Dracos enda önskan

OMG EN DM FF:N!!! Varför har jag missat denna???? BEVAKAR

Hej! Det var längesen. Här kommer i alla fall en ny del. Hoppas ni fortfarande vill läsa. Och välkommen Elzyii ♥

Kapitel 13 Jullov

Utan att Draco vetat hur det gått till hade han nu varit hemma på Mafoys Herrgård i lite mer än två veckor. Han kunde vagt minnas en tågresa hem från Hogwarts, med sina vänner som inte vågat från om Luna och Pansy som desperat hållit sig fast i honom. Han kunde minnas en julafton, en juldag och en nyårsafton. Men han kände sig inte riktigt närvarande. Han ville inte riktigt vara närvarande. Han ville inte se sin pappa i ögonen och han vågade inte prata med sin mamma om Den Obrytbara Eden. Han ville bara tillbaka till Hogwarts, tillbaka till Luna. Han hade inte haft någon chans att träffa henne efter julfesten och därav levde hon i ovisshet om att Draco kände likadant för henne som hon kände för honom. Varje gång han tänkte på det han hört på julfesten pirrade det till i hela kroppen på honom.

”Draco, vännen?” Narcissa knackade försiktig på dörren till hans rum och klev sedan in.
Hon höll hans skoluniformer och andra tvättade och vikta kläder i sina händer och lade försiktigt ner allt på hans säng. Sedan satte hon sig bredvid honom och klappade honom på kinden.

”Jag har sett så lite av dig sen du kom hem.” sa hon. ”Hur är det med dig? Mår du inte bra?

Draco blev rörd av hennes omtanke men ville ändå inte berätta för henne om sorgen han bar inom sig. Han ryckte bara på axlarna och mumlade något om att han behövde bara vila ut sig inför vårterminen.

”Minns du när du var såhär liten?” sa Narcissa och plockade upp ett foto som stod på Dracos byrå.

Fotot var på Draco när han var kanske tio, elva år. Stolt utklädd i sin pappas gamla Slytherin-kläder.

”Jag har ju alltid vetat att du skulle växa upp. Jag var bara inte beredd på hur snabbt det skulle gå.”

”Inte jag heller.” sa Draco och kände hur tårarna började bränna i hans ögon.

”Det var lättare på den här tiden, var det inte det?”

Draco tittade på bilden. Jo, det var verkligen lättare på den tiden. Lättare att inte vara dödsätare, att inte ha ett omöjligt måste på sina axlar. Han hade till och med haft en någorlunda bra relation till sin pappa på den tiden.

Narcissa reste på sig för att lämna rummet och det blev kallt bredvid Draco. Han ville inte att hon skulle gå. Så till ett försök för att få henne att stanna utbrast han;


”Mamma, jag tror att jag är kär.”


Narcissa vände tvärt på sig och sken upp i hela ansiktet.


”Nähä!” sa hon. ”I vem?”

Draco log och skakade på huvudet. Han vågade inte än säga Lunas namn högt. Särskilt inte i sin pappas herrgård.

”Hon får mig att skratta. Jättemycket. Och ofta. Och så har hon konstiga saker att berätta för mig. Men det viktigaste är att hon får mig att glömma det här.” Draco höll upp tatueringen på sin vänstra arm. ”När jag är med henne så känner jag mig vanlig och inte alls som en dödsätare. Hon får mig att glömma det värsta med mig. Och hon känner likadant för mig.”

Narcissa log stort. Draco kände sig lättad att han kunde prata med någon om Luna, äntligen. Men han var också orolig att hans pappa skulle få reda på det så han sänkte rösten och sa;

”Det enda problemet är att hon är ingen Slytherin och pappa skulle döda mig och henne om han fick reda på det, så..”

”Jag kommer inte säga något.” sa Narcissa. ”Mina läppar är förseglade. Och du, det spelar ingen roll vilket elevhem hon tillhör för om hon får dig att känna så som du beskriver så ska du hålla så hårt i henne du bara kan.”

Sååå bra!!!!

Härligt! Bra skrivet som alltid. Har alltid trott att Narcissa är ganska nice innerst inne och det visar sig ju tydligt här. ♥

WIIIIIIIII Älskar kapitlet! Du skriver jättebra och YESYESYES DRACO OCH NARCISSA SOM HAR ETT MOTHER-SON-MOMENT HERE I COME!

