En kärlek som aldrig dör

Kommer det något snart?^^

Jaa, hörni till er allihopa♥

Jag vet att jag inte lagt ut på sjuuuukt länge, och det är hemskt jag vet. Jag ville verkligen när jag började skriva den här att det skulle liksom matas på med kapitel hela tiden, men sen blev det inte så..

Tro mig, jag har jättedåligt samvete för det här, men jag lovar att det blir bättre i fortsättningenn!♥

Tack ni som är kvar och läser! Lavjoooo






Kap 8

Elias har bara varit på en polisstation en gång förut. Då hade han tappat sin dyra GANT klocka på Roslagsbanan. Som tur var så hade den blivit upphittad och han kunde få tillbaka den. Men han mindes den inte som så kall så… seriös. Kanske var det för att den gången var det en borttappad klocka, nu var det en borttappad människa.

Han gick i den långa, mörka korridoren efter den kraftiga polisman som hette Bastian. Det fanns ingen konst på väggarna, inga fönster, ingenting. Det var säkert för att skrämmas, men Elias tyckte att det skulle varit roligare med lite färg.

Bastian stannar så tvärt att Elias dunsar in i honom. Han mumlar ursäkta och Bastian grymtar tillbaka innan Bastian knackar hårt på en dörr framför dem som Elias inte ens hade lagt märke till. Dörren öppnas av en kvinna i en alldeles förskräcklig klänning i skrikig, lika färg som sitter åt på precis fel ställen. Hennes ansikte är så översminkat att hon ser orange ut och den lila ögonskuggan är målad hela vägen upp till ögonbrynen. Hon presenterar sig som Majken, men Elias lyssnar knappt. Han kan bara tänka på att någon borde berätta för Majken att hon ser ut som en felkonstruerad barbie.
Rummet är fyrkantigt med betongväggar och den enda möbel är ett stort, polerat skrivbord i mörkt trä som står mitt i rummet. Elias blir tillsagd att sätta sig ner och gör det utan motstånd. Sen börjar en lång timme som blir precis som han tänkt sig, frågor, frågor, frågor.
Det är inte så att Elias är ointresserad av saken, tvärtom. Men att sitta på en hård trästol och behöva dela med sig av privata minnen och upplevelser är inte det bästa han vet.
Rummet börjar kännas mindre och mindre och det känns som om temperaturen stiger. Han börjar sluddra och svara kortfattat på frågorna, ansiktena framför honom rör ihop sig. Han anstänger sig på en punkt på väggen för att inte falla ihop.
Plötlsigt är det klart och han får gå ut. Så fort han kommer ut genom dörren kippar han efter luft.
Sen vandrar han långsamt hem i den svala sommarnatten.








*****

Hissen stannar tvärt och Tindra tappar balansen, hon slår i det hårda glasgolvet och känner hur smärtan stiger upp genom knäna. Eftersom att glaset i hissen är suddigt kan hon inte se ut, men det verkar vara mörkt utanför.
Dörrarna glider upp med ett pys och lämnar kvar en oändligt stor tystnad.
Tindra tar ett steg ut ur hissen ut på det svarta marmorgolvet och betraktar rummet hon just stigit in i. Det är högt i tak som i en kyrka och längs väggarna och i rader i rummet stå höga hyllor som sträcker sig hela vägen upp till taket. Tindra har aldrig varit något vidare på att uppskatta avstånd, men upp till taket måste det vara minst 7 meter. Det är ett rent under att de smala bokhyllorna inte ramlar omkull.
Tindra tar ännu ett steg in i salen och hennes steg ekar mellan väggarna som verkar vara så långt bort att hon inte ens kan se dem. Hon förundras över hur rent golvet är, de syns inte ett enda dammkorn. Hon kommer fram till en av hyllorna som innerhåller böcker och stryker handen längs bokryggarna, inte ett dammkorn nu heller. Hennes mamma måste vara här ner väldigt ofta och städa.


