I dina armar

ja ett nytt kapitel

ETT NYTT KAPITEL

*Läsa*

*dö*

WOW VA BRA DET VAR!

Hur gör du detta? HUR gör du detta? Jag trodde inte att Draco kunde älska någon mer än mig, men det gör ont att erkänna att Ida verkligen fått honom på fall.

Fast jag älskar ju Ida, så det är väl ändå helt okej antar jag.

Det märks, som Avis säger, att du verkligen lägger ner TID på dina kapitel, och det älskar jag. Avundas också dig för den talangen, jag klarar knappt av att läsa igenom det jag själv skrivit utan att få panik. Otroligt bra jobbat. Vilken utveckling du gör. Så fint att få vara en del av det! ♥

Jag tycker det är så häftigt att se hur en vänskap, eller något som iallafall kan likna det, växer fram mellan Draco och Hermione. Det ingen någonsin kunnat tro. Men jag tror att det är mycket skört. Ska bli spännande att se hur det utvecklar sig!

När den varma och fuktiga doften av jord byttes ut mot kall och frisk luft,

Dina miljöbeskrivningar... Jag svär, jag skulle kunna döda för dem.

några minuter senare. De satte sig en bit ifrån dem, men Ida märkte att de alla titt som tätt kikade åt deras håll.
”Kan de inte snälla sluta stirra på oss”, sade Ida med munnen full av köttgryta.
”Och du borde kanske lära dig att låta maten tysta mun”, föreslog Hermione med en äcklad grimas.

Älskar hur NORMAL Ida är! Hon är så genuin och härlig, en fantastisk karaktär. Det där hade kunnat vara jag, jag svär.

Jag tycker så synd om Ida. Det kan ju inte vara lätt för henne. Hur hon än gör och känner blir det fel. Jag är sååååå himla taggad på en fortsättning nu, jag måste få veta hur det går!!

Jag började också känna adrenalinet när du skrev om duellen! Gick helt in i Idas roll, och det var helt magiskt. Jag kan riktigt känna Seaumus smärta, och "Det var inte såhär det skulle bli!".... Så hjärtskärande.

Och hur ska det gå för Draco??! Nu måste du släppa ett nytt kapitel snart, annars blir jag galen!

RIKTIGT RIKTIGT BRA!

Din trogna,
/ Elzyii

Hej ♥

Here I am again, med ett nytt kapitel bara för er. Men först, några tack:

Avis Fortunae: Tack för plus och kommentar, jag älskar dina kommentarer och jag blir alltid superglad att få läsa dem ♥ OCh du får väl se hur det gick i detta kapitlet

Elzyii: Alltså tack för din kommentar, omg. Jag vet inte vart jag ska börja, så jag tackar bara för allt istället ♥ Hoppas du gillar detta kapitlet ♥

Trezzan: Tack för ditt plus ♥

Men nu till the (förhoppningsvis) good stuff.

En liten varning:


Enjoy ♥


Kapitel 22

”Välkommen tillbaka Mr Malfoy”, sade Madam Pomfrey rappt när han klagande började skruva på sig i sjukhussängen. ”Det var kanske tur att jag inte bannlyste dig härifrån trots allt.”
”Tur för mig”, muttrade Malfoy hest medan han försiktigt satte sig upp i sängen. Ida skakade trött på huvudet och gav honom en menande blick som han besvarade med ett snett leende.
Solen var på väg ned och sjukhusflygeln badade i ett närmast rött ljus.
”Du har bara varit medvetslös i en timme”, fortsatte madam Pomfrey som om hon inte hört honom. ”Du har inte ådragit dig någon allvarlig skada, bara en lättare hjärnskakning. Dricker du den här brygden borde det gå över.” Malfoy tog emot den rykande bägaren sjuksköterskan räckte honom, höjde den i en ironisk skål och drack upp allt i ett svep. Han grimaserade äcklat och närmast kastade tillbaka den tomma bägaren i madam Pomfreys hand.
”Låt mig gissa, jag blir kvar över natten för observation?” frågade han sköterskan uppfodrande.
”Det stämmer” sade hon och spände blicken i Ida. ”Ensam.”
Ida himlade med ögonen. Hon hade inte ens haft en tanke på att smyga tillbaka hit när hon äntligen skulle få komma tillbaka till sin egna sköna säng. Sköterskan gav henne ännu misstänksam blick innan hon bestämt stegade därifrån och lämnade dem ensamma.
”Hur illa ute är jag?” frågade Malfoy och fattade tag i Idas hand.
”McGonagall bad mig hälsa att du har straffkommendering tillsammans med, som hon uttryckte det, de andra dumbommarna varje kväll denna veckan med start imorgon”, svarade hon lågt medan hon betraktade deras sammanflätade fingrar. ”Hon drog också av 40 poäng från Slytherin och 60 poäng från Gryffindor.”
”Jävla kärring”, snäste Malfoy. ”En hel vecka?!”
”Jag tycker det är rimligt”, sade Ida och mötte trotsigt hans blick.
”Säg inte att du också är arg på mig”, sade han trött. ”Det var ju inte ens jag som började! Jag gjorde inte något, Finnigan var den som först höjde trollstaven.”
”Jag har tyvärr svårt att tro på det. Hur nobelt det än är av dig att vilja försvara mig och min ära och allt vad det är, så behöver du inte göra det. Jag kan som sagt ta hand om mig själv.”
”Varför kan du inte bara acceptera att jag vill försvara dig?” Han lät frustrerad när han pratade och hade något maniskt i blicken. ”Varför är det så svårt för dig att ta emot hjälp från någon annan? Bara för att du är en Gryffindorare måste du inte vara stark som en lejoninna jämt. Du slog nästan halvt ihjäl dig i lördags och på samma gång vände sig nästan alla dina så kallade vänner dig ryggen, endast för att de inte gillade ditt val av pojkvän. Ändå vill du inte ha någon hjälp. Tro det eller ej Crawett, jag är på din sida. Jag står bredvid dig, vad som än händer. Jag kommer vilja skydda och hjälpa dig vad det än gäller, för jag älskar dig.”
Ida stirrade chockat på honom. Malfoy verkade nästan lika förvånad som hon vad utgången av hans monolog hade blivit. På väg att börja bortförklara sig tystade hon honom snabbt med en försiktig kyss.
”Det är min tur att prata”, viskade hon och log mjukt mot honom. ”Det är svårt för mig att visa mig svag för någon annan. Det ingår liksom när man blir placerad i Gryffindor, vi modiga och starka. Då passar det inte att vara svag.”
”Alla är svaga ibland”, sade Malfoy lågt och strök undan en guldblond slinga från hennes ansikte. Hon hade lust att kalla honom hycklare. Namnet Malfoy var inte något hon förknippade med svaghet. Men något med synen av honom med bandage runt huvudet och det silverblonda håret som stod på ända fick henne hejda sig. En minnesbild av Malfoys panikslagna blick från lördagen flimrade förbi för hennes inre.
Hon satte sig på hans sängkant och placerade sin ena hand på hans bröst, där hans hjärta fanns.
”Inte den här lejoninnan”, svarade hon tyst och betraktade hans ansikte närmast vördnadsfullt i det gyllene ljuset. ”Men jag älskar dig med Draco. Jag älskar dig trots att du är en arrogant idiot som aldrig verkar lyssna på mig. Men jag älskar dig också för ditt sätt att se mig som ingen annan gör. Och jag…”
”Sluta prata”, mumlade Malfoy medan han drog i hennes skjortkrage för att kunna sluta avståndet mellan deras läppar. Ingen av dem hörde Madam Pomfreys högljudda protester.

