Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

Lily kunde inte tro det. Hon hade klarat sig.
"Tack så mycket. Jag ska inte göra er besviken Mr. Hawthorne." Hon ville krama honom men hon höll sig kvar. Men hon kände Barcrofts kyla. När de hade tagit sig ut så kunde hon inte hålla sig.
"Tack!" Hon gav honom ett leende och skrattade till.
"Du är min hjälte. Vi ska inte glöma rektorn men du fick mig att inte börja gråta stort igen." Hon såg sig om innan hon höll upp näsduken.
"Ska jag ha kvar den här tills ja kan lämna tillbaka?" Hon såg sig om igen.
"Men nu vill jag se vart jag ska sova..."

Julian besvarade hennes stora leende och skrattade han också.
”Behåll näsduken. I värsta fall kan du ge den till Alistair. Du kanske redan har gjort kopplingen och listat ut att Mr. Hawthorne är hans far.. Jag menar, de är praktiskt taget identiska”.
Han tittade ner och insåg att han fortfarande höll i hennes hans. Sakta släppte han taget och tog ett steg bakåt.
”Då beger vi oss hemåt. Ditt rum borde vara färdigt vid de här laget”.

Försiktigt vek hon ihop näsduken och stoppade undan den. Nickade sakta.
"Ja det var ruskigt lika tycker jag. Båda utstrålar ledarskap." Hon såg nu rätt trött ut och gäspade stort.
"Tror du vi kan handla imorgon? är rätt trött efter blivit utskälld tre gånger idag.." Hon började att gå och drog upp mobilen.
"Jag ska bara ringa mina föräldrar. Sen måste alla ni prata med dem. Försäkra dem att ni inte kommer skada mig."

"Vårt kylskåp är nog rätt tomt, så bli inte besviken om du vaknar mitt i natten och känner för att ta en nattmacka", svarade Julian roat, trots att han visste att Lily skulle sova djupt tack vare Calebs sömnmedel.
Han såg ut att tänka efter ett tag innan han fortsatte;
"Men imorgon bitti kan vi äta frukost på skolan och sen åker vi och handlar efter sista lektionen”.
De lämnade byggnaden och Julian förvånades över hur mörk det hade hunnit bli utomhus.
”Kommer de ogilla att du ska bo med fyra killar? Du kanske ska nämna att en av oss är rektorns egen son, det kanske lugnar dem en aning”.

"Oh nu får du mig att må dåligt. Vi väntar någon timme och sen kan vi handla. Jag måste ändå handla lite saker samt hämta medicin." Hon såg på honom och lade huvudet på sned.
"Så varför hjälpa mig?" Hon såg sig om och de gick längre från skolan mot en ensam byggnad.
"Det vet jag inte. Jag tror de inte skulle ha några problem. Bara jag inte dricker så är de okej faktiskt." Hon ryckte på axlarna.
"Men vi får se vad de säger. Vi säger inte okej iförväg.."

”Som jag sa tidigare idag. Du såg ut att behöva en vän”, svarade Julian medan de gick mot lägenheten.
”Och vi tyckte nog alla lite synd om dig idag. Ingen förtjänar att bli behandlad sådär. Särskilt inte på sin första skoldag”.
Väl framme vid byggnaden skrev han in portkoden, öppnade dörren och tog ett steg tillbaka för att låta Lily gå in först i trapphuset. Han tog med henne bort till hissarna, tryckte på knappen som skulle ta dem till den högsta våningen och inom kort stod de utanför rätt dörr.
”Är du redo för att se ditt nya hem?”.

"Jag tackar dig. Jag ska tacka er alla." Hon såg på honom och hon såg sig om i hissen.
"Är skolan inte rätt gammal. Varför ha ett hus med hiss? Är det inte lättare att andvända trapporna?" Hon såg sedan ut i korridoren. Det fanns endast en dörr och hon kände hur hjärtat slog allt fortare.
"Ja det är jag."

"Jag tror de är på väg. Har vi tagit fram champangen? Detta måste firas som sagt." Caleb log mot Vincent som stod och knöt en rosett om en nyckelknippa.
"Sådär ja.." Han log och vände sig om.

”Just den här byggnaden är lite…speciellt”, förklarade Julian medan de fortfarande stod i den uråldriga hissen.
”Hissen går uppåt. Men den går också en bra bit neråt.”. Han tänkte efter innan han fortsatte;
”Men jag råder dig att aldrig åka längre ner än till entrévåningen. Det är förbjudet för oss elever att vara nere i källaren”.

Alistair räckte Vincent och Caleb varsitt champangglas från bordet och hann precis ta upp två nya glas innan dörren slog upp och Julian trädde in i lägenheten tillsammans med deras nya rumskamrat.
”Välkommen hem Lily”.

Hon såg på honom med stora ögon. Spelade förvånad.
"Du menar att en hiss kan gå ned med? Hur kan det vara så?" Hon brast senare ut i skratt.
"Jag vet vad en hiss är men vad är det i källaren? Mr Barcrofts lägenhet?" Hon gjorde rösten spöklig och försökte låta skrämmande.
"Är det han som snor alla strumpor?"
Men hon slutade skratta närr hon möttes av välkomnadet. Blicken gick från Caleb till Vincent och sedan till Alistair.
"Men..." Hon såg på Julian.
"Ni behövde inte göra sådan stor sak av detta..."
I hennes jackficka kunde man höra en söt melodi och hon verkade inte höra den.

Julian skrattade åt hennes skämt och kände viss lättnad när han öppnade ytterdörren, och inte behövde förklara mer om hissen. Han hade redan sagt för mycket…
”Det är klart vi måste. Du är en av oss nu”, sa han och skålade med henne efter att Alistair räckt dem varsitt champagneglas.
”Vi har en del regler här hemma, men dem tar vi efter att du sett ditt nya rum ”, sa han efter att ha tagit en klunk och pekade bort mot den enda dörren i lägenheten som stod på glänt.
”Ta en titt.”