Over the rainbow [PRS]

”Visst? Fängelsehålorna är så mörka och fuktiga, hatar att vara därnere alldeles själv”, sade Zhìyuan och ruskade på sig, medan tungan drog över de vassa tänderna. Han studerade Loui medan han rev isär grässtrået, ungefär på samma sätt som artonåringen föreställde sig att natten skulle bli. Skillnaden var att han skulle slita itu sig själv då, och inte studera den jämnårige medan han fipplade med ett grässtrå. Åh, han satt hellre där och studerade Loui leka med gräset, det var betydligt behagligare.
”Är du säker?” Undrade slytherineleven därefter när den andre sade att det var okej om han stannade i sjukhusflygeln. Nu skulle de behöva höra efter med madam Pomfrey såklart, men om huvudprefekten var okej med det, skulle det nog inte vara några problem. Det bara kändes inte som någonting någon någonsin skulle gått med på, att tekniskt sett dela sin sovplats med ett monster. Förvisso ett ganska gulligt monster med stora ögon och mjuk päls, men ändå. Zhìyuan hade då inte stött på många personer som hade varit okej med det under sin tid. Inte ens Junghoon ville vara med honom under fullmånarna, men det kunde ha någonting att göra me att han var allergisk mot hundar. Stackarn, sist han hängt med sin bäste vän under en sådan natt hade han suttit och nyst nästan hela tiden.

Okej, så Loui hade i alla fall varit genuin när han sagt att han gillade Zhìyuan, så det kändes trevligt. Väldigt trevligt faktiskt. Ännu en gång log artonåringen mot den andre, så att raderna med vassa tänder glimtade fram.
”Tack! Eller vad man nu säger”, kvittrade den längre av de två och hostade sedan till igen, bara för att spotta ut en sista tand. Jösses, det såg ut som en mord scen där de satt, med både tänder och blod strödda över det frodiga gräset. Han tog en klunk vatten och sköljde ur munnen för en sista gång och spottade ut det åt sidan när han kände sig något fräschare i munnen. Usch, smaken var absolut, totalt vidrig. Smärtan slet han fullständigt i, det var nivån av äckel som störde honom mest.
”Har du någonsin stött på mig i en korridor? Jag är sur i princip hela tiden och jobbig och högljudd. Du kan inte säga att du inte stört dig på mig någon gång under en lektion, jag brukar på riktigt klättra på väggarna”, protesterade Zhìyuan och slängde en blick mot Loui, vars kinder var tydligt rosiga. Det var otroligt gulligt hur han försökte dölja det där.

Ja, vad hade madam Pomfrey sagt? Hon hade nog instruerat artonåringen att plocka upp alla tänder och röra sig tillbaka till sjukhusflygeln med en gång.
”Helt ärligt? Hon hade nog bett mig gå tillbaka så det kanske är bäst trots allt.” Jo, han ville inte heller sitta där med en orolig Loui vid sin sida. Inte för att han inte ville ha den andre bredvid sig, men han ville inte att han skulle känna sig orolig och nervig bara för att Zhìyuan vägrade gå tillbaka till slottet. ”Ingen kan däremot göra något för att hjälpa..det händer när det händer och det är ingenting jag kan göra åt saken. Om du tycker att det här är för mycket, vänta bara till ikväll”, fortsatte artonåringen och började plocka ihop alla tänder, som han sedan stoppade ner i fickan på pyjamasbyxorna.