Hon går så och stryker med handen över böckerna ett tag, hela hyllan ut verkar vara fylld med böcker. Men det läskiga är att hon inte ser slutet på rummet. Bokhyllan fortsätter bara i all oändlighet. Plötsligt lägger hon märke till titeln på en av böckerna. Den heter Pontem in solum unum oculum pulmenti. På något mystiskt vis så vet Tindra precis vad det betyder, hon måste ha läst latin förut. Titeln betyder i alla fall, ordagrant översatt: Brygga soppa på bara ett öga.
När Tindra inser det tar hon förskräckt ett steg bakåt, vad är de för en hemsk boktitel? Hon fortsätter skräckslaget att läsa titlarna på böckerna i bokhyllan. De heter sånt som: Hur gömmer man ett lik, Skillnaden mellan onda och goda andar och Fördelen med aska till 18-dagars ritualen. Alla titlarna är på latin.
Tindra känner hur skräcken sprider sig i kroppen. Vad är hennes mamma för slags person? Är det här någon slags hemligt sällskap? Hon backar bort från hyllan bara för att stöta i hyllan på andra sidan. Någonting bakom henne ramlar ner i golvet och går i kras. När hon ser vad det är så vill hon bara ge upp ett skrik, men tanken på att den galne kvinnan finns över henne får skriket att fastna i halsen.
Det ersätts istället av tårar som forsar ner för kinderna.
På golvet ligger ett hjärta, och inte ett rött litet kudd-gosedjur-hjärta. Där ligger ett alldeles riktigt hjärta i en blodpöl. Tindra spyr nästan.


Hon tänker att hon ska gå tillbaka till hissen och hennes eländiga så kallade liv, men hon tar fel väg och fortsätter bort från hissen. Men det märker hon inte förrän hon med ögonen fulla av gråt går rakt in i en vägg. Hon ger till ett stön av smärta och tittar upp. Det visar sig att det inte alls var en vägg utan en spegel. Rummet fortsatte alltså inte i all evighet det såg bara ut så på grund av att alla väggar var gjorda av speglar.
Tindra försöker att inte tänka för mycket utan beordrar bara sina ben att förflytta sig framåt, ett i taget. Efter mycket snyftande och hulkande är hon tillbaka i den förbannade hissen. Hon trycker förbannat på knappen och hissen far uppåt i all världens fart. När Tindra väl står där tar hon ett viktigt beslut.

Hon vet inte vart hon kommer ifrån.
Hon vet inte var hon är.
Hon vet inte vem hon är.
Men en sak vet hon -

att även om denna kvinnan är hennes mamma eller inte så måste hon bort från henne.
Och det snart.
Innan något fruktansvärt händer.

Taack fina du!♥

Omg altså detta går på riktigt inte beskriva med ord! Altså herre Gud detta är den absolut bästa jag läst på hela Mugglis! Altså fina du dit så himla otrolig! ♥
Det känns så verkligt när jag läser det så att det är obeskriv bart.
Altså bara WOW.
Tack för att du delar denna otroliga historia på Mugglis du är bäst.
Kram ♥

Tack Alice, detta värmer sjukt mycket, tack!♥






Jaha hörni, nu var det ett tag sen sist.
Jag har egentligen ingenting att skylla på annat än att jag helt enkelt tappade skrivlusten♥ Men nu är jag tillbaa och ska försöka leverera ett nytt kapitel varje vecka.

