Voldemorts hemliga historia

Jättebra! ;D

jättebra!!!!!!!!!!

Sjukligt bra!

Åh, jätte bra! Jag gillar att du lyckas hålla dig till historien men ändå lägga till mycket nytt så att det blir en bra ff av det =D
Vill ha mer^^

Aww tack alla, ni fattar nog inte hur mycket era kommentarer betyder för mig. Det gör mig verkligen jätteglad!! ♥♥
Det kommer en ny del så snart jag har tid
Ni får gärna säga om det är något jag kan göra bättre

*läser det sista du skrev*
Det finns inget att säga, den är perfekt! :3 ♥

Jag har lite kritik :]
1. DU SKRIVER FÖÖR BRA!!!
2. DU SKÄMMER BORT OSS NÄR DU SKRIVER SÅ BRA!


:]

True shit...!

Awesome! Du är bäst på att skriva! ♥

Aww tack alla♥
Här kommer en del till
_______________________________________
_______– Sirius Perspektiv–
Min stora motorcykel dalade långsamt ner från den stjärnbelagda natthimlen mot ett trevligt mugglar område. Först hade jag varit helt fäst vid denna lilla söta varelse och övertygad om att hon skulle bli min lilla ”frestelse”. Länge hade jag beundrat hennes stora ögon och lyssnat till hennes ljuvliga skratt när jag gjorde konstiga miner. Hon kunde t o m säga ”Sijius” med världens gulligaste röst och allt jag ville var att krama om henne. Vetskapen om att hon svävade ca 100 meter ovanför normal markhöjd verkade inte skrämma henne utan tvärtom verkade det som om hon tyckte att det hela var väldigt spännande. Men att vara så optimistisk som jag hade varit var otroligt skrämmande. Jag kunde inte ens ta hand om en hund, jag skrattade till av min roliga tanke och lät blicken falla på villorna som tog form nedanför oss. Mitt beslut hade egentligen inta varit så svårt eftersom jag bara hade bekantat mig med det lilla barnet i en liten stund. Nyfikenheten om varför den skräckinjagande Voldemort skulle bära omkring på just henne som jag inte ens visste namnet på lekte inuti mig och alla möjliga och omöjliga tankar dök upp i min skrynkliga hjärna.
Jag skakade på huvudet för att försöka komma tillbaka till verkligheten samtidigt som jag försökte fokusera på att väcka så lite uppmärksamhet som möjligt, helst ingen alls. Den lilla flickan som låg väl bevarad i den lilla filten gjorde sig hörd igen men det var bara ett litet jämmer innan hon insomnade. Jag höll henne med ett tryggt grepp samtidigt som jag hade stenkoll på vad som hände nedanför mig.
Jag visste inte riktigt hur jag skulle handskas med detta stora ansvar som jag plötsligt hade fått på mig, men som tur var hade jag insett att jag inte skulle bli en särskild bra förebild. Eftersom jag inte visste om hon kom från en magiskfamilj eller inte så hade jag beslutat mig för att det skulle bli bäst att placera henne hos trevliga mugglare. Lily hade lärt mig att det fanns sådana… Lily… Lily! James! Min tankgång satte fart och jag beslutade mig för att göra en hastig landning för att avlämna det lilla flickebarnet. Jag hade inte tid med något annat än att lägga henne på trappsteget, ringa på för att sedan kunna rusa mot motorcykeln.
Jag hoppade av mitt fordon precis innan den tog mark med flickan i tryggt förvar i min famn och sprang för att komma till närmsta hus. Min blick kastades snabbt på namn skylten på det fina husets dörr där det stod ” Dr Grangers”. Jag var skräckslagen när jag försiktigt lade ner byltet på det översta trappsteget, jag befann mig nu inte här utan målade upp hemska scener där James var offret i huvudet. Rädslan över att han skulle bli skadad var stor och hela jag skakade, den genom snälla Lily och mitt älskade gudbarn Harry tog också plats i mina tankar. Jag svettades i nacken p g a mitt tjocka hår och för att jag förskräckt sprang i väg mot min motorcykel när jag sår hur lamporna tändes i Grangers hus. Smidigt tog jag plats på den hårda sitsen och tryckte ner kopplingen för att kunna sväva iväg i maximal hastighet.