Kanske det är lite ovanligt att vara helt okej med att spendera natten med en varulv, men som Loui ser det så kommer det att bli lärorikt för honom. Han tycker även om att spendera lite tid med den jämnårige, så varför skulle han säga nej?
”Ja, jag är säker.” Försäkrar han med blicken fäst på grässtråt. Efter att det lilla grässtråt blivit sönderriven i flera små bitar så drar han upp ett nytt och börjar göra samma sak med det. Loui är lite av en grässtråmördare, även om det kanske inte är ett ord. Han funderar lite på hur kvällen kommer att se ut, om han kommer att behöva stanna där på sjukhusflygeln. Nästa dag är ju en lördag, så han skulle inte missa några lektioner. Det känns väldigt skönt, att få vila ut sig lite mer de kommande två dagarna. Kanske det kommer att vara lika fint väder.. då kan han sitta ute i solen och få lite färg på hans bleka ansikte. Kanske han ska stanna där, det blir ju trevligt. Samtidigt så funderar han lite på hur det går för William och Madison som brukar vara inkapabla till att skriva sina egna anteckningar. Förmodligen kommer de väl och hälsar på, Loui har inte haft något tillfälle att berätta för dem att han skulle vara på sjukhusflygeln.

Loui frustar tyst till och nickar åt det som Zhíyuan radar upp. Han själv har nog blivit irriterad på slytherineleven ett antal gånger. Han själv irriterar sig väldigt lätt på folk som är högljudda, han vill liksom kunna höra sig själv tänka och prata med sina vänner. Men det är flera på skolan som är såna, och han har kanske inte lagt märke till specifikt Zhíyuan på det sättet. Men Madison är rätt högljudd av sig, eller ja, hon pratar åtminstone mycket. Hon är nästan motsatsen till honom, men de kompletterar varandra.
”Det har du såklart rätt i.. det första intrycket jag fick av dig var kanske inte lika bra, men nu har jag ju lärt känna dig lite mer.. och än så länge är det ett bra intryck,” förklarar han och plockar upp en liten maskros som stod och dansade till vinden. Artonåringen sätter sig på knä och viker blomman en aning i ändan, innan han försiktigt placerar den bakom den jämnåriges öra. Nu när han tänker efter så kanske det varit en dum idé, han vet inte riktigt varför han gjort det och det får kinderna att ordna ytterligare. ”Förlåt, tyckte det passade.”

Artonåringen ruskar på huvudet åt det den andre säger.
”Det är inte för mycket..” Försäkrar han med ett svagt leende och hjälper Zhíyuan försiktigt upp på fötter igen. Det är svårt att se på när någon går igenom något fruktansvärt och man inte kan göra någonting åt det.. Loui får alltid panik när det händer. ”Jag känner lite av ett behov att hjälpa till ibland, men om det inte finns något jag kan göra för att hjälpa så kan jag bara finnas där. Om du nu vill ha mig där. För om du vill vara själv så kan jag säkert smita undan.” Jösses vad han rabblar, samtidigt så tar han ett mer stadigt grepp om den andre så att han kan stå upp.

Att säga att Loui var en väldigt udda, mänsklig varelse var lite av en underdrift. Han var väldigt speciell på många olika sätt och vis, och att han var villig att dela samma sovsal som en varulv under en fullmåne, det talade bara för detta. Zhìyuan kunde räkna antalet människor i hela världen som skulle vara villiga att göra det på en hand, och han skojade inte ens. Ingen var villig att göra något sådant, så länge man inte hette Loui Delavigne uppenbarligen. Då verkade det inte ens vara någon stor grej, vilket var djupt imponerande.
”Jag tror att du är lite galen innerst inne”, konstaterade artonåringen och skakade på huvudet, mest i fascination. Vem hade kunnat tro det egentligen? Att den tysta. Smarta huvudprefekten var både godhjärtad och modig? Okej, nu kanske det inte var så svårt att föreställa sig, men det kvittade. Loui var helt enkelt allt annat än det Zhìyuan själv föreställt sig att han var. För inte nog med att han såg förvånansvärt bra ut, med sina mörkblonda lockar och ljust blåa ögon, fanns det även substans där inombords på honom. Han var inte bara smart, utan även snäll och omtänksam, för att inte tala om modig.

