Marodörerna på Hogwarts [SV]

Så otroligt sjukt bra! Du ska veta att jag bevakar! (a) Tycker Sirius började älska Vendela lite väl snabbt bara haha med tanke på att dom typ dejtat i några veckor bara. :3
Annars är det sjukt bra och inväntar typ att Lily ska bli svartsjuk på Sarah och förälskad i James, just so you know.

Meeeeeeer!
Jag får aldrig nog

Tack så mycket, och vad kul att du är här och läser Haha jaa, det gick undan där, men bara för att känslor blir starka fort betyder det inte att det kommer att hålla i längden... Hihi vad bra, då vet jag vad du förväntar dig



Haha gulle du!! Kommer en till del här, kunde inte låta bli nu när jag ska vara borta hela helgen! Hoppas ni alla tycker om den!


Kap. 10 - Ett bråk och en försoning

Han kände hur någon pillade honom i håret och andades mot hans kind. Någon som doftade underbart av vanilj. Så här brukade han inte bli väckt, det brukade aldrig vara så här angenämt. Han öppnade ögonen och fick syn på henne.
"Godmorgon älskling", viskade han och log.
"Godmorgon på dig med", hon höjde sitt ena ögonbryn, "Skulle du ha något emot att berätta vad jag gör här?"
"Jag kunde ju inte bara lämna dig nere i uppehållsrummet, eller hur? Dessutom är du fruktansvärt söt när du sover"
Hon skrattade och kröp närmare honom
"Tack du. Men du? Jag är vaken nu...", hon började kyssa honom.
"Det är vi också", hördes Remus roade röst som följdes av James gapskratt.
"Grr", muttrade Sirius och gjorde en grimas. Han kysste henne en gång till och drog sedan undan förhängena.
"Godmorgon", flinade James.
"Visst", svarade Sirius
"Jag borde gå tillbaka till min egen sovsal. Lily och Sarah undrar nog tillräckligt redan.", hon fick tag i sina skor och gav Sirius en puss på kinden innan hon gick mot dörren, "Vi ses sedan"
"Mm", Sirius såg drömmande efter henne och James ansiktsuttryck gick från retsamhet till lätt chock.
"Du gillar henne verkligen. Verkligen, verkligen"
"Ja. Eller nej. Jag älskar henne"
"Älskar? Du, Sirius Black, älskar någon?", retades James men något stack till i Sirius av hans ord.
"Ja, vad då då? Bara för att du...", sade han ilsket men hejdade sig sedan, "Äh, glöm det"
Han reste sig och började rota runt efter sin hårgele.
"Nej. Vad tänkte du säga?", svarade James kyligt, "Bara för att jag?"
Sirius, som fått tag i burken, reste sig och kollade mot honom.
"Släpp det, James"
"Nej", morrade han, "Vad är det du vill ha sagt? Va?"
"Bara för att du inte ens kan få Lily att gå ut med dig!", vrålade Sirius och det blev alldeles tyst. James såg ut som att han svalt en citron och både Remus och Peter bara gapade. Sirius stegade in i badrummet och smällde igen dörren efter sig. Han hörde Remus försöka prata med James och sedan hur dörren ut ur sovsalen drämdes igen den också.
Han bannade sig själv, borde inte ha sagt sådär. Han borde inte ha tappat fattningen bara för att James retades lite med honom. James var som hans bror, de retades ju alltid med varandra. Men det hjälpte inte att älta över det nu. Det som var sagt var sagt. Han suckade och började fixa sitt hår.

*

"James, snälla, han menade det inte", försökte Remus
"Visst, säkert inte", fnös James till svar
"Han tänkte inte"
"Det spelar ingen roll! Han har ju rätt, eller hur?", James slet upp dörren, klev ut och drämde igen den efter sig. Han blev ståendes utanför en stund. Sirius hade rätt. Han var patetisk som inte kunde släppa tankarna på Lily även om hon aldrig skulle vilja gå ut med honom. Förbittrad stegade han ner för trappan. Det var nästan tomt i uppehållsrummet, de flesta var antagligen redan nere vid frukosten. Själv var han inte det minsta hungrig utan satte sig i soffan närmast brasan och stirrade in i askan från gårdagens eld. Han hörde hur någon gick emot honom.
"James?"
Sarah. Söta snälla Sarah. Han vände sig mot henne
"Hej"
Hon log och satte sig bredvid honom
"Hej själv."
Hon verkade inte uppfatta att James var på dåligt humör.
"Du, har du lust att ses ikväll?", frågade hon
"Nej"
Hennes leende blev mindre vid det korta svaret.
"Okej"
"För att vara helt ärlig så borde vi inte träffas mer. Alls"
Nu försvann leendet helt.
"Vad är det James? Har det hänt något?"
Han tittade in i brasan igen. Han kunde inte fortsätta träffa Sarah när han inte kunde sluta tänka på Lily.
"Nej", svarade han igen. Kom inte på vad mer han skulle säga. Hon stirrade på honom.
"Har du lust att utveckla det där kanske?"
"Jag vill ha någon annan, Sarah. Så det skulle aldrig funka"
"Lily, eller hur? Fortfarande?", fräste hon ilsket. Han mötte fortfarande inte hennes blick, "Fan, James. Hon vill ju inte ha dig! När ska du förstå det?"
James ansträngde sig för att inte bli förbannad och fortsatte att stelt stirra in i askan. Han hörde och kände hur hon reste sig.
"Du är sorglig", avslutade hon, men han hörde hur rösten bröts, och sedan sprang hon upp mot flickornas sovsalar. Det där hade inte gått bra.
Strax efter hörde han hur Sirius, Remus och Peter kom ner i uppehållsrummet. Han såg i ögonvrån hur Sirius stegade ut genom porträtthålet med ett högfärdigt ansiktsuttryck som inte passade honom alls. Peter följde honom i hälarna, men Remus stannade upp.
"James? Ska du med ner och äta?"
James slet blicken från brasan och mötte Ramus blick. Sedan suckade han.
"Ja, jag kommer"

