The 1D-games

Tack! Vi fortsätter
---------------

Kapitel 5.2
Louis

"I vilken riktning rör vi oss?"

Louis försökte att inte halka på den fuktiga jorden under skosulorna. Växterna klängde över honom likt armar i sina blålila nyanser och marken skuggades av bristen på solljus. Dropparna i luften träffade hans ansikte som en svalkande bris. Han gladdes över att inte befinna sig i en torrare miljö.
Natten hade dock varit kall. Fukten hade dränkt deras kroppar i isande pärlor. Alexandra sov i den smala sovsäcken de hittat i ryggsäcken. Trots att Louis inte fått mycket sömn under de mörka timmarna hade han klarat sig igenom det. Lite kyla gick att motstå, det hade varit värre med brännande hetta.

Just nu undersökte han och Alexandra området. De var tvungna att ta reda på vad det fanns att äta, och vilka faror som gömde sig i naturen.

"Vi borde röra oss söderut", sa Alexandra. De många växterna gjorde det svårt för dem att gå bredvid varandra, men de lyckades ändå hålla sina röster låga. "Om jag har rätt ska stencirkeln och ymnighetstornet ligga till vänster om oss."

Louis ogillade att han inte visste var de andra deltagarna var. Han själv hade inte sett en enda sedan de lämnade ymnighetstornet, och nu var det som om allt låg öde, som om det bara var han och Alexandra kvar på arenan.

Men han hade hört skottet. En hade redan blivit dödad idag, och det var ett tecken på att spelet faktiskt var igång. Han och Alexandra hade bara lyckats hålla sig undan från det. Om han borde vara lättad eller besviken visste han inte.

"Här rinner en liten bäck!"

Louis stannade till när han hörde Alexandras röst. Han tittade ner på marken intill fötterna och såg en smal, slingrande bäck på mindre än fem decimeters bredd rinna precis framför honom. Vattnet var mörkt efter att ha blandats med den våta jorden.

"Den är inte drickbar", sa Louis.

"Det sa jag inte heller", sa Alexandra med något som liknade triumf i rösten. "Bäcken måste leda till något större."

Louis såg på sin vän, men log sedan. Vatten behövde dem. Även om de var på ett fuktigt ställe kunde allt vatten inte drickas. De behövde hitta en säker vattenkälla.
-

Bäcken försvann. Till Louis stora besvikelse dök vattenstrimman ner i jorden inte längre än tvåhundra meter bort från där de först såg den.

"De hittar på konstiga saker i de här arenorna", sa Alexandra med en suck, kanske mest för sig själv.

Louis kliade sig på hakan. Det borde inte alls vara svårt att hitta vatten, inte när det fanns överallt omkring dem; i växterna, i träden, i marken... De kunde bara inte få tag på det.

"Kom, vi fortsätter neråt", sa Alexandra. "Kanske hittar vi någon annan vattenkälla, eller något att äta."

En bit längre ner förändrades miljön. Det fanns fortfarande samma, plastliknande växter och samma, skyhöga träd som dolde solen från marken, men jorden de gick på pryddes av mörkgrön mossa. Varje steg Louis tog skvalpade. Vid varje steg kände han också något som kunde vara ångest, för där under honom fanns vatten i mängder och han steg rakt på det som om det inte var något värt.

"Alexandra, vänta lite."

Flickan framför honom stannade till. Louis hukade sig ner och tryckte till på mossan med fingret. Vattnet spred sig över ytan och blänkte till i det lilla solljus som lyckades komma in mellan trädtopparna. Han gjorde samma sak igen, fast tryckte nu ner hela handen. Fingrarna dränktes av kall, klar vätska.

Han tittade upp på sin vän, hjärtat slog hårdare. Alexandra verkade förstå vad Louis höll på med och tog sig närmare.

"Kan vi dricka det?"

Louis höjde handen där vattnet fortfarande låg som droppar över hans handrygg. Sakta förde han det mot munnen. Det smakade syrligt, men det var vatten och det var rent.

"Ja, det tror jag", sa han.

Han drog upp lite av den mörkgröna mossan från marken. Det droppade av vatten och mer fanns det i den.

"I ryggsäcken", sa han och pekade mot tygväskan Alexandra hade runt axlarna. "Det fanns väl en flaska i den?"

Alexandra nickade och började gräva i ryggsäcken.

"Håll upp den här", sa Louis och lyfte upp mossan.

Försiktigt kramade han ur vattnet och såg till att så mycket som möjligt kom i metallflaskan. När all vätska var utkramat hällde Alexandra över lite i sin hand. Det såg fortfarande rent ut. Hon nickade som klartecken. Sedan drack de, fyllde på flaskan och drack igen. Det var bäst att samla på sig så mycket vatten de kunde medan de hade chansen. De visste inte när nästa tillfälle skulle dyka upp.