Oblivion [SV]

DET HÄR KAPITLET BLEV JÄTTELÅNGT
3374 ord för att vara exakt

plus att jag orkar inte läsa igenom det för att kolla efter fel för det är för sent och det är skola imorgon hahhahahha
EDIT nu har jag fixat de största felen, det kanske är några småfel kvar men det får ni leva med haha


Meeeen jag hoppas att ni gillar det ändå lmao
__

Kapitel 6
Sorteringen fortsatte och elev efter elev blev insorterad i elevhemmet den sjungande hatten tyckte att de passade bäst i.
”Creevey, Dennis!”
Hela salen tittade nyfiket på när den lilla Dennis snubblande upp till pallen iförd i den stora mollskinnsrocken, samtidigt som ägaren av den gigantiska rocken kom insmygande i stora salen genom en dörr bakom lärarnas bord. Dennis satte sig på pallen och det tog inte lång tid innan hatten skrek ut ”GRYFFINDOR!”. Hela Gryffindor och ett få antal lärare applåderade då Dennis Creevey leende skyndade sig ner till gryffindorbordet. Han satte sig bredvid en äldre elev som måste ha varit runt tolv eller tretton år. Dennis började ivrigt prata med den äldre eleven och jag gissade på att det var hans bror.
Sorteringen fortsatte och de mer eller mindre livrädda förstaårseleverna gick en och en upp och satte sig vid pallen, efter en stund sorterades den sista eleven in och professor McGonagall lyfte upp hatten och pallen och bar bort dem.
En gammal man som satt i mitten av lärarbordet – som jag förstod måste ha varit Albus Dumbledore, rektorn av Hogwarts – ställde sig upp och bredde ut armarna i en välkomstgest. Han hade långt vitt hår och skägg och halvmånsformade glasögon.
”Jag har bara två ord att säga till er.” sa Dumbledore leende medan han tittade runt på eleverna i salen. ”Hugg in!” Många elever jublade när mat i alla olika former dök upp på borden och följde direkt Dumbledores order och näst intill kastade i sig maten. George var en av de personerna. Jag hade precis lagt upp min mat på min tallrik när George sträckte sig över mig för att få tag i potatisgratängen, för att han redan hade ätit upp det som han hade lagt upp på sitt fat en minut tidigare.
”Är du alltid såhär hungrig?” frågade jag med ett skratt, han flinade åt mig innan han svarade. ”Willow, en mage utan mat är som en värld utan humor; det funkar bara inte.”
”Woah, jäklar vad djup du blev helt plötsligt.” sa Lee från andra sidan bordet.
”Ja du vet, det är det tjejerna faller för. Förutom mitt utseende då.” sa George stöddigt och drog sensuellt sin ena hand genom hans eldröda hår.
”Vad menar du med utseende, du ser ut som den paddan Lee råkade mosa förra terminen.” sa Fred med munnen full med köttfärsbiff.
”Ja men i alla fall ser jag inte ut som dig.” sa George nonchalant, Fred skulle precis svara sin bror när jag avbröt honom.
”Ni är enäggstvillingar.”
”Och din poäng är?” frågade George.
”Min poäng är att ni ser båda ut som mosade paddor.”
”Men jag är fortfarande den snygga.” avslutade Fred vilket resulterade i att han fick två potatisar i huvudet – en från George och en från mig.


