England. En skola där alla premisser nyligen helt hade förändrats. Om man ansåg att det var till det bättre, berodde helt på vilken syn man hade på världsordningen. Oavsett vad, var det ingen tvivel om att rektorns kontor alltid hade varit skolans hjärta. Det kändes i själva väggarna, täckta med sina porträtt av före detta skolledare. Oftast var de ganska passiva, men när något av intresse hände brukade de vakna till och lyssna uppmärksamt. Och detta var en tid när avgörande ting ständigt inträffade.

Klassböckerna, vilka det var min uppgift att ständigt hålla aktuella, låg samlade på ett bord vid väggen. De var tämligen stora och tunga skapelser med läderinbundna pärmar. Jag drog långsamt och koncentrerat fram min trollstav och vägde den i handen. 10 ¾ tum idegran, drakhjärtesträng som kärna. Med ögonen starkt fokuserade på högen av böcker fick jag dem att levitera genom rummet och landa framför mig på den blankpolerade skrivbordsytan, där återspeglingen av en bemantlad siluett i detsamma dök upp.
“Är allt i sin ordning, Mona?” frågade Severus dämpat och jag såg upp på honom. Här inne kallade han mig alltid för det. Han var sig precis lik i den vanliga, svarta dräkten och hade på intet sätt förändrat sin framtoning sedan han fått positionen som skolans rektor. Kanske var det bara jag som såg de nya linjer som tecknats i hans svartvita ansikte.
“Jag ska gå igenom klassböckerna inför morgondagen”, svarade jag och slog upp en av dem. “Under de här första skolveckorna har det varit förändringar varje dag, antingen bland personalen eller eleverna, som ni vet.”
“Så är det”, sa Severus och vi utvecklade inte ämnet till att tala om några bakomliggande orsaker. Istället synade jag den första klassboken och konstaterade: “Professor Snigelhorn fortsätter ju att undervisa i trolldryckskonst, precis som tidigare. Liksom McGonagall och Sprout har oförändrad tjänst. Däremot ser jag att deras klasslistor tappat ytterligare några elever…”
“Föräldrarna tog dem från skolan igår”, informerade Severus och suckade nästan ohörbart. “Samtliga från Hufflepuff.” Vi undvek att se på varandra.
“Är det definitivt beslutat vem som kommer att undervisa i försvar mot svartkonster?” fortsatte jag med samma neutrala röst. “Blir det Amycus Carrow eller Jessica Raven?”
“Raven får tjänsten”, svarade Severus och rörde med sin trollstav över boken. “De första lektionerna har ju för övrigt redan redan hållits… hög tid att det blev ett officiellt beslut där. Jag fick se till att ta tag i saken. Och anteckna Crowley på spådomskonsten, är du snäll… Crowley Raven, om vi ska vara noga… så där ja.” Han tog några tankfulla steg utåt golvet och såg ut att överlägga med sig själv, medan jag öppnade nästa bok men hastigt slog igen den som om den hade bränts. Namnet Charity Burbage var numera ersatt av Alecto Carrow i klassboken för mugglarstudier, och jag tänkte inte bringa det på tal. Med ett djupt andetag sköt jag undan böckerna och plockade fram den lilla högen med pergament där det ansöktes om tillval.
“Har vi löst miss Fadeds önskan att studera samtliga ämnen där undervisning bedrivs?” undrade jag och lät en pärlemorskimrande nagel löpa över den långa raden av skolämnen på den sträva pappersytan.
“Ja, vi begagnar oss av tidvändare, precis som med miss Granger för ett antal år sedan...”
“Oh, det var värst”, avbröt jag och höll upp ett av pergamenten mot ljuset för att verkligen försäkra mig om att mina ögon inte lurade mig. “Miss Jacobsson har överklagat beslutet om att nekas läsa latin. Men det blir svårt, eller hur? Vi har ju inte fått tag på någon som kan tillträda tjänsten.”
“Nej, tyvärr inte. Flickan får finna sig i det”, sa han kärvt och sträckte sig efter pergamentet, vilket han sedan som hastigast ögnade igenom innan han gav mig det tillbaka. “Jag behöver ge mig ut ett kort ärende”, fortsatte han och började gå mot entrédörren. “Alla förseglingar är på plats.”
“Vänta ett ögonblick.” Jag reste mig från min plats bakom skrivbordet och gick fram bakom honom. “Kan du signera innan du går, så jag kan sända det tillbaka till henne?”
“Naturligtvis.” Han vände sig mot mig, tog fjäderpennan och signerade snabbt överklagandet. Nu återstod bara att anteckna min artigt beklagande standardfras, innan hon skulle få det tillbaka. Jag tog ännu ett djupt andetag och mötte min blick i spegeln vid entrédörren. Min långa, slanka gestalt skymtade bakom hans, samma höga kindben och svarta ögon, samma vita hy inramad av tjockt, mörkt hår. Långt efter att Severus lämnat kontoret blev jag stående och såg på kvinnan i spegeln, medan jag tog de djupa andetagen. Det viktigaste var att bevara lugnet, att ta fram de delar i sin personlighet som skulle passa med yrkesrollen.

