En annan version- En Drarry-fanfiction

Kapitel 17
Draco
Draco var orolig för Harry. Han försvann plötsligt bara på eftermiddagarna ibland. Harry sa att han läste läxor med Hermione Granger, men hur skulle Draco kunna veta att det stämde? Dessutom, tänk om han blev kär i henne istället?

Harry
-Var tar du egentligen vägen när du gör läxorna med Hermione Granger?
Harry suckade. Draco hade blivit så paranoid på sista tiden. Han verkade vilja veta var Harry befann sig och vad han gjorde dygnet runt. Harry gissade att han var svartsjuk, men ärligt talat hade han blivit kär i en pojke som var lättsam, smart, möjligen lite nere ibland men fortfarande underbar. Inte en misstänksam och irriterad människa som han inte kände igen. Han såg Draco i ögonen.
-Lyssna. Jag läser läxor med Hermione Granger för att jag behöver det. Jag är inte lika intelligent som du och jag ligger efter i flera ämnen. Det är enbart det som händer.
-Du verkar väldigt angelägen att få göra läxor, du springer ju i princip från sista lektionen. Draco muttrade och pillade med låset på Salazars bur som gått sönder.
-Åh för gudars skull, Draco, jag har quidditchträning fem dagar i veckan! Jag är tvungen att stressa för att hinna med! Draco såg på Harry.
-Jag är bara orolig att du ska börja tycka om henne mer än mig.
-Du vet att jag älskar dig, men det här fungerar inte. Om du är så här svartsjuk hela tiden kommer inte vårt förhållande fungera. Jag kan ta hand om mig själv, du behöver inte hålla koll på mig dygnet runt.
Harry tog två steg fram till Draco, kysste honom och backade sedan ett steg tillbaka.
-Ser du, jag älskar dig. Låt mig vara ifred nu lite. Han gick ut ur uppehållsrummet och lämnade Draco som inte visste om han skulle gråta av sorg eller ilska.

När Harry klev ut genom dörren till Slytherins uppehållsrum mötte han Parkinson utanför. Det var uppenbart att hon tjuvlyssnat. Hon log försmädligt.
-Hur är det med dig och Draco? Har ni bråkat, eller? Det syns nästan…
-Sköt dig själv, Pansy, avbröt Harry henne och gick därifrån.

Draco
Precis som han trodde hittade Draco Hermione i biblioteket. Han knackade henne på axeln och hon tittade upp och höjde på ögonbrynen.
-Draco Malfoy?
-Kan jag få prata med dig?
-Javisst, vad är det?
-Det är bara det.. Är du och Harry ett par?
Hon tittade ännu mer förvånat på honom.
-Varför skulle vi vara det? Jag trodde att ni var tillsammans?
-Jo, det är vi, men han pratar i princip aldrig med mig längre, plus att han tillbringar mer och mer tid med dig, så jag tänkte bara…
Hermione lade en hand på Dracos axel.
-Du behöver inte oroa dig. Jag skulle aldrig drömma om att ta Harry ifrån dig. Ni är antagligen det mest perfekta paret jag någonsin mött. Ni passar precis för varandra.
- Vi bråkade precis, sa Draco tyst. Han sa att om jag inte slutade vara så svartsjuk och efterhängsen så skulle han bli tvungen att göra slut med mig. Jag vet bara inte hur jag skulle klara mig utan honom. Harry är den första person jag har kunnat kalla min vän.
Hermione tog Dracos hand.
-Du, jag vet att jag är flicka, jag är mugglarfödd, och du bryr dig nog inte om min åsikt, men jag kan se i Harrys ögon när jag går förbi er hur mycket han tycker om dig. Han kommer inte göra slut med dig för någon annan, det är en sak du kan vara säker på. Nu, om du ursäktar mig, så har jag en uppsats jag måste skriva. Och med de orden var hon återigen försvunnen i boken hon hade uppslagen framför sig.

Harry
På väg till uggletornet hann Harry tänka många arga tankar om Draco. Han kunde bara vara så barnslig, efterhängsen och arrogant ibland. Kunde han inte förstå att Harry ville ha lite utrymme ibland? Draco skulle kunna vara Harrys skugga. Samtidigt, de där silvergrå ögonen gav Harry tusen fjärilar i magen, och han kunde inte minnas om han någonsin var så lycklig som när han var med Draco. Hermione var också trevlig att umgås med, men Harry kände sig alltid underlägsen i hennes sällskap, som om hon var flera år äldre än honom mentalt. Var Draco verkligen så irriterande? Visst, han ville alltid veta vad Harry gjorde, var han var och vem han var med, men var det verkligen värt att avsluta deras förhållande och vänskap för det? Harry var tvungen att hitta Draco. De behövde prata.

