Astrid och Ormprofetian [Hogwarts]

Helt ärligt, så blev jag lite förvirrad av detta kapitlet men jag tror att jag förstår... Sen undrar jag bara vilket år det är när du skriver detta? Annars jättebra kapitel!!!

Det är fortfarande första året!

Jag inser också att det är lite rörigt nu i efterhand. Det brukar bli så när jag postar för snabbt. Jag ska se över det!

Okej, men jag menar asså vilket år det är? Är det tex efter eller före Harry går på Hogwarts?

Ahaaa, då förstår jag frågan! Jag har inte skrivit ut året direkt, men det är året efter det att Snape började jobba där, vilket motsvarar år 1982 eller 1983 (edit: Snape började jobba där kort efter det att Voldemort blev besegrad och Harry Potter blev 'pojken som överlevde'). Det är lite oklart från Rowling, så jag har lämnat det så.

Jag skrev om genuflux-avsnittet nu - jag antog att det var det som du tyckte var svårförståeligt? Se om det är bättre nu: det är ju ett klurigt ämne att prata om, men jag hoppas att jag lyckades bättre den här gången

Tack, nu förstår jag.

Åh det var jättebra!! ♥

Supermegabra!

Tack så mycket, blir så glad när ni kommenterar ♥

Vad bra Tack för din feedback, verkligen helt fantastiskt att du kommenterade så fort så att (förhoppningsvis) de flesta andra inte behövde kämpa igenom en lika strulig del

Gör det här inlägget nu så du kan skriva mer närsomhelst :3

Jag har tagit beslutet att korta ned kapitlen något. De växer verkligen alldeles för fort, och på det här sättet borde jag kunna fortsätta uppdatera regelbundet även nu i uppsatstider. Dessutom slarvar jag med korrekturläsningen när de blir för långa, och kvaliteten blir helt enkelt sämre. Hoppas att det är okej!

Som alltid går det bra att lämna feedback och konstruktiv kritik både här och via uggla!
HPnerd98: tack så mycket!

Kap. 8
Studiecirkeln, tavlan och återseendet

Astrid kände sig både glad och lite förvirrat nedstämd. Trots att hon precis skrivit klart sin läxa om det brittiska trolldomsministeriet så kunde hon inte skaka av sig ett överhängande orosmoln.

Att studera med Hufflepuff hade varit annorlunda. När hon studerade med Ravenclaw så satt de allra flesta tysta för sig själv. Några få diskuterade saker, men allt var väldigt rakt på sak och det var sällan någon skämtade eller pratade om någonting som inte hörde till uppgiften. Det var inte riktigt så Hufflepuff arbetade.

Sara Grossman, som ledde studiecirkeln, hade ungefär lika positiv inverkan på deras studiero som kvastträningen utanför fönstret, men hennes inverkan på deras humör var desto bättre. Astrid kände att hon efter bara de få timmarna i biblioteket redan kände många i Hufflepuff bättre än vissa i Ravenclaw. Det hade varit kul att skämta och prata – och kanske framförallt, hjälpa varandra med uppgifterna – istället för att som i Ravenclaw bara överglänsa med årtal och konstig fakta. Hon tänkte osökt på Jeri, som älskade att rätta alla som sade något fel men i övrigt helst undvek att hjälpa någon med skolarbetet. Även Astrid, som han skulle fungera som mentor för, fick bara hjälp med småsaker, som vart hon borde läsa eller vad ord och meningar betydde.

Sara, å andra sidan, hade inga problem med att plocka fram sin gamla uppsats och diskutera vad som hade förändrats.

Således gick hon tyst utmed korridoren i riktning mot Ravenclawtornet och funderade på om hatten hade kunnat ta fel, när hon plötsligt gick rakt in i en man klädd i en fransig (och smutsig) brun rock ovanpå en gammaldags tredelad kostym. Mannen, som ovetandes om att det gick en dagdrömmande förstaårselev på andra sidan hörnet, stod i färd med att spika upp en tavla på väggen, men i och med Astrids oavsiktliga tackling så råkade han istället slå sig rakt på tummen. Ett högt tjut fick Astrid att grimasera kraftigt, både av rädsla och av dåligt samvete.

”Jag ber så mycket om ursäkt, förlåt mig, förlåt –” stammade hon fram.
”Du!” skrek han ut, rakt i ansiktet på Astrid så att spottet yrde, ”du-”
”Det räcker så, herr Filch.”
Den släpande rösten bakom Astrid kunde bara tillhöra en person.
Filch stirrade giftigt mot personen bakom henne och Astrid svalde djupt, men inom kort slog Filch ned blicken och lommade därifrån, med målningen – som aldrig blev upphängd – under armen.

”Så. Det är så här du roar dig alltså, hmm?”
Snapes tonfall var dömande, och Astrid kände hur hon helst av allt bara ville sjunka genom golvet.
”Tsk, tsk. Det förväntas bättre av dig här, vet du. Varför är du ens uppe och vandrar? Du borde vara i ditt uppehållsrum vid det här laget.”
”Jag pluggade med Hufflepuff i biblio-”
”Med Hufflepuff? Inte nog med att du blir vald till Ravenclaw, du föredrar att umgås med dem,” muttrade Snape. ”Nå, jag ska verifiera det. Ge dig av nu, seså.”

Hon visste inte vad det var, men någonting gjorde det svårt att läsa Snapes känslor. Ända sedan Ollivanders hade han agerat avmätt, och hon kunde verkligen inte förstå varför. Det var som att hans ansiktsuttryck inte betydde något – när Ellina log, även på sitt sarkastiska sätt, var det som att Astrid nästan kunde känna hur hon kände. Det kunde hon inte med Snape, trots att Jeri menade att de var lika dryga och att det ”säkert var därför de hela tiden rök ihop”. Hon skakade på huvudet samtidigt som hon kom upp till porten till uppehållsrummet.

Hon stönade. ”Måste jag?” frågade hon bedjande.
”Vänd dem på rygg och slit upp deras buk,
bli visast av mänskor om du lär dig rätt bruk”
Astrid funderade ett ögonblick. Hon ville inte upprepa gårdagens bravad där hon hade fått stå utanför en timme, så hon funderade fram och tillbaka.
Hon funderade för sig själv. Att vända på rygg… Slita upp deras buk, alltså magen – en mage där man har innehållet – vända på rygg… Bokrygg? Böcker! Så klart, man lär sig något men bara om man först lärt sig läsa!

”Böcker?” frågade hon hoppfullt.
Dörren gled knarrande upp och Astrid suckade av lättnad. Hon smög tyst in i det nu mörklagda uppehållsrummet, uppför trappan till flickornas sovsal och kröp ned i sängen. Imorgon var det dags för kvastträningen, och Astrid kände sig både upprymd och lite orolig för hur det skulle gå.
Att ha sett träningen från fönstret i biblioteket gjorde inte saken bättre. De flög väldigt högt upp, och Astrid tyckte att det kändes läskigt bara att titta ut genom fönstret.

Hur kunde de andra se fram emot det så mycket? Hon suckade och låg och vred sig i sängen, alldeles för uppfylld av tankar på allt från den underliga mannen i korridoren, till sorteringshatten, till Snape och till morgondagens kvastträning.