Vänner på Hogwarts

Förlåt att jag inte skrivit fast jag sagt att jag ska.
Men det har varit mycket prov, läxor och uppträdanden så har inte hunnit även om jag trott att jag skulle.
Men så att ni vet så kommer jag fortsätta att skriva men det blir när jag hinner, förlåt.
Kram!

Det gör inget! Hoppas att du hinner snart *håller tummarna*
Kram på dig med! ♥

Bevakar

Kapitel 6. (Fannys perspektiv)

Jag kollade argt på Scorpius. "Okej då jag berättar inget för Rose. Hoppas du är nöjd.", säger jag argt och besvärat. Det här kändes inte bra. Scorpius log ett sista dumt leende och sen gick han. Jag stod kvar en stund och tänkte. Nu kunde jag inte berätta för Rose, men jag måste berätta för Jess innan Rose blir arg på henne.

(Jessicas perspektiv)

Jag stod och pratade med Albus. "Albus, är det okej om jag berättar för Fanny om hur vi känner för varrandra det är svårt att hålla det hemligt för ens egen tvilling. ", sa jag. "Visst, bara hon inte missuppfattar och tror att vi är ihop.", sa Albus och log lite. "Bra! Jo jag måste gå och göra klart min uppsats till professor Binns, jag kommer vara i biblioteket. Hänger du med?", sa jag och hoppades att han ville. Vädret ute var regnigt och grått. Jag hade inte inget att göra så det kändes passande att börja med uppsatsen den här kvällen. Albus han inte svara. "Jess!", sa en röst bakom mig. Den bekanta rösten tillhörde Fanny. Jag kände igen rösten alldeles för väl. Jag vände mig om och såg på min tvilling. "Hej, Fanny har det hänt något.", frågade jag. "Jo, alltså. Jag mötte Scorpius uppe i uggletornet och jo..., du vet att Rose är arg på honom för att han retade dig. Öhm, nu har han hittat på att han sa det för att du hade pratat illa bakom ryggen på henne och att han försökte ge tillbaka.", sa Fanny. Det här var så löjligt tänkte jag. Några Hufflepuffelever gick förbi och de skrattade och pratade förfullt. "Va! Men skrev han det där i ett brev till henne", frågade Albus allvarligt. "Ja!", svarade Fanny. "Och nu kommer hon anklaga dig Jess och tro på Scorpius." Jag suckade djupt. "Är det här så viktigt? Säg bara sanningen till Rose, Fanny. Och varför skulle hon tro på Scorpius.", sa jag irriterat, allt var ju så dumt, det här var bara ett liten grej som tydligen var jättestor för min tvilling och Al. "Jo, hon kommer tro på Scorpius. Hon är kär i honom.", medgav Fanny. Al kollade på Fanny som hon nyss dragit ett skämt. Men när Al märkte att Fanny inte skämtade så stönade han ett nej. "Okej! Rose är kär i Scorpius. Och allt är enkelt! Fanny du är Roses bästis du kan bara övertala henne om att vår käre vän Scorpius ljuger.", sa jag.
Det här var löjligt tänkte jag igen. "Jag går till biblioteket nu!", sa jag och suckade. Jag lämnade Fanny och Al, skyndade mig till biblioteket.

Jag gick in i biblioteket och såg Lona sitta i en fåtölj och läsa en bok om drakstenar och deras krafter. Jag gick för att leta efter boken om Jättarnas krig del 2. När jag hittat den satte jag mig bredvid Lona och hon tittade långsamt upp. "Hej, vi ska skriva en uppsats om Jättarnas krig.", sa jag trött. Lona log mot mig. "Vill du ha hjälp.", frågade hon och jag kände mig tacksam över min syster. Jag tog fram pergament, fjäderpenna och bläck ur min axelväska. Lona och jag satt där med min uppsats, tiden gick fort och jag var klar med min uppsats tack vare Lona. "Jag önskar att jag var smart som du.", sa jag och log mot henne. Jag kunde alltid lita på Lona. "Du har väldigt fina egenskaper du med. Ska vi gå ner och äta middag i stora salen med de andra.", frågade hon och gjorde sitt snälla lilla leende som jag älskade att få. Jag reste mig upp. "Jag det gör vi.", sa jag.