Zhìyuan skrattade svagt till åt Louis frustande och höjde lite på ett ögonbryn. Han hade haft rätt, eller hur? Nu kanske den andre inte kom ihåg att det var specifikt Zhìyuan som stört honom, men han tvivlade inte på att det hade varit en verklighet åtminstone någon gång i tiden. Artonåringen kunde vara väldigt jobbig under lektionerna, speciellt nära fullmånen. Då var han nästan odräglig och alla, precis alla, professorer hatade honom med hela sina hjärtan. För inte nog med att han var högljudd och inte kunde sitta still, blev han även extremt irriterande överlag - han ställde liksom tusentals frågor som Inge ens hade med ämnet att göra och han slutade inte.
”Exakt, jag ger hemska första intryck”, sade Zhìyuan och tittade sedan på den jämnårige när han plockade upp den där maskrosen som nyss stått och svingat fram och tillbaka i den lätta brisen. Ögonen blev däremot mer eller mindre tefat när han vek ändan och placerade den bakom slytherinelevens ena öra. Kinderna blossade genast upp och Zhìyuan vände bort blicken, med ett fjantigt leende dansandes över läpparna. Hans hjärta hade precis tagit ett skutt eller två också, till hans stora förtret.
”Det..det är ingen fara”, mumlade artonåringen och tog hjälp av den andre för att komma tillbaka upp på benen. En av händerna åkte instinktivt upp till blomman där de pillade lite med de ömtåliga bladen, innan den gled tillbaka ner.

”Det känns som om det är för mycket”, mumlade Zhìyuan, som fortfarande var tomatröd i ansiktet. ”Och..du får gärna stanna, om du tror att du klarar av det. Junghoon var med en gång och han började böla som jag vet inte vad. Var tvungen att sitta och trösta honom hela natten”, berättade artonåringen fortsättningsvis och fortsatte pilla med blomman, trots att han nyss försökt sluta med det. ”Bara att någon finns där hjälper däremot alltid mer än vad man kan tro, det är liksom skönt att inte vara ensam.” Slytherineleven böjde sig ner och plockade upp en egen maskros som han taktlöst stoppade in bakom Louis ena öra, eller rättare sagt hår. ”Så, nu har du också en”, konstaterade han nöjt för att därefter börja röra benen mot slottet med ett ordentligt grepp om den jämnåriges arm.

”Det kanske jag är..” Svarar Loui med ett litet frustande. Kanske han är lite galen, men för honom är det nästan uppenbart att låta Zhíyuan stanna där i sjukhusflygeln under sin skiftning om det känns bäst för honom. Han själv ser det inte som konstigt att han går med på att spendera fullmånen med honom, kanske det är dumdristigt av honom. Men han har läst så mycket om varulvar, trots att han saknar kunskap i vissa områden, och han känner sig inte rädd över tanken att stanna hos den andre. Enda gången som han själv känner sig som lite galen är när han har en viss mängd alkohol i kroppen, men kanske han har en bit av sin hjärna kvar att utsöka.

”Ett hemskt första intryck är att överdriva, var bara inte så förtjust i högljudda personer överhuvudtaget, inte specifikt dig,” förklarar artonåringen och tittar upp mot himlen med solglasögonen vilandes på näsryggen. Det är ju sant, nu hade han haft viss irritation för både slytherineleven och andra elever. Men det är inte riktigt någonting som han kan döma personens karaktär på. ”Jag slår vad om att du inte hade ett särskilt positivt första intryck av mig heller.” Det är nog några stycken i deras årskurs som tycker att Loui är lite jobbig också. Han är en utav lärarnas favoritelever, och Loui kan inte riktigt tänka sig att det är särskilt många som tycker om honom heller. Han har sina vänner, men det finns också många som han inte kommer överens med. Zhíyuans reaktion på den lilla maskrosen får Loui att ångra sig på direkten. Det hade definitivt varit konstigt gjort av honom. Varför gjorde han ens så? Det hade bara känts rätt och den lilla maskrosen hade passat bra där i den andres svarta hår.

