Välkommen till en gratis, svensk Harry Potter-community

Dracos enda önskan

Forum > Fanfiction > Dracos enda önskan

1 2 3 ... 6 7 8 9 10

Användare	Inlägg
Avis Fortunae Elev	OMG vilken cliffhanger! Vad kommer att hända nu? Hur ska Luna ta det här? Längtar otroligt efter fortsättningen! Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 20 mar, 2019 18:37
Liv08 Elev	Så spännande!!! Du är fin som du är!!! <3 kom ihåg det!!! 21 mar, 2019 07:18
Pride Potter Elev	+1 NEJNEJNEJNEJNEJNEJNEJNEJNEJNEJNEJ LUNA FÅR INTE SE MÄRKET DRACO VAD TÄNKER DU MED JAG ÄLSKAR DIG DU ÄR FANTASTISK MEN VAFAN TÄNKER DU MED JÄVLA IDIOT OCH NU HATAR JAG DIG OCKSÅ PansyMalfoyParkinson VARFÖR SKULLE HAN VISA MÄRKET OCH VARFÖR GAV DU MIG EN CLIFFHANGER VÄNTA BORDE INTE LUNA VETA ATT DRACO ÄR EN DÖDSÄTARE ELLER NEJ JUST DET INGEN VET MEN VÄNTA TÄNK OM LUNA BERÄTTAR FÖR HARRY OCH HAN BERÄTTAR FÖR MCGONAGALL AAAAAAAAAAAAAHH Aja bra kapitel längtar till nästa ♥♥ 21 mar, 2019 09:26
PansyMalfoyParkinson Elev	+1 Rolig respons! Kul att man kan ge er lite spänning Hoppas ni gillar fortsättningen. I kapitlet som kommer nu så har jag ändrat lite på canon ang Lunas mamma som ni kommer märka. Också får vi se Draco i hans svagaste ögonblick så där kanske det är lite OOC men man fick ju aldrig se honom sådär. Here we go! Kapitel 16 Sammanbrott Draco stod som förstelnad med tatueringen synlig och blicken fäst på Luna. Den lättnad och glädje han känt för bara en halvtimme sedan var nu som bortblåst. Luna tittade från tatueringen upp på Dracos ansikte. ”Draco Malfoy.” sa hon igen och Draco trodde att han skulle börja gråta på plats för att hon verkade så rädd. Hon var rädd för honom. Han tog ett steg närmre henne men hon ryggade tillbaka och Dracos hjärta gick i tusen miljoner bitar. ”Luna.” sa Draco svagt. ”Snälla, Luna jag..” Rösten tog slut och han hade inget mer att säga. Att han inte varnat Luna för vem han var tidigare var oförlåtligt. Han borde berättat för henne redan första gången han kysst henne så hon redan då kunde börjat ta avstånd. ”Jag kan inte träffa dig mer.” sa Luna och reste sig upp. Hon gjorde ansats att börja gå men Draco tog tag i hennes arm. Han skulle inte kunna leva om hon gick nu. Han skulle bli så, så ensam. ”Stanna här..” bad han men Luna drog åt sig sin arm. ”Draco Malfoy, du ska låta mig vara! Du ska aldrig mer röra vid mig.” sa hon så högt och starkt att Draco ryggade tillbaka. Han hade aldrig hört henne med det där tonfallet förut och han vågade inte annat än att lyda henne. ”Jag hade aldrig kunnat tro att du var så lik din far.” sa Luna. Draco blinkade bort sina tårar och drog ner skjortärmen igen. Han tittade ner på sina skor och insåg att inget han sa kunde ändra vad Luna skulle tycka om honom. Han visste att han var tvungen att låta henne gå därifrån och hon skulle göra det och han skulle veta att aldrig mer skulle han få ha henne i sina armar. Draco vågade sig på att titta på Lunas ansikte och försökte för en sista gång ta in hennes skönhet. Hennes stora ögon, hennes mjuka läppar, det där lilla ärret ovanför munnen. Och sen vände hon sig om och gick och Draco visste inte vart han skulle göra av sina händer. ”Luna!” ropade han och hon stannade till Dracos förvåning. Hon vände sig mot honom och han skyndade sig fram ”Snälla, berätta inte för någon.” fick han ur sig. ”Du är en av dom som dödade henne.” sa hon lågt. ”Hur ska jag kunna se på dig efter det?” ”Nej. Nej.” Luna började gå igen och