A Sirius problem [Marodörernas era, svenska]

Super!

.... Och här har vi det. Kapitlet jag lovade någon stans i December. Jag vet inte om alla slutat bevaka tråden eller helt enkelt tröttnat, men om du läser vill jag att du ska veta att jag är oändligt tacksam♥
-Författaren som *gasp* inte är död


Kapitel 6

Armedia reste sig hastigt upp och gick runt bordet för att försiktigt placera handen på sin väns axel.
"Elizabeth." sa den blonde varnande och snurrade runt Elizabeth. Hon började sakta men bestämt dra med sig Elizabeth ut ur salen. Alla stirrade på dem chockerat. James hade till och med vänd bort blicken från Lily. Men den som stirrade mest var nog Sirius.
Armedia tänkte att han förmodligen förtjänat det. Kanske inte för det som Elizabeth anklagat honom för, men för allt annat han gjort. Hon fortsatte dra med sig sin ilskne vän genom korridorerna.

Elizabeths kropp skakade. Hon hade gått in i försvarsläge. Varenda cell i hela hennes kropp hade skrikit åt henne att skydda sig. Skydda sig från taskiga kommentarer, skydda sig från killar, skydda sig från att bli alltför fäst vid någon. Speciellt honom. Hon kunde inte bli sedd tillsammans med Sirius Black. Hon kunde inte prata med honom, hon kunde inte titta på honom, hon kunde inte bli vän med honom. Men minst av allt kunde hon gå på en dejt med honom. När Elizabeth väl lugnat ned sig drog Armedia in henne i en försiktig kram. Det var inte ofta de kramades. Deras relation var mer "Armedia pratar och Elizabeth lyssnar". Elizabeth hade ingenting emot det. Det här kändes ovant, att ha Armedias armar runt henne som i en varm och vänlig gest. Men hon tyckte om det. Hon tyckte om att ha en vän som tröstade henne och lugnade henne. Som räddade henne från jobbiga situationer. En vän som efter sex år fortfarande inte gett upp hoppet om henne.

Så Elizabeth kramade tillbaka.

Sedan gick de båda över och satte sig på en stenbänk i en tom korridor.
"Tack" försökte Elizabeth. Ordet smakade konstigt på tungan, och kändes jättekonstigt. Men det kom ändå från hjärtat. Hon var glad att Armedia hjälpt henne.
"Det är sånt vänner gör." svarade Armedia och log, med ena handen fortfarande vilandes på Elizabeths axel.

Det var just då som Elizabeth riktigt förstod att hon kunde lita på Armedia. Det var en sån liten gest, men ändå så stor. Hon hade en vän. Nej inte en vän. En bästa vän. Hon hade all den här tiden haft en bästa vän men inte fattat det.

Hon riktigt tittade på Armedia, så som hon aldrig gjort förut. Det honungsblonda håret i perfekta lockar, de stora grå ögonen, det sminkfria ansiktet, hennes rosa läppar, de svarta glasögonen som vilade på hennes näsa idag. Hade hon glasögon? Elizabeth visste inte riktigt, och hon fick en konstig känsla i magen av att inte veta.

Elizabeth lovade sig själv att hon skulle lära känna Armedia bättre. Att hon skulle bli den bästa vän som Armedia alltid varit. En bästa vän att lita på.

Jag är fortfarande här som läsare
Bra känslofullt kapitel♥
Längtar efter nästa!!!

Ny läsare!!

Superbra FF!

OMRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLSKAR SIRIUS FANFICS MEN DEN HÄR AZÅ JEEEEEEEZZZZZZ MEEEEEEER

Klart jag inte har avbevakat! Superbra kapitel!

Jag undrar om det kommer mer eller om denna ff är nerlagd
Den var ju jättebra

Bra!

Jag är ledsen att det tar så lång tid innan jag skriver ett nytt kapitel varje gång :c♥ Tack alla som läser ändå!

jo förresten,
Varning för svärord i det här kapitlet :')

Kapitel 7
Elizabeth klev in i klassrummet med väskan släpandes efter sig. Hennes kinder blev en nyans av rosa när alla i salen vände sig om för att titta på henne. Professor Snigelhorn gjorde en gest åt henne, och Elizabeth svalde.
"Förlåt att jag är sen, professor" sa hon och sökte med blicken efter en tom plats, medan Snigelhorn fortsatte gestikulera och förklara hur man tillagar en styrkedryck. Tillslut insåg hon att hon bara hade två val. Antingen så kunde hon sitta bredvid den klumpiga, korkade killen i Gryffindor, Mark trodde hon att han hette, eller så kunde hon sitta bredvid Sirius. Hon kunde svurit på att han satt sig själv bara för att hon skulle vara tvungen att sitta med honom. Istället för att sätta sig bredvid honom, vilket vem som helst annars förmodligen skulle gjort, släntrade hon över mot Mark och slängde väskan vid sidan av bänken. Varje gång Elizabeth tittade bort mot Sirius stirrade han frustrerat mot henne, så hon blängde varje gång ilsket tillbaka.

När Elizabeth kom ut ur klassrummet svängde hon av hon lutade sig mot väggen. Hon tyckte inte om att alla trängdes och stampade framåt för att komma först. Hon ville helst gå i sin egen takt för sig själv. Hon funderade vad hon skulle säga när hon kom tillbaka till Slytherins uppehållsrum. Hon ville inte prata med Mia igen. Det var Mias fel att hon kommit sent till lektionen i första fall.

Mia hade huggit tag i henne när hon tänkt lämna rummet, och stirrat irriterat mot henne.
"Varför knuffade du Sirius sådär?" hade hon fräst. "Har du någonting emot honom eller?"
Elizabeth hade lutat sig bort från henne och glott tillbaka.
"Det ska du ge fan i." hade Elizabeth spottat tillbaka och ryckt sig loss ur Mias veka grepp.
"Men du behöver väl inte vara otrevlig" hade Mia brustit ut.
"Det var ju du som började, din idiot!"
"Var det ju inte alls det! Det var ju du som knuffade Sirius!"
"Är han din pojkvän eller? För i så fall kan jag meddela att din pojkvän var jävligt otrevlig mot mig, och att du borde uppfostra honom bättre. Om han inte är din pojkvän tycker jag att du ska hålla käften och bry dig om ditt eget. Goddag." hade Elizabeth tillslut sagt och låtsats lyfta på en hatt, innan hon lämnat den rodnande, arga Mia till att skolka från lektionen hon själv skulle komma sent till.

JÄTTEBRAA!