Loui är kluven, tänk om han inte klarar av det? Men det blir klart för honom när Zhíyuan berättar att det hjälper bara att någon är där med honom. Om den andre vill att han ska stanna, så är det klart att han gör det. Loui tar ett stadigare grepp om Zhíyuan medan de börjar röra sig tillbaka till skolan. Skolgården är nästintill tom på elever bortsett från dem två, och jösses vad skönt det är. Det är tyst och lugnt, men om någon timme kommer det säkert att bli hysteri igen. Det är trots allt även två skolor till som vistas på Hogwarts under den här terminen.
”Jag stannar, om det kan hjälpa dig en aning så gör jag gärna det.” Säger han med ett leende på läpparna. Leendet blir större när den jämnårige placerar en maskros bakom örat på honom. Jösses, kinderna blir ytterligare lite rosiga och han vänder genast bort blicken. Usch, det är så cheesy men ändå så hemskt gulligt. ”Vad söta vi blev.”

Det var väldigt skönt att skolgården i princip var tom på andra elever, annars hade de nog fått en del blickar på sig där de gick sida vid sida, med pyjamasar på sig och maskrosor bakom öronen. De såg ut som om de hade rymt från sjukhusflygeln, vilket de å andra sidan, på sätt och vis, hade gjort. Zhìyuan tänkte lite på det där Loui sagt om att han visst kanske var galen, helt övertygad om att det var ett faktum och inte bara en teori. Bara galna människor spenderade en natt tillsammans med en varulv under en fullmåne, det var något artonåringen inte riktigt kunde släppa. Och det berodde väl på att han innerst inne var lite orolig över hur den jämnårige skulle reagera på det hela. Skulle han lägga benen på ryggen och fly? Skulle han acceptera situationen som den var och försöka stötta Zhìyuan som den godhjärtade människa han var? Tankarna var många och de var varken lugna eller tysta, utan susade omkring där innanför det tjocka skallbenet på slytherineleven.

”Nåväl, jag är nöjd så länge det inte var hemskt”, konstaterade artonåringen glatt och slängde en sista blick bak mot sjön innan de svängde runt hörnet på slottet. Åh, om det bara gått att bada, då hade han varit mer än nöjd i den stunden. Istället hade han blivit given vassa tänder och en hemsk smak av blod i munnen. Underbart.
”Nej, det kan man inte säga att jag hade”, fortsatte Zhìyuan när den andre påpekande det där om att han nog inte heller haft något sådär vidare jättegott intryck av Loui innan. Och det hade han inte heller. Han hade mest sett den andre som en maskin, någon som bara studerade och inte hade något hjärta, vilket i verkligheten var helt åt skogen. För om någon hade ett hjärta att tala om så var det Loui, även om han kanske var lite, eller mycket, av en plugghäst.
”Jag trodde att allt du visste hur man gjorde var att plugga, att du inte hade någon personlighet, men gud vad fel jag hade”, förklarade slytherineleven fortsättningsvis med ett litet skratt när de steg in genom de stora portarna som ledde in i slottet.

”Jag tänker inte tacka nej i alla fall”, konstaterade Zhìyuan och fixade till den andres maskros där de fortfarande gick sida vid sida. ”Om du känner att du klarar av att stanna så är det liksom din ensak och som sagt, jag tänker inte be dig att gå. Älskar att mysa under fullmånarna så förvänta dig att det blir väldigt trångt i sängen dock”, förklarade artonåringen med ett blekt leende och skakade på huvudet åt sig själv. ”Blir alltid så jävla skum..och eller hur! Älskar maskrosor.”