Nämen ärligt, har alltid gillat Narcissa, även innan hon (spoiler från sjunde boken) Hon har alltid brytt sig om Draco, och hon har alltid varit en omtänksam karaktär. Många säger ju "hon är en Mafloy" och "hon är en Black", men helt ärligt, what the fuck people? Båda är sant, men Lucius och Narcissas giftermål känns bara så platonic om du fattar vad jag menar. Och jag tror inte att hon var som resten av Black-familjen. Visst, hon var kanske inte direkt som Sirius, men helt ärligt måste man ändå tänka lite på att de är olika som personer.

Nu när hon sa så där till Draco om att hon inte bryr sig om flickan han är kär i är en Slytherin eller inte fick mig bara att älska henne ännu mer. Jag visste att Narcissa var en nice människa! Woah, blev Narcissa Malfoy just min nya favoritkaraktär? Jag tror det haha x)

Mina trogna läsare ♥ Så glad att ni fortfarande var här och ville läsa! Pride Potter Jag håller verkligen med dig! Jag har alltid gillat Narcissa och tror verkligen att hon är god inombords. Tycker det märks i böcker och filmer att hon älskar sin son och skulle göra allt för honom och det är ju bara såå vackert! Här kommer nästa kapitel. ♥

Kapitel 14 Hogwartsexpressen

Så fort Draco sagt hejdå till Narcissa på tågstationen och han hade gått in på tåget hade hans första mål varit att hitta Pansy. Egentligen så ville han hitta Luna så fort som möjligt men det hade bara känts rätt att avsluta saker med Pansy först. Det var inte likt Draco i vanliga fall att bry sig om Pansys känslor, men han var alltid sådär lite extra ödmjuk mot kvinnor när han spenderat tid med sin mamma.

Pansy hade, givetvis, blivit superduperledsen. Hon hade gråtit, klamrat sig fast vid Draco och bett på sina bara knän att han inte skulle göra sådär mot henne. Men han stod på sig och tog inte tillbaka henne in i sina armar. Han ville bara ha Luna i dom.

Någon timma in på tågresan hade Pansy gått och det lämnade Draco och Blaise ensamma. Blaise hade varit med och sett hela uppbrottet.

”Gör du slut med henne för att vara ihop med Loony Lovegood?” sa han.

”Nej.” sa Draco. ”Luna och jag är bara vänner.”

Så ville gärna Draco hålla det; att utåt sett skulle Draco och Luna bara vara vänner, men innanför stängda dörrar skulle han älska henne och varje varje del av henne.

”Okej. Och hela den grejen med vad som hände i Stora Salen innan jul?” sa Blaise skeptiskt.

”Vet du, Blaise. Jag står upp för mina vänner. Jag hade gjort samma sak om det var du som blev hånad.”

Draco reste sig upp för att lämna kupén och sträcka på benen.

Han förstod att Blaise var nyfiken och ville veta mer, såklart, han förstod det. Draco själv hade ju inte heller hängt med i vad som hänt. Ena sekunden var det fest, andra sekunden sov han bredvid Luna och tredje sekunden var han kär i henne och berättade för sin mamma om henne. Men Draco kände att han ville berätta om sin och Lunas relation i sin egna takt, inte få massa frågor och få det draget ur sig.

Omedvetet eller medvetet; när Draco gick genom tåget tittade han in i alla kupéer för att få träffa på Luna. När han väl såg henne i en slog hjärtat över ett slag och han stannade. Men bara en kort sekund. För när han tittade in i kupén såg han att hon satt med Harry Potter och hans vänner. Draco skulle inte vara välkommen där inne. Och han ville inte sitta med dom heller. Så han tog fart och började gå igen.

”Draco Malfoy?” hördes snart en röst bakom Draco och han bröt ofrivilligt upp i ett stort leende.

”Hej, Luna.” sa han och vände sig. ”Satt du där inne? Jag såg dig inte.”

”Du ljuger, Draco. Jag såg att du såg mig. Du ville bara inte träffa mina vänner.”

Draco ryckte på axlarna och såg fina, fina Luna. Han ville där på platsen berätta för henne att han visste att hon var kär i honom och att han var kär i henne tillbaka. Men människor passerade då och då och han ville ju inte att alla skulle veta.

”Kan vi ses ikväll?” sa han. ”Efter middagen. Vi kan..”

”Kyssas?” avbröt Luna.

Draco skrattade.

”Det med kanske. Men jag menade prata.”

”Okej. Ja, det kan vi.”

”Okej. Vi kan mötas utanför Stora Salen, då.”