Jag kan avslöja att slutet på min fanfiction närmar sig... Nu är det bara två kapitel kvar! Om ni, mot förmodan, tyckte att den var bra, så har jag ideer till flera fanfics som förhoppningsvis blir bättre än den här. Hur tror/hoppas ni att den här slutar?

Sååå braaa♥

Jättebra!
Eler vänta... Sa du något om ett SLUT? D:

Jag är ledsen för att nästa kapitel är det kortaste hittills, men nästa kommer snart, håll ut! Anyway, kapitel 18!

Harry
Det ekade i korridoren när Harry rusade nerför alla trapporna från Uggletornet till Slytherins sovsalar. Han tvärbromsade utanför dörren och fick fram ett andfått “Giftiga huggtänder” som var lösenordet den månaden. Hade han tur var Draco fortfarande kvar där inne. Gjutjärnsdörren svängde upp med ett knarrande och avslöjade ett tomt uppehållsrum. Harry suckade, vände sig om och möttes av ett par silvergrå ögon. Draco log försiktigt och såg ner i marken.
-Hej, sa han och tog Harrys hand.
-Jag letade precis efter dig, svarade Harry .
-Jag med, sa Draco. Vilken tur att jag hittade dig. Du, det där vi...pratade om förut, jag tänkte på det och har kommit fram till att jag betett mig rätt konstigt. Jag vet att du aldrig skulle överge mig, åtminstone vill jag aldrig överge dig..
Harry avbröt honom genom att lägga sina läppar mot hans. Draco slappnade av och kysste honom tillbaka. När Harry till slut backade undan tog han tag om Dracos axlar och såg honom i ögonen.
-Jag älskar dig Draco. Jag älskar dig mer än något annat, och jag skulle aldrig drömma om att byta dig mot någon annan. Du behöver inte vara orolig. Är vi vänner?
-Absolut.
Draco såg på sin armbandsklocka.
-Det är middag om fem minuter. Ska vi börja gå?

Superbra!

Jättebra!

Spännande! Bra skrivet

Hej! Jag vet att det har gått väldigt lång tid utan några nya kapitel, men epilog är på väg under nästa vecka!

Bra! Lite synd att det är slut snart bara...

Epilogen, till slut... Jag skrev hälften av den i stress och är därför inte särskilt stolt över den, men den är okej. Epilogen utspelar sig sjutton år efter de andra kapitlen, alltså när Harry och Draco är 28 år gamla. Resten får ni läsa själva..


Epilog, sjutton år senare

Septembersolen sken in genom de smutsiga fönsterrutorna på King's Cross när de tre medlemmarna i familjen Potter trängde sig igenom folkmassorna mot biljettspärren mellan perrong 9 och 10. Draco var stressad som vanligt och småsprang ett par steg före Harry och Teddy. Harry såg kärleksfullt på sin make och tänkte på hur underbart det var att de faktiskt lyckades få ett liv tillsammans. När Voldemort kom tillbaka under deras fjärde år insisterade Harry på att de skulle göra slut, då han inte ville att Voldemort skulle använda Draco för att komma åt honom. Innan jullovet gick de skilda vägar och började bete sig som om de aldrig känt varandra. Draco gick med i dödsätarna tillsammans med sina föräldrar och Harry arbetade tillsammans med Fenixorden, och samtidigt för Dumbledore med att hitta Voldemorts horrokruxer. När mörkrets herre till slut föll död ner för Harrys trollstav följde ett par sekunders tystnad, innan jublet bröt ut och Draco rusade från dödsätarnas sida rakt i Harrys armar. De tillbringade en hel natt med att prata om allt som hänt under de tre åren de varit ifrån varandra, innan de somnade utmattade i astronomitornet samtidigt som gryningens första ljus steg över den förbjudna skogen. Två år senare friade Harry till Draco och de gifte sig samma vinter. Draco flyttade in hos Harry och Ted, som bodde hos sin gudfar sedan han förlorat sina föräldrar i kriget. Nu skulle Ted precis börja sitt första år på Hogwarts.