Kanske artonåringen inte haft helt fel, men det fanns så mycket mer till Loui än bara plugg. Nu visste han inte särskilt mycket om den andre förvisso, men från vad han sett och hört så var det så det låg till. Det var på samma sätt som det fanns så mycket mer till Zhìyuan själv än att vara högljudd och klättra på väggarna. Och det var väl så det oftast var, att det fanns mycket mer till personen än vad man nödvändigtvis kunde se från utsidan.
”Kanske det, men du är också både snäll och omtänksam, så redan där har vi två aspekter som inte har någonting att göra med plugg”, påpekade slytherineleven och sände iväg ett snett leende mot den jämnårige eleven. Leendet växte sig sedan en smula större och artonåringen vände ner blicken mot skorna. Jo, det var bra att han insett att Loui faktiskt hade en personlighet, och svårt hade det inte varit heller, att inse det alltså. Han hade bara spenderat lite mer än ett halvt dygn med den andre och visste redan mer om honom än han visste om till exempel sin egen lillebror, som knappt öppnade munnen ens en gång.
”Klart jag inser att du har en personlighet, den är liksom ganska uppenbar så snart man börjar prata ordentligt med dig”, sade Zhìyuan och fortsatte röra på benen. De började närma sig sjukhusflygeln och det var nog bra det, då benen började kännas mer eller mindre som gelé. Ljudet av tänderna som rasslade i fickan hjälpte inte heller med att hålla modet uppe.

Korridorerna inne i slottet var lika tomma som markerna utomhus - alla var väl på sina lektioner eller höll till i den stora salen för att äta lunch. För visst började det vara lunchdags? Det betydde att professor Snape snart skulle leverera elixiret till sjukhusflygeln, och ge Zhìyuan en massa mördande blickar. Usch, han avskydde verkligen den mannen.
”Tja, det är lite svårt att beskriva men det är som om min hjärna blir mer..eller snarare mindre, mänsklig? Inte på ett farligt sätt men jag brukar bete mig lite som en förvuxen hundvalp enligt madam Pomfrey och Yuxuan”, förklarade Zhìyuan och rodnade. Det var pinsamt men hellre att sanningen kom fram där och då än att stackars Loui skulle få sig en chock. ”Yuxuan brukar bete sig precis som han alltid gör, så det verkar fungera olika beroende på personen”, fortsatte han därefter och ryckte lite på axlarna, samtidigt som de steg in i sjukhusflygeln där madam Pomfrey stod och väntade med armarna i kors.

”Och vart har ni varit?” Undrade hon skarpt och marscherade fram till de två skolungdomarna, där hon greppade tag om Zhìyuan och fäste honom tillbaka mot sängen han sovit i. ”Du vet mycket väl att du inte ska vandra omkring såhär nära fullmånen, tänk om någon ser dig och dina inte så mänskliga tänder”, grälade hon vidare och hjälpte artonåringen ta av sig skorna, varpå hon bäddade ner honom under lakanen. ”Och du! Du borde veta bättre”, fortsatte hon och pekade på Loui, innan hon gjorde exakt samma sak med honom.

”Vet inte om det nödvändigtvis kommer vara mysigt för dig, snarare irriterande. Jag tar upp rätt mycket plats”, erkände artonåringen och slog sig själv löst över kinderna, där han nu låg nedstoppad under täcket medan madam Pomfrey ställde ner stormhattselixiret på nattduksbordet bredvid. Phew, så professor Snape hade redan varit där med andra ord. Då slapp de i alla fall honom, vilket helt klart var någonting positivt.
”Tycker inte direkt att det är jobbigt, men det är sjukt pinsamt..speciellt när man vaknar morgonen efter och inser allt man har gjort”, berättade Zhìyuan, vars kinder fortfarande var röda som två tomater. Det var minst sagt pinsamt, att vakna dagen efter och slås av alla minnen. En gång hade han spenderat en hel natt med att gnaga i sin äldre brors svans, och det hade inte varit något trevligt minne att vakna upp till alls, särskilt inte eftersom Yuxuan varit hemskt färdig med honom.