Draco visste nu ännu mindre vart hans händer skulle vara. Nej, nej, nej, fortsatte han mumla för sig själv medan han på skakiga ben började gå mot Slytherin. Nej, det kunde inte vara sant. Det fick inte vara sant. Det fick inte vara så att en dödsätare dödat Lunas mamma, det fick inte vara så! Draco nästintill sprang genom uppehållsrummet och in i sin sovsal där han drämde igen dörren allt vad han kunde. Hjärtslagen hördes upp i öronen och det kändes som att han skulle svimma. Det fick inte vara sant. Draco drog upp skjortärmen och tittade på märket på handleden. Han fick en stark känsla av att han ville skära av det. Skära sönder det. På något sätt bara göra sig av med det. Draco tog en vas som stod på en byrå och kastade allt vad han kunde in i väggen. Inte nog med att han blivit av med Luna och att det var en som honom som dödat hennes mamma, så skulle alla få reda på det nu. Så fort Luna berättat för Potter så skulle hela skolan veta, hela trollkarlsvärlden.. Vad skulle hända med Draco då? Vem skulle vara hans vän då? Vad skulle hans pappa säga om han inte ens kunde hålla en hemlighet? Dörren slogs upp och Blaise stormade in och såg sin vän mitt i panikattacken. ”Draco!” utbrast Blaise. ”Draco, vad har hänt..” Draco svarade inte, han drog bara upp sin skjortärm och visade sitt märke för Blaise. Blaise såg på märket och sedan på Draco och suckade. ”Kompis..” sa han. ”Det är ingen fara..” Dracos axlar började skaka och alldeles efter det bröt han ut i gråt. Han satte sig ner på sängen och täckte ansiktet med händerna, skämdes egentligen över att vara så svag inför sin vän men kunde inte hjälpa det. Han kunde inte sluta. Blaise stängde försiktigt dörren bakom sig, klev över porslinet på golvet och slog sig ner bredvid sin gråtande bästa vän på sängen.  ”Det är ingen fara.” sa Blaise. ”Det kommer bli bra.” Han lade sin hand på Dracos svettiga rygg. ”Jag dödade henne.” fick Draco ur sig ”Va? Vem har du dödat?” sa Blaise med panik i rösten. Draco tittade upp på Blaise med tårfyllda ögon och ansikte. ” ”Lunas mamma.” ”Nej, Draco, det var inte du som dödade Lunas mamma..” ”Det hade lika gärna kunnat vara, eller hur? Och nu med det här på armen; vad säger att jag inte kommer döda någon annans mamma? Eller pappa? Eller bror, syster, kompis..” Eller rektor, tänkte Draco för sig själv. Vad säger att jag inte kommer döda allas favoritrektor? 24 mar, 2019 19:49
Avis Fortunae Elev	Åh Merlin vad bra skrivet, jag kunde inte släppa texten, kunde känna hans panik, hans sorg och ilska ... och vilket slut, hur du väver ihop det, hur hemskt han tycker det är men ändå verkar tro att han måste göra det ... otroligt bra skildrat helt enkelt. Undrar hur det blir; något säger mig att Luna ändå inte kommer att ge upp hoppet om honom. ♥ Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 24 mar, 2019 20:25
Liv08 Elev	Superbra!! Du är fin som du är!!! <3 kom ihåg det!!! 25 mar, 2019 06:52
Pride Potter Elev	SUperbra! Vet inte hur jag ska beskriva med ord hur bra den är, och superbra är egentligen alldeles för svagt, men jag vet inte vad jag annars ska skriva ... så SUPERBRA ♥ 25 mar, 2019 10:20
