in the darkness [prs]

Ja, det låter rätt konstigt. Att en främling sagt till honom att han borde klippa håret, att hans byxor satt för löst och att tröjan han hade då inte var någon fin är väl någonting de flesta inte skulle tro på.
”Mhm, det sa hon. Hon tyckte också att mina jeans satt för löst, att hon då inte tänker låta hennes dotter ha på sig liknande. Låter lite galet, och i efterhand tänker jag att jag nog borde ha sagt till henne. Men jag orkade verkligen inte hamna i en konflikt,” berättar Miles och drar en hand genom de mörka lockarna. Kanske han borde skaffa sig ett par större byxor som sitter ännu lösare, och förhoppningsvis stöta på den där kvinnan igen med de byxorna på sig. När Andrew sedan säger att hans hår är fint så växer ett leende på läpparna. Detta leende försöker han däremot gömma genom att ta några klunkar av sitt te. Det känns förvånansvärt bra att få en komplimang från den andre. Efter deras bråk så hade han aldrig tänkt sig att han skulle få en komplimang av honom igen. ”Tack, jag tycker om ditt hår också.”

”Jaså? Så man skulle kunna äta upp allting?” Undrar artonåringen. Nu skulle han definitivt inte orka äta upp alla bakverk, men det känns roligt att ha den möjligheten. Han har inte ätit bakverken från kaféet tidigare, kanske de är mästerverk. Leendet som vilat på hans rätt så fylliga läppar växer återigen när han får syn på bullen. ”Vad lyxigt det här är.. tack så mycket.” Ja, det är verkligen riktigt lyxigt att få en macka, te och bulle utan att behöva betala något.
”Så.. hur är det med dig annars?” Kanske det är dumt för Miles att fråga det. Andrew hade haft en rätt så stor panikattack tidigare under dagen, och han undrar genuint om han mår okej helt generellt. Hans gamla vän har förändrats på många sätt, och Miles hoppas på att hans fråga inte varit så påträngande.

Jösses vilken människa. Andrew kunde knappt föreställa sig att någon kunde komma in och kommentera någon annans utseende på det där sättet, särskilt inte medan personen i fråga gjorde sitt bästa för att utföra sitt arbete. Det var otänkbart i hans värld. Hade samma kvinna kommit in till kaféet och betett sig ens hälften så illa hade han nog klippt till henne. Nej, bättre än så var inte självkontrollen och helt ärligt hade han inte haft något emot det i det scenariot.
”Om hon kommer tillbaka kan du ju be henne komma hit så kan jag ta hand om henne”, föreslog artonåringen och såg med ens smått ondskefull ut. Dålig idé, väldigt dålig idé. När Miles sedan noterade att han gillade Andrews hår, åkte ögonbrynen upp i pannan på den sistnämnde. Ärligt? Hans hår som var så tråkigt.
”På riktigt? Tycker att mitt hår är fett tråkigt..skulle gärna färga det typ blont eller något bara för att spicea upp det lite”, sade han och drog lätt på ena mungipan så att ett snett leende bildades över läpparna, fortfarande med kinder som var smått rosiga. Det kändes minst sagt fint att få en komplimang av Miles, kanske lite får fint för att det skulle vara normalt.

”Precis, rent tekniskt sett skulle du kunna få med dig nästan allting här hem..mackorna, bullarna, några tårtor och cupcakes”, förklarade Andrew och gjorde en gest bort mot diskarna där allting befann sig. Kanske han i alla fall ville få med sig några bullar hem? Det skulle ju kännas bra att slippa slänga så mycket som bara möjligt, oftast den enda anledningen till varför han själv brukade ta med sig ganska mycket hem.
”Du, det är verkligen ingenting..är bara glad att du tycker allting smakar hyfsat”, sade artonåringen och tog några klunkar av det varma, fruktiga teet. Han ställde sedan ner koppen igen och tog en stor tugga av bullen, så pass stor att halva bakverket försvann på mindre än en sekund. Det var verkligen trevligt att sitta och samtala med Miles igen och han började sakta inse att det var någonting han undermedvetet saknat under de senaste åren.

”Med mig? Åh, det är okej”, började Andrew och skruvade lite på sig där han nu satt på pallen mittemot den jämnårige. ”Det har varit tufft sedan mina föräldrar slängde ut mig, men har börjat komma tillbaka på benen nu när jag jobbar så mycket”, fortsatte han och gnagde sig själv löst i underläppen. Vadå? Såg han noterbart sliten och allmänt annorlunda ut? Högst troligt. ”Ser jag verkligen så sliten ut?” Undrade han därefter och frustade till. ”Hur är det med dig då annars?”

