Kayla Lewmoon

jag vill veta vad som händer sen, kommer hon kanske bo i magivärlden nu?

Vill också

Jätte bra, hoppas den fortsätter

Blöhöh, den här var ju bäst!

du fårinte sluta skriva nu
den är så himla bra

D: D: D:
Det här var min favvo-FF ♥

nästan min också

Mican00 säger nu brevid mig: skriv att Mican00 säger att hon ska kolla igenom alla kapitel igen och se om hon ska fortsätta skriva eller inte.

oohh, HÅLLER TUMMARNA

Okej, jag vet att det gått många månader sedan jag skrev sist, men jag känner inte för att bara lämna denna ff ofärdig, så jag har nu skrivit det sista kapitlet. Jag hoppas att någon läser det, men de flesta har väl slutat bevaka antar jag....
Men jag lägger upp det gamla först för ni minns nog inte vad som hänt!
---------------------------------------------------
Kapitel 17. sanningen

Jag gick försiktigt in.
Hon märkte mig inte.
Det var väl bara tur för mig, för vad skulle jag säga?
Det var det som alltid var problemet. Sådana här lägen var alltid jobbiga att komma på vad man skulle säga.
- Eh... sa jag försiktigt, för att hon skulle märka mig.
Hon tittade upp på mig, med röda ögon och våta kinder.
- Åh... sa hon sedan.
Jag gick fram till henne och satte mig brevid henne i soffan.
- Jag... jag... varför jag? stammade hon med gråten i halsen.
- Öh....varför du? Sa jag förvånat.
Jag kunde se hur det ryckte lätt i mungiporna på henne, men sedan blev hon allvarlig igen.
- varför har just min pappa blivit förhäxad? Sa hon.
- Hur vet du att han är just förhäxad? Frågade jag.
Milenne snyftade lite drog ett djupt andetag och sa,
- när jag sa att jag skulle fixa en sak, så gick jag runt i slottet för att undersöka det, och då hörde jag Dumbledore mumla något om mig, en förhäxning och min pappa.
- Och då sprang du hit?
Milenne tog ett djupt andetag igen för att lugna ner sig.
- Nja... jag sprang i väg nånstans, för jag var ledsen och helt plötsligt öppnade sig en dörr och det här rummet visade sig.
- Okej. Sa jag.
Sedan reste jag mig upp och Milenne följde efter.
Vi gick till sällskapsrummet, och struntade i den sista lektionen.
Jag tyckte inte att Milenne skulle behöva vara med.
Själv hade jag ingen lust, så jag struntade i den under ursäkten att Milenne behövde sällskap. Det var ju i och för sig sant.
Vi var ensamma i uppehållsrummet, eftersom att alla andra var på lektion.
Vi satt båda i varsin fåtölj och stirrade in i elden.
Helt plötsligt tog Milenne fram trollstaven och viftade på den.
Elden började röra på sig och bilda massa former.
Jag skrattade.
- Hur gör du det där?
- Jag har läst det i min storasysters böcker, svarade Milenne glatt.
- Coolt! Kan du lära mig hur man gör?
- Nja.... började Milenne. Det är rätt svårt att lära ut sådär, det vore bättre om du läste boken...
- Okej, när får man den?
- 4 året...
Jag fnissade.
- Så du vill att jag ska vänta till 4 året?
- Om du inte har en syster så vill jag väl det...
- jag har ingen syster, jag är adopterad, svarade jag.
Milenne ryckte till.
- Jaha! Oj! Förlåt!
- Gör inget, sa jag. dom är som mina riktiga föräldrar, jag kan inte minnas att jag haft några andra, jag har bott hos Marie och Lars, så länge jag kan minnas.
- Okej, sa Milenne.
Sedan fortsatte hon med konsterna i elden.
Det var jätte häftigt, jag orkade inte vänta till 4 årskursen, jag önskade innerligt att jag haft en äldre syster.
Sedan såg jag en ful gubben med flottigt hår och en lång näsa, väldigt lik Snape.
- Varför gör du en sån ful gubbe? Frågade jag skrattande.
- Det är inte jag! sa Milenne.
- Inte? Men vem är det då?
- Det är jag, professor Severus Snape, sa mannen i elden, och både jag och Milenne ryckte till. Jag pratar med er på magiskt vis, fortsatte han. jag vill säga en sak till Ms Lewmoon. Kan Ms Bottom, vara snäll och lämna rummet?
- Eh... okej.... sa Milenne och lämnade rummet.
- Eh jo... sa Snape, jag vill berätta att.... att jag är din... biologiska far.