Mycket motvilligt lämnade Ida sjukhusflygeln en kort stund senare och Madam Pomfrey låste dörren demonstrativt bakom henne. Hon himlade med ögonen åt ingen speciell, innan hon för första gången på vad som kändes som en evighet styrde stegen mot Gryffindortornet. Om hon hade tur skulle hon förhoppningsvis kunna smita in obemärkt, springa upp till sin sovsal och hennes efterlängtade säng. Däremot såg hon inte fram emot det stundande tjejsnacket som Lavender och Parvati skulle påtvinga henne. Hon visste att båda flickorna tyckte att Ida var skyldiga dem det efter att ha flytt deras pratstund under lunchen.
”Böjsvans”, sade Ida andlöst när hon väl kommit fram till den tjocka damens porträtt
”Mycket riktigt”, gäspade porträttet till svars innan den svängde upp. Ida kröp försiktigt in och hörde till sin stora lättnad att det var stimmigt i uppehållsrummet. Uppehållsrummet svämmade nästan över av människor och Ida förundrades över hur någon ens kunde få sina läxor gjorda i den här livliga miljön. Hon smög bokstavligt talat längs väggarna i hopp om att inte bli upptäckt. När hon nådde fram till trappavsatsen som ledde upp till flickornas sovsalar tänkte hon lättat att hon klarat det, tills en sval hand försiktigt greppade hennes handled. Hon såg sig skräckslaget om men det var ingen där. Eller ingen som syntes åtminstone.
”Kom med mig”, viskade en välbekant röst och innan hon visste ordet av befann hon sig under James Potters gamla osynlighetsmanteln. Harry drog snabbt med henne ut från uppehållsrummet igen och ledde tyst vägen därifrån. Han var tvungen att gå i en nästan hukande position så att deras fötter inte skulle synas. De stannade inte förrän de kom fram till det oanvända klassrummet där Ida och Malfoy ironiskt nog hade haft sin första dejt. Försiktigt lyfte Harry undan manteln från dem båda och Ida tittade forskande upp på sin vän.
”Jag ville prata ostört med dig”, förklarade Harry och satte sig ned på den närmsta skolbänken.
”Ja, det är nog din tur nu”, suckade Ida medan hon satte sig på bänken intill hans.
”Först vill jag be om ursäkt”, började han. De klargröna ögonen mötte Idas gråblå och hon visste att hon redan förlåtit honom.
”Harry, du behöver inte…” sade hon men Harry avbröt henne.
”Jo, jag måste!” Han ställde sig upp och drog händerna genom sitt redan ostyriga hår. ”Låt mig bara få be om ursäkt, Ida! Du har redan bett om ursäkt två gånger och du vet att du gjorde fel som inte berättade. Det är nog det jag är, eller var, mest arg över, att du inte litade tillräckligt på mig för att berätta det själv. Jag vill ju tro att jag hade tagit det bättre om du sagt det innan.”
”Hade du verkligen gjort det?” ifrågasatte Ida med en menande blick. ”Det är trots allt Malfoy vi pratar om.”
”Det kommer vi aldrig att få veta, eller hur?” sade Harry med ett litet leende spelandes på läpparna.
”Du verkar hela tiden glömma vem det är jag är tillsammans med”, flinade Ida.
”Det är snarare att jag försöker förtränga det. Men desto hårdare jag försöker, desto mer ser och förstår jag. Blev ni tillsammans efter ert projektarbete i trolldryckskonsten?”
”Det är sant som dom säger, du är en smart pojke Harry Potter”, sade hon och skrattade till. ”Men ja, vi började väl umgås mer efter det.”
”Det är ändå uppenbart att han inte utnyttjar dig som Ron tror, han verkar faktiskt genuint bry sig om dig.” Harry log och Ida slogs av den sköna familjära känslan som var tillbaka mellan dem igen. Hon betraktade tillgivet sin bästa vän där han satt. Gänglig och senig. Det svarta håret som spretade åt alla håll så att det synliggjorde det legendariska blixtformade ärret. Hans utseende var för henne så välbekant och så associerat med trygghet att hon inte kunde känna annat än kärlek för honom.
”Han älskar mig faktiskt”, sade Ida och kunde inte låta bli att le.
”Och jag antar att du… älskar honom också?” frågade Harry som verkade vara allt annat än bekväm med samtalet.
”Ja Harry, det gör jag faktiskt.” Ida reste sig upp och lade armarna om sin vän. ”Och jag älskar dig med… men inte på samma sätt.”
Harry skrattade. ”Tack och lov. Du och Hermione är som systrarna jag aldrig fick, så det är på det viset jag älskar er. Och då kan jag passa på att säga att jag tycker inte att du är rubbad.”
”Tack, antar jag.” Hon backade försiktigt ur Harrys omfamning och tittade upp i hans ansikte. ”Tror du de andra kommer förlåta mig?”
”Jag tror inte Dean och Neville någonsin var arga på dig, mest förvånade”, började han med ett försök till en lättsam ton. ”Ron hatar Malfoy och han kan inte släppa allt han sagt och gjort mot oss, så det är svårt för honom. Och Seamus… han är svag för dig. Han har nog svårt att acceptera att du valde Malfoy, en kille som du har hatat sen vårt första år, för att sen bli tillsammans med samma kille. Men om du vill kan du säkert få honom runt ditt lillfinger igen.”
Ida suckade och begravde ansiktet i sina händer. ”Jag vill inte ha honom runt mitt lillfinger, jag vill bara ha tillbaka min vän.” Hon kikade försiktigt upp på Harry mellan sina sönderbitna fingernaglar. ”Men jag är glad att du inte är arg längre.”
Han gav henne en blick som glittrade retfullt. ”Jag kommer nog alltid vara lite arg på dig, bara för att du valde att bli tillsammans med Malfoy. Plus att Ginny vägrade prata med mig, så jag var så illa tvungen att förlåta dig.”
Ida skrattade och slog till honom på armen innan hon knyckte med huvudet mot dörren. ”Vi borde gå tillbaka.” Harry slängde osynlighetsmanteln över dem båda innan de återigen gav sig ut i de öde slottskorridorerna.