Tjugo minuter senare hade maten försvunnit och ersatts av efterrätter. Det blixtrade gång på gång uppe i taket där man kunde se himlen, men inga elever verkade bry sig särskilt mycket om det. Fred satt och pratade med ett par personer som satt några platser ifrån oss, George och Lee hoppade också in i diskussionen då och då, vilket gjorde att jag blev lämnad ensam kvar med en halväten morotskaka och en full mage. Jag lyssnade bara halvt på vad de sa, men när George började prata om någon vid namn Krum började jag lyssna helt.
”Krum? Som i Viktor Krum?” Jag brydde mig inte ens om att jag hade avbrutit George mitt i en mening, och han verkade inte så himla bestört av det heller.
”Vet du vem han är?” frågade Lee framför mig och jag nickade.
”Jag känner honom.” Denna mening gjorde att flera personer runt omkring oss som inte hade haft något bättre för sig än att tjuvlyssna lite på våran diskussion snabbt tittade upp med blicken fäst på mig. George och Fred satt och gapade och Lee märkte inte ens att han hade tappat sin gaffel på golvet.
”Va?” Lee såg förundransvärt på mig.
”Eller, egentligen känner jag inte honom så bra, men vi har pratat några gånger och...”
”Hur?” frågar en blond pojke som troligen var runt trolv år någon meter ifrån oss. ”Hur känner du honom?”
”Vi gick i samma skola; Durmstrang.”detta gjorde att ännu mer blickar fästes på mig.”
”Gick du på Durmstrang?” frågade en mörkhyad tjej med svart hår i flätor, som satt två platser bort från Fred. ”Men är inte det långt norrut? Och du har ingen dialekt alls, och – ”
”Bara en fråga per person, Angelina.” sa George till henne med en skämtsam ton, men det gjorde så att hon blev tyst.
”Eh, jo, det är ganska långt norrut. Och min mamma är från England så vi pratade för det mesta engelska hemma, vi flyttade norrut när jag var tio. Alltså ett år innan jag började i Durmstrang.”
”Men hallå vad är Durmstrang?” frågade en liten kille som satt bredvid den blonda.
”En trollkarlsskola som Hogwarts, fast där går bara onda elever. Så akta dig så inte Willow här äter upp dig när du sover.” sa Fred innan jag hann svara. Jag tittade halvt irriterat upp på honom och tog tag i en hård, rosa kaka som jag slängde mot honom, men till min besvikelse så missade jag precis. Jag orkade inte bry mig om den lilla killens reaktion till det Fred hade sagt, jag såg dock hur tjejen – Angelina – med ett smått leende på läpparna skakade på huvudet åt Fred kommentar och min misslyckade kakkastning.