Jag var uppe i luften på ett kick och jag kände hur jag fick rysningar av den olidliga spänningen jag alltid gick igång på, men känslan av denna starka rädsla som jag kände nu hade jag nog aldrig stött på förut. Min svarta mantel fladdrade i fartvinden och jag lutade hela överkroppen framåt för att försöka öka farten. Den trevliga resan jag hade haft hit kändes bara onödigt lång nu när jag kände hur stressad jag var. Var det redan för sent? Var det James som Voldemort var på väg mot? Vad hade den förtjusande flickan med allt detta att göra? Frågorna rullade fram men jag kunde inte se någon logik överhuvudtaget i det hela. Jag försökte pressa motorcykeln till det yttersta hela tiden men redan från starten hade den nått topp hastigheten. Jag sparkade argt på det snabba fordonet med min vänstra fot medan det kändes som om hela huvudet växte sig större och större.
Plötsligt kände jag en förfärlig känsla träffa min kropp. Det var som om någon skar mig med vassa rakblad mitt ute i en isöken. Det blev fruktansvärt kallt och jag tappade kontrollen över allting, det kändes som om jag hade stora sår i hela min kropp och allting blev suddigt. Just nu ville jag bara dö. Jag fick syner där jag såg hur det lilla flickebarnet sträckte armarna efter mig och helt plötsligt visste jag att hennes namn var Hermione. Det konstiga med synen var att jag inte var jag. Det stod en annan man med blek hy på den position där jag, Sirius, borde stå.
Lika fort som den hade kommit så försvann nu den fruktansvärda känslan och jag blev varm igen, min kropp läkte väldigt fort men jag var helt chockad över vad som just hade hänt. Jag förstod ingenting men viljan över att komma fram till James tog överhanden så jag tog ett stadigt grepp om styret för att förbereda mig på landningen som väntade. Just nu var jag bara förvirrad och kunde inte tänka särskilt klart men jag försökte urskilja vägen och husen eftersom det var det jag värdesatte mest just nu. Nästa steg skulle bli att hitta rätt hus, men jag hoppades på att jag skulle få tillbaka skärpan i både huvudet och i synen snarast.
Därför styrde jag ner mot det gråsvarta området jag hade nedanför mig men alldeles för plötsligt kände jag hur jag dundrade i marken. Jag omtumlades kraftigt och slog i marken hårt, men smällen gjorde så att jag fick tillbaks klarheten i huvudet. Motorcykeln for i väg men den landade snabbt på sidan och gav ifrån sig ett ynkligt morr. Jag reste mig upp och kände hur det värkte i låret som hade tagit smällen men jag ignorerade smärtan för att dundra i väg mot det fantastiska huset. Rädslan och ovisheten dunkade på i huvudet så jag skyndade mig ännu mer för att ta reda på vad Voldemort var ute efter. Jag snubblade över mina egna fötter men jag var snabbt uppe igen för att kasta mig över den stora fina dörren. Att den var upplåst besvärade mig inte ett dugg av så många anledningar men när jag såg hur min bästa vän låg på golvet ramlade jag omkull. Jag visste med säkerhet utan att röra vid honom att han inte låg i hallen för att han tyckte det var underhållande utan han hade som jag fruktat mött den oövervinnliga trollkarlen. Jag kände hur salta droppar valsade ner för min kind samtidigt som jag blev väldigt förbannad på allt och alla. Jag kände hur ursinnig jag blev när jag såg hur James låg på golvet alldeles livlös. Jag kastade iväg en lite boll som låg innanför dörren så hårt jag kunde medan jag greppade James kalla hand. Jag tittade på hans nerstampade ansikte och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag tog av honom de söndriga glasögonen och drog min kallsvettiga hand genom hans mörka kalufs. Jag gav honom en blick som jag inte kunde beskriva samtidigt som jag bönfällde honom med gråten i rösten att inte lämna mig kvar här alldeles ensam.
Sedan tog jag tag om min stav för att skicka en silvrig hund som sändebud till Dumbledore.
________________________________
Hoppas att ni gillar det Kritik mottags med glädje ♥