-

Author's note: japp, det där var mycket i ett litet kapitel. Mycket kärlek, men det behövs också ♥ Jag hade det jobbigt med detta kapitlet med, men jag tror det blev bra till slut. Ha en fortsatt fin dag ♥

Nämen! Vad skådar mitt öga... ett kapitel!!!
Exakt vad jag behövde nu, tusen gånger miljoner tack ♥

Återigen, jag ÄLSKAR Idas personlighet!
Hon är verkligen en tuff tjej, en sån som Draco behöver. Aldrig något mesande eller fjäskande, utan bara så... Underbar!

Ida himlade med ögonen. Hon hade inte ens haft en tanke på att smyga tillbaka hit när hon äntligen skulle få komma tillbaka till sin egna sköna säng. Sköterskan gav henne ännu misstänksam blick innan hon bestämt stegade därifrån och lämnade dem ensamma.
Alltså, detta liksom! Hon är så underbar!
Men visst hade jag inte haft något emot lite mys Ida och Draco emellan, det ska jag erkänna :* Dem där kyssarna går inte av för hackor dem inte...!

”Alla är svaga ibland”, sade Malfoy lågt och strök undan en guldblond slinga från hennes ansikte. Hon hade lust att kalla honom hycklare. Namnet Malfoy var inte något hon förknippade med svaghet. Men något med synen av honom med bandage runt huvudet och det silverblonda håret som stod på ända fick henne hejda sig. En minnesbild av Malfoys panikslagna blick från lördagen flimrade förbi för hennes inre.
Nawww. Blir så rörd här. Du är fantastisk på att beskriva känslor. Jag avundas dig, för det har jag själv så svårt för. Riktigt, riktigt bra gjort. Jag ryser. Och visst är det otippat att det kommer från honom. Ändå, någonstans, är det de? Vi vet alla hur han haft det.
^
Å jag vill ha mer om Dracos bakgrund, mer om hans sårbarhet! Du och din ff:n gör mig galen!

Så himla fint när du skriver om Harry. Magiskt, den där vänskapen vill jag själv verkligen komma åt. Att ha en vän i vått och torrt, att få känna den där, som du beskriver så bra, "familjära" känslan. Så fint och äkta ♥

Håller med dig, ett litet kapitel med väldigt mycket innehåll. Otroligt bra, finner inte riktigt några andra ord som kan beskriva hur bra det här faktiskt var. Sluta aldrig skriva, lova mig det. Du kommer gå långt.

Längtar efter fortsättningen!

Ja det fanns många saker att älska i det här kapitlet!

1. Malfoys attityd.

Malfoy tog emot den rykande bägaren sjuksköterskan räckte honom, höjde den i en ironisk skål och drack upp allt i ett svep. Han grimaserade äcklat och närmast kastade tillbaka den tomma bägaren i madam Pomfreys hand.
”Låt mig gissa, jag blir kvar över natten för observation?” frågade han sköterskan uppfodrande.
”Det stämmer” sade hon och spände blicken i Ida. ”Ensam.”

2. Malfoys beskyddar-attityd kontra Idas Gryffindor-personlighet.

”Varför kan du inte bara acceptera att jag vill försvara dig?” Han lät frustrerad när han pratade och hade något maniskt i blicken. ”Varför är det så svårt för dig att ta emot hjälp från någon annan? Bara för att du är en Gryffindorare måste du inte vara stark som en lejoninna jämt. Du slog nästan halvt ihjäl dig i lördags och på samma gång vände sig nästan alla dina så kallade vänner dig ryggen, endast för att de inte gillade ditt val av pojkvän. Ändå vill du inte ha någon hjälp. Tro det eller ej Crawett, jag är på din sida. Jag står bredvid dig, vad som än händer. Jag kommer vilja skydda och hjälpa dig vad det än gäller, för jag älskar dig.”
Ida stirrade chockat på honom. Malfoy verkade nästan lika förvånad som hon vad utgången av hans monolog hade blivit.

Alltså just detta är helt underbart, för precis innan jag läste sista meningen fick jag exakt den känslan - förvåning över utgången av monologen, även om innehållet i sig egentligen inte förvånar!♥

3. Vänskapen med Harry och hur den är beskriven.

Harry log och Ida slogs av den sköna familjära känslan som var tillbaka mellan dem igen. Hon betraktade tillgivet sin bästa vän där han satt. Gänglig och senig. Det svarta håret som spretade åt alla håll så att det synliggjorde det legendariska blixtformade ärret. Hans utseende var för henne så välbekant och så associerat med trygghet att hon inte kunde känna annat än kärlek för honom.

Fangirlar verkligen detta! Det kunde varit Miriam som tänkt det om Harry. Fint att han bad om ursäkt till slut.

Lite tips, eller funderingar:

”Jo, jag måste!” Han ställde sig upp och drog händerna genom sitt redan ostyriga hår. ”Låt mig bara få be om ursäkt, Ida! Du har redan bett om ursäkt två gånger och du vet att du gjorde fel som inte berättade. Det är nog det jag är, eller var, mest arg över, att du inte litade tillräckligt på mig för att berätta det själv.”
”Hade du verkligen gjort det?” ifrågasatte Ida med en menande blick. ”Det är trots allt Malfoy vi pratar om.”
”Det kommer vi aldrig att få veta, eller hur?” sade Harry med ett litet leende spelandes på läpparna. ”Jag vill ju tro att jag hade tagit det bättre om du sagt det innan.”

Jag funderar på om en av de röda meningarna ska flyttas upp. Annars undrar man vad Harry hade gjort, även om man förstår andemeningen.

Hey, it's me again... ♥

Det har ju gått ett tag nu, men skolan chockstartade och jag har drunknat i vetenskapliga artiklar, inspark och ganska tråkiga seminarier. Plus att just det här kapitlet orskade en skrivkramp som var kolossal.