När alla elever hade ätit sig mätta försvann efterrätterna och lämnade faten skinande rena ställde sig Dumbledore upp. Salen blev omedelbart tyst, det enda som hördes var tjutet från vinden utanför och regnet som slog mot de stora fönsterrutorna.
”Så där ja!” sa Dumbledore leende. ”Nu när vi allesammans är mätta och otörstiga måste jag än en gång be om eran uppmärksamhet, eftersom jag har några saker att meddela. Vår vaktmästare, Mr Filch, har bett mig att säga att listan över förbjudna ägodelar inom slottsområdet i år är utökad med skrikande jojoar, huggtandsfrisbeear och banka- och slå-bumeranger. Den fullständiga listan omfattar fyrahundratrettiosju föremål, så vitt jag minns. Om nån skulle vilja ta sig en titt på den, finns den inne på Mr Filch kontor.” Fred och George utbytte blickar med varande och det ryckte lite i deras mungipor. ”Som alltid vill jag påminna er om att skogen på skolområdet är förbjuden mark för eleverna, liksom byn Hogsmeade, som inte får besökas av elever under tredje årskursen. Jag har också den sorgliga plikten att meddela er om att Hogwarts elevhemstävling i quiddich inte kommer äga rum i år.” Fred och Georges miner ändrades direkt och nu satt de med öppna munnar, för chockade för att säga ett ord, som jag kunde gissa på inte hände så ofta. Jag hade efter min misslyckade kakkastning mot Fred fått veta att tvillingarna båda var slagmän i Gryffindors quiddichlag, och även att de hade varit på världscupsfinalen i quiddich på sommarlovet och sett Viktor spela. Så jag förstod att de var stora fan av sporten, men inte så stora att en inställd quiddichmästerkap skulle göra så de inte fick fram en enda kommentar.
”Detta beror på ett evenemang som kommer att starta i oktober och fortsätta under resten av skolåret.” fortsatte Dumbledore. ”Det kommer att kräva en hel del av lärarnas tid och krafter – men jag är säker på att ni allesammans kommer att få mycket stort nöje av det. Jag har den stora glädjen att meddela att i år, här på Hogwarts …”
Dumbledores avbröts av öronbedövande åskskräll och att dörrarna till stora salen flög upp. En man stod i dörröppningen, stödd på en lång vandringsstav och insvept i en svart mantel. Alla blickar i salen var fästa på främlingen, som plötsligt lystes upp av en bländande blixt som flammade till över taket. Han drog av sig luvan så att hans mörka, gråsprängda hår skakades ut innan han började gå mot lärarnas bord. Vartannat steg han tog lät dunk, och ekade dovt genom salen. Han kom fram till änden av bordet, haltade runt det och fortsatte fram till Dumbledore. Ännu en blixt lyste upp salen, och när jag hörde George flämta till bakom mig förstod jag att mannen inte bara var främmande för mig.
Mannens ansikte var helt förstört, varje millimeter av hud bestod av ärr. Munnen såg ut som en djup skåra på tvären, och ett stor bit av näsan var borta. Det ena ögat var litet, mörkt och skarpt. Det andra var stort, runt som ett mynt och intensivt blått. Det blåa ögat rörde sig oupphörligt, utan att blinka. Det rullade runt, snurrade upp och ner och från sida till sida, och sedan vände det sig in och pekade rakt in i huvudet på mannen, så allt man såg var ögonvitan.
Den främmande mannen gick fram till Dumbledore. Han sträckte fram handen (som var lika ärrig som ansiktet) och Dumbledore skakade den, och verkade ställa en fråga till mannen, som allvarligt skakade på huvudet till svar. Dumbledore nickade och gjorde en gest åt nykomlingen att sätta sig till höger om honom.
Främlingen satte sig och drog till sig ett fat av korvar, han luktade på dem med vad som fanns kvar av den förstörda näsan. Sedan tog han fram en liten kniv ur fickan, spetsade en korv med den och började äta. Hans normala öga var fäst på korven, medan det blåa ögat snurrade runt i ögonhålan för att iaktta stora salen och eleverna.
”Får jag presentera vår nye lärare i försvar mot svartkonster.” sa Dumbledore muntert. ”Professor Moody.”
Ingen i salen gav Professorn en applåd, förutom Dumbledore och Hagrid, men de hejdade sig själva ganska snabbt. Alla andra verkade för lamslagna av Moody för att göra något annat än att stirra på honom.
”Monsterögat Moody.” sa Fred tyst. ”Det var han pappa och Bagman pratade om imorse.” George nickade, blicken fortfarande fäst på skolans nya professor. Jag gav Lee en frågande min, men han svarade med att oförstående rycka på axlarna.
Professor Moody verkade inte bry sig om att inte få ett stort välkomnande, istället så stack han handen under manteln och tog ut en fickplunta, som han tog en stor klunk ur. Då han höjde armen för att dricka höjdes manteln upp och jag såg då att istället för att ha en riktigt ben som stack ut under sig hade han ett snidat träben som slutade i en klumpfot. Dumbledore harklade sig.