En skarp liten knackning på dörren fick mig att spritta till av överraskning. Så var det med det lugnet. Vem hade tillgång till lösenordet? Jag höll trollstaven beredd och svängde långsamt upp dörren för att hinna samla ihop ansiktsdragen. När jag såg vem det var gick det dock att andas ut en aning.
“Så bra att du kom, miss Jacobsson”, sa jag med avmätt vänlighet och visade på pergamentet i handen. “Jag skulle precis färdigställa det här och återsända till dig.”
“Så det blir inte alls någon kurs i latin?” frågade hon och korsade de smala armarna. Ögonen var lätt röda och ansiktet flammigt, som om hon gråtit under en längre tid. Jag svalde.
Andas.
“Jag är ledsen att behöva meddela det, men vi får inte tag på någon ämnesbehörig till tjänsten. De växer inte på träd i dessa tider, tyvärr. Men er ambition uppskattas, miss Jacobsson.”
“Ni skulle inte ens ha behövt leta efter någon ny!” utbrast hon plötsligt och de röda ögonen blev blanka. “Vad görs när det gäller försvinnandet? Vem har hand om utredningen?”
Och andningen började fungera. En tyngd sänkte sig sakta över mig. Det enda som inte riktigt gick var att se rakt in i de där ögonen, så jag dröjde med blicken vid tröjan på hennes skoluniform. Den satt lite snett och såg skrynklig ut, med tydliga spår av tårar.
“Dessa saker får jag dessvärre hänvisa vidare till rektor”, hörde jag mig själv svara, vänligt men bestämt.
“Jag vill inte tala med honom!” Hon knyckte argt på nacken så att några vilda lockar lossnade ur håruppsättningen. “Och ni vet mycket väl varför, allesammans. Alla måste väl känna till vad jag har vittnat om.”
Tyngden hade lagt sig tillrätta över bröstet nu. “Som sagt, jag beklagar, men jag kan inte ge några som helst besked om det här.”
“Nej, det är ju vardagsmat nuförtiden. Människor mördas eller försvinner varje dag. Behåll ni det där pappret, jag kommer inte att besvära er igen!” Hon vände på klacken, så att den plisserade kjolen slog ut som en solfjäder runt henne, och rusade ut från kontoret.

Jag satt kvar och stirrade tomt på mina välmanikyrerade händer med minnet av hennes söndergråtna ansikte på näthinnan. Tyngden över bröstet rörde obevekligt på sig, trots att jag andades de djupa andetagen för att kunna bära den. Både de sirliga möblerna och porträtten tycktes hålla andan och betrakta mig genom den onaturliga tystnaden.