Men här är jag nu, ute på andra sidan av skrivkrampstunneln och förhoppningsvis kommer nästa kapitel snabbare än detta gjorde Men först, lite respons på era otroliga kommentarer ♥

Elzyii - Tack för din otroliga kommentar, den gjorde mig verkligen superglad ♥ Och åh, älskar att du älskar Ida ♥ och när det gäller Draco, får du enkelt vänta och se hur hans berättelse kommer att rullas ut...

Avis Fortunae - Tack för kommentaren, tips och plusset ♥ Och AAAH älskar listor! Speciellt den här listans innehåll ♥ Dina kommentarer är alltid guld värda, speciellt när du lyfter sånt som jag hoppas uppnå när jag skriver! Så tack för att du finns och för att du läser (detta tacket sträcker sig även till alla andra som läser) ♥

But enough about me, let's return to Hogwarts!

Enjoy ♥


Kapitel 23

När Harry och Ida smugit tillbaka till uppehållsrummet hade det lugnat sig väsentligt och bara ett fåtal gryffindorelever var kvar uppe. De styrde stegen mot Ginny, Seamus, Neville och Dean som satt i soffgruppen närmast eldstaden. Så fort Seamus fick syn på Ida reste han sig upp utan ett ord och stegade iväg mot sin sovsal. Hon saktade tveksamt in, men Dean gestikulerade ivrigt att hon skulle sätta sig vid honom.
”Bry dig inte om det”, sade Ginny till Ida när hon slog sig ned. ”Han var sur redan innan du kom.”
”Har Hermione gått och lagt sig?” frågade Ida.
”Så kan man ju uttrycka det, hon och Ron gick till hennes prefektuppehållsrum för någon timme sedan”, sade Dean och lade okonstlat armen över Idas axlar. ”Skönt att ha dig hemma igen Ida. Tornet är inte detsamma utan dig.”
”Det är skönt att se dig igen i ett stycke”, sade Neville och skruvade på sig. ”Vi skulle ha pratat med dig tidigare…”
”Men det är lite konstigt just nu”, avbröt Ida och log lugnande mot Neville. ”Och ni måste ju ha blivit lika chockade som resten av skolan. Eller kanske till och med mer för den delen, då ni faktiskt känner mig. Jag fattar varför ni inte pratat med mig, för vad skulle ni ha sagt?”
”Åh, jag vet inte jag”, började Dean, som plötsligt log glatt. ”Vi hade bara behövt yttra det uppenbara så hade du nog läckt som ett såll. Vilket leder mig till kvällens huvudämne, att du och Malfoy alltså är en grej?”
”Tydligen”, Ida gav honom en road blick. ”Ingen har väl missat det vid det här laget?”
”Det verkar inte som det i alla fall”, sade Neville som satte sig tillrätta i sin fåtölj.
”Men sen handlar det ju om en av Harry Potters bästa vänner och Slytherins självutnämnda prins”, fortsatte Dean och fick ännu en irriterad blick från Ida.
”Snälla kalla honom inte för prins”, suckade hon irriterat. ”Höj för Merlins skull inte upp honom mer än vad han förtjänar.”
”Familjen Malfoy är det närmsta aristokrater trollkarlsvärlden har nuförtiden, därför är det en passande titel”, förkunnade Dean med ett segervisst leende.
”Han har faktiskt en poäng”, mumlade Ginny som förstrött smekte Harrys hår. Ida kände sig inte helt bekväm med hur de diskuterade Malfoy. Hon hade nästan föredragit om de pratade om honom som de brukade göra. Eller ännu hellre inte alls. Hon kände hur hennes insida långsamt började att sjuda.
”Låt Ida vara ifred”, bröt Neville in.
Innan Ida hann bryta in tog Dean till orda igen. ”Men det är inte henne vi pratar om?”
”Nej, men jag skulle ändå uppskatta om vi bytte samtalsämne”, sade Ida med en kylig skärpa vilket fick samtalet att till sist ebba ut och de började prata om mer vardagliga ämnen. De undvek att nämna både Ron och Seamus namn, antagligen för hennes skull. Men trots att de inte nämndes var de det enda hon kunde tänka på. Ron skulle hon förr eller senare få tillbaka i sitt liv. Det var oundvikligt. Ron var en känslomänniska, även om det var något han själv eller många andra inte insåg. Av alla i deras Gryffindorgäng var det alltid Ron som tagit mest illa upp av alla Malfoys glåpord och förolämpningar. Han hade alltid haft starkast motreaktioner och reagerat mest hetsigt mot varenda kränkning. Men exakt hur djupa såren som Malfoy hade efterlämnat i Rons själ var, hade hon inte insett det förrän han hade kallat henne rubbad. Ida var, trots det, övertygad om att det enda Ron behövde var tid, även om hon inte visste exakt hur mycket. För det hade trots allt tagit lång tid för Ron och Hermione att komma dit de är idag, med diverse farthinder i vägen, men de var själsfränder. Alla visste det. Hermione i sin tur var som en syster för Ida och Ron var som en bror. Det var så det blev när man bodde med varandra ungefär 250 dagar om året. I deras fall blev det också mer då de ofta hade spenderat flera veckor av sommarloven ihop. Så i Idas värld fanns det inte ens en möjlighet att Ron inte skulle finnas kvar i hennes liv.
Med Seamus var det annorlunda. Han var på många sätt som en bror för henne med, men han var först och främst hennes vän. Hennes roliga, snälla och ofta ganska klumpiga vän. Det fanns en risk att hon verkligen hade förstört allt med honom. Allt för att hon varit för feg för att säga som det var till honom, att hon inte kände på det sättet för honom. Den lilla djävulen på hennes axel viskade dock i hennes öra att Seamus faktiskt aldrig tagit något annat initiativ, förutom att eventuellt visa väldigt tydligt att han var intresserad av henne. Men det var just det, han hade varit tydlig. Alla såg det. Alla visste det och ändå hade Ida inte kunnat uppbringa mod nog att på ett värdigt och finkänsligt sätt kunnat berätta för honom om hennes känslor. Istället hade hon mer eller mindre tryckt upp det i ansiktet på honom på det mest sårande sättet hon kunnat uppbåda.
Han förtjänar dig inte.
Hon kunde fortfarande höra hur hans röst bröts och hennes hjärta parallellt med det. Och det var hennes fel. Ida hade ingen rätt att tycka synd om sig själv och ändå gjorde hon det.
”Ida, måste vi förresten börja gilla drömmis?” frågade Dean och avbröt hennes tankegångar. ”För det kan ta ett tag, om det ens kommer hända. Han är ju trots allt svår att tycka om.”
”Inte för Ida tydligen”, sade Neville med ett snett leende.
”Nej, ni måste inte gilla honom”, sade hon och skrattade till. ”Jag gillar honom faktiskt inte heller alla dagar.”
”Tack och lov för det.” sade Dean med en överdriven lättnads suck. ”Då är du inte helt galen!”
Kort därpå bröt de alla upp och gick mot sina respektive sovsalar. Lavender och Parvati hade tursamt nog redan somnat när Ida försiktigt smög in. Hon gjorde sig snabbt i ordning och kröp ljudlöst ned i sängen. Men väl där hade Ida svårt att somna, trots att den tunga känslan av trötthet hängde över henne. Hon kunde inte sluta tänka på Seamus. Eller Ron. Eller Malfoy. Eller något av det som hänt de senaste tre dagarna. Hon hade gett vad som helst för ännu en sömndryck och därmed en drömlös sömn. Istället vred och vände hon på sig i vad som kändes som en evighet. Det var inte förrän gryningens grönbleka ljus började skymta i fjärran som Ida slutligen gled in i en orolig sömn.