”Som jag just sa” fortsatte han och log mot havet av elever framför sig, som alla fortfarande stirrade på Monsterögat Moody. ”så har vi på Hogwarts äran att få vara värdar för ett mycket spännande evenemang under de kommande månaderna, ett evenemang som inte har ägt rum på över hundra år. Det är för mig en stor glädje att meddela att Turneringen i magisk trekamp kommer att gå av stapeln på Hogwarts i år.”
”Ska det vara ett skämt?” sa Fred högt. Den spända stämningen som hade härskat över salen ända sedan Moodys ankomst lättade med ens. Nästan alla skrattade, och Dumbledore skrockade uppskattande.
”Det var inte ett skämt, Weasley. Fast nu när du säger det hörde jag faktiskt ett fantastiskt roligt skämt i somras om ett troll, en häxkäring och en pyssling, som alla kom in på en bar…” Professor McGonagall harklade sig högljutt. ”Öh… men kanske det här inte är rätta tillfället… Nej, glöm det.” sa Dumbledore. ”Hur långt hade jag kommit? Jovisst ja, turneringen. En del av er vet säker inte vad den här turneringen går ut på, så jag hoppas att de av er som vet vad det rör sig om ursäktar om jag nu gör en kort redogörelse för det hela.
Turneringen i magisk trekamp ägde rum för första gången för sjuhundra år sen, en vänskaplig tävling mellan de tre största trollkarlsskolorna i Europa – Hogwarts, Beauxbatons och Durmstrang.” Tvillingarna, Lee och flera andra elever runt omkring vände sina blickar mot mig, men jag låtsades som att jag inte märkte och fortsatte lyssna. ”Man valde ut en representant för varje skola, och de tre tävlande deltagarna fick tre magiska uppdrag att utföra. Skolorna turades om att vara värdar för turneringen. Som ägde rum vart femte år. Det ansågs allmänt vara ett utmärkt sätt för unga häxor och trollkarlar av olika nationaliteter att knyta vänskapsband sinsemellan, de vill säga, tills antalet dödsoffer blev så stort att turneringen måste upphöra.
Under århundradenas lopp har det förkommit åtskilliga försök att återuppliva tävlingen, men ingen av dem har lyckats särskilt väl. Nu har emellertid vår egen Avdelning för internationellt magisamarbete och Avdelningen för magiska spel och sporter beslutat att tiden är mogen för ett nytt försök. Vi har arbetat hårt hela sommaren för att försäkra oss om att ingen deltagare ska kunna utsättas för livsfara den här gången. Rektorerna för Beauxbatons och Durmstrang anländer hit i oktober med de elever som ska vara med i den slutliga uttagningen, och valet av de tre deltagarna i turneringen kommer att äga rum på allhelgonaafton. En opartisk domare kommer att avgöra vilka elever som är mest värdiga att tävla om trekampspokalen, skolans ära och prisvinsten på tusen galleoner."
”Jag tänker ställa upp i uttagningen!” viskade Fred ivrigt till alla runtomkring. Hans ansikte lös upp vid iver av tanken på äran och rikedomarna. Han var inte den ende som verkade se sig själv som Hogwarts förkämpe. Flera elever vid de andra borden viskade ivrigt med den som satt bredvid, men sedan började Dumbledore prata igen, och det blev med ens tyst i salen.
”Jag vet att ni alla är ivriga att ta hem trekampspokalen till Hogwarts, men trots det har rektorerna på de deltagande i skolorna, i samråd med Trolldomsministeriet, beslutat att sätta en åldersgräns för årets deltagare i turneringen. Bara elever över en viss ålder – de vill säga sjutton år eller äldre – har tillåtelse att anmäla sig. Detta …” Dumbledore höjde rösten lite för att överösta de ilskna utbrotten från många elever vid hans senaste ord, och Fred och George såg med ens rasande ut. ”… är en förhållningsregel som vi har ansett nödvändig med tanke på att uppgifterna i trekampen fortfarande kommer att vara svåra och farliga trots alla våra försiktighetsåtgärder. Vi är av den uppfattningen att elever under sjätte och sjunde klass troligen inte klarar av de krävande uppgifterna. Jag kommer personligen att se till att inga minderåriga lurar vår opartiska domare att utse nån av dem till förkämpe för Hogwarts. Jag ber er därför allvarligt att inte spilla tid på att anmäla er om ni är under sjutton år.” hans blick föll några sekunder på tvillingarna. ”Delegationerna från Beauxbatons och Durmstrang anländer i oktober och stannar hos oss under större delen av det här skolåret. Jag vet att ni alla kommer att vara vänliga och artiga mot våra utländska gäster så länge de är hos oss, och ge ert helhjärtade stöd till Hogwarts förkämpe när han eller hon är vald. Nu har det blivit sent, och jag vet hur viktigt det är för er alla att vara pigga och utvilade till era första lektioner i morgon bitti. Sängdags! I väg med er, och det kvickt!” Dumbledore satte sig ner igen och började prata med Monsterögat Moody. Det blev ett förfärligt oväsen och skrapande från stolsben då alla eleverna reste sig och strömmade mot dubbeldörrarna ut till entréhallen, men George och Fred stod kvar, och jag hade inget annat val än att stå kvar med dem.