PansyMalfoyParkinson Elev	+1 Hej allesammans. Det var längesen! Häromdagen fick jag äntligen lite inspiration till att skriva ett till kapitel. Lite ringrostig på HP och FF-fronten, men jag försökte! Pride Potter - här kommer lite Ginny för din skull! Kapitel 17 Illvrål Draco kunde inte riktigt komma ihåg hur kvällen när Luna fått reda på att han var dödsätare hade slutat. Men han visste att han överlevt panikattacken, för han hade vaknat morgonen efter med molande huvudvärk och Blaise orolig vid sin sida. Han hade inte behövt gå till skolan den dagen. Och inte dagen efter heller. Men tredje dagen sa Blaise vänligt men bestämt att det bästa sättet att återhämta sig är att börja om som vanligt. ”Vi kan ta små steg. Vi går och äter frukost och sen ser vi om du kommer till skolan.”  I Stora Salen såg allt ut som vanligt fastän Draco ansåg att allt var annorlunda. Han gick på helspänn och var rädd för vilka som fått veta om att han var dödsätare nu, men konstigt nog tittade ingen argare än vanligt på honom. Ingen tittade annorlunda på honom alls. Alt var som vanligt. Samma mackor vid frukostbordet, samma yngre flickor som såg efter honom, samma Potter och Granger och Weasleys som satt och bara var så himla mystiska.   ”Se. Återgå till det vanliga.” sa Blaise och tog åt sig av frukosten.   ”Ja.” sa Draco och försökte hitta något som lockade.   Då klev Luna in i Stora Salen. Hon var också sitt vanliga ovanliga jag. Hon lockade verkligen. Draco reste sig upp. Nu när han såg henne fattade han bara att det inte fanns en chans att han kunde leva sitt liv utan henne. Hon var ljuset som han behövde. Ljuset i det mörka, mörka liv han levde sedan han fått det mörka märket på sin arm.   Sakta gick han bort mot henne. Blaise lät honom. Och när Draco var bara några meter ifrån Ravenclaw- bordet där hon just satt sig ställde sig en rödtott ivägen.   ”Hon vill inte prata med dig.” sa Ginny. ”Vänd om. Gå tillbaka. Låt inte dörren slå dig i arslet påväg ut.”  Draco stannade tvärt och hans sega, ångesthjärna kom inte ens på något att säga tillbaka. Och kanske var det bäst så; att inte mucka gräl med Lunas vänner när han ju ville åt henne.   ”Har hon sagt det?” sa Draco. ”Att hon inte vill det?”  ”Det är rätt uppenbart att hon inte vill det, ja.”   ”Vad har hon sagt?”   Hjärtat började banka upp i öronen. Hade Luna berättat om dödsätarsituationen för sina vänner eller inte. Jo, men det var väl klart. Varför skulle hon inte. Såna som Draco hade förstört hennes liv så nu var det väl dags för henne att ge tillbaka.   ”Hon har inte sagt något.” sa Ginny. ”Men hon är inte glad på dig. Så lämna henne ifred.”   Draco tittade bort mot Luna och kände en smärtsam längtan. Han ville inte lämna henne ifred. Han ville ju ha henne så nära som han hade haft förut. Han ville inte att hon skulle vara rädd för honom, att hon skulle avsky honom. Han ville att hon skulle älska honom. För han älskade ju henne.   ”Ginny. Snälla.” sa Draco och såg Ginny i ögonen.   Han skämdes över hur sårbar han lät på rösten. Han skämdes att visa sig så inför människor och inför Ginny absolut. Men han var ju desperat.  Ginny blev lite ställd över Dracos beteende, men sa ändå strängt;   ”Nej.”   Draco vände om och lämnade Stora Salen. Idag var inte dagen att återgå till det vanliga. Dagen efter var det dags att försöka igen. Det var fredag, bara korta lektioner och om allt skulle gå käpprätt åt helvete kunde Draco ju deppa över det hela helgen utan några störningsmoment. Han begav sig till frukosten ensam, Blaise och Dracos andra vänner hade redan försvunnit för en stund sen.  Draco kom in i Stora Salen och hann precis slå sig ner innan postugglorna flög in. Framför Draco landade ett brev från hans mamma.   ”Förlåt, du vet hur han är.   Jag älskar dig.  