”Du ser hemsk ut”, var det första Malfoy sade när han såg Ida dagen därpå. Hon hade kommit för att möta upp honom utanför sjukhusflygeln, precis som han hade gjort för henne.
Ida visste att det låg sanning i det han sade. Det första hon hade mött i spegeln samma morgon var en version av sig själv med mörka ringar som prydde undersidan av hennes ögon och ett hår hon inte orkat åtgärda utan hade istället slängt upp det i en slarvig knut. Malfoy såg däremot utomordentligt utvilad ut och man hade aldrig kunnat ana att han just spenderat natten i en sjukhusflygel.
”Jag önskar jag kunde säga detsamma”, mumlade Ida och kvävde en gäspning. Malfoy lyfte försiktigt upp hennes ansikte och studerade det grundligt. Beröringen från hans hand som varmt vilade över hennes hals fick hennes puls att börja rusa. Hennes blick föll automatiskt på hans lätt särade läppar. Försiktigt sträckte hon sig upp mot honom och drog in honom i en innerlig kyss.
Han drog sig undan först och mötte bestämt hennes blick. ”Sluta oroa dig och börja sova igen”, sade han lågt, kysste henne snabbt igen och fattade till sist hennes hand samtidigt som de började röra sig mot talmagiklassrummet. ”Hur var din återkomst till Gryffindortornet igår?”
”Inget överväldigande, men Harry bad om ursäkt igår”, sade Ida och log svagt.
”Så ädelt av honom”, muttrade Malfoy. ”Finnigan och Weasley då? Eller är de fortfarande idioter?”
”Dean och Neville är helt okej…”
”Jag frågade inte om Thomas och Longbottom.” Malfoy gav henne en menande blick som hon undvek. Han skakade på huvudet och kysste försiktigt baksidan på hennes hand. ”De är ett par riktiga praktidioter som inte förtjänar dig Crawett.” Det var inte riktigt de orden hon ville höra, men hon visste att det var det bästa hon kunde förväntas få höra från Draco.
Resten av dagen kändes likadan som den innan. Enda skillnaden var att Ida hade faktiskt lyckats slita blicken från sina fötter idag. Mest eftersom det inte kastades lika många glåpord efter henne. Men folk stirrade. Så fort Ida och Malfoy syntes ihop stirrade alla efter dem. Elever som spöken kunde inte låta bli att vrida på huvudet efter dem. Till och med vissa lärare kunde inte låta bli att se två gånger åt deras håll. När de mötte professor Snape i en korridor råkade Ida möta hans blick och den var outgrundlig. Tiden verkade bromsas in medan professorns svarta blick svepte över henne och Malfoy. Det var som att det var otroligt att en Gryffindorelev och en Slytherinelev kunde bli tillsammans. Visserligen var det ovanligt, men inte okänt.
”Professorn”, hälsade Malfoy artigt.
”Malfoy, Crawett”, svarade han kort innan till slut slog undan blicken när de slutligen passerade varandra.
Det mest uppseendeväckande som hände den dagen skedde redan under förmiddagen. Folk hade nästan dragit efter andan när Harry innan trollformelläran under förmiddagen hade gått fram till Malfoy och Ida innan lektionens start.
”Jag är skyldig dig en ursäkt”, sade Harry som försökte låtsas som att deras klasskamrater varken lyssnade eller såg utväxlingen mellan dem. Han verkade också låtsas som om Rons och Seamus ögon inte sköt blixtar.
”Jag tror att du är det ja”, svarade Malfoy med ett uns av kyla i sin röst. Ida knuffade till honom med armbågen och ett mikroskopiskt leende flög över hans läppar. ”Men jag antar att jag inte alltid skött mig fläckfritt heller, eller vad säger du Potter?” Ron gav ifrån sig en ljudlig fnysning och en spänning över Malfoys käke framträdde. När Harry tveksamt sträckte fram sin högerhand med ett snett leende, fattade Malfoy den direkt och bestämt. Harrys leende lättades och Ida strålade ikapp med honom, nästan helt omedveten om de vresiga muttrandena som hördes bakom henne.

-

Author's note: Jag vill bara förtydliga att Malfoy inte är elak när han säger att hon ser hemsk ut, han är bara orolig och är döljer det genom att inte vara särskilt taktfull

Och som sagt, jag ska försöka se till så att nästa kapitel inte dröjer lika länge! Kram ♥

Läste såklart direkt när det kom, älskar ju dina kapitel, men sedan kom Lifvet emellan lite. Här kommer en liten kommentar!

De undvek att nämna både Ron och Seamus namn, antagligen för hennes skull. Men trots att de inte nämndes var de det enda hon kunde tänka på. Ron skulle hon förr eller senare få tillbaka i sitt liv. Det var oundvikligt. Nog för att det tagit lång tid för Ron och Hermione att komma dit de är idag, med diverse farthinder i vägen, men de var själsfränder. Alla visste det.

Det går ganska lätt att förstå rent känslomässigt att Seamus surar. Han har ju känslor för Ida och är besviken. Men varför måste Ron vara så tjurskallig egentligen? Speciellt nu när han och Hermione är på väg att få ihop det. SÅ himla bra beskrivet med farthinder! Perfekt metafor för de två. Och vet du, när jag läste det såg jag på riktigt framför mig små trevliga farthinder med blomlådor på...för det är så självklart att det ska bli Romione i sinom tid. (Dramione i all ära men vi har ju våra egna karaktärer att para ihop Draco med)!