Ni som fortfarande läser, fast ni kanske inte är så många, jag älskar er♥


Kap 8
“ Elias, du har besök!”
Elias drar ut lurarna ur öronen och stönar högt. Han sätter sig upp i sängen och försöker sträcka ut benen lite, samtidigt som han upptäcker att han fryser om ena foten, kanske för att han bara har en strumpa.
Han ställer sig upp och vinglar till lite av lågt blodtryck, sen går han fram till dörren och makar sig ner för trappan. När han kommer ner stannar han till.
Där nere i den vita soffan sitter Afrodite och Elsa och pratar med Elias mamma. Afrodite har på sig en lila one-piece och hennes mörka lockar hänger hela vägen ner till dragkedjans slut. Hennes mörka ögon är rödgråtna och naglarna nerbitna.
Elsa sitter i en kort, gul klänning och har stora guldörhängen som hänger fram under det blonda, pojkklippta håret.
Elias harklar sig för att visa att han är där och allas blickar vänds mot honom. För en sekund stannar de på honom och han förstår hur han måste se ut, rufsig i håret i mjukisbyxor och t-shirt. När borstade han egentligen tänderna senast?
Afrodite och Elsa reser sig och Afrodite slänger sig om Elias hals i en stor kram. Elias blir överaskad, men inser att det inte är något konstigt med saken alls. Han har känt Afrodite och Elsa sen dagis och de är några av hans bästa vänner.
Afrodite luktar schampo och mynta och Elias drar in den välbekanta lukten i de stora lockarna.
Elsa ger honom också en stor kram och några tröstande ord innan de sätter sig ner i soffan.
“Så, hur är det?” frågar Afrodite och smuttar på sitt te.
Hon tittar ner i koppen, kanske för att hon inte vågar möta hans blick, inte nu. Elias blir besviken, måste han gå själv igenom det här?
Men så tittar Afrodite upp och tittar medlidande in i Elias ögon. Hon utstrålar styrka och gemenskap och det gör också Elsas hand som kramar hans, han behöver inte gå ensam genom det här trots allt.
“Det är okej antar jag” svarar han och försöker få fram ett leende.
Han inser att det nog såg mer ut som en grimas.
Elsa och Afrodite fortsätter att prata lite med Elias mamma medan Elias förstrött stryker med blicken över bordet. Plötsligt fastnar den på en tidning som ligger under en blomkruka. Han rycker tag i tidningen och läser rubriken.


“Vad är det här?” mumlar han.
“Va?” säger Elsa och kikar över axeln över honom.
“Det här.. det är.. är det..?” fortsätter Elias som i chock.
“Jaha, det var det vi kom hit för att prata med dig om..” säger Elsa.
“De tror att de har hittat Tindra.”


***


Tindra stapplar ut ur hissen och faller ihop på golvet, kanske pågrund av trötthet, men troligtvis smärta. Inte bara i knäna efter att slagit de hårt i golvet i glashissen, också i huvudet.
Hon kryper ihop på golvet och kramar om sina knän samtidigt som hon vaggar fram och tillbaka.
När hon ligger där kommer hon att tänka på en mening ur en dikt som hon hört någon gång som hon inte minns av någon hon inte minns.
Jag är fångad i helvetet men vet inte om jag är ängel eller djävul.
Hon fortsätter vagga fram och tillbaka och mumlar ett ord för sig själv, Varför?
Varför är jag här? Var borde jag vara? Vad är meningen med det här? Vem är kvinnan där nere? men framförallt: Vem är jag?
Alla dessa frågor och flera virvlar runt i Tindras huvud, trasslar ihop sig och drar i varandra. De sliter och dunkar mot insidan av huvudet. Skrattar åt henne.
FÖRSVINN UR MITT HUVUD! jämrar hon ut i luften.
Ingen svarar.


Plötsligt blixtrar bilder till innanför hennes ögonlock, men sekunden efter är de borta.
Sen dyker de rätt in huvudet på henne, alltihop på en gång.


Två barn springer på en väg. Det är vinter och stora snöflingor dalar ner och landar i det redan höga snötäcket på den frusna marken. Flickan har långt, lockigt, brunt hår med en massa glittrande snöflingor i. Pojken med de blåa ögonen tar flickans mössa och springer iväg med den. Det är någonting med de där ögonen, de känns något sätt som att de är bekanta.
Hon springer efter honom på den halkiga vägen för att få tillbaka sin älskade mössa. Pojken är snabb, som många pojkar i hans ålder, men flickan är snabbare. Efter ett tag är hon så nära att hon kan kasta sig om pojkens ben så att han ramlar ner i en snödriva. Sen mular hon honom skrattande och han kämpar halvhjärtat emot, skrattande.
När hon fått tillbaka sin mössa sätter hon den på huvudet och ryser till av snön som rinner ner innanför jackan.
Sen böjer hon sig fram så att hennes ansikte nästan nuddar pojkens. Hon tittar in i hans blåa ögon innan hon böjer sig ner och kysser honom.
Barnen är kanske fjorton år.