Förlåt,  Mamma.”   Draco läste igenom brevet två gånger, kollade fram och baksidan men kunde inte tolka vad hans mamma menade med sitt brev. Han tittade i kuvertet efter någon förklaring när något plötsligt harklade sig över honom. Draco tittade upp och fasade vad som skulle komma härnäst. Resten av Stora Salen tystnade också och några pekade och skrattade, på det illvrål som befann sig vid Draco. Han reste sig upp och försökta rycka till sig illvrålet men det var kvickt och slank ur hans grepp.  ”Draco Malfoy!” skrek det i hans pappas röst så det ekade över hela salen. ”Hur tror du att du tänker? Tror du att du kan bli kär i en Ravenclaw-flicka bara för att hon får dig att skratta?! Det är skamligt! Du drar skam över mig, vår familj och hela Malfoy-släktet. Skäms på dig. Sitta på din säng tillsammans med din mamma och skvallra över flickor som om du vore en! Jag skäms över att behöva kalla dig min son. Var finns din självdisciplin? Var finns din självrespekt? Vilka riktiga karlar går runt och faller för första bästa kvinna som visar sig lite rolig? Jag trodde inte bra om dig men jag trodde bättre. Fy skäms.”   Illvrålet rev sönder sig själv i småbitar och föll ner på bordet framför Draco. Han bara stirrade på det medan resten av Stora Salen glodde på honom. Han slöt sina ögon och ville sjunka genom stolen. Nu visste hela skolan att han var kär i Luna Lovegood. Och med tanke på att Luna satt tio meter bort och inte ville ens se åt hans håll visste alla också att hon inte ville vara med honom. 5 mar, 2020 19:35 Detta inlägg ändrades senast 2020-03- 5 kl. 21:38 Antal ändringar: 1
Pride Potter Elev	+1 Jag tycker kapitlet var jättebra, det märks knappt att du har varit borta ett tag. Men jag förstår vad du menar, haha. Själv skrev jag väldigt mycket på engelska för ett tag sedan, och när jag skulle skriva på svenska gick det jättesegt. Nu har jag vant mig igen och det går lika bra att skriva på svenska som engelska! Hur som helst, tack för ett fantastiskt kapitel. Och för Ginny! Det var roligt med lite Ginny. ♥ Kapitlet var som sagt jättebra, men det finns en sak jag vill ändra på. Det var bara några bokstäver jag ville ändra på. De är rödmarkerade här: samma Potter och Grangers och Weasleys som satt och bara var så himla mystiska. Eftersom det bara finns en Granger på Hogwarts (om det inte finns någon annan elev i årskursen under såklart, men det tror jag inte), får man ta bort s:et där. Annars blir det plural (flera) och här är det ju singular (en). Weasleys är jag lite osäker på dock. Menar du bara Ron eller både Ginny och Ron? För övrigt tyckte jag att den kommentaren var väldigt rolig. Att det inte är specifikt, och att det är just "så himla mystiska." Av någon anledning är det jätteroligt för mig. Vet inte om du menade det, men tack för det i alla fall haha. ”Förlåt, du vet hur han är. Jag älskar dig. Förlåt, Mamma.” Neeeej! tänkte jag när jag läste det här. Nu har det hänt något. Och det är inte bra ... Så fort man läser det får man liksom en obehaglig känsla. Utan att vad som har hänt eller kommer hända ens nämns. Bara några enkla ord, sedan får man typ panik. Bra jobbat! Nu visste hela skolan att han var kär i Luna Lovegood. Och med tanke på att Luna satt tio meter bort och inte ville ens se åt hans håll visste alla också att hon inte ville vara med honom. Oh shiiit. Så tänkte jag när jag läste det. Tycker verkligen synd om Draco! Han har förlorat någon han är kär i OCH