”De kan bara inte göra så!” sa George. ”Vi fyller sjutton i april, varför kan vi inte få en chans?”
”De kan inte hindra mig från att anmäla mig.” sa Fred envist och stirrade ilsket mot huvudbordet. ”De utvalda deltagarna får göra allt möjligt som man aldrig får lov att göra annars. Och så vinsten på tusen galleoner!”
”Jaa” sa en kille som såg ut att vara i fjortonårsåldern bakom Fred med ett drömmande uttryck i ansiktet. Han var nästan lika lång som tvillingarna och hade samma rödflammiga hår och fräknar, och jag förstod direkt att det var deras yngre bror. ”Just det, tusen galleoner…”
”Kom nu,” sa en tjej med vilt, brunt hår. Jag såg direkt att det var flickan McGonagall hade tagit tag om när hon hade halkat ute i entréhallen tidigare. ”Vi är snart de enda som är kvar här, om ni inte rör på påkarna.”
Jag, tvillingarna, tvillingarnas bror, tjejen McGonagall hade tagit runt halsen och en kille med rufsigt, mörkt hår och runda glasögon gick mot entréhallen. Fred och George diskuterade vilka metoder Dumbledore kunde tänkas använda för att hindra dem som var under sjutton år att anmäla sig till turneringen. Jag gick bakom dem, och sa inte ett ord till de tre yngre eleverna som gick bredvid mig, jag hade ingen lust att prata med dem. Jag såg dock ur ögonvrån hur de då och då skickade blickar åt mitt håll.
”Vem är den där opartiske domaren som ska avgöra vilka som ska väljas ut till turneringen?” frågade killen med det rufsiga håret.
”Har ingen aning” svarade Fred. ”men det är honom vi måste lura. Kanske ett par droppar föråldringselixir skulle göra susen, George…”
”Men Dumbledore vet att ni inte är myndiga.” sa deras bror.
”Ja, men det är inte han som bestämmer vem som ska kämpa för skolan, eller hur?” sa Fred listigt. ”Jag har på känn att bara den här domaren får veta vilka som vill anmäla sig, kommer han välja ut den bästa från varje skola och inte bry sig om hur gamla de är. Dumbledore försöker hindra oss från att anmäla oss.”
”Men folk har faktiskt dött!” sa flickan bekymrat medan de gick in genom en dörr, och började gå upp för en ny, smalare trappa. Jag himlade med ögonen åt henne.
”Javisst” sa Fred lättsinnigt. ”men det var ju för massor av år sen. Och förresten är det ju riskerna som gör det roligt! Hör du, Ron, vad säger du om vi kommer på ett sätt att överlista Dumbledore? Har du lust att anmäla dig då?”
”Vad tycker du?” frågade brodern – Ron – pojken med den rufsiga håret. ”Visst vore det häftigt att anmäla sig, va? Men de vill nog ha nån som är lite äldre, jag vet inte om vi har lärt oss tillräckligt än.”
”Ja, det har i alla fall inte jag gjort.” hördes en dyster röst bakom mig, ”men min mormor skulle säkert vilja att jag försökte, hon tjatar alltid om att jag måste upprätthålla familjeäran. Jag måste bara… Ooj!” Pojken – som såg ut att vara i Rons ålder, och hade runda kinder och mörkt hår – hade fastnat med en av sina fötter. Foten hade gått rakt igenom ett trappsteg, och jag var förvånad att jag inte hade fastnat i det. Ron och pojken med det rufsiga håret tog tag under varsin arm på deras kompis som hade ramlat och drog upp honom, medan en rustning överst i trappan började knaka och skramla, väsande av skratt.
”Håll klaffen på dig.” sa Ron och smällde ner visiret på den när vi gick förbi.
Vi tog oss till ingången av vad jag gissade på var ett av tornen i skolan, men stannade vid ett stort porträtt av en tjock dam i en skär sidensklänning.
”Lösenord?” frågade hon.
”Gallimattias.” sa George. ”En prefekt nere i stora salen sa det till mig.”
Portsättet svängde åt sidan och avslöjade ett hål i väggen, som vi alla klättrade in igenom. Det stora uppehållsrummet värmdes upp av en sprakande brasa och hela rummet var fyllt med stolar och fåtöljer. Flickan sa någonting som lät som ”slavarbete” innan hon sa godnatt och gick upp för några trappor några meter framför dem och försvann genom en dörr.
”Du ska också in där sen.” sa George bakom mig. ”Eller nu, det beror på om du är trött eller inte.” Jag såg på när Ron och hans två vänner också gick upp och vände mig sedan mot tvillingarna igen.
”Jag går och lägger mig, eh, var ska jag…”
”Jag kan visa dig.” Jag hoppade lätt till när tjejen från middagen – Angelina – kom fram från ingenstans. ”Du börjar sjätte årskursen eller hur?” frågade hon och jag nickade. ”Okej, kom då. God natt killar.” sa hon till tvillingarna,.
”God natt.” sa jag till dem och de mumlade sina svar. George vinkade till mig, men jag brydde mig inte om att vinka tillbaks.
__