Tindra dyker flämtande upp ur filmen. Det var Elias, det var hon helt säker på. De där djupa blåa ögonen har inte någon annan i hela världen. Men det skulle betyda att flickan, att det var hon själv.
När hon insett det börjar hon koppla ihop likheterna, det långa håret, snabbheten och styrkan när hon sprang och de hasselnötsbruna ögonen.
Men det skulle betyda att det hon såg var…
ett minne?



Innan hon hinner fundera mer på saken kommer den svarta avgrunden ännu en gång och slukar hennes medvetande.



Den här gången tittar hon inte på sig själv, hon är sig själv. Det känns skönt, hon vet att hon hör hemma på något sätt, i hennes kropp finns ingen tvekan.
Hon står på en scen i en stor aula någonstans. Strålkastare lyser rakt i hennes ögon och hindrar henne från att se vad som fanns framför scenen. Men hon kan gissa med hjälp av ljudet av en mumlande folkmassa. Nuvarande Tindra får panik när hon ser mikrofonen som står längst framme på scenen, men Tindra i minnet fylls med glädje och förväntan, hon är till och med lugn. Plötsligt börjar hon röra sig framåt mot mikrofonen. Tindra försöker streta emot men hennes kropp fortsätter gå. Hon inser att hon inte kan göra något, hon får helt enkelt sitta instängd i sitt huvud och titta på.
När Tindra stannar vid mikrofonen tystnar folkmassan. Mikrofonen känns kall i hennes hand när hon höjer den mot munnen och nickar mot pianisten som börjar spela. Tindra känner hur hennes kropp tar ett djupt andetag och börjar sjunga:
”Listen… to the song here in my heart, a melody as start, but can’t complete.
Tindra gapar av förundran. Tänk att det där kom ur hennes lungor, ur hennes egen kropp. Hon fortsätter att sjunga, lika vackert och trollbindande.
Det är när hon drar den sista tonen och applåderna brakar loss som hon ser dem. De sitter på första raden, en man , en kvinna och en yngre pojke, kanske tretton år. När Tindra ser de fylls hon av glädje. Det är hennes familj, det känner hon. Hon känner inte igen dem, hon hade inte vetat vad de hette om Elias inte berättat det, men ändå, känner hon att de är hennes familj. De ler och vinkar mot henne, pojken busvisslar högt. Tindras kropp bugar sig och går av från scenen. Tindra ler av lycka.



Hon vaknar upp igen, trött i huvudet efter det omtumlande minnet men ändå fylld av lycka.



Plötsligt hörs fotsteg utanför och en röst som mumlar. Tindra ligger blickstilla och försöker låta bli att andas.
”Tindra, Tindra?” viskar rösten utanför.
Låt henne inte hitta mig, låt henne inte hitta mig.
Fotstegen stannar utanför dörren.
Snälla, snälla, snälla.
”Tindra?” viskar rösten igen och dörren rycks upp med en kraftig smäll.

AAAAAAAAH GRYMT längtar till nästa!

Altså helt otroligt som alltid.

Jaaaa ett kapitel varje vecka!!!!!!längtar otroligt mycket till det du underbara människa alltså jag har sagt det förr men du skriver så himla realistiskt så att man tror att man sitter bredvid Tindra och Elias! Jag älskar denna ff mer än någon annan.
Kram ♥

Jag är helt mållös. Jag har läst igenom och fått tårar i ögonen i varje kapitel. Du skriver så himla fint!! ♥

Läskig!
Men bra!!