”Äsch, om hon kommer tillbaka så kommer jag kunna hantera henne själv. Jag kommer åtminstone inte låta henne säga så korkade saker.” Försäkrar Miles och skakar på huvudet. Nej, han brukar kunna ta hand om sådana människor själv. Det är underligt att han varit så sansad hela tiden, vanligtvis skulle han nog skälla på henne och be henne sticka ur affären. Han hade dock inte riktigt haft orken till det, och blev därmed en push-over. När Andrew tvivlar på det han sagt så himlar han skämtsamt med ögonen.
”Alltså ja, på riktigt. Det är så rakt, tycker det är väldigt fint. Försökte platta mitt hår en gång, det passade mig inte något bra. Tycker om färgen också, svart passar dig.” Förklarar artonåringen och lutar sig tillbaka mot stolryggen med koppen i ena handen och bullen i den andra. Huvudet faller lätt på sniskan medan blicken granskar den andres hår och ansikte. ”Gör det, tycker svart passar dig jättebra, men det kan alltid vara lite roligt att prova på nytt. Hade rosa hår i några månader.” Ja, Miles själv hade färgat håret rosa av någon anledning när han var yngre. Det blev relativt snyggt, och det kändes bra med en förändring. Däremot tycker han mer om sitt hår brunt.

Ögonbrynen skjuts upp i pannan på honom när Andrew berättar att man kan ta med sig hem bakverken och mackorna. Jösses vad gott.
”Brukar du göra det?” Undrar han och tar några klunkar av det fortfarande varma teet, medan blicken fortfarande är fäst på den jämnårige.

Hm, Miles litar inte riktigt på att det är okej med Andrew. Han hade sett så ensam ut i skolkorridorerna.. som han minns det så var den andre rätt populär när de gick i skolan tillsammans, nu verkar han vara själv en hel del. När han sedan berättar att hans föräldrar slängt ut honom rynkar han på ögonbrynen.
”Det hade jag inte någon aning om.. varför gjorde de det? Du behöver såklart inte svara på det,” Det är inte så konstigt om Andrew är sliten. Han arbetar för fullt, har blivit utslängd av sina föräldrar. Det gör ont när ens föräldrar inte bryr sig om en, när de inte verkar älska en. Miles minn sina föräldrar väldigt bra. Båda var alkoholister och drogberoende, de båda två verkade inte bry sig om honom ett dugg. Turligt nog för Miles hade han en farbror som brydde sig väldigt mycket om honom, och tog hand om honom. Andrew verkar inte ha den tryggheten, vilket måste vara så himla tungt.
”Du ser lite sliten ut, men inte så mycket.” Försäkrar Miles med ett svagt leende på läpparna. När Andrew sedan frågar hur det är med honom så vet han inte riktigt vad han ska säga. Han har rätt dåliga minnen från den här staden, främst pågrund av hans föräldrar. På så sätt är det rätt svårt att vara tillbaka, men han har även saknat att ha ett fast boende. ”Det är okej med mig också antar jag. Det är lite ensamt här, men det funkar bra.”

Det kändes tryggt att Miles kände att han kunde hantera fruntimret själv om det nu var så att hon kom tillbaka, för ingen förtjänade att bli behandlad på det sättet, men kanske allra minst Miles. Han var på tok för godhjärtad och trevlig för det.
”Bra, annars vet du vart du har mig..har ju alltid haft en kort stubin och så”, sade Andrew frustandes och himlade lite med ögonen för sig själv. Stubinen var minst sagt kort, kanske till och med mikroskopisk och det kunde vara väldigt användbart vid vissa, relativt specifika, tillfällen.
”Hm, tycker du att det är snyggt med rakt hår? Tycker att det är så tråkigt, dina lockar ger betydligt mer karaktär men skulle aldrig passa i det själv tyvärr”, förklarade artonåringen och putade lite med underläppen, innan ett blygt leende strök sig över de fylliga läpparna. Jaså, svart passade honom? Det var ju bra att veta. Och det där med att den andre haft rosa hår, det skulle han gärna ha viljat se!
”Åh, jag önskar att jag fått se dig i rosa hår, slår vad om att det var episkt”, sade han och smuttade lite på det svalnande teet. Hur lång tid hade de suttit där egentligen? I någon timme? Mer eller mindre?

