Exchange [SV]

Igen ett lysande kapitel ^^ skulle inte ha klagat om det varit längre ; )


"Uttrycket han bar på var svårtydligt." Tycker det skulle låta bättre utan ordet "på", eftersom han inte egentligen bär på något : )

"Kanske skulle han följa Corys förslag --" Jag tror ordet exempel skulle passa bättre än förslag i det här sammanhanget ^^

Älskar hur du skrev slutet av kapitlet, när Zam började bli trött. Meningarna blev kortare och nästan allt var Zams sömniga tankar, helt som om även författaren skulle ha blivit litet sömnig ;D men alltså på ett väldigt bra sätt!

En fråga som jag kom att tänka på medan jag läste, kommer vi att få läsa något ur Corys synpunkt? : ) Det skulle vara jätte intressant.

Tamburlaine: Tack för att du påpekade slarvfelen. Jag kanske inte ändrar allt som du tycker, men jag ska definitivt tänka över det och se vilket som blir bäst.

Rätt långt in i berättelsen kommer man att få läsa ur Corys synvinkel också, men jag har inte planerat det så noga ännu. :3

Jättebra!

ÅZUUM! :3

Jätte bra!
Det var en mening som jag tyckte bra om; Men eftersom Richard inte sa något mer valde han att stänga av de kugghjulen i hjärnan som precis kommit i rullning. Den fick mig att skratta till lite, underbart c8

Jättebra!

Du tråkar inte ut oss, jag älskar att läsa så långa kapitle är awesome Spc för att du skriver så bra C:

ååh superbra!

Jättebra!

Jättebra! Jag kan nog inte säga mer!

Tack så mycket alla!
Nu har man lyckats ta sig igenom första skolveckan för året. Bara några månader kvar till sommarlov...
Jag hoppas att den här novellen piggar upp er om ni inte tycker skolan låter så lockande. Här får ni kapitel två!

(Twiie: Vad kul att du gillade den meningen. Jag funderade nämligen på att ta bort den, men då var det väl tur att jag lät den stå kvar ^^)
***

Kapitel 2.1

Zam somnade inte strax efter sju den kvällen. Hans kropp hade sakta domnat bort, men han väcktes tillslut av verkligheten som sa åt honom att byta om och borsta tänderna. Efter det hade han blivit pigg igen och då var det omöjligt att sova, trots det att han krupit ner under täcket och dragit för himmelssängens gardiner. Han var till och med vaken då de andra kom in i rummet. Julian och Patrick ansträngde sig inte direkt för att vara tysta. Då måste klockan ha varit över tio. Det dröjde ytterligare minuter innan Zam kunde finna sig i lugnet och låta sina sinnen glida iväg.

-
Morgonen därefter släpade han sig upp ur sängen. Håret var obekvämt rufsigt och medan han satt på sängkanten och vaknade till försökte han få ordning och reda på det. De andra var lika morgontrötta som vanligt. Tystnaden i sovsalen stördes bara av ljuden som uppkom när de gick över golvet, eller klädde på sig sina kläder.

Zam stönade lågt och gnuggade sig lite i ögonen med ena handen.

"Jag trodde att man blev pigg av att gå och lägga sig tidigt", hörde han Richard säga med en svag ton av retsamhet i rösten. Dock verkade han inte heller så vaken för att orka lägga ner så mycket entusiasm i sina ord.

Zam slängde en blick bort mot sängen bredvid sin, där Richard trädde armarna genom sin kåpa. Det blåa emblemet blänkte till av det svaga skenet från lamporna. Av någon anledning stannade hans hjärna upp och för en stund satt han bara och granskade Ravenclaws symbol under tystnad. Han hade inte ork nog till att lägga fram ett svar. Efter en stund började han klä på sig sina kläder som alla andra.

När han höll på att lirka på sig sina skor hörde han plötsligt Julians röst längre bort.

"Var är den nya killen?"