Nästan som av sig själva började så händerna röra sig. Naglarna på de långa fingrarna glänste när de drog till sig ett nytt, alldeles tomt pergament. Utan någon brevfot med Hogwarts namn. Det fanns helt enkelt inget val. Om det skulle gå att fortsätta andas lugnt, måste hon få någon form av tecken.

Tre ord och ett M.

Förhoppningsvis var det ändå värt något, tänkte jag och kallade till mig en av de många neutrala, grå ugglorna som användes för utgående post.

Jag vet inte om jag med ord kan beskriva hur underbart det är att få dela detta med er! Och hur mycket inspiration ni båda ger mig! Tänkte sova nu... Men måste verkligen få skrivit det jag tänkt att skriva! Det går liksom inte att få ur tankarna! Och det är erat fel! Eller... Tack vare er!

Det här kapitlet var så spännande. Älskar förövrigt namnet, Avis Fortunae, Metrimona!!!

Erat samarbete är så skickligt gjort att jag inte kan låta bli att vilja vara en del av det! Och vad jag känner för Elli. Hennes tappra försök att ändå läsa latin... Och merlin... Vad kan ligga bakom allting här?!?! Jag är så nyfiken! Och så peppad!

Underbara människor. (Ja, jag kan gå in depth och kommentera varenda liten detalj som jag brukar och som är min "signatur"-kommentar... Men jag orkar faktiskt inte. ÖNSKAR jag orkade! Men jag hoppas att detta är tillräckligt för er.)

♥ ♥ ♥ 3

Nu ska jag svara på era underbara kommentarer, som vanligt har det varit heeeeelt magiskt att logga in här och få läsa! ♥


Tusen tack, och TACK för att du läser! Det betyder mycket för mig.





DEM TVÅ KAPITLEN SOM DU SKRIVIT GICK FORT ATT PLÖJA, NU VILL JAG HA MER! Vilket jag förhoppningsvis får ikväll, right? *Hundögon*
Jag var tvungen att skriva med CAPS så att du verkligen förstår hur jäkla bra du är!!!

Apropå din kommentar, som jag såklart läste för lääängesen, så är den minst lika bra den. Jag blir alltid så glad av att få läsa dina kommentarer, liksom sprattelglad!

Tänkte lite extra på dig när jag skrev det hÄR OCH FÖRRA kapitlet, din pojkvän fick vara med lite extra :*

oCH TACK För att du tyckte om hur jag fick fram om Dean och allt annat beröm och ååååååhh gaaa. Jag blir SÅ glad!!

Du är! ♥




å, tack snälla!!! Blir så sjukt glad av att du vill läsa, och kommentera. Tusen tack för det vännen!! Och va kul att du tycker så, jag har alltid gillat Blaise, vet inte varför men jag tycker han borde få träda fram mer!



Min bästa älskade Avis! Ja du vet ju redan hur jag fangirlat över det här kapitlet, men kan alltid fangirla lite IGEN!

Fast nu vill jag ju ha din röst samtisdigt, som jag förövrigt älskar. Du påminner nämligen om någon som stod mig otroligt nära för flera år sedan, när mitt skrivande tof fart på riktigt. Jag ska dra den historien en dag för dig, för den är lång och väldigt komplicerad, och inget jag gärna pratar om. Men den är viktig, för utan den hade jag inte suttit här idag som jag gör.. Du är också speciell för mig, Avis.

Du har gett mig sån pepp, och har till och med tagit med min karaktär i din ber'ttelse. Hur fantastiskt är inte det? jag blir mållös, ärligt talat. Dina kommentater, wow. De är precis vad jag vill höra, hur du lever dig in i allt. Hade det inte varit för dig och Trezzan så hade jag inte suttit och skrivit nu.

Jag har ju redan svarat på din kommentar muntligt, men du kan gärna få veta en gång till hur glad jag blev över den , tack snälla.