”Jag brukar ta med mig saker hem, ja. Det är ju gratis och har det inte direkt gott ställt så det är alltid en bra lösning, plus att jag slipper slänga grejerna”, berättade han och gjorde tummen upp. Det var en väldigt bra kompromiss faktiskt - Andrew fick gratis mat och han behövde inte slänga en massa grejer som fortfarande var bra. Hade han haft vänner hade han nog bett dem komma och hämta varje kväll, men tyvärr hade de alla flytt sin kos.

Andrews leende bleknade en gnutta och han drack upp det sista av teet innan han svarade på den frågan. Ja, varför hade de slängt ut honom? För att han fyllt sexton och förvandlats till ett monster utan att ha någon idé vad det var som hände? Ja, det var precis vad som hänt men han kunde inte direkt säga det till Miles, då hade han definitivt lagt benen på ryggen och aldrig pratat med honom igen. För kom igen, det hade låtit helt absurt.
”Det är väldigt komplicerat men det hände en grej strax efter att jag fyllde sexton och ja..de ville inte ha någonting mer med mig att göra”, berättade artonåringen och ryckte på axlarna, medan han pillade med den tomma tekoppen. ”Så jag skaffade mig ett jobb och flyttade ut och sedan dess har saker och ting varit väldigt tuffa, det är inte lätt att balansera allt jobb med skolan och min kropp orkar inte riktigt med”, fortsatte han tyst och vände upp de mörka ögonen mot Miles. ”Och tack förresten, hade inte förväntat mig ett så ärligt svar för att vara helt ärlig.” Andrew skrattade till och skakade på huvudet igen. Nej, han hade inte förväntat sig att den jämnårige skulle erkänna att han såg sliten ut, även om han nu i själva verket gjorde det. Och ja, svaret hade varit en smula sarkastiskt.
”Tycker att du och jag kan återuppta kontakten igen så kanske vi båda två slipper vara ensamma?” Det lät väl som en bra kompromiss, eller? Kanske Andrew inte var något sällskap Miles egentligen ville ha? Kanske han hellre ville vara ensam?

Tycker Miles att det är snyggt med rakt hår? Absolut. Ett tag så hade han irriterat sig väldigt mycket på sitt lockiga hår och ville mycket hellre ha rakt hår, men det passade absolut inte på honom.
”Ja, jag tycker att det är snyggt. Det passar ditt ansikte väldigt bra. Nu skulle du såklart se bra ut med lockigt hår också, men jag tycker inte att du ska vara onöjd med ditt hår, absolut inte.” Babblar artonåringen med en liten rodnad på kinderna. Vadå? Det är ju sant att Andrew skulle se bra ut i både och, inget konstigt med det. Han har däremot inte sagt till den andre att han ser bra ut innan, hoppas att han inte tycker att det är allt för konstigt. Miles frustar till när den andre nämner att han skulle ha velat sett honom i rosa hår, herregud. Om han haft det under den tid som de två varit ovänner så hade Andrew nog retat honom förbaskat mycket.
”Visst var det episkt! Såg sjukt cool ut,” instämmer han sarkastiskt. Det hade kanske varit snyggt då, men han är osäker på om han skulle tycka att det var fint nu.

”Det är ju åtminstone någonting positivt, gratis mat. Om du någon gång vill ha hjälp med att käka upp det så kan jag hjälpa till.” Med tanke på att Andrew verkar jobba så förbaskat mycket så är det inte mer än rätt att han får ta med sig maten hem. Både bullen och mackan från kaféet har varit rätt så goda, så det är nog bra. På tal om bulle, Miles har varit så insjunken i samtalet att han glömt att äta på den, så han börjar genast att tugga på den.

Ah. Miles ska inte fråga vad det var för grej som hände. Nej, även han förstår att det är för påträngande, men han har säkert gått över gränsen redan. Han känner sig skamsen och ser ursäktande mot Andrew. De har inte träffats på länge, och han kan inte direkt ställa såna här frågor på direkten, särskilt eftersom att de skilts som ovänner.
”Jag förstår..” Svarar han tyst. Ja, han är osäker på vilka frågor som är okej att fråga och vilka som inte är det. Vanligtvis brukar ha rätt bra koll på det där, men det verkar ha svikit honom lite.