Resten av kvällen spenderade jag åt att vara med Lona. Problemet med Rose och Scorpius fick Fanny sköta. Hoppas hon lyckas men hon är Roses bästa vän och därför lämnar jag jobbet åt Fanny men jag kände fortfarande en liten skuld till det.
Men nu så var jag här med Lona och skrattade åt att James försökte imponera på Ayelin. "Kommer du ihåg den gången jag gjorde den där räddningen som fick det andra laget att tappa hakorna.", hörde man James säga till Ayelin. "För hundrade gången du har berättat det typ 8 gånger nu. Och jag orkar inte höra om dina jättecoola räddningar nu, okej?", sa Ayelin. "Öhm, okej. Men du måste endå erkänna att du blev impad när jag fick Marcus att ramla av kvasten.", fortsatte James. Jag såg hur Ayelin blev otålig. "Du jag är med i quidditchlaget så jag kan komma ihåg det.", sa Ayelin irriterat.
Jag och Lona skrattade! Det var inte alls diskret att James gjorde allt för att imponera på Ayelin.



Förlåt för att ni behövt vänta så länge. Hoppas ni gillar det.

Ny läsare som bevakar och jättebra skrivet!

Älskar att läsa Vänner på hogwarts! Skriv mer mer mer!!!!

Hey, tvilling! Snyggt skrivet

Visste inte att du hade skrivit ett nytt inlägg!! Blev glad överraskning när jag gick in på Mugglis för en gångs skull. Jättebra!

Kapitel 7.
(Jessicas perspektiv)