”Nej, ni måste inte gilla honom”, sade hon och skrattade till. ”Jag gillar honom faktiskt inte heller alla dagar.”
”Tack och lov för det.” sade Dean med en överdriven lättnads suck. ”Då är du inte helt galen!”

Härligt litet stycke som tyder på att isen sakta är på väg att brytas, eller snarare smälta ner

När de mötte professor Snape i en korridor råkade Ida möta hans blick och den var outgrundlig. Tiden verkade bromsas in medan professorns svarta blick svepte över henne och Malfoy.

Åååååååååååååh ♥♥♥

Slutligen riktigt fint och moget när Harry och Draco skakar hand i slutet! Nu får Ron tamejfanken skärpa sig också, hehe!

Nu ska jag få läsa, läsa och LÄSA!

*Dansar en galen dans med Voldemort*

Tjoho!

Jag älskar Ida och Harrys vänskap! Den är så äkta och genuin. Dem känns nästan lite som bror och syster. DEN vänskapen, om du förstår hur jag menar?

Lider med Seaumus. Olycklig kärlek är aldrig lätt, och han kan nog verkligen inte förstå Idas val av pojkvän. Du är så duktig på att skriva om känslor och relationer. Det blir så äkta och går rakt in i hjärtat på mig som läsare. Du behöver inte så många ord för att beskriva, det träffar så rätt ändå. Jag avundas dig på den förmågan!

”Men sen handlar det ju om en av Harry Potters bästa vänner och Slytherins självutnämnda prins”, fortsatte Dean och fick ännu en irriterad blick från Ida.
”Snälla kalla honom inte för prins”, suckade hon irriterat. ”Höj för Merlins skull inte upp honom mer än vad han förtjänar.”

Ja du vet ju hur mycket jag älskar Ida som karaktär! Här har du svaret! Hon är så otroligt stark, kaxig och härlig. Hon svassar inte runt Draco i ett rosa skimmer. Hon fortsätter vara sig själv, kan se vad som är bra och inte bra. Tvivlar inte en sekund på att hon inte kommer kunna bita ifrån när den dagen kommer. För Draco är Draco, och vi alla vet hur han kan vara.

Så fint beskrivet när dem möter varandra, Ida och Draco. Jag älskar hur kärleksfull han är, han älskar henne verkligen. Det blir inte för överdrivet heller. Allt är så äkta, jag avundas dig så på din talang, underbara du!

Jag känner på mig att det snart kommer att hända något som gör det svårare för Ida. Jag vet inte vad, men har en känsla. Draco är ju Draco, och vi alla vet vad han har i kikaren - för eller senare. Och hur blir det mellan Ida och Seaumus? Kommer dem kunna få tillbaka sin vänskap?

Ser framemot nästa kapitel redan & det gör Draco med

Hello ♥

Här är jag igen, med ett nytt kapitel. Men först några tack till er otroliga människor som vill läsa det jag skriver:

Avis Fortunae - Hoppas du inte tröttnar på att höra hur mycket jag uppskattar dig, dina kommentarer, dina plus och dina tips (speciellt tipsen, för där är det ofta att jag inte kommit på en bra formulering själv eller slarvat när jag läst igenom texten) ♥ Och Ron är tjurskallig för att han för mig på många sätt är en så känslodriven människa (även om han själv inte inser det), därför har han så mycket svårare att acceptera deras relation. Det är något som jag borde varit tydligare med i min text (och som nu har uppdaterats så att det blir tydligare!), Och för mig kommer nog Dramione alltid vara IT, mitt OTP så att säga. Men lite variation har ju ingen dött av

Elzyii - Tack för plus och kommentar som jag alltid älskar så mycket ♥ Och jag vet EXAKT den vänskapen och det är den jag hoppas att jag förmedlar (vilket jag verkar göra)!Och vad fint att du älskar Ida :') Och Draco är indeed endast Draco, så vi får väl se vad det blir av honom : ))))

Trezzan - Tack för plus, du läser när du har ork, lust och vilja ♥

Meeen utan mer fördröjning än vad jag själv redan åstadkommit så kommer nu nästa kapitel.