thanks for commenting ur da best

WOHO! Ett till kapitel! *gör glädjedans* meer!

Super!!

SÅ BRA KAPITEL! Jag älskar tvillingarna så denna FF är underbar på alla sätt!

Längtar som en tok efter nästa kapitel!

Löööve is in the air. Nämen det var awesome

Superbra!

Ohhh ser fram emot att få några att Shipa snart

Härligt med långa kapitel Speciellt av denna FF!

Superbra! Älskar långa kapitel och när det är så bra kapitel ♥ du är grymt bra! Som Gandalf eller Albus Dumbledore ♥

jag har inte uppdaterat den här ff:n på typ evigheter lmao, SORRYYYY
men här kommer iaf ett nytt kapitel, hoppas att ni gillar det!

____

Kapitel 7
Angelina ledde in mig i ett runt rum. Det var format runt och det fanns fem himmelsängar med djupröda sammetsförhängen placerade runtomkring i rummet. Vid änden av varje säng låg det koffertar, och snart såg jag min, längst bort till höger. I rummet stod det även två tjejer som alla hade sina blickar fästa på mig.
”Det här är Willow.” sa Angelina och gick till en av sängarna, som jag gissade på var hennes.
”Jag tyckte väl att det fanns en säng för mycket.” skrattade en av tjejerna. Hennes hy var ganska så mörk, och hon hade mörkt hår och vänliga, bruna ögon. Hon sträckte fram sin ena hand mot mig. ”Alicia Spinnet, jagare i Gryffindors Quiddichlag.” Jag skakade hennes hand och gav henne ett litet, knappt märkbart, leende.
”Willow Ericson.” sa jag och hon nickade.
”Jag vet, det är inte alls vanligt att äldre elever än elva, tolv år börjar här, många pratade om dig vid middagen.” hon måste ha sett min ganska så oroliga blick för hon la snabbt till, ”inget farligt dock, typ bara massa frågor om vem du var.”
”Åh, oke – ”
”Jag är Olivia!” utbrast en tjej, som jag inte hade stått i rummet när jag och Angelina hade kommit in. Hon var bara någon centimeter längre än mig och hade blont hårt som nådde hennes axlar, hennes ögon var klarblåa. ”Jag visste att jag hörde en okänd röst, jag var på toa, men nu är jag här!” Jag blev ofta irriterad på människor som var så upphetsade som hon var, men hennes entusiasm var annorlunda och jag kände mig inte så irriterad alls.
”Willow.” sa jag och hon nickade innan hon snabbt gick bort till hennes säng och satte sig på den. Hon tog upp en bok som låg på sängen och började direkt läsa.
”Ursäkta henne, hon åt lite för mycket socker vid efterrätterna idag.” sa den tredje tjejen. Hon hade också blont hår, men hennes hår nådde ända ner till hennes midja och hon var lång, minst fem centimeter längre än mig. ”Jag är Maddie.”
”Wi-”
”Willow, jag vet.” skrattade hon kort. ”Din säng är där borta förresten.” Hon log mot mig och pekade på sängen som stod åt höger. Jag tackade henne och gick bort till min säng, och öppnade direkt min koffert och tog upp en svart T-shirt som var två storlekar för stor för mig. Angelina, Olivia, Alicia och Maddie pratade och skrattade med varandra, men jag hade ingen lust att hoppa in i konversationen, jag var för trött. Efter några minuters diskret letande med blicken hittade jag badrummet. Badrummet var ganska litet, men det räckte väl. Jag gick fram till spegeln och stod och stirrade på min spegelbild ett par sekunder. Mitt rödorangea hår – som nästan såg blont ut i vissa ljus och vinklar – var en röra, likaså allt annat. Det smink som jag hade orkat sätta på hade smetat ut sig och påsarna under mina bruna ögon visade mitt dåliga sovschema de senaste dagarna.
När jag hade satt på mig den förstora T-shirten som nådde ner till mitten av mina lår, borstat mitt hår och tvättat mitt ansikte gick jag ut igen. Nu var det bara Alicia och Olivia som satt och småpratade, Maddie och Angelina hade gått och lagt sig. Jag smög över till min säng och bäddade ner mig själv, och så fort jag stängde mina ögon somnade jag.