När Andrew sedan säger tack för Miles ärliga svar, med en drypande sarkastisk ton, så himlar han lite med ögonen.
”Förlåt, men det är ingenting konstigt med att se sliten ut. Jag ser nästan sliten ut konstant, och även om du ser ut att vara lite trött så ser du fortfarande bra ut.” Förklarar Miles, som sedan inser att han än en gång berättat för Andrew att han ser bra ut. Han gömmer ansiktet i koppen med te istället för att kolla på honom. Däremot glider blicken upp mot den jämnårige igen när han säger att de borde återuppta kontakten. Leendet sprider sig över ansiktet på Miles och han nickar instämmande.
”Absolut, det vore kul.”

”Tack, ärligt alltså”, mumlade artonåringen, smått generad över den andres komplimang. Han hade länge haft stora problem med sitt hår så det var väldigt trevligt att höra att det såg bra ut och ännu trevligare att höra att han skulle ha sett bra ut oavsett vilket hår han än hade. Det kändes bra, ruskigt bra och förmodligen berodde det på vem det kom ifrån. Att få komplimanger från Miles var någonting helt annat - de gav honom en känsla som var svår att beskriva, naturligtvis en bra känsla man det var ändå någonting han inte kunde beskriva för sitt liv.
När Miles sedan frustade till över det där med det rosa håret putade artonåringen genast med underläppen. Vadå, han hade gärna sett det och förmodligen också tyckt att det såg bra ut!
”Vadå? Jag är nittionio procent säker på att det såg bra ut”, gnällde Andrew och såg ut lite som en missnöjd hundvalp, ett uttryck som han sällan lät slinka fram. Den jämnårige hade verkligen en märkbar, positiv effekt på honom och fan, han gillade det. Det kändes bra.

”Du får mer än gärna hjälpa till redan ikväll”, sade Andrew och sken upp. Han hade förvisso redan tänkt ta med sig en del saker hem, men han kunde ju inte ta med sig allt heller, så lite hjälp var absolut uppskattad. ”Vill du ha en tårta? Har tre stycken som ska slängas och tänkte bara ta med mig en hem så skulle vara asbra om du ville ha en eller två. Hatar framförallt att slänga tårtor..de är så otroligt fina och det är så mycket mat”, fortsatte han och reste sig upp från pallen, för att gå fram till disken med tårtorna. Han öppnade sedan en av rutorna och plockade noggrant fram två av tårtorna han själv inte tänkte ta med sig. ”Någon av de kanske?”

Hade det varit lite taktlöst av Miles att ställa en sån fråga? Jo, men Andrew hade egentligen ingenting emot det. Han hade ju liksom själv berättat att han blivit utslängd och då var det inte så konstigt att folk hade frågor om det, det var ju inte direkt en normal händelse.
”Det är ingen fara att du frågade, jag är bara..jag vet inte, det är fortfarande ett ganska jobbigt samtalsämne för mig”, förklarade artonåringen och log blekt mot den andre. Nej, det var verkligen ingen fara men samtidigt var det ingenting han gillade att prata om. Det gjorde fortfarande ont inombords.

”Hm, ser du sliten ut?” Andrew ställde sig framför Miles och lutade sig plötsligt fram över disken, bara för att sluta fingrarna runt hakan på honom och vända upp den andres ansikte mot sig. Han vred det sedan från sida till sida, granskade noga vartenda drag innan han tillslut släppte den jämnårige. ”Jag tycker då att du ser allt annat än sliten ut”, konstaterade han och vek undan med blicken, helt chockad över att han precis gjort det där. Gud, vad hade det egentligen gått och tagit åt honom?

”Hm, det kanske såg bra ut, jag var nöjd med det iallafall.” Svarar Miles och skrattar tyst. Han minns att Andrew gjort det där ansiktsuttrycket när de var yngre. Riktigt gulligt, faktiskt. ”Du kanske borde prova det? Rosa hår, det vill säga.”

Tårta? Mums. Artonåringen glor ner på tårtorna med stora ögon. En ut av dem är en morotstårta med frosting, och lite riven morot ovanpå. Det är nog en av hans favoritbakelser, morotmuffins, morotstårta, väldigt gott.
”Kan jag ta den med morot?” Undrar han och häller i sig resten av teet. Det var väldigt gott te, vid det här laget är det däremot kallt. Inte så konstigt egentligen, han vet inte hur länge de pratat men det har varit ett bra tag.

