Rent blod

Här kommer dagens del, som är skriver ur Dracos perspektiv! Det är den ni väntat på

Del 8-

Prick klockan åtta öppnades dörren och Luce kom in. Jag hade väntat här sen klockan sju för att komma före henne. Av någon anledning var jag mer nervös än jag brukade vara inför våra träffar.
- Åh, en säng! Utbrast hon och pekade på en dubbelsäng som dykt upp vid den bortre väggen.
- Rummet förbereder sig på att du tänker sova över här igen, sa jag och log.
- Kan säkert hända.
- Men varför är det en dubbelsäng? Funderade jag.
- Du kanske också vill sova här, skrattade hon.
Jag rodnade lätt och kollade in i väggen. Vad var det med mig? En Malfoy rodnar inte!
- Hej förresten, sa jag och log snett mot henne.
- Hej, sa hon.
Jag gick och satte mig i hennes soffa i stället för min.
- Din soffa är ju mycket mjukare! Det är orättvist, sa jag, låtsat surt.
- Äh, du är bara avis för att min är mycket snyggare, sa hon och kom fram till soffan.
- Min är ju skitsnygg!
- Jag sätter mig på dig, varnade hon.
- Visst, sa jag och sträckte ut mig ännu mer.
Jag hade inte direkt trott att hon menade alvar med sitt hot, men hon dunsade ner på mig. Jag stönade högt trots att hon inte var så tung.
- Nu går soffan sönder, sa jag och skrattade.
- Det beror ändå inte på mig, skrattade hon.
- Kanske inte, medgav jag.
Soffan doftade svagt av kanel, som jag lagt märke till att hon också gjorde. Hon reste sig så att jag kunde sätta mig upp och kröp sen ihop tätt intill mig.
- Du är så bra, viskade hon och slöt ögonen.
Jag visste inte vad jag skulle svara på det, utan vred lätt på huvudet så att jag kunde se på henne. Hon såg ut att sova, men andades inte tillräckligt tungt. Hon såg mycket fridfullare ut när hon blundade, utan rynkan mellan ögonbrynen som växt fram med åren av hat. Hennes ljusa hy skapade ett perfekt kontrast till det isblå håret och ögonfransarna, som var mörka på det vänstra ögonlocket och ljusare på det högra. Hon öppnade ögonen och såg att jag kollade på henne.
- Är jag verkligen så snygg? fnissade hon.
Jag ryckte på axlarna, fast jag egentligen tyckte att hon var vacker.
- Äh, sluta, skrattade hon och slog till mig på överarmen.
- Jag då? Jag är helt oemotståndlig, eller hur?
- Sant, sa hon och skrattade till.
Hon sa det som om hon sa så till folk varje dag, men jag som kände henne bra hörde osäkerheten bakom hennes röst.
Hon sträckte ut sig i soffan och lade sig ner med huvudet i mitt knä.
- Jag vet inte vad jag ska göra, mumlade hon.
- Vad? sa jag.
- Weasleysarna och smutsskallen och Potter är ju inte med mig mer, så jag går bara runt och försöker stå ut med allt.
- Du borde hamnat i Slytherin från början. Där är vi inte så jävla elaka mot varandra!
Det fick oss båda att börja skratta eftersom att det var ungefär motsatsen till vad som hände i Slytherins elevhem.
- Då hade du kunnat träffa mig, sa hon.
Jag mumlade något ohörbart till svar och kollade på klockan. Vi hade bara varit här i tjugo minuter, och behövde inte gå på hela kvällen. Eller natten, tänkte jag plötsligt. Bara tanken fick mig att stelna till.
Luce märkte det direkt och satte sig bredvid mig igen.
- Vad är det?
- Jag kom att tänka på… dig, bara.
- Va?
- Jag vet inte.
- Men kom igen! Du vill inte säga vad du tänkte bara, sa hon.
- Precis.
- Det behövs inte. Jag vet redan vad du tänkte. Eller gissar, i alla fall.
- Va?
- Säg inget, sa hon och lutade huvudet mot mig igen.
Ibland förstod jag mig verkligen inte på henne.
Efter några minuter tittade hon upp och såg rakt in i mina ögon. Jag motstod en plötslig impuls att luta mig närmare. När jag tänkte efter behövde jag inte motstå den. Jag hade alltid känt något mer för henne, utan att erkänna det för mig själv. Bara en centimeter. En centimter till och våra läppar kunde snudda vid varandra. Och jag lät det hända. Bara en centimeter. Hennes läppar var mjuka mot mina. Först var jag rädd att hon inte skulle besvara kyssen, men när hon gjorde det slappnade jag av och lade armarna runt hennes rygg. Jag drog henne närmare och flätade in fingrarna i hennes tjocka hår. Jag vet inte hur länge vi stannade där, men jag ville aldrig att kyssen skulle ta slut. När hon inte drog sig undan kysste jag henne om och om igen, hårdare och inte lika försiktigt som i början. Hon besvarade dom och det kändes som om hela rummet skulle explodera av blandade känslor. Jag ville bara ha henne där för alltid, men var samtidigt rädd att någon fick veta. När vi tillslut slutade var det jag som drog mig undan. Först fattade jag knappt vad jag gjort. På bara några minuter var allt förändrat. Jag tänkte precis be om ursäkt när jag såg upp och fick syn på hennes leende. Nej. Life goes on.