Och ja, visst blir det spännande? Jag kommer aldrig själv på vad som ska skrivas, de kommer karaktärerna på själv och bara det är för mig heeeelt magiskt. Så jag är lika nyfiken som du vad som komma ska... Älskar att det sammanlänkas med din story, det är de som gör den så fantastisk!!!



Å bejb, du har aldrig gett upp du!
Aldrig har du gillat Zabini heller, hihi ♥ Älskar dig, slutar du läsa gifter jag mig med Lucius!

Du är min talang hjärtat. Glöm aldrig det. Som jag sa till Avis, så som vi vävt ihop våra historier...Magiskt. Vi alla tre ♥


Men hurfin är du inte ♥ Underbara berättelser.. Å tack fina du!!! Ska själv läsa din nu, faktiskt, har inte heller kunnat vara aktiv på ett par dagar, men nu har jag något att se framemot.

Å tack för din kommentar som givetvis var lika magisk som alltid!! Du är så klok och duktig, du kan alltid få mig att känna mig glad och att jag lyckats göra ett bra kapitel!!

Haha visst är både Crabbe och Goyle lite mysiga ändå? ;*

Grymt som vanligt Ezzy
meeer kapitel nu

instämmer c:

Tusen tack för att ni läser! Och att du, Avis, ställde upp och gästade mig. Kapitlet var otroligt bra! Guls till er alla. Hoppas ni kommer tycka om nästa kapitel av Skam. Ni är bäst! ♥

Kapitel 10
"Försvar" mot svartkonster

Tiden hade alltid varit en oberäknelig livskamrat och det var den även den här gången. Sensommaren försvann och ersattes av hösten. Träden tappade sina gröna sommarklänningar och böt istället till en färgsprakande kjol i rött, gult och brunt som de med stolthet bar upp i det kyliga septembervindarna. Ett månvarv hade passerat och snart ännu ett. Jag började, sakta men säkert, att känna mig bättre. Långsamt lärde jag mig uthärda smärtan i bröstet som kom och gick, steg och sjönk. Men för första gången var den uthärdlig.

Jag glömde inte Hermione, Harry eller Ron men jag vande mig vid att umgås med Luna, Neville och Ginny istället. Jag och Blaise träffade på varandra ett par gånger i veckan och varje gång jag såg honom var det som om mina läppar ville le, men kroppen tillät det inte. Faktum var att det var Blaise som fick mig att fumlande fortsätta ta mig framåt, även de dagarna som jag bara ville lägga mig ner och dö. Han fick mig på något konstigt sätt att känna mig levande.