Madam Pomfrey flängde omkring inne i salen som en halvt galen höna. Hon började med att torka av Zhìyuans mun och fortsatte sedan med att ta tänderna från honom, som han fortfarande hade gömda i sin pyjamasficka.
”Tänk om någon sett dig”, grälade hon, smått uppgivet, och skakade på huvudet medan hon slängde de små vita tänderna i en sopkorg bredvid hennes lilla vagn. ”Du vet vad vi har sagt om det där, det är ytterst viktigt att ingen får reda på ditt tillstånd och det är du mer än väl medveten om”, fortsatte hon och tog fram en liten spegel som hon stoppade in i munnen på artonåringen, så att hon kunde studera de nya tänderna.
”Förlåt”, mumlade slytherineleven lätt grötigt och sneglade skamset på skolsystern, som pressade samman läpparna.
”Gör bara inte om det, okej? Och drick ditt elixir innan det svalnar..ja, du måste”, sade hon skarpt när Zhìyuan gjorde en grimas. Det där elixiret smakade absolut ruttet, även om den lila röken den gav ifrån sig såg väldigt behaglig ut. Men det var den inte, för själva innehållet i bägaren var vidrigt.

Efter att ha grälat lite mer med de två artonåringarna, begav sig madam Pomfrey tillbaka till sitt kontor och lämnade de två ungdomarna ensamma i den ljusa salen.
”Så, det där var en dålig idé men..tack för att du följde med mig, känner mig faktiskt bättre”, sade Zhìyuan och pillade lite med maskrosen bakom örat. Han var väldigt tacksam över att den andre tänjt lite på reglerna och följt med honom, ingen tvekan om den saken.
”Vad tycker du om mina nya tänder förresten? Visst är de coola?” Yikes, vilken fråga.

Ja, det var väl bara att vänta och se vad den andre egentligen skulle tycka om det hela. De kunde sitta och drömma upp ett helt scenario där och då, men det skulle inte visa sig vad Loui tyckte om situationen förrän den stod framför honom. Och det skulle dröja ytterligare några timmar. Det där med tänderna hade bara varit ett startskott, så att säga. Nu väntade det invändiga, där magen till exempel redan vred och vände på sig och lungorna dunkade varje gång han tog ett andetag. Men det gick långsamt, väldigt långsamt. Förvandlingens slutstadium var den värsta delen, för det var då det började göra riktigt, jävla ont. Innan det var det mer en molande smärta som inte riktigt tog tag i honom fullständigt, utan den höll sig mer i bakgrunden.
”Om du gillar stora hundar kanske det här är precis din grej”, sade Zhìyuan med ett svagt skratt och himlade lite med ögonen för sig själv. Han avskydde egentligen att jämföra sig själv med hundar, men det skapade en känsla av lättsamhet runt det hela, som om det inte alls var så skrämmande som det egentligen borde ha varit.

Zhìyuan vände på mörka ögonen mot Loui och studerade honom där han låg och pillade på den lilla maskrosen bakom örat. Det såg så fridfullt ut av någon anledning och var något artonåringen skulle kunna sitta och kolla på i flera timmar om ingenting stoppade honom. Han var en så perfekt kontrast mot allt det där vita runtomkring dem, där han låg nerbäddad. Inte för att han hörde hemma där i sjukhussängen, men han var då allt fin att kolla på nu när han ändå låg där.
Nej, återigen, sådär fick han inte tänka. Slytherineleven vände genast bort blicken och slog sig själv löst över huvudet. Vad sysslade han egentligen med? Hade hjärnan redan börjat bli helt kaputt? För det verkade verkligen som det. Men han fick väl ändå undra över vad den andre tänkte på, eller? Jo, jo det fick han göra. Han såg så fundersam ut nämligen, så det var svårt att inte undra vad som försiggick därinne i skallen på honom.