”Willow. Willow! Willooooooow. WILLOW!” Jag öppnade ögonen och suckade högljutt.
”Vad?”
”Hon är vaken!” utbrast samma röst till höger. Jag satte mig långsamt upp i sängen. Det tog ett tag innan jag kom på var jag var och vem den bloda, blåögda tjejen bredvid mig var.
”Olivia, låt henne vara.” Sa Angelina med en suck. Hon såg nästintill död ut, och det gjorde även Maddie, som knöt sina skor någon meter ifrån henne, medan Olivia nästintill sprang runt i rummet; fullt påklädd.
”Vad är fel med dig, Olivia?” Frågade Alicia från sängen bredvid min. ”Ingen är såhär pigg klockan halv sju på morgonen. Ingen.”
Jag gäspade innan jag tungt klev ur sängen och satte på mig min skolklädsel som hängde över änden på min säng.
”Jag är förvånad att ni inte har vant er än, ni har sovit i samma sovsal som mig i fem år.” Skrattade Olivia och satte sig på sin säng.
”Jag är ganska säker på att jag aldrig kommer vänja mig.” stönade Angelina och drog händerna över ansiktet. ”Kom igen nu Alicia, alla är klara förutom dig.” Jag tittade upp från mina skor som jag höll på att knyta och såg att Alicia hade lagt sig på sin säng igen.
”Gå ni, jag kommer strax.” Jag såg på hur Angelina och Maddie tittade på varandra och sedan himlade med ögonen på samma gång.
”Okej då går vi väl då.” Sa Angelina. Jag ställde mig upp samtidigt som Olivia skuttade fram till dörren och mer eller mindre sprang ut. Alicia låg fortfarande i sängen.
”Du kommer somna om.” sa Maddie.
”Du kommer garanterat somna om.” sa Angelina.
”Jag kommer inte somna om.” sa Alicia. Maddie ryckte på axlarna och följde sedan efter Angelina och mig som var på väg ut ur salen.
”Hon kommer så somna om.”