Det var fredag eftermiddag. Solen sken från en blå himmel och luften var klar och frisk. Jag lutade huvudet mot Blaise axel och blundade. Inga otäcka bilder dök upp i mitt huvud. Ingen Draco. Jag öppnade ögonen igen och såg upp i Blaises ansikte. Hans blick var frånvarande. Sakta rullade han sin trollstav mellan fingrarna, lät den glida från ena handen till den andra, om och om igen. Hans läppar rörde sig ljudlöst som om han mimade en trollformel. Jag kom att tänka på Dumbledores armé. Vi skulle ha det första mötet imorgon kväll. Jag hade, precis som jag lovat Ginny, inte talat om det för Blaise. Men nu när vi satt här, tätt tillsammans så fanns det ingenting jag hellre ville än att han skulle veta. Blaise tittade ner på mig och log. Hans tänder var lika vita som enhörningarna vi hade studerat förra terminen och leendet påminde om en kentaurs, vackert och mystiskt.
”Vad tänker du på?” sa han på sin klingande brittiska. ”Mig?”
Jag flinade och satte mig upp, strök luggen ur ansiktet.
”Ingenting särskilt. Bara på hur härligt det kändes att le igen.”
Blaise betraktade mig. Han hade fått en bekymrad liten rynka mellan de mörka ögonbrynen.
”Du borde le ännu oftare.”
”Det är inte så enkelt.”
En slemmig grå arm korsade vattenytan. Jättebläckfisken greppade tag i en flock med småfåglar som panikslaget hade tagit till flykten över sjön. Jag såg hur den långa armen drog ned fåglarna under ytan och försvann.
”Det känns bättre nu.”
”Med mig?” Han lutade sig fram som om han tänkte kyssa mig. Jag vred bort huvudet.
”Snälla Blaise”, mumlade jag. ”Inte nu.”
Besviket ryggade han tillbaka och fortsatte att stirra ut över sjön. Jag tog hans hand i min, kramade hans fingrar. ”Snälla, ta det inte så. Det är bara det att jag har så mycket...det passar inte just nu, bara.”
”Är det för att jag är en Slytherin?” Hans röst lät både sorgsen och lite anklagande.
”Är det för att du lyssnat på dem andra?”
Det sista sa han med eftertryck och en äcklad grimas. Jag tog ingen notis om den utan skakade bara på huvudet.
”Nej. Det handlar inte om det. Det handlar om mig, bara mig. Jag behöver tid.”
”Tid att glömma Draco”, sa han tyst.
”Tid att glömma allt.” sa jag bestämt. Bara det faktum att han nämnde Dracos namn fick det att hugga till i bröstet. ”Jag behöver få komma tillbaka. Hitta något som fungerar. Du är det enda jag har som gör det just nu.”
”Jag skulle aldrig överge dig.” Han viftade lite med trollstaven och en liten låga sköt ut ur spetsen, lagom stor för att vi skulle kunna värma våra frusna händer över den.
”Jag är inte som dem.”
Jag var ganska säker på vilka fler än Draco han syftade på. Insikten att han kanske hade rätt gjorde ont. En månad och inte ett enda brev. Förmodligen hade dem fullt upp, men ändå. Jag ville inte vara påstridig och hade inte skickat ut Shanti med några fler brev. Hon hade frisknat till efter attacken och verkade uttråkad över att hållas inspärrad i ugglesalen. Jag lovade mig själv att jag skulle smita upp till henne innan middagen med en näve ugglegodis som ursäkt.