alla vet att han är kär i henne. Om han fortfarande hade henne skulle han i alla fall få stöd från henne. Hon kunde ju också försvara honom som i tidigare kapitel! Hrm. Aja, han har ju Blaise i alla fall, som förresten är helt fantastisk här. En sann vän. ♥ Nu till andra saker. Vad betyder den här symbolen:  ? Är det något du gör med flit eller bara blir det så? Jag stör mig inte direkt på den, men det skulle vara ganska skönt att slippa den. Ibland är den lite i vägen och mitt i en mening, den liksom förstör flytet. Som sagt, jättebra kapitel. Längtar efter nästa! ♥ 5 mar, 2020 20:15
PansyMalfoyParkinson Elev	_{Skrivet av Pride Potter:} Jag tycker kapitlet var jättebra, det märks knappt att du har varit borta ett tag. Men jag förstår vad du menar, haha. Själv skrev jag väldigt mycket på engelska för ett tag sedan, och när jag skulle skriva på svenska gick det jättesegt. Nu har jag vant mig igen och det går lika bra att skriva på svenska som engelska! Hur som helst, tack för ett fantastiskt kapitel. Och för Ginny! Det var roligt med lite Ginny. ♥ Kapitlet var som sagt jättebra, men det finns en sak jag vill ändra på. Det var bara några bokstäver jag ville ändra på. De är rödmarkerade här: samma Potter och Grangers och Weasleys som satt och bara var så himla mystiska. Eftersom det bara finns en Granger på Hogwarts (om det inte finns någon annan elev i årskursen under såklart, men det tror jag inte), får man ta bort s:et där. Annars blir det plural (flera) och här är det ju singular (en). Weasleys är jag lite osäker på dock. Menar du bara Ron eller både Ginny och Ron? För övrigt tyckte jag att den kommentaren var väldigt rolig. Att det inte är specifikt, och att det är just "så himla mystiska." Av någon anledning är det jätteroligt för mig. Vet inte om du menade det, men tack för det i alla fall haha. ”Förlåt, du vet hur han är. Jag älskar dig. Förlåt, Mamma.” Neeeej! tänkte jag när jag läste det här. Nu har det hänt något. Och det är inte bra ... Så fort man läser det får man liksom en obehaglig känsla. Utan att vad som har hänt eller kommer hända ens nämns. Bara några enkla ord, sedan får man typ panik. Bra jobbat! Nu visste hela skolan att han var kär i Luna Lovegood. Och med tanke på att Luna satt tio meter bort och inte ville ens se åt hans håll visste alla också att hon inte ville vara med honom. Oh shiiit. Så tänkte jag när jag läste det. Tycker verkligen synd om Draco! Han har förlorat någon han är kär i OCH alla vet att han är kär i henne. Om han fortfarande hade henne skulle han i alla fall få stöd från henne. Hon kunde ju också försvara honom som i tidigare kapitel! Hrm. Aja, han har ju Blaise i alla fall, som förresten är helt fantastisk här. En sann vän. ♥ Nu till andra saker. Vad betyder den här symbolen:  ? Är det något du gör med flit eller bara blir det så? Jag stör mig inte direkt på den, men det skulle vara ganska skönt att slippa den. Ibland är den lite i vägen och mitt i en mening, den liksom förstör flytet. Som sagt, jättebra kapitel. Längtar efter nästa! ♥ Hej!! Tack för responsen. Typiska slarvfel!! ♥ Jag förstår dock inte vilka symboler du menar? Det visas inget för mig. Men jag har inte lagt in någon symbol med vilje i alla fall! Vill inte förstöra flytet när ni läser, såklart. 5 mar, 2020 21:40

1 2 3 ... 6 7 8 9 10

Forum > Fanfiction > Dracos enda önskan

Du får inte svara på den här tråden.

Sidan genererad på 0,027s
Copyleft Mugglarportalen
2006-2024