Luna nickade och började sedan gå tillbaka mot kupén. Hon vände sig om innan hon gick in och sa;
 ”Jag är glad att se dig igen, Draco Malfoy.”

Hon gick in i sin kupé.

”Och jag är glad att se dig, Luna Lovegood.” sa Draco för sig själv.

Superbra

Wow, jättebra! För mig är inte Pansy riktigt såhär, hon är lite av Queen Sassy 2.0 (i'm looking at you Gin') Men jag tycker ändå att det var bra och börjar älska Luna ännu mer nu ♥ Kommer aldrig shippa Druna, det kommer alltid vara brotp för mig, men den här fanficen är bra i alla fall ♥♥

Superbra!

Tack alla! Pride Potter - än en gång håller jag med dig! I mitt huvud är Pansy mycket coolare och inte alls såhär besatt av Draco. Lägger mest till det i denna FF för effektens skull Här kommer i alla fall en ny del.


Kapitel 15 Påkommen 2

Efter middagen stod Draco utanför Stora Salen och väntade på Luna. Han kände sig riktigt lättad över att äntligen vara tillbaka i Lunas närhet och han såg fram emot att berätta för henne att han kände starkt för henne. Han tyckte det var skönt att inte heller behöva umgås med henne i hemlighet. Han var glad över att han skulle kunna gå bredvid henne utan behöva se sig om axeln hela tiden så ingen skulle se.

Luna kom ner för en trappa och när hon kom fram till Draco gick dom bredvid och småpratade om sina jullov. Luna hade varit i Sverige med sin pappa och Draco ville helst inte prata om sitt lov. När dom kom in i en tom korridor kunde Draco inte hålla sig mer utan tryckte sina läppar mot hennes. Hon hade inte det minsta emot det och kysste tillbaka som om hon saknat honom precis lika mycket som han saknat henne.

Efter en stund satte dom sig ner på en bänk i den tomma korridoren.

”Jag berättade för mamma om dig.” sa Draco.

Han visste att redan imorgon skulle han behöva återgå till sitt dödsätarliv igen. Han skulle behöva gå till Vid-Behov-Rummet och fiffla med skåpet. Han skulle behöva planera mordet på Dumbledore in i det sista och ja, bara tillbaka till dödsätarlivet. Så, därför, den här kvällen, var han helt okej med att vara hur sårbar som helst.

”Vad fanns det att berätta?” sa Luna.

Då fick Draco tunghäfta och kunde inte säga något mer. Han hade repeterat hela jullovet, gång på gång vad han skulle säga till Luna när dom skulle träffas igen men nu stod det bara still. Han hade ju aldrig sagt det till någon förut. Han hade aldrig berättat för någon att han var kär eftersom han aldrig hade varit kär i någon innan. Och nu satt kärleken bredvid honom på bänken och såg på Draco med sina stora ögon och allt blev så himla mycket svårare. Hon var så vacker. Det fanns ingen chans att han skulle få fram några ord.

”Du behöver inte säga.” sa Luna. ”Jag förstår nog ändå. Om min mamma fortfarande varit vid liv skulle jag berättat om dig med.”

Draco stelnade till. Han hade glömt bort att Lunas mamma var död. Han hade glömt fråga mer om det och han var inte säker på att han ville veta mer.

Han bytte försökte byta ämne.

”Jag berättade om.. Eller.. När du var på Snigelhorns fest med Potter, så, ja du märkte väl att jag var där omkring och smög.. Och..”

Draco reste sig upp och började gå fram och tillbaka. Han började bli lite varm av sin nervositet så han kavlade upp ägarna på sin skjorta. Luna satt kvar på bänken och följde honom med blicken. 
”Jag hörde det du sa om mig alltså hur du känner för mig och jag vill att du ska veta att jag känner likadant om inte mer för dig.” fick han snabbt ur sig och slog ut med armarna.

Draco blev inte förvånad när han hörde Luna flämta till när han avslutade sin mening. Han hade förväntat sig att hon inte var beredd på att höra just Draco Malfoy erkänna sin kärlek för henne, eller för något alls för den delen.

Men Luna hade inte flämtat till för att Draco var kär i henne.

”Draco Malfoy..” sa hon och släppte blicken från hans vänstra handled och tittade in i hans ögon.

Draco tittade ner på sin handled. Han hade, utan att tänka på det, kavlat upp sina ärmar och Luna hade sett Mörkrets Märke.