Så, hoppas ni gillade det!

HELT OTROLIGT KAPITEL! Det bästa hittills!

Var tvungen att skrika lyckligt i min kudde och dunka huvudet i den typ fem gånger för att avreagera mig efter det här kapitlet. DRACE IS REAL! HAN GJORDE DET! Det är så mästerligt skrivet och slutet. Wow. Heelt fantastiskt! ♥

Åååå Det är HELT OTROLIGT som True Potterhead Säger ♥ ♥

Oj XD Tack så jättemycket! Hahaha DRACE IS REAL!

Superbra!!!!!!
♥Drace♥

Och grattis i efterskott! Inte så konstigt att du skriver såhär bra när du är född på samma dag som J.K.Rowling!

Här kommer del 9, som är ur Luces perspektiv

Del 9- En otroligt skicklig, men bortglömd quidditchspelare

När han drog sig undan blev jag nästan lite besviken, men samlade mig snabbt. Han tittade ner och för ett ögonblick blev jag rädd att han tänkte ångra sig. Men när han såg på mig växte ett leende fram över hans ansikte, och han såg ut som om han precis fått alla sina drömmar uppfyllda. Vilket han kanske hade. Men lyckan varade bara i några få sekunder innan jag kom på att jag brutit löftet jag lovat mig själv under fyra års tid. Låt det inte gå längre. Du förlorar honom.
- Jag förlorar dig, sa jag tyst.
Hans leende försvann hälften så snabbt som det kommit.
- Vad menar du?
- När det tar slut. En vän kan man ha för alltid. Men när vi är mer än vänner, och det tar slut, kommer vi inte kunna vara som innan sen?
- I så fall är väl skadan redan skedd? sa han och log snett mot mig.
Det var så sant att jag nästan blev arg på mig själv för att jag brutit magin. I ett försök att återskapa den viskade jag:
- Jag antar det.
Jag lutade mig närmare honom och så fort våra läppar möttes kom lyckan tillbaka till mig. Det kändes som om allt kretsade runt oss där vi satt i soffan. Hur kunde han kyssas så bra? Vad jag visste hade han inte haft många tjejer under sina år på Hogwarts, men vi brukade inte prata om det så ofta. Jag bytte ställning så att jag satt halvt över honom och kysste honom allt intensivare. Efter en stund drog han sig undan.
- Om det alltid ska vara du som slutar känner jag mig helkass, sa jag, låtsat sårat.
- Jag vill ju inte förlora dig alltför snart, sa han och log mot mig.
Han snurrade en lock av mitt hår runt sitt finger.
- Varför?
- Va?
- Varför har du väntat i fyra år? Du har alltid känt såhär för mig, eller hur?
- Jag vet inte, sa han och vände bort blicken.
- Strunta i det nu, sa jag och kysste honom lätt igen.
- Du är bra på det här. Vem har du tränat på? sa han och skrattade till.
- Ingen faktiskt. Du?
- Har väl blivit överfallen av Parkinson några gånger, men inte så många.
Jag svarade inte utan kollade på klockan. Den visade halv tio.
- Vi måste dra! sa jag förskräckt.
Jag ville helst slippa en straffkomendering.
Han pekade på sitt prefektmärke som svar.
- Om du har en bra anledning, ja.
- Du är en väldigt bra anledning, skulle jag säga.
- Jaha, sa jag tveksamt.
- Följ med mig, sa han och reste på sig.
Jag följde med honom ut genom dörren och såg mig om i den mörka korridoren. Han gick tyst mot trappan ner. Det tredje steget knarrade, det visste vi båda, så vi tog ett stort kliv över det och landade på kanten, för att det inte skulle dunsa till.
Draco vände sig om och log mot mig. Det var inte första gången vi smög på natten för någon av oss.

