Dolder förbannelsen [sv]

Fortfarande awsome.

ÅÅÅZUUM! ♥

längtar till nästa kapitel!

Super duper bra!!!

Ny läsare!

I kapitel 17 nämner du Elien Prince. Är inte det Snapes mamma?!

^Japp det är det!

Kul! Men det stavas Eileen, inte Elien!

^ Ops, my bad Ska försöka komma ihåg det om hon dyker upp fler gånger

Fortsättning:

Lily satt som fastfrusen i stolen, hon kunde inte säga något. Hon ville ifrågasätta Dumbledore men den brännande klumpen i halsen verkade ha raderat hennes förmåga att tala. Istället såg hon på de andra. Brevid henne satt Rose och såg ut att vara i chock, inte så konstigt kanske, det var förmodligen första gången en lärare varit besviken på henne. Bredvid Rose satt Dom och bredvid henne Scorpius. De matchade på något underligt vis, vit-blonda med samma uttryckslösa ansiktsuttryck som var omöjliga att läsa. Och längst bort från henne satt Albus, han såg trotsig ut och bet sig i läppen men sa inget.

Men till slut verkade det som Rose hade vaknat ur chocken för hon harklade sig och sa med förvånansvärd stadig röst "Vad menar ni professorn?"

"Ni har alla gjort en lång resa för att sitta här idag.." började Dumbledore och såg från den ena till den andre "Ni har alla förlorat så många som stått er nära, Så unga men har ändå tvingas bli vuxna, blivit tvingade att delta i ett krig och i ett spel för att rädda er egen framtid"

"Och ni är besviken på oss för det?" avbröt Scorpius förvirrat

Dumbledore log vänligt och fortsatte

"Men det är en sak som förvirrar mig, och det är att ingen av er verkar ha kommit fram till någonting"

"V-vi har försökt" stammade Rose förtvivlat fram "Vi reste till Dolder huset och.."

Men Dumbledore höll upp en hand för att tysta henne

"Jag förstår" sa han lugnt "Ni har förstås försökt till ert allra yttersta att bli vän med honom, att lära känna honom, ni har kanske vunnit hans förtroende? Har han berättat sina mörkaste hemligheter för er?"

Lily kunde se hur Rose svalde och sedan sa hon med kvävd röst "Nej..den ända som lyckats komma nära honom är Lily"

Dumbledore nickade och fortsatte

"Jag hoppas ni förstår, att det här uppdraget är viktigare än något annat just nu, det är tre månader kvar tills ni ska skickas tillbaka till framtiden. Ta vara på varje tillfälle"


Så, tror jag sätter stop här för den här gången.. Ska försöka göra nästa kapitel lite mer händelserik och roligare istället för alla deprimerande kapitel ;P

Jättebra!!!

Späääännande!