Enjoy ♥


Kapitel 24

Likt de sista bruna höstlöven, flög resten av november förbi. Quidditchmatchen mellan Ravenclaw och Hufflepuff kom och gick, med en jordskredsseger för Hufflepuff.
Den första onsdagen i december anlände posten som vanligt och det enda Dazzle hade med sig till Ida var The Daily Prophet. Hon kliade tillgivet sin uggla under vingen och erbjöd henne lite rostat bröd. Dazzle knaprade tacksamt i sig brödet innan hon högg efter Hedwig som just landat framför Harry. Ugglorna hade aldrig kommit särskilt bra överens.
Ida hann bara börja läsa framsidans rubriker om att den före detta trolldomsministern Millicent Bagnold avlidit efter en längre tids sjukdom och att några nya underliga försvinnanden skett, när Harry plötsligt yttrade sig.
”Sirius verkar kunna komma hem lagom till jul.”
”Det där uppdraget i Kina drog verkligen ut på tiden”, påpekade Hermione och bläddrade i sitt egna exemplar av The Prophet.
”Det uppstod någon sorts komplikation med någon felöversättning av en uråldrig kinesisk runa”, sade Harry förstrött medan han ögnade igenom brevet. ”Men när han kommer hem verkar han vilja anordna sin snart årliga nyårsfest.”
”Jag förutsätter att du som är hans favorit-gudson får bjuda vilka du vill?” frågade Ida med ett roat leende.
”Och att inbjudan i sådana fall sträcker sig till oss alla”, fyllde Dean i, innan han okynnigt såg på Ida som satt bredvid honom. ”Plus Drömprinsen givetvis.”
Hon knuffade irriterat till honom men hon kunde inte låta bli att dra på munnen.
”Sirius fester är alltid överdådiga och ju mer folk, desto bättre tycker han”, sade Harry med ett roat leende. ”Så om Ida hemskt gärna vill ha Malfoy där, så antar jag att han är välkommen. Krake skulle dessutom bli överförtjust om Narcissa Blacks son kom…”
Varken Ron eller Seamus deltog i samtalet. Så fort Ida befann sig i närheten av de båda pojkarna infann sig en frostig stämning. Genom en tyst överenskommelse låtsades respektive part att den andra inte var där. Blev de trots allt tvungna att prata med varandra var det med en kylig artighet. Men så fort Malfoys namn nämndes blev stämningen direkt isande kall. Hermione, Harry och Dean hade alla gjort flera trevande försök att få Ron och Seamus att låta Ida förklara, men hade inte lyckats. Ginny å andra sidan hade inte talat med sin bror eller Seamus på flera veckor i en tyst protest mot deras tjurskallighet. Något som påverkade samtliga av Gryffindors Quidditchträningar. Alla träningar brukade avslutas med att Harry och Ginny bråkade högljutt i Quidditchkaptenens rum medan de andra lagmedlemmarna avlägsnade sig så snabbt som möjligt, för de visste vilka fysiska aktiviteter som brukade följa efter att de bråkat.
”Malfoy!” vrålade plötsligt Dean vid Idas sida så hon hoppade högt. Den blonda Slytherineleven som var på väg ut från Stora salen lyfte på ena ögonbrynet, men riktade ändå stegen mot Gryffindorbordet när han såg Deans vilt gestikulerande hand.
”Vad vill du Thomas?” frågade Malfoy när han kommit fram och ställt sig bakom Ida, där hand lät sin ena hand förstrött flyga över hennes fläta.
”Harrys gudfar ska ha en fest…” Helt obrydd av Rons och Seamus mördande blickar, kastade sig Dean in i en lång och utläggande beskrivning av Sirius nyårsfester. Här och där stack Harry in med några rättelser, men i övrigt var det Dean som skötte snacket. Av Idas vänner var det Dean som verkade vara mest okej med Malfoy, eller så var han helt enkelt mest likgiltig inför det. Han låtsades åtminstone inte om att det var en större grej än det var. Malfoy lyssnade med en min som skulle föreställa intresserat, men hans händer var fullt fokuserade på Ida. De gled varmt och långsamt över hennes ryggtavla.
”Är du verkligen okej med att jag kommer Potter?” frågade Malfoy skeptiskt när Dean äntligen tystnat.
Harry sneglade nästan omärkligt bort mot Ron och Seamus innan han ryckte på axlarna. ”Någon måste hålla koll på Ida, så jag är mer än okej med det.” Seamus fnös ljudligt åt detta yttrande och Malfoys hand stelnade till mellan Idas skulderblad.
”Jag håller mer än gärna koll på henne.” Innan Ida hann vända sig mot honom för att protestera kände hon hur hans läppar mjukt trycktes mot hennes hals, precis på den punkten som sände värmande vågor av välbehag genom hela hennes kropp. Gälla busvisslingar hördes från Dean medan Lavender och Parvati fnittrade okontrollerat. Ljudligt harklande lyckades Ida putta bort honom från sin hals och hann med viss möda uppfatta Seamus som stelt skyndade bort från Gryffindorbordet.
”Var det där nödvändigt?” muttrade hon lågt och såg stint in i Malfoys triumferande blick.
”Syftet fullbordades”, log han.
”Vilket syfte? Att visa vem jag tillhör?”
”Nej, bara att du är min.”
”Är inte det samma sak?” Bröt Dean in i samtalet som hade följt det likt en Quidditchmatch.
”Lägg dig inte i!” fräste Ida mot honom och han höjde flinande händerna i luften.
”Nejnej Ida, jag är minst lika nyfiken som Dean att få höra vad skillnaden är.” Luften stillnade när Rons röst hördes. Alla Gryffindors sjundeårselever riktade sin uppmärksamhet mot honom och hans mörka uppsyn. ”Vad är skillnaden Malfoy?” Spänd som en panter, redo att när som helst kasta sig över sitt byte, vände sig Malfoy mot Ron.
”Det ska jag förklara Vesslan, för det är inte konstigt att du inte fattar skillnaden eftersom du inte äger någonting av värde”, Rons öron antog en djupt skär nyans men släppte inte Malfoy med blicken. ”Crawett kan inte tillhöra mig, eftersom hon varken är min husalf eller någon ägodel som jag kan sälja. Men hon är ändå min, liksom jag är minst lika mycket hennes. För vi har valt varandra. Ungefär som du och Granger har valt varandra, även om jag måste medge att jag inte förstår varför hon valde dig.”
Malfoy snubblade överraskat bakåt när Ida plötsligt reste sig upp, som om han glömt att hon var där.
”Nu gick vi”, väste hon mellan sammanbitna tänder innan hon snabbt marscherade ut ur Stora salen. Malfoy kom snabbt ikapp, med hennes väska slängd över sin axel. Hon ryckte irriterat åt sig den medan de fortsatte i tystnad mot första våningen. Hans fingrar gled över hennes handflata, men hon slog bort dem.
”Kylig ilska passar inte dig Crawett”, sade Malfoy som hade fräckhet nog att flina. ”Om du ska vara arg på mig kan du lika gärna vara Djävulsfyr.”
”Måste du alltid provocera fram en konfrontation så fort Ron eller Seamus är i närheten?” Hennes röst darrade av undertryckt ilska och hon stirrade stint rakt fram.
”Det krävs inte mycket innan Weasley eller Finnigan exploderar som spärngstjärtskrabbor”, sade han i en ton som skulle likna likgiltighet. ”Bara min blotta närvaro är tillräckligt för att tända på stubinen hos båda.”
”Det är inte ensidigt Draco!” Hon stannade upp och vände sig mot honom. ”Det gäller minst lika mycket för dig som för dem. Jag märker hur du blir när de är i närheten. Allt du gör, gör du med avsikt att de ska se det. Du kan inte låta bli att gnida in det i Seamus ansikte att jag är med dig istället för honom. Det är småsint och själviskt.” Han hade också stannat upp och betraktade henne med en outgrundlig blick.
”Men att de knappt talar med dig, det är inte småsint eller själviskt? Jag har varken hört Finnigan eller Weasley tilltala dig på flera veckor. Är inte det själviskt?”
”De är sårade…” började Ida men Malfoy avbröt henne.
”Hur länge har de tänkt att vara det? Alla andra har kommit över det, ingen bryr sig längre om att vi är tillsammans. Du har bönat och bett om förlåtelse till ingen nytta. Till och med dina andra vänner har gjort detsamma, men ack. Ingenting. Du har till och med gråtit över idioterna. Jag vet att du gjort det och de är inte värda det. Till och med Harry Guldgossen Potter är okej med att vi är tillsammans. Så vad hindrar dem? Det är dom som själviska. De vill att du ska böna och be eller helst av allt, dumpa mig.”
Istället för ett direkt svar på hans monolog strök hon bara försiktigt sina fingrar mot hans hand och han fattade den mjukt. Långsamt började de gå mot trollkonsthistorieklassrummet igen.
”Jag kommer inte dumpa dig, Malfoy”, sade Ida med ett trött leende. ”Inte på grund av dem i alla fall.”
”För att du älskar mig.” Han kysste hennes tinning och hon skrattade till.
”Högst motvilligt, men icke desto mindre.”
”Mina föräldrar vill träffa dig.”
Idas hjärta hoppade över ett slag. Eller två. Hon kunde inte riktigt avgöra det själv. Tankarna snurrade och det kändes som om Saharaöknen numera var lokaliserad i hennes mun.
”Varför då?” var det enda hon lyckades kraxa fram när hon insåg att hon varit tyst lite för länge.
”Eftersom du är min flickvän.” Han sade det som om det var självklart. ”Min mor insisterar på att du måste komma till hennes årliga julaftons-middag.” Blotta tanken att sitta vid ett överdådigt dukat bord tillsammans med Narcissa och Lucius Malfoy fick Ida att bli vimmelkantig. Hon visste att hon förr eller senare antagligen skulle behöva träffa hans föräldrar, det var oundvikligt. Men familjen Malfoy var societetens crème de la crème. Hennes egen familj var inte på något vis fattiga, men de hade inte för vana att delta i det högre societetslivet. Skulle någon be henne att identifiera skillnaden mellan en skaldjursgaffel och salladsgaffel, skulle hon påstå att de båda bara var gafflar.
”Crawett?”
”Visst.” Hon försökte le, men det blev mest en grimas. ”Det låter jättetrevligt.”
”Du ljuger dåligt, det var säkert därför du i slutändan inte hamnade i Slytherin.”
Hon himlade med ögonen ”Ja, det var säkert den avgörande faktorn. Men detta innebär att mina föräldrar kommer kräva att få träffa dig med.”
”Min mor har nog redan ordnat det genom att ha bjudit in dem med.” Han log på ett sätt som liknande ursäktande, men ändå var det ett skadeglatt leende. ”Jag ber om ursäkt för henne, men hon är upprymd.”
”Nejnej, detta är oundvikligt. Vi måste träffa varandra föräldrar någon gång, så det är väl lika bra att riva av plåstret redan nu. Och på tal om det, kommer du med mig på Sirius fest?”
”Enligt Potter måste ju någon hålla ett öga på dig, Crawett, så jag har inget val” Han log ett retsamt leende mot henne som irriterat hade knyckt på nacken, innan han fortsatte: ”Dessutom, efter från vad jag har hört, så vet Black hur man anordnar en fest.”