-Okej, nu när du går igenom spärren är det viktigt att du inte stannar eller saktar in. Spring om du känner dig osäker, sa Harry till sin son när de nådde biljettspärren som utgjorde portalen till perrong 9 ¾ .
-Pappa, vi har gått igenom det här minst fem gånger, jag vet exakt hur jag ska göra, suckade Ted. Idag var hans hår azurblått, den färg han oftast hade det i. Han hade inte riktigt lärt sig kontrollera det än, och ibland ändrade det färg när han blev upprörd, men sedan Draco läste varenda bok han kunde hitta om metamorfmagusar och började öva med Teddy dagligen blev det faktiskt bättre och de slapp märkliga blickar från mugglare i Godric’s Hollow.
Teddy fattade tag om sin bagagevagn, tog ett djupt andetag och började springa mot biljettspärren. Istället för att krascha in i den försvann han ljudlöst tillsammans med vagnen. Draco och Harry kom strax efter. Klockan var fem i elva och Hogwartsexpressen stod redan på perrongen, som var full av elever och deras föräldrar. Överallt hördes farväl, katter som jamade och ugglors vingsus. De båda trollkarlarna hjälpte sin son att lyfta ombord kofferten och korgen med katten Lumos. De kramade honom och önskade honom lycka till.
-Lova att skriva ofta och att hälsa Hagrid från oss, sa Draco.
-Bara om du lovar att göra dig av med den där hemska hästsvansen, svarade Teddy med ett flin. Draco låtsades bli mycket förnärmad. De två hade haft det här skämtet sedan Draco först började spara ut sitt hår, och Teddy tyckte fortfarande att det var lika roligt. Harry log och lade armen om Dracos axlar.
-Jag tycker att du är mycket stilig, sa han och pussade honom på kinden innan han böjde sig ner i ögonhöjd med Teddy.
-Din far har rätt. Skriv ofta, hälsa Hagrid, ät ordentligt och gör dina läxor. Men se också till att du har roligt!
-Vi ses till jul, sa Teddy och kramade dem en gång till innan tågvisslan tjöt och han var tvungen att skynda sig att kliva på. Ånga började bolma ut ur skorstenen och tåget satte sig långsamt i rörelse. Teddy lutade sig ut genom fönstret och vinkade, med håret som växlade från lockigt klarblått till rakt och klarrött till vågigt kolsvart lika snabbt som ett trafikljus. Harry tog det som ett tecken på att han var förväntansfull och uppspelt över skolstarten. Draco lade sin arm runt hans midja och Harry lutade huvudet mot hans axel.
-Han kommer att klara sig bra. Han känner ju redan Weasleys och Zabinis barn, sa Draco samtidigt som tåget försvann ut från stationen.
-Såklart han kommer klara sig. Det är mer konstigt att han inte kommer vara hemma på ett halvår. Huset kommer bli så tyst.
-Jag får väl lära husalfen att sjunga så att hon fyller tystnaden, sa Draco allvarligt. Harry skrattade.
-Om du försökte få Veesy att göra något annat än att gå runt och muttra över oredan i huset och läsa gamla The Daily Prophet skulle hon ge dig en örfil och börja tvångsmata dig med kaka.
-Det är du som fått henne att bli så självständig, husalfer ska arbeta tills de stupar och inte gå i pension!
-Åh, kom igen Draco, den gamla stackaren är antagligen äldre än huset, hon skulle ändå inte göra särskilt mycket nytta!
-Låt gå, du vinner, log Draco samtidigt som de gick ut hand i hand genom biljettspärren till mugglarvärlden.
-Jag undrar vad Teddy hamnar i för elevhem, sa Harry.
-Bra fråga. Han har en väldigt delad personlighet. Vi får väl se när han kommer ihåg att skriva.
En mugglare ropade något om “bögjävlar” efter dem. Harry besvarade honom med ett leende innan han kysste Draco, noga med att mugglaren såg.
-Du har ingen aning om hur mycket jag älskar dig, sa Draco.
-Det har jag visst, log Harry. Inte mer än jag älskar dig, för det går inte.
De gick tillsammans mot tunnelbanan för att åka hem, och ingen av dem kunde ha varit lyckligare.