Jag vaknade med ett ryck. Jag hade precis drömt om att se Mamma, Lona och Fanny döda. Det var det sista jag ville skulle hända efter att pappa dog vid en quidditchturnering. Jag saknade honom så oändligt mycket och kände igen smärtan som jag fick då det hände. Jag var 10 år då. Året innan jag började här.
Minnet om hur han höll min hand efter att vunnit en Quidditchmatchen. Turneringen varade i två dagar.
Och han hade tagit med sig Lona, Fanny och mig. Men jag skulle aldrig glömma stunden då ett gäng dödsätare brände vårt tält. Då han sa åt Lona att springa med Fanny och mig. Då jag såg honom stanna kvar och blev dödad av en av dödsätarna. Jag tvingade mig att försöka glömma det men minnet av honom var för starka och jag kände smärtan inom mig när jag tänkte på honom. Jag skulle aldrig se honom mer. "Jess! Är du okej?" Jag vände mig om och såg Lily vaken i sin säng. "Kanske...", var det ända jag fick ur mig. Det sved i ögonen och jag lyckades inte hålla tillbaka tårarna, det gjorde mig lite besviken. "Jess, om du är rädd för att Rose ska vara arg på dig... Så vill jag bara säga att det är lugnt. Jag och Fanny har pratat med henne och hon tror på oss.", sa Lily snabbt. Jag torkade bort tårarna från ansiktet men det var meningslöst det kom bara fler. Det här hade ingenting med Rose att göra. Men det var bra att Lily och Fanny pratat med henne. "Vad bra!", sa jag och försökte le. "Är det därför du är ledsen?", frågade Lily försiktigt. Hon gick upp ur sängen och satte sig i min. Jag skakade långsamt på huvudet. "Jag saknar pappa. Jag kommer aldrig få se honom mer. Jag vet att jag är löjlig.", sa jag och snörvlade.
Det här var rätt pinsamt, jag ville inte bryta ihop inför min bästis. Lily la en arm om mig. "Du är inte löjlig. Jess, jag beklagar verkligen.", viskade hon.
"Tack.", sa jag till sist. Jag torkade mig om ögonen igen och den här gången slutade jag att gråta.
Det var lördag. Vi hade inga lektioner idag! Lily kramade om mig sedan reste hon sig upp. "Jag tänker fixa i ordning mig.", sa hon. Vi började klä på oss under tystnad. Jag tänkte fortfarande på pappa och smärtan var kvar. Smärtan kom alltid fram när jag tänkte på honom. "Du? Fanny och Rose sover fortfarande så vi låter de sova. Vi kan väl gå ut lite. Det är ett fint väder och jag skkulle inte tacka nej till frisk luft.", sa Lily. Jag tittade ut genom fönstret. Solen sken och det verkade inte alls kallt. Det borde vara kallt eftersom det är sen höst. "Ja, vi går ut!", sa jag och försökte se glad ut men det var lite svårt efter mardrömmen och minnet av pappa. Lily och jag gick ut ur porträtthålet och ner för alla trappor tills vi kom ut till de stora portarna som Lily öppnade. Luften var varm. "Vi kanske kan gå ner till sjön och sedan hälsa på Hagrid!", sa Lily glatt. Det lät som en bra idé. "Javisst.", svarde jag. Det var några Ravenclawelever som satt under ett stort träd och gjorde läxor. Lily verkade pigg och jag började bli på bättre humör. "Jag tänkte göra läxor i kväll med Lona.", sa jag när vi kommit ner till sjön. "Åh, öhm.
Jag har en uppsats om jättarnas krig jag måste göra. Och en annan uppsats till Neville om de där nya växterna. Sedan måste jag öva på att förvandla galleoner till små stenar.", sa Lily. "Jag har skrivit klart uppsatsen om Jättarnas krig så den kan jag hjälpa dig med. Och de andra sakerna kan vi nog få hjälp av Lona med.", sa jag. "Bra! En sak jag undrar över... Varför umgås du inte särskilt mycket med Fanny, ni är ju endå tvillingar.", sa Lily och granskade mig. Jag tänkte efter lite. "Vi umgås ju men kanske inte lika mycket som tvillingar brukar göra. Det kan bero på att vi har mycket olika intressen. Jag vet inte! Jag trivs att var med dig!", sa jag sedan. Jag blundade och koncentrerade mig på ljusbrunt hår och blåa slingor. Sedan förvandlades mitt röda lockiga till det andra jag tänkte på. "Orättvist", suckade Lily. "Men du passar i det!" Sedan gjorde jag så att jag blev en aning längre. "Sådär ja! Så här tänker jag se ut den här veckan.", sa jag glatt. "Det är fortfarande orättvist!", påpekade Lily. "Kanske det! Men du har andra saker som jag skulle vilja ha.", sa jag och min röst lite skakig när jag sa det. Lily verkade inte märka det. "Som vad?", frågade hon. Jag sänkte huvudet. "En pappa vidd liv.", sa jag svagt. Jag ångrade genast att jag tagit upp det. Jag kände smärtan inom mig som var smärtan av att jag saknade honom. Lily tittade lite nedstämt på mig. "Mm. Vi kanske ska prata om något annat.", sa hon till sist. Jag tittade upp mot slottet och såg att klockan var halv elva. "Vi kanske kan besöka Hagrid.", föreslog jag. Lily nickade. "Sedan måste vi äta frukost. Det blir sen frukost idag.", sa hon. Vi följde den lilla stigen till Hagrids stuga. Jag knackade två gånger. Lily och jag stod och väntade.
Inget hände. Jag knackade igen fast tre gånger.
"Han verkar inte vara hem", började Lily men avbröts av att Hagrid öppnade dörren. "Jag vill inte ha besök nu. Jag har lite annat för mej. Men vi hörs kanske imorron.", sa Hagrid lite sorgset. Både jag och Lily nickade. Och han stängde dörren. "Ska vi hälsa på honom imorgon", frågade jag. "Mm, han verkade inte på något vidare humör.", svarade Lily.
Jag höll med Lily och vio gick upp till slottet igen för att äta frukost.