Bellatrix: från barndom till död!

Det skulle bara göra allt kaos. En känsla jag aldrig haft sköljde över mig, ångest och rädsla. Jag var tvungen att prata med vår herre snabbt, varken Rudolpho eller någon annan fick veta det innan jag pratat med honom. Jag svalde hårt och kollade runt, Rudolpho låg fortfarande och sov så jag tog tillfället i akt, jag hade fått veta att mörkrets herre förflyttat sig till narcissas och Lucius herrgård och jag transfererade mig dit och i hallen mötte jag Narcissa, Lucius satt fortfarande i Azkaban och man såg att Narcissa såg betydligt mer sliten ut och irriterad över att jag kom dit.

- jag ska prata med mörkrets herre sa jag bara kort och hon nickade sakta och släppte in mig och pekade mot rummet där han tydligen satt. Jag tog ett djupt andetag och knackade sakta innan jag hörde hans röst och jag öppnade dörren. Vad skulle jag egentligen säga?
- Min herre, ni vet efter det där mötet sa jag trevande och han nickade sakta, såg ganska ointresserad ut.
- Jag har blivit med barn sa jag nästan ohörbart och han böjde sig fram och jag såg att han kände en Triumph medan han sakta nickade.
- Vår plan lyckades alltså, vi behöver kalla hot Rudolpho, han behöver få veta och låtsas som att det är hans avkomma, ingen får veta om detta sa han och jag nickade och satte mig på en stol medan jag automatiskt la handen på min mage, något jag inte ens märkte själv, jag kände mig illamående men inte för graviditeten, jag skulle tvingas ta hand om ett barn och såklart var jag glad att det var min herres men jag skulle behöva ta hand om barnet, låtsas älska barnet och inte kunna göra det jag vill.

Snart så kom Rudolpho in i rummet, hade inte fått veta något om situationen. Mörkrets herre pekade bara på en stol och Rudolpho satte sig genast på stolen och jag lät min herre sköta snacket. Ju mer han berättade desto mer ändrades rudolphos uttryck till ilska och besvikelse.
- Så du menar att jag ska låtsas att det barnet är mitt? Att jag ska fortsätta låtsas vara "lyckligt" gift sa han kyligt och mörkrets herre nickade bara.
- Detta är inget förslag, detta är en order och om du inte vill lyda den så får vi göra det på det svåra sättet sa han kyligt och Rudolpho nickade motvilligt.

- Visst, jag ska behandla det som mitt eget men jag kommer aldrig känna någon kärlek till... till det där sa han och nickade mot min mage innan han la armarna i kors och började gå mot dörren. Jag vände mig mot mörkrets herre som gav mig ett litet leende, något han i princip aldrig gjorde mot någon.

Bra!

- Några månader gick, det hade hänt saker hos mörkrets herre men han hade inte tillåtit mig att följa med på uppdrag med risk av att något skulle hända barnet, något som gjorde mig arg, så resten av mitt liv skulle jag tvingas vara fast för en liten snorunge som jag egentligen inte ville ha. Min mage började bli större och jag började ha väldigt ont i magen, jag ville bara ha ut barnet. Jag hade börjat bo hemma hos malfoys tillsammans med Rudolpho eftersom han arbetade desto mer och var ute mer på uppdrag. En dag när jag låg på sängen så kom Narcissa in med ett bekymrat ansiktsuttryck.
- Rudolpho har dött, den där aurorer Kingsley dödade honom sa hon, förväntade sig såklart att jag skulle gråta eller något men jag nickade bara sakta, äntligen var jag fri.
- Åh var det enda jag fick fram, vad skulle jag egentligen säga? Det var då jag kände smärtan, det var ett enormt hugg i magen och jag stönade till av smärta, jag hatade att vara sårbar. Denna smärtan varade i ett par minuter och Narcissa försökte hjälpa mig men jag tryckte bort henne.

- Jag klarar mig, låt mig vara ifred sa jag bara och hon försvann ut ur rummet. Det gick ett par timmar och jag kände hur smärtan kom mer och mer, det värkte i magen och det försvann inte. Jag började gå runt i rummet, det hjälpte lite men smärtan gick ändå inte över, vad hände egentligen? Var något fel? Jag hade aldrig riktigt lärt mig om hur en graviditet var och vilket som var normalt och inte. Jag kröp ihop på sängen i fosterställning med slutna ögon, jag hatade att känna mig sårbar, jag ville bara att ingen skulle komma in i rummet. Någon timme senare kom Narcissa in igen, jag var då kallsvettig och smärtan var nästan olidlig, dessutom hade vattnet gått vilket jag inte förstått innebar att det förmodligen var dags, som sagt hade jag ingen aning om hur graviditeter och förlossningar gick till. Narcissa gick snabbt fram till mig och bet sig i läppen.
- Herregud Bella, du ska ju föda, du skulle sagt något ju sa hon med hård röst och jag stirrade på henne, jag var inte redo att föda, jag ville inte ha något barn, inte nu redan. Narcissa svalde hårt och gick ut ur rummet och jag hörde henne ropa
- Lucius hämta handdukar åt mig.
- Narcissa var en av de få kvinnor som var dödsätare och jag vägrade ha en man som hjälpte mig och det var ju inte så att jag kunde åka till Sankt mungos för att jag skulle föda barn, det skulle ju leda till en enkelbiljett till azkaban. Narcissa svalde hårt och satte sig framför mig. Något som kändes som år gick, men det var snarare 5 timmar och det var en enorm smärta, något jag aldrig trodde kunde vara möjligt, hur kunde man frivilligt välja att vara gravid när det gjorde så ont? Efter alla timmar kunde jag höra skrik som från en liten bebis och efter några minuter kom Narcissa med barnet i famnen som hon hade torkat av. Jag kollade upp på barnet och svalde hårt, jag kände en känsla jag aldrig känt, ett behov av att ta hand om och uppfostra, var detta kärlek? Hur kunde ett så litet barn få en att ändra känslor?

Bra!

Super!

Spännande att det nu går delvis ifrån bokens handling. Bra att Bella nu börjar få moderskänslor. Hur ska detta gå?