Kapitel 18. Lily Potter

Jag blev alldeles paff. Snape? Min pappa? Det kunde väl inte stämma?
Jag var ju inte ens lik honom!
Eller ja... jag hade svart tjockt hår precis som honom, men förutom det såg jag inte alls ut som honom.
- Men... men... vem är min mamma då? sa jag när jag slutligen kunde prata igen.
- Lily, sa Snape. Hon heter Lily Potter.
- Potter? Men Harry heter ju Potter? sa jag och kände hur allting snurrade runt i huvudet på mig.
Snape såg ut att tänka efter lite.
- Det är en hel del som du inte vet... Jag får helt enkelt förklara för dig.
Jag blev både förväntansfull och lite rädd.
Jag ville så väldigt gärna veta hela sanningen, men jag var nästan lite rädd för den också. Vad för mer hemskheter fanns i min historia?
Men mer hann jag inte tänka, för nu började Snape åter att tala.
- Jo, när jag var yngre, så blev jag kär i Lily Evans, numera Potter, vi flyttade ihop och så plötsligt blev Lily gravid. Barnet hon fick var du. Men så blev hon kär i James Potter, Snapes röst lät plötsigt svag, Jag vet inte hur det gick till men så var det i alla fall. Hon lämnade mig och blev ihop med James De fick ett barn tillsammans redan samma år, Harry. Jag som inte kunde så mycket om barn kände att jag inte kunde ta hand om dig, men jag ville inte lämna dig till Lily, så jag bestämde mig för att ge bort dig. Jag lade dig utanför dörren hos ett par och plingade på, sedan försvann jag därifrån och sedan dess har du bott hos Marie och Lars.
Jag andades häftigt. Det var nästan för mycket att ta in. Snape och Lily var alltså mina biologiska föräldrar...
- Men är inte Harry min halvbror då? frågade jag.
- Det stämmer.
- Jag... jag måste berätta för Harry och Milenne! sa jag och sedan skyndade jag mig därifrån.
Milenne stod utanför dörren till hufflepuffs sällskapsrum och när hon såg mig kollade hon bedjande på mig men jag vände bort blicken och skyndade mig därifrån utan ett ord.
Jag sprang och sprang ända tills jag insåg att jag inte visste var jag var. Dessutom hade jag sprungit rakt in i en återvändsgränd. Snart hörde jag ljudet av fötter komma mot mig.
- Kayla, vad är det? Det var Milennes röst.
Jag vände mig mot henne och hindrade precis en tår ifrån att rinna nerför mina kinder.
Sedan började jag berätta.
Milenne blev mer och mer förvånad ju längre in i berättelsen jag kom, och när jag var klar kollade hon allvarligt på mig.
- Borde inte Harry få veta? sa hon tillslut.
Jag kollade på henne.
- Jag vågar inte! sa jag med ljus och hes röst.
Milenne bet sig i läppen.
- Vi kanske kan vänta? sa hon. Tids nog måste du ju berätta det, men det kan ändå vänta, sa hon och satte sig ner.
Jag satte mig ner bredvid henne och lutade mig mot väggen. Jag måste ha somnat för plötsligt var jag i ett stort rum med en massa Snape i.
De gick närmare mot mig. Närmare och närmare och plötsligt hörde jag någon av dem ropa mitt namn. Men det lät lite konstigt. Snarare som en tjej röst.
- Kayla?
Jag rycktes upp ur verkligheten och såg ett vänligt ansikte.
- Jag heter Lily, sa hon. Lily Potter.
- Är det du som är min biologiska mamma? frågade jag och såg in i hennes gröna ögon. De var lika gröna som mina.
- Ja det är jag, sa hon med mjuk röst.
Bredvid henne stod Harry.
- Hej Harry, sa jag. Tydligen så är vi halvsyskon, tillade jag och log mitt första leende på ett långt tag.
- Ja, vi är ju det... sa Harry med nervös röst.
Jag reste mig upp och Milenne gjorde det samma.
- Du Kayla? sa Lily.
- Ja? svarade jag och såg på henne.
- Vill du bo hos oss?
Jag blev helt paff. Bo hos Harry? Fick jag verkligen det? På något sätt kändes verkligen Lily som min riktiga mamma så jag ville det verkligen. Men vad skulle Marie och Lars säga?
- Men Marie och Lars då? frågade jag.
- Den biten tar jag och James hand om, svarade Lily och log.
Jag tog ett djupt andetag.
- Då antar jag.... att jag vill det.