Nej, det är klart att det är ett jobbigt samtalsämne för Andrew.. Miles hade varit dum som ställt den där frågan, och även om den jämnårige säger att det inte är någon fara så skäms han väldigt mycket. Han skulle inte uppskatta om Andrew frågade honom något om hans egna föräldrar, så varför hade han gjort det?
”Det är klart, förlåt igen.” Tanken på hur Andrews föräldrar slängt ut honom påminner honom om sina egna föräldrar. Att vara i samma stad som dem igen känns konstigt, obehagligt faktiskt. Han är orolig över att han ska stöta på dem igen, efter allt de har gjort så vill han bara glömma bort dem. Under tiden han varit bortrest så har tankarna på dem blivit allt färre, men under de månader som han varit tillbaka i staden så har tankarna varit återkommande. Miles brukar faktiskt undvika att gå till de ställen som han vet att föräldrarna brukar passera.

Alla tankar på föräldrarna Murphy försvinner däremot så fort Andrew sluter fingrarna runt hans haka och vänder upp hans ansikte. Detta leder till att Miles blick än en gång hamnar i den andres, som det blivit i slutet innan han behövt gå till jobbet. Artonåringens ögon glider över ansiktet framför honom och han känner hjärtat dunka något förskräckligt. Kanske det är de där känslorna som han haft tidigare för Andrew som gör att hjärtat dunkar så hårt.. han kan då fan inte komma och börja falla lite för den andre igen. Nej, det skulle han absolut inte klara av. Det är nog bara minnet av känslorna han haft, inte mer än så.
”Jaså?” Undrar han med kinderna röda som tomater. Han känner sig aningen besviken när Andrew viker undan med blicken, men det är nog lika bra. Hans tankar hade redan hunnit springa iväg, och Miles vill verkligen inte göra någonting dumt. Kan han gömma sina kinder på något sätt? Han harklar sig lite tyst och viker även han bort med blicken. ”Tack..”

Skulle Andrew testa att ha rosa hår? Gud, det hade nog varit en syn, minst sagt. I slutändan skulle det nog sluta med att han hade kvar sitt tråkiga, svarta hår men tanken var intressant.
När Miles sedan fick syn på morotstårtan ville ett brett leende genast leta sig upp över läpparna på artonåringen. Åh jo, han kom allt ihåg att den jämnårige älskade morotstårta, så han hade förväntat sig att han skulle välja den.
”Absolut, hade nästan förväntat mig att du skulle välja den..eller alltså var typ helt säker”, erkände han och plockade upp tårtan, för att sedan placera den i en låda och snöra på locket. Kaféet var egentligen lite av en blandning mellan ett kafé och ett bageri, så det var därför de hade saker som matbröd och tårtor och sånt. Det var naturligtvis gott och så, men gud vad mycket extra jobb det innebar att ställa fram nya bakverk på morgonen varje dag. För att inte tala om att göra iordning alla frallor till smörgåsar.

”Gud nej, be verkligen inte om ursäkt för det”, bad Andrew och skakade på huvudet. Det var verkligen ingenting att be om ursäkt i hans ögon, det var klart att Miles varit nyfiken, det var mänskligt beteende. Hade situationen varit omvänd hade han nog själv frågat samma sak, trots att det var otroligt taktlöst. Okej, nu hade han kanske inte gått och frågat om den jämnåriges föräldrar, för det visste han var ett oroligt jobbigt samtalsämne för den andre, men hur skulle Miles ens ha kunnat veta att det blivit ett jobbigt samtalsämne för Andrew också? När de sist sett varandra hade den sistnämnde haft en bra relation till sina föräldrar, så det var nog svårt att föreställa sig att det inte var så längre.

Det var lite svårt att inte lägga märke till hur röda Miles kinder blev efter att han slutit fingrarna runt hakan på honom, och det var helt förståeligt. Andrew hade också blivit rosig om kinderna vid det laget och det hjälpte inte att de fick ögonkontakt ett tag där. Hur i helskotta kunde de ha så mycket chemistry mellan sig efter bara en dag? Var det alla gamla minnen som låg och spökade någonstans därbakom? Kanske faktumet att Andrew haft en liten grej för Miles innan de hamnat i det där hemska bråket? För det hade han haft, inte direkt en crush men han hade känt mer för den gamle vännen än bara vänskap. Var det möjligen det som höll på att långsamt krypa fram igen?
”Uh, ingen orsak antar jag”, mumlade artonåringen och vände sig om för att greppa tag om tårtan och ställa kartongen framför den jämnårige. ”Här..”