”Åh nej, vi borde inte ha gjort det, men vem bryr sig om vad madam Pomfrey tycker? Jag mådde i alla fall bra av det och du såg inte heller ut att lida i solljuset”, påpekade Zhìyuan och blickade upp mot det ljusa taket, genom att följa Louis exempel. Det hade varit riktigt skönt att vara ute ett litet tag, solstrålarna som strukit sig över ansiktet hade känts mer än behagliga och det hade varit skönt att känna gräset mot huden.
”Visst är de! Yuxuan hatar dem men jag har helt ärligt ingenting emot dem”, sade artonåringen och kände lite med tungan över tänderna, som var vassa som sylar. ”De gjorde knappt ont till att börja med och ska jag vara ärlig känns det nästan bättre nu där de gamla är borta”, förklarade han därefter och vände tillbaka de mörka ögonen mot Loui igen. ”Du är den första som inte tycker att de är hemska..”

Tyckte Zhìyuan att den där maskrosen såg bra ut? Jo, det tyckte han. Den passade väldigt fint med den andres blåa ögon, de där ögonen som han inte riktigt verkade kunna släppa. Det var någonting särskilt med dem, någonting han inte riktigt kunde beskriva. Hade han inte haft något vett i skallen hade han nog kunnat sitta och beundra dem i flera timmar utan att bli uttråkad, vilket var någonting som inte hände i hans värld. Artonåringen var liksom inte en såndär person som kunde sitta och beundra någonting i tystnad, utan han var tvungen att vända och vrida på grejerna för att inte bli uttråkad. Men det där verkade inte riktigt gälla när det kom till Loui Delavigne och hans alldeles för behagliga ansikte. För det, det kunde han sitta och stirra på utan att behöva vända och vrida på - det räckte med att bara sitta där och beundra.
”Jag tycker faktiskt att det ser bra ut..den matchar med dina ögon, gillar gult och blått tillsammans”, svarade Zhìyuan efter en lång stunds tystnad och slog sig själv löst över kinderna. Därefter ruskade han lätt på sig och vände uppmärksamheten mot stormhattselixiret som madam Pomfrey ställt på nattduksbordet. Han plockade motvilligt upp den rykande bägaren och förde den mot läpparna, för att sedan halsa innehållet på en och samma gång. Vidrigt, det var absolut vidrigt. Smaken gick inte ens att beskriva, så hemsk var den.

”Visst har jag? Brukar inte ha rätt så ofta men idag verkar jag vara på lite av en streak”, konstaterade artonåringen och ställde ner bägaren på nattduksbordet, med en grimas strykandes över de tidigare fridfulla dragen. Han hoppades nästan på att de kunde göra om det där någon gång igen. För även om det varit en kort vistelse utomhus, hade den varit väldigt trevlig. Zhìyuan tyckte helt enkelt om att spendera tid med Loui, av anledningar han inte riktigt kunde sätta fingret på. Det var på något sätt som om de passade ihop, som om de var menade att vara vänner. Sedan att han tyckte den jämnårige eleven var fin att titta på, ja det var en helt annan grej.
”Hm? Åh, ja det gör de. Det är svårt att beskriva men såhär innan fullmånen är det som om man vill krypa ur sitt eget skinn, så det är typ skönt när man blir av med den känslan”, försökte artonåringen förklara. Det lät förmodligen helt galet, men han kunde inte beskriva det på något annat sätt. ”De är sylvassa, men det gör inte direkt ont”, fortsatte han efter ett slag och ryckte lite på axlarna, fortfarande lätt illamående efter elixiret. Usch, smaken hängde fortfarande kvar i munnen och det var inte kul alls.
”Är det äckligt? Det är typ det äckligaste man kan föreställa sig”, sade Zhìyuan och rös till. ”Hade kunnat erbjuda dig ett smakprov om det inte varit så att jag behövde dricka varenda droppe..fast vet inte om det kanske hade varit giftigt för dig?”

