Marodörerna på Hogwarts [SV]

SUPPPPPPPPPPPPEEEEEERRRRRRRR BRA!!!!!

SUPER!!! !!

Otroligt bra kapitel! Vill ha nästa kapitel snabbt!!!!!

Tack så mycket, ni är så snälla!! kan nog få upp nästa del redan ikväll ifall mitt internet vill samarbeta med mig

Yay!

"Sirius låg i en underlig ställning med kudden under rumpan och täcket halvvägs ner på golvet"


HAHAHAHA OMG!!!!

Så sjukt bra.

Först och främst: Tack alla ni underbara supergulliga människor som tar er tid att läsa och kommentera, ni gör mig så otroligt glad! Blir så roligt att skriva när man vet att folk läser!

Nästa del kommer nu. Kapitlet blev så långt att jag delade upp det på tre delar, därför ber jag om ursäkt för att de istället kan uppfattas som lite korta. Det kommer inte heller att vara lika muntert som innan, som en liten varning. Hoppas ni tycker om det!



Kap. 12 - Sorg, del 1

James kunde inte förstå att det var verkligt. Att Lily hade ändrat uppfattning om honom. Sirius skrattade åt honom och retades, men James visste att han var glad egentligen. De närmsta dagarna spenderade han nästan all sin vakna tid med Lily. De promenerade runt området på Hogwarts och njöt av snön som äntligen kommit, de åt varje mål tillsammans och de satt uppe länge om kvällarna i uppehållsrummet och pratade om allt de kunde komma på. Det var så att han önskade att det vore flera veckor kvar tills jullovet kom istället för ett par dagar då han inte alls ville spendera någon tid utan henne. Remus delade hans tankar kring jullovet, men av helt andra orsaker. Han hade fortfarande inte bestämma sig för om han skulle åka hem eller inte. Han skämdes över sig själv, han borde åka hem utan tvekan och vara där för sin mamma, men varje fiber i hans kropp skrek åt honom att hålla sig borta. Brevet hade han inte heller lyckats skriva klart, trots att han hade haft flera månader på sig. Han hade därför svårt att vara med i den glada stämningen som omringade hans vänner de här dagarna och höll sig istället undan. Han visste inte vad han skulle ta sig till.

*

Han slog upp ögonen och tittade upp i taket. Att somna var omöjligt, men nu hade han i alla fall bestämt sig. Han skulle åka hem över jul. Han kunde inte stanna kvar på skolan och gömma sig som en fegis. Remus kastade en blick på klockan och såg att den var kvart i fyra på morgonen. Alldeles för tidigt för att skicka brev, men han var tvungen. Han reste sig, grep tag i ett pergament och en fjäderpenna och smög ner till uppehållsrummet. Han krafsade snabbt ner:

Mamma,
jag kommer hem över jul.
Längtar efter att träffa dig.

Remus

Han visste att brevet var lite stelt, men det var så kontakten var mellan honom och hans mamma. Kärlek fanns det förstås, han visste att hon älskade honom. Men hon hade svårt att visa det. Så hade det varit enda sedan den hemska natten när Remus var liten. Han rös och trängde snabbt undan de minnen som försökt ta sig fram. Istället kollade han ut genom fönstret. Stora mjuka snöflingor föll från himlen och synen var vacker i sin stillhet. En självisk del av honom önskade att han trots allt kunde stanna i slottet över jul och inte behöva se sin mammas förtvivlan, men han var inte självisk. När klockan blivit halv sex grep han tag i brevet med ena handen och började gå. Precis utanför porträtthålet stötte han dock in i någon och insåg med förvåning att det var professor McGonagall.
"Mr Lupin", hennes röst hade in mildhet i sig som han aldrig hört förr och det fick honom att stirra på henne med lätt förvåning.
"Jag är rädd att jag har fruktansvärda nyheter jag måste delge dig, Mr Lupin. Kan du följa med mig in i uppehållsrummet?"
"Men...", Remus tankar snurrade och han försökte tränga undan rädslan som dök upp i hans bröst "Jag skulle skicka ett brev, professorn"
"Jag är rädd att det kommer få vänta"
Remus följde långsamt efter henne tillbaka in i rummet och mot den soffan han suttit i bara för en liten stund sedan.
"Mr Lupin. Remus... Jag mottog en brådskande uggla nyss", hon såg på honom ett ögonblick men stirrade sedan ner på brevet i sin hand.
"Ja?", han kunde knappt andas.
"Jag måste tyvärr meddela att dina föräldrar har omkommit..."
Hon fortsatte prata men Remus uppfattade ingenting av vad hon sade. Han höll bara hårt i brevet i sin hand.

OMG VAD BRA!
Kan inte vänta tills nästa del!!

Tack så mycket