Faktumet att Andrew kommer ihåg att Miles gillar morotstårta glädjer honom. Att den andre kommer ihåg saker med honom mer än att de bråkat.. eller ja, en sak än så länge, men förhoppningsvis kan de ändra på det.
”Så du minns det?” Undrar han med ett leende på läpparna och äter upp sista biten av bullen. ”Min förkärlek för morotstårta har iallafall inte försvunnit.”

Okej, det verkar som att den andre inte är arg på honom pågrund av den där dumma frågan, men han känner sig ändå skamsen. Och det borde han göra, han borde tänka efter mer på vad det är han frågar, han borde kunna läsa av att det är ett samtalsämne som Andrew inte vill gå in på. Men nu lyckades han inte med det, vilket han verkligen skäms över. Det är däremot en lättnad att Andrew inte stänger av sig tvärt och inte vill prata med honom alls, för det hade nog kunnat hända också. I slutändan så var det ett olyckligt misstag, och Miles försöker att putta undan de där skuldkänslorna lite och istället fokusera på mannen framför honom.

Åh vad han önskar att han haft en turtle neck på sig, eller en hoodie som han kunnat gömma sina kinder i. Tyvärr så har han en långärmad tröja som inte har någon hög krage, så hans röda små kinder är på full display. Mycket möjligt att den andre tycker det är konstigt hur hans kinder blivit så rosiga, hur generad han blivit. Miles hade iallafall blivit förvånad om det varit Andrew som blossat upp såpass mycket av det där. Han berättade aldrig för honom att han haft känslor för honom innan de blivit osams, och det är nog en hemlighet som han kommer fortsätta hålla för sig själv. Han vill inte förstöra den vänskap som de kan bygga, kanske Andrew skulle bli obekväm med det. Nu har han såklart inte känslor för honom längre.. eller ja, det vill han intala sig själv iallafall. Men han tänker fortfarande ha det som hemlighet.
”Tack så mycket, vad gott!” Säger han och försöker putta bort de generande tankarna och tar istället emot den lilla lådan med tårtan i.

”Åh jo, jag kommer absolut ihåg att du gillar morotstårta, eller snarare bakelser med morötter i sig och god frostig”, svarade Andrew och besvarade leendet, innan han också åt upp det sista av sin bulle. Det var väl klart att han kom ihåg en hel drös med grejer om Miles, de hade ju trots allt varit de allra bästa vännerna i flera år innan det där bråket skett. Sådana saker glömde man inte i första taget, även om han kanske inte kunde radda upp dem allihop där och då. Och ett litet bråk förändrade inte den saken. Nu hade det ju inte varit något litet bråk förvisso, men det kvittade. De hade varit extremt bra vänner förr i tiden och kunde nog bli det igen. För det där dumma bråket hade varit totalt onödigt och bara allmänt dumt. Att det haft så stor påverkan på deras vänskap var helt knäppt egentligen, det borde inte ha haft det. Men vem visste, kanske det blev värre eftersom Andrew sakta men säkert hållit på att förändras under den perioden? Det hade inte dragit igång i full skala där och då, men det hade fortfarande varit något som pågått.

Fan, varför hade Andrew gjort sådär egentligen? Varför hade han slutit fingrarna kring den andres haka som en idiot? Nu satt de båda två där med rosiga kinder och kände sig smått obekväma. Okej, nu kunde artonåringen sig inte direkt obekväm, han skulle mer än gärna ha gjort om det, men det var fortfarande..tja, det hade inte varit någon bra idé. Kanske var det dags att de gick skilda vägar innan det gick längre än så, för det fanns absolut en risk att det skulle göra det.
Som tur var började det bli dags för Andrew att stänga och låsa, vilket han reste sig upp och gjorde medan den andre satt kvar på sin plats vid disken. Han hade redan ställt upp alla stolar vid borden och dammsugit och moppat, så allt som var kvar var att packa upp bakverken som skulle slängas och ta ut soporna.

Efter att ha samlat ihop alla bakverk och delat upp allting i två påsar, räckte artonåringen en av påsarna till den jämnårige.
”Här, utöver tårtan”, sade han och plockade hastigt undan tallrikarna de ätit på och muggarna de druckit ur. ”Vart bor du förresten? Om du vill ha sällskap?”