Dagen rullade långsamt på för de två eleverna, som låg och småpratade i sina respektive sängar. De hade fått lunch en stund efter att Zhìyuan druckit upp det där vidriga elixiret - köttlimpa med potatis, sås och gröna bönor. De hade även fått dela på en kanna med te och några kakor efter måltiden, något som artonåringen uppskattat. Madam Pomfrey brukade se till att få i honom ordentligt med mat innan förvandlingen, då det gjorde saken aningen enklare. Först hade de båda trott raka motsatsen, att det var bättre att gå igenom det hela på tom mage, men så var verkligen inte fallet. Särskilt inte eftersom slytherinelevens mage anpassade sig efter situationen relativt tidigt, vilket bara gjorde det värre att inte äta någonting. Då var han bara utsvulten ovanpå resten av allt skit, och vad var det för mening att vara det? Nej, det var bättre att vara mätt och belåten.

När himmeln utanför fönsterna började på att mörkna, blev Zhìyuan sakta men säkert otålig. Han låg där i sängen och pillade febrilt med lakanen och suckade gång på gång. Det var som om han inte kunde hindra sig själv, vilket han helt ärligt inte heller kunde. Kroppen stretade emot när smärtorna började krypa över honom, som rök som slingrade sig runt kroppen och greppade tag i honom. Det gjorde inte direkt ont, men det var obehagligt.
”Jag tror jag tar en till dusch”, mumlade artonåringen och slängde de darriga benen över sängkanten, där de snart fick kontakt med golvet. Ansiktet var vitt som ett lakan när han tassade fram över stengolvet till det lilla badrummet, där han snart låste dörren och halvt om halvt slet av sig pyjamasen. Därefter satte han på duschen och gled ner mot det svala kakelgolvet, med kinderna våta av både tårar och duschvattnet. Nu, nu gjorde det ont på riktigt. Huden var varm där han satt med armarna slingrade om sig och han kunde känna hur musklerna rörde på sig därunder.

Zhìyuan satt därinne i duschen ett bra tag och snyftade, men lyckades på något sätt ta sig ut innan det var försent. Med darrande, skakiga fingrar vred han upp låset och stapplade ut, alldeles våt i håret med en ny pyjamas slarvigt påslängd. Hela kroppen darrade vid det laget och innan han visste ordet av, fick knäna kontakt med det hårda golvet tillsammans med ett kvidande läte. Han rullade med ens ihop sig till en boll där han nu låg, med armarna slingrade runt benen och tårarna strömmande nerför de bleka kinderna. Ryggkotorna sköts upp och ner och naglarna trängdes ut av klorna som strax växte fram, följda av en del blod.
Den artonåriga mannen snyftade till och satte sig ostadigt upp när benen lugnade sig en smula, där han torkade sig om kinderna och slängde en hastig blick bort mot Loui. Merlin vad patetisk han kände sig. Men som tur var hade han inte någon vidare lång tid på sig att spinna vidare på den tanken, då revbenen snart knakade till och utvidgade sig, vilket fick Zhìyuan att släppa ut ett skrik. Återigen vek han sig dubbelt där på golvet, flåsandes och snyftandes på samma gång medan kroppen så sakteliga formades om.

Pyjamasen han så hastigt slängt på sig revs snart itu och föll till golvet och käken förlängde sig med ett hemskt läte följt av ett dovt morrande. De bruna ögonen skiftade lätt i gult och nosen drog upp sig, så att alla de vassa tänderna skymtade fram.
Artonåringen vinglade till där han stod och försökte återfinna balansen, med öronen strukna över huvudet och svansen mellan benen. Han kände naturligtvis igen sig och visste på ett ungefär vart han var, men allting kändes samtidigt annorlunda på ett ytterst obehagligt vis. Han kunde inte placera personen som låg i sängen därborta till exempel och hade inte full koll på vart han var heller. Allting var liksom i någon form av limbo.