När vi tillslut stannade befann vi oss på quidditchplanen. Det var helt vindstilla, en perfekt natt att flyga på.
- Ska vi flyga? undrade jag.
- Vänta här, sa han och halvsprang bort till kvastförråden. Han kom tillbaka med sin egen och en annan Nimbus 2001 kvast. Han gav sin egen till mig och tog den andra.
- Du kan flyga, eller hur?
Jag nickade. När vi var yngre brukade vi spela tvåmannaquidditch på ängen bakom Malfoy Manor. Jag såg på honom att han också tänkte tillbaka på det.
Månskenet lyste upp planen hyfsat, och det gick bra att flyga i mörkret. Så fort Draco släppte iväg kvicken sparkade vi båda ifrån marken. han åkte uppåt efter kvicken, medan jag åkte iväg mot läktaren. Bättre att avvakta. Oftast tog man inte kvicken i början ändå, den var för snabb och det var ingen idé att jaga den förrän den var tillräckligt nära. När den susade förbi mig med Draco tätt efter tog jag upp jakten på den. Vi susade fram över natthimlen och när jag körde om honom pressade han sin kvast till det yttersta, men kom ändå inte ikapp. Kvicken gjorde en snäv högerkurva, men jag var beredd och svängde innan. Den lilla gyllene bollen sprattlade fortfarande i min vänsterhand när vi kom ner.
- Det där, berodde bara på att du har min otroligt bra kvast, sa Draco och log.
- Eller på att jag är en otroligt skicklig, men bortglömd quidditchspelare?
- Kanske det också, skrattade han och låste in kvicken.
- Det räcker, va? sa jag.
- Ja, om någon ser oss blir det inte så jävla bra, sa han.
Vi började långsamt gå ut från quidditchplanen, och jag kände för första gången på flera år, känslan av total lycka. När jag ändå var i det stadiet passade jag på att utnyttja det till max. När vi kom ut från planen vek jag av under läktaren och drog Draco med mig. Han kysste mig mjukt och tryckte mig mot en av pelarna som höll uppe läktaren. Jag drog handen genom hans hår och smekte honom vidare ner för halsen. Han tog tag i min hand och naglade fast den i väggen ovanför mitt huvud. Jag njöt i fulla drag och kysste honom intensivt. Det var nog ett av dom få ögonblicken under hela min tid på Hogwarts som jag kände mig riktigt lycklig.

Hopas att ni gillade del 9

GILLADE? Det var helt fantastiskt. *himlar med ögonen*
DRAAACE ♥

Tack så mycket♥

Superduperbra. Bevakar.