”Försvar mot svartkonster...” Den korta, knubbiga trollkarlen som vi fått lära känna som Amycus Carrot, skrattade. ”Försvar...Vad är det ni vill lära er att försvara er emot, mina vänner?” Han lutade sig fram över katedern och stirrade på Goyle som satt längst fram. Goyle, som suttit och glott rakt fram med sina slöa grisögon ryckte till. Amycus skrattade ännu högre och knäppte med fingrarna på Goyles hand. Goyle kved till och gömde handen under katedern och Crabbe skyndade sig att göra likadant, ifall att Amycus skulle få för sig att göra samma sak mot honom.
”I mitt klassrum kommer ni inte att lära er att försvara er mot svartkonster. Här kommer ni lära er att utöva den.” Det kändes som om någon drog med ett iskallt finger längs ryggraden på mig och jag rös. Flera i klassen verkade obekväma och jag tyckte att till och med Pansy Parkinsson och hennes flickgäng såg ganska spaka ut där de satt tätt hopslingrade vid det lilla bordet längst bort.
”Här kommer ni att få lära er verklighetens magi. Den magi som er ynk till före detta rektor borde ha sett till att ni fått lära er för längesen. Vi kommer att börja med... Cruciatusförbannelsen.”
Klassen flämtade till. Neville som satt bredvid mig såg lamslagen ut av skräck och spetsen på Deans trollstav darrade oroväckande.
”Det är inte lagligt ens!” pep Parvati Patil. ”Den är...” hennes röst dog bort och hon snyftade till. Mulciber, som hade blivit utbeordrad som övervakare, tog ett par steg framåt mot hennes bänk och såg stackars Parvati rakt i ögonen.
”Miss Patil, Vem är det som avgör vad som är lagligt och inte?”
När han såg hur tårarna började rinna ned för Parvatis kinder flinade han brett och nickade åt Amycus. Amycus gav upp ett gällt, obehagligt skratt och riktade trollstaven emot Neville. ”Longbottom, eller hur? Visste du att min gode vän Mulciber här satt inne i Azkaban tillsammans med dem som torterade dina föräldrar. Stackars lilla Alice och Frank Longbottom. Dem hade inte en chans när Barty överraskade dem. Jag kan höra historien om och om igen... den slutar aldrig att vara roande.”
Neville satt stel som en pinne bredvid mig. Hans axlar skakade och tårarna stod som en sky i hans ögon.
”Du kanske vill följa i dina föräldrars fotspår, Longbottom? Då skulle dem säkert bli stolta över dig. Crucio!”
Med ett vrål föll Neville av stolen och landade med ett brak på golvet, som gav vika för hans tyngd. Där låg han sedan och kippade, förlamad av sina plågor och obenägen att resa sig upp. Jag flög upp och kastade mig ner bredvid Neville.
”Neville! Åh, Neville. Sluta! Snälla sluta!” Jag kände inte igen min egen röst. Den var gäll och främmande, skräckslagen. Nevilles skrik överröstade mina böner.
”Sluta då!” vrålade Seaumus och Dean i kör. ”Du gör honom illa!”
Dean gjorde ett tappert försök att slå undan trollstaven som var riktad ett par meter ovanför Nevilles huvud, men slogs till golvet av en enkel rörelse och började skrika lika öronbedövande som Neville. Tårarna rann ner för mina kinder och jag ömsom höll i Neville, ömsom i Dean. Det kändes som om det hela pågick i en evighet och när våran nya svartkonstlärare slutligen sänkte trollstaven blev det knäpptyst i klassrummet. Det enda ljud som hördes var Nevilles och Deans gnällande andetag och en och annan snyftning från Parvati och Lavender Brown, som bägge två hade rusat upp, redo att lämna klassrummet.
”Cruciatusförbannelsen, som sagt.” sa Amycus stilla. ”Makt. Mycket makt.”
”Ni är galen!” skrek jag medan jag försökte få Neville att börja andas normalt.
”Hur kan ni utsätta dem för detta? De har inte gjort er någonting! Ingenting!” Nevilles huvud svajade från sida till sida i mina armar och jag skakade honom. ”Neville! Snälla Neville!”
Mulciber log. ”Det ser ut som om jag och eran nya lärare tråkigt nog får dela ut en del straffkommenderingar under hans första praktiska lektion, så tråkigt. Få se nu.”
Han såg sig om och blicken landade på Seaumus som satt orörlig vid Deans sida.
”Dean Thomas”, han flyttade blicken och såg på mig, Neville och Seaumus i tur och ordning. ”Ni får alla fyra straffkommendering.”
”Va!” tjöt Seaumus som verkade återfått talförmågan. ”Vi har inte gjort er något, förutom att försöka hindra honom; han pekade med ett darrande finger på Amycus som log brett, från att begå ett misstag!”
Mulcibers ögon smalnade, och han uttalade varje ord med betoning: ” Här är det jag som avgör vilka som gör misstag, halvblod. Mitt kontor klockan sju ikväll. Inga undantag godtas. Se nu till och få bort kräken härifrån”, han gjorde en menande gest åt Neville och Dean, ”och kom sedan tillbaka till lektionen. Ni vill inte ha en straffkommendering till. Och Jacobson; han nickade menande åt mig, ”Jag skulle inte vara så näsvis om jag var du. Särskilt inte om jag var du.”

ADPIADJLK OMG!?!?!? VAD ÄR DET MED DIG OCH Avis Fortunae ATT SKRIVA HELT LYSANDE OCH SÅ FÄNGLSANDE!?!?! Längtar ju efter fortsättning från er båda!? Hur kan ni vara så... sååå... enastående!?

Vill redan skriva ett kapitel om hur Jessica rusar in för att stoppa straffkomenderingen eller ännu bättre... (skrev på fb!!!)