-

Author’s note: Jag hade ju på ett sätt önskat att jag planerat detta lite bättre, eftersom kommande kapitel nu kommer ha en överhängande stark julkänsla över sig. Men om jag fortsätter att publicera i det überlångsamma tempot jag har nu är det inte helt omöjligt att åtminstone något av följande kapitel kommer utspela sig under december och dessutom publiceras i december. Men jaja, så kan det vara, hade jag fått bestämma hade det varit socialt acceptabelt att börja äta pepparkakor och lyssna på julmusik i Oktober. Men hoppas ni gillade detta ganska dialog-täta kapitlet!

Och som jag skrev i mitt svar till Avis, så har jag uppdaterat kapitel 23 för att förtydliga varför Ron är så tjurskallig

Puss och kram på er i höstmörkret ♥

Gud vad mycket jag älskar det.

Jag bara tänkte den meningen igen och igen när jag läste kapitlet.

Man kan bara älska det här. Hur du skriver! Det är så...pricksäkert! Med karaktärerna. Och alla svängningar och vändpunkter i känslorna.

Kapitlets första mening! Så enkel, så självklar, men att komma på den! Ditt berättande. Genom att låta ugglorna bråka med varandra får vi reda på nyheterna som kommer med posten. Älskar att Sirius lever, precis som i min fic. Han skulle definitivt ha ställt till med fest. Att de läser om en del mystiska försvinnanden i tidningarna är ett litet orosmoln, men annars är det så mycket mer fridfullt i din story, inte så mycket yttre elände som i originalet, eller i min story. Dramat finns i relationerna, och är mer som 'vanliga' ungdomsproblem.

Apropå det, första JAG DÖÖÖR-ögonblicket:

Alla träningar brukade avslutas med att Harry och Ginny bråkade högljutt i Quidditchkaptenens rum medan de andra lagmedlemmarna avlägsnade sig så snabbt som möjligt, för de visste vilka fysiska aktiviteter som brukade följa efter att de bråkat.

*skrattar gott*



Och alla dessa underbara liknelser:

”Vilket syfte? Att visa vem jag tillhör?”
”Nej, bara att du är min.”
”Är inte det samma sak?” Bröt Dean in i samtalet som hade följt det likt en Quidditchmatch.

Hela vändningen när Ida och Malfoy har sin dialog om Ron och Seamus är så bra också, för jag fattar precis hur båda tänker utifrån sin olika perspektiv.

Och nu kommer föräldrar in i bilden...och 'kulturkrockar'...

Skulle någon be henne att identifiera skillnaden mellan en skaldjursgaffel och salladsgaffel, skulle hon påstå att de båda bara var gafflar.

Bara älskar sådana meningar! Det är ett så roligt sätt att berätta.

***

När det gäller Ron och uppdateringen av kapitel 23:

Ron var en känslomänniska, även om det var något han själv eller många andra inte insåg. Av alla i deras Gryffindorgäng var det alltid Ron som tagit mest illa upp av alla Malfoys glåpord och förolämpningar. Han hade alltid haft starkast motreaktioner och reagerat mest hetsigt mot varenda kränkning. Men exakt hur djupa såren som Malfoy hade efterlämnat i Rons själ var, hade hon inte insett det förrän han hade kallat henne rubbad. Ida var, trots det, övertygad om att det enda Ron behövde var tid, även om hon inte visste exakt hur mycket. För det hade trots allt tagit lång tid för Ron och Hermione att komma dit de är idag, med diverse farthinder i vägen,

Väldigt bra förklaring! Tar med mig detta Skriver ju också lite om honom ibland.

Nu ser vi fram emot Sirius fest. Så härligt, unnar verkligen de här ungdomarna det här glada och relativt normala livet. Det kunde ha varit ungefär så här, i detta parallella universum...

AAAAH jag måste läsa ikapp!!!!

BUT FEAR NOT.

(I will)