Vi hade suttit i stora salen i tjugo minuter och alla förutom Angelina var klara med sin frukost när Alicia kom inspringande in i salen. Hon fick nästan direkt syn på oss och började småspringa – men inte utan att krocka in i två yngre elever och nästan halka på någon vätska som någon elev hade spillt på golvet vid Ravenclaws bord.
”Hej.” sa hon andfått när hon satte sig ner mellan mig och Maddie.
”Du somnade om.” sa Angelina utan att bry sig om att säga hej först.
”Jag somnade inte om! Jag glömde bara bort tiden.” Maddie himlade med ögonen åt sin vän.
”Du somnade så om.” Jag slutade lyssna på deras argument när jag i ögonvrån såg två rödhåriga personer sätta sig ner en bit ifrån oss. Jag vände på huvudet och alldeles riktigt; där satt Fred och George Weasley och skrattade åt något någon av dem hade sagt. George började lägga upp frukost på sitt fat, och det började Fred också göra, men som att han kände att
någon tittade på honom vände Fred på huvudet åt mitt håll. Jag hann inte ta bort blicken så vi satt och stirrade på varandra ett par sekunder innan ett stort flin växte på hans läppar och han vinkade till mig. Jag himlade på ögonen som svar och fokuserade istället blicken på det tomma fatet framför mig. Jag hörde hur Fred skrattade kort, och bara några sekunder satt tvillingarna vid oss. Fred satte sig bredvid mig och George bredvid Olivia mittemot.
”Men tjenare allihopa.” sa de samtidigt, vilket gjorde att Maddie och Alicia slutade tjafsa och istället la sin uppmärksamhet på tvillingarna.
”Vad vill ni nu?” frågade Maddie i en ton som gjorde att George satte upp händerna ovanför huvudet i försvar.
”Woah, ta det lugnt Cleaver, försökte bara vara trevlig.” som svar gav Maddie honom en menande blick och han svarade med ett humorlöst leende.
”Jag ska gå nu. Örtlära börjar om en kvart, måste hämta allt material. Här är ditt schema förresten.” Alicia tog tveksamt emot hennes schema som McGonagall hade delat ut någon minut innan hon kom. Jag tittade ner på mitt schema som låg bredvid min tallrik, McGonagall hade stirrat på mig i säkert tio sekunder innan hon gav sig av till nästa elev. Tanken gjorde att jag började tro att jag hade något i ansiktet, och drog snabbt ena handen nerför det. När Alicia hade tagit emot schemat gick Maddie med snabba steg mot utgången, utan att kasta en blick mot oss – eller rättare sagt; tvillingarna.
”Vad var det där?” frågade jag när Maddie hade försvunnit ur synhåll.
”Lång historia.” svarade Fred med ett ryck på axlarna, jag öppnade munnen för att säga något, men Angelina avbröt mig.
”Våga inte ens säga att du har tid, det är knappt femton minuter tills våra lektioner börjar och den historien tar mycket längre tid än femton minuter att berätta.”
”’luta nu Annelina, ’åå long tid ta’ det inte.” Alla blickar vändes till George, som knappt hade svalt sin första macka, och nu försökte proppa i sig sin andra. ”Vad?” Alicia skrattade lätt åt honom.
”Jag tror jag går nu, jag måste också få tag på allt material och skit.” sa Angelina ”följer någon med?” Alicia, som precis hade ätit upp sin frukost, nickade och ställde sig upp, Angelina tittade på mig då Olivia redan hade ställt sig upp, vilket betydde att hon också skulle med. Jag suckade.
”Eftersom jag inte vill gå vilse innan min allra första lektion antar jag att jag också följer med.”
”Varför får jag känslan att ni försöker komma bort från oss?” frågade Fred.
”Vet du Fred? Jag fick precis exakt samma känsla.” sa George – som nu hade lyckats svalt sina mackor och började bre sin tredje.
”För att ni troligen är de största idioterna i den här skolan.” sa Angelina, men någonting i hennes röst visade att hon inte var fullt seriös. Fred flinade åt henne.
”Du älskar oss.”
”Gör jag inte alls.” sa hon och började direkt gå bort emot utgången.
”Hejdå.” sa Olivia glatt och skuttade iväg efter Angelina, Alicia himlade med ögonen åt sina vänner och började småspringa mot de två, som redan var någon meter från utgången.
”Jag går också, försök att inte förstöra för mångas liv idag.” var det sista jag sa innan jag snabbt började gå mot utgången där de tre stod och väntade på mig.
”Vi kan inte lova något!” hörde jag George skrika till svar.
___________