♥ ♥ ♥

Gud vad fantastiskt bra ni skriver!

Tack för att jag fick gästa dig! Ser det som en ära och samtidigt så roligt hur våra tre berättelser vävs ihop mer och mer. Som nu, i det allra senaste kapitlet. Och jag känner som du, att det vore fantastiskt att höra din röst igen. Vill väldigt gärna höra historien om din vän.

Du vet redan vad du och ditt skrivande betyder för mig. Citatet från dig, som jag har på min sida, var en total aha-upplevelse. En kunskap som kanske egentligen fanns inom mig men som jag förstod först då. Och sedan dess har skrivandet flutit på ett helt annat sätt. Precis som du säger, är det karaktärerna själva som berättar och agerar.

Tiden går och Elli håller på att vänja sig vid den nya tillvaron, eller handskas med den så gott det går. Som alltid när du skriver är det så otroligt levande och jag kan se henne och Blaise sitta där.

Jag hade, precis som jag lovat Ginny, inte talat om det för Blaise. Men nu när vi satt här, tätt tillsammans så fanns det ingenting jag hellre ville än att han skulle veta. Blaise tittade ner på mig och log. Hans tänder var lika vita som enhörningarna vi hade studerat förra terminen och leendet påminde om en kentaurs, vackert och mystiskt.
”Vad tänker du på?” sa han på sin klingande brittiska. ”Mig?”

Blir alltid lika tagen av dina beskrivningar. Och det är så hjärtskärande på något sätt att när nu Elli börjar få en lite lugnare tillvaro så förknippas nästan Draco med otäcka bilder och minnen. För att han befunnit sig i sådana omständigheter... men vi vet ju att mycket kan hända och jag hoppas så att de ska förenas igen. Jag har också skilt mina huvudkaraktärer åt i perioder, och man bara längtar efter återföreningen...

Och sedan, i kapitlets andra del, kan jag bara instämma med Trezzan! I mitt gästkapitel är ju en omfördelning av tjänster på gång. Och min fine Snappe hjälper till med det ♥ Ut med Amycus och låt korpen flyga in! Det måste ju vara händelser som tortyren på den här lektionen som är orsaken till förändringen. Dessa våra tre kapitel är ju verkligen synkade i tiden nu

Du skriver så fantastiskt och mina ord räcker inte till på långa vägar ♥

EDIT:



Trezzan det var emilyx som kom på namnet Metrimona Glad att du gillar det!

Kapitel 9

OMG OMG OMG

Är så spänd på att se hur allt kommer leda upp till denna utveckling! Jag vart först lite förvirrad efter:


Med vänlig hälsning,


Metrimona Prince
Hogwarts skola för häxkonster och trolldom, huvudsekretariatet


För jag kände igen namnet, så jag var tvungen att googla (Like I always do när jag är förvirrad) och OMG (igen) så snyggt använt! I loved it Avis Fortunae, detta var otroligt bra skrivet.

Men man blir lite fundersam över vart Irma Pince tagit vägen, men jag får väl lov att vänta och se

Och Severus, jag säger bara det. Severus </3 Jag vet inte varför, men hans framtoning gjorde mig lite sorgsen.



Okej, vidare till nästa kapitel.


Kapitel 10

Gud vad snyggt skrivet i början med hur tiden går och hösten kommer! SÅ SÅ bra!

Okej, jag har sagt det förr (tror jag) men jag säger det igen, BLAISE ♥ Okej jag har nog inte sagt det, men jag har nog uttryckt att jag älskar Blaise iaf ♥ Och jag förstår Elli och det är ändå fint att hon har Blaise, trots att han uppenbarligen vill ha mer </3

UUUUUSCH för Amycus Carrow och UUUUUSCH för Mulciber. Jag ser inte fram emot att få reda på vad de har för planer gällande deras straffkommenderingar, men sen vill jag ju läsa mer…

Ja, jag längtar nog trots allt efter mer.