Zam hade helt glömt bort Cory. Ett styng av vad som kunde vara skuldkänslor stack till i hans hjärta. Han var så van vid att den andra sängen bredvid honom stod tom att han inte hade lagt märke till det. Förhängena var öppna och täcket bäddat. Man kunde se att någon sovit där, men om inte Zam hade vetat om det så skulle han antagligen inte ha trott det.

Han delade Julians tanke. Vart hade pojken tagit vägen? Om han gick runt och strövade på egen hand kanske han skulle gå vilse, och då skulle man antagligen skylla allt på Zam. Zam skulle bli orsaken till den handikappade pojkens försvinnande. Det värsta skulle inte vara vad andra skulle tycka om honom. Det värsta skulle vara vad han skulle tycka om sig själv.

En vag panikkänsla slog mot honom. Han flög nästan upp från sin sittande ställning och började röra sig ut från rummet. De andra killarnas blickar kittlades i nacken, men han brydde sig inte. Det hade inte ens gått en dag och han kunde inte hålla koll på den person vilken hans uppgift var att se efter.

-
Som en gammal vana rättade Zam till luggen innan han tog sig ner för trappan som ledde till uppehållsrummet. Det var nästintill tomt på folk. Det var mest Durmstrangelever som var uppe och väntade på att få gå ner till frukosten. Zam var såklart nyfiken över dessa nya ungdomar, men han hade helt enkelt inte tid till att lära känna dem nu. Han blickade ut över rummet, scannade av varenda vrå han kunde se från där han stod. De blåa fåtöljerna med bronstrådar var tomma, både golv och väggar verkade isolerade från människor. Ingen Cory i närheten. Zam hörde hur en dörr öppnades uppifrån sovsalarna, men var helt fokuserad på andra saker.

"Hur är det med dig?" frågade Richard från balkongen som hängde strax ovanför Zams huvud. "Du ser rätt skärrad ut."

Zam bet sig löst i läppen. Hjärtat slog envist i hans bröstkorg och han kände sig bara mer och mer hopplös för var sekund som gick.

"Om det är den nya killen du letar efter så har han väl gått ner till frukosten", hördes Patricks röst från samma håll.

Om han kan hitta dit, ja, tänkte Zam skeptiskt. Han kom ihåg hur det hade varit för honom de första dagarna. Han hade irrat runt onödigt länge innan han ens hade hittat ner till entréhallen.

"Han klarar sig själv", försökte Richard påminna honom, men Zam hade börjat vrida sig om i rummet för att kunna leta från fler vinklar.

Och där satt han, i mörkret i ena hörnet, med det svarta håret hängandes ner för ögonen. Han var helt isolerad från resten av rummet. Han satt ner på golvet och lutade sig mot väggen med en uppslagen bok framför sig. Zam blinkade till, kände hur en stor lättnad sköljde över honom.

"Hittade du honom?" frågade Richard där uppifrån.

Zam nickade lite tafatt, var inte helt säker på vad han borde säga. Han kände sig lite dum, men pinsamheter var något han tränat bort att inte bry sig om. Inget skulle gå bättre om man hade ångest över det som hänt.

Han rörde sig bort mot den sittande pojken och försökte få någon som helst ögonkontakt med honom, men den korpsvarta luggen var alldeles för tät för att man ens skulle kunna se hans ögon.

"God morgon", fick Zam ur sig med en tyst stämma, inte så villig att alla skulle höra. Än en gång kändes det som om han pratade med sig själv, eller med en staty. Än en gång kände han sig fånig.

"Vi hade tänkt gå ner till frukosten snart", fortsatte han ändå. "Följer du med?"

Det tog några sekunder innan något hände överhuvudtaget. Pojken stängde sakta ihop boken, men han tittade inte upp. Det borde vara ett tecken på att han hade hört Zam prata med honom. Men ändå var det mer som om han inte tog emot förslaget, utan skapade det själv. Som om han precis vid det tillfället bestämde sig för att sluta läsa. Det var inte ens säkert att han lyssnat på vad Zam sa.

Zam studerade honom en stund, men inget mer hände.

"Jaha", sa han kort och slängde en blick bakom axeln för att se om de andra hade tagit sig ner. "Då går vi då."