*

Det var en obehaglig tystnad under fukosten. Peter gnydde, svettades och vred sig av obehag där han satt, enda tills han fick en iskall blick av Sirius. James petade i sin äggröra och kollade fundersamt upp i taket. Sirius spetsade varje liten bit av sin frukost som om den personligen hade gjort honom något.
"Men snälla någon!", utbrast Remus efter ett tag, "Hur gamla är ni egentligen?"
"Vad menar du med det?", fräste Sirius och spetsade ytterligare en korv.
"Jag menar att det är så jävla löjligt av er att bråka om något så otroligt dumt. Det finns fan så mycket värre saker!", svarade Remus med hög röst och blängde på dem
De såg chockade på Remus, som aldrig svor och nästan aldrig höjde rösten. James och Sirius såg på varandra.
"Förlåt James"
"Äh vi glömmer det. Du hade ju ändå rätt", suckade James.
"Det var bättre", muttrade Remus och gjorde i ordning en smörgås till.

åhhh, så sjuukt bra! jag skulle kanske börjat läsa om några veckor så jag kunde sträckläsa istället för att vänta

Oj oj oj ojoj oj vad bra du skriver!! Varje kapiel är händelserikt och intressant!! Varje gång man har läst färdigt, vill man läsa Meeeeeeeeerrrr!!!!!!!!!!
Hoppas det kommer ett nytt kapitel nästa vecka!!!!

Tack så mycket!! Haha, jag känner samma med de ff's jag läser, är väntan som är tråkig xD





Tacktacktacktacktack!!! blir superglad av din kommentar, perfekt start på min minisemester! Nästa kapitel kommer helt garanterat så fort jag kommit hem på måndag!

Så härlig historia! Älskar dina versioner av marodörerna väldigt lättsam och rolig att läsa. ÄLSKAR att du uppdaterar så ofta och med långa kapitel!

Semlan läs den här den är jätte bra

Tack så mycket!!

Nu är jag hemma igen efter en lång härlig välbehövlig helg! Nästa del kommer på en gång, hoppas ni tycker om den!


Kap. 11 - En oväntad vändning


När Remus vaknade en morgon i december såg han njutningsfullt ut genom fönstret. Frosten glänste och glittrade på gräset och sjön var vackert stålgrå. Han såg på sitt armbandsur att klockan endast var halv åtta men han var inte förvånad. Han brukade vakna tidigt under helgerna. Han såg på sina sovande vänner. Av James syntes bara massor av ostyrigt hår, Peters ansikte var slappt och han hade dreglat på kudden. Sirius låg i en underlig ställning med kudden under rumpan och täcket halvvägs ner på golvet. Remus tog sin bok och gick ner i uppehållsrummet. Han tänkte tillbringa denna fina lugna stund åt att få läsa ostört och inte grubbla över vad han skulle göra under jullovet. Men han hann knappt sätta sig ner innan han fick sällskap.
"Godmorgon Remus"
"Godmorgon Lily", han log mot henne och lade boken åt sidan, "Sovit gott?"
"Nej. Nej, faktiskt inte för att vara ärlig.", hon såg trött och ledsen ut
"Är det något som har hänt?"
"Åh, Remus, jag vet inte hur jag ska göra", hon grimaserade.
"Med vadå?"
"Jag är ju kär i honom Remus"
"Vem då?", Remus kände sig alldeles förvirrad.
"I James", svarade hon lågt och stirrade ner i sina händer.
"Va? Men... Men va?"
Lily suckade gjorde ytterligare en grimas.
"Jag vet Remus, jag vet. Allt har blivit så dumt. Jag har alltid varit så arg på honom över hur han behandlar Severus. Men Severus har förändrats, Remus. Han umgås så mycket med de där andra, med McCuliber och Avery och jag är lite rädd för dem för att vara ärlig. Och sedan började James träffa Sarah och jag blev så irriterad över det utan att förstå varför. Men nu vet jag. Och han har inte ens tittat åt mig på evigheter. Det är försent, eller hur? Han har kommit över mig. Så ironiskt när det är det enda jag velat de senaste åren", hon snyftade till. Remus hade lite svårt att smälta vad han just hört. Lily tittade sorgset på honom.
"Lily, lyssna på mig nu.", sade han tillslut och log milt mot henne, "James är precis lika kär i dig nu som han alltid har varit. Han slutade träffa Sarah just därför, sade hon inte det? Du behöver bara prata med honom, jag lovar"
Lily drog efter andan.
"Är du säker på det Remus?"
"Ja. Tro mig."
Hon log mot honom och gav honom en kram
"Tack. Du är en fantastisk vän."
Remus tänkte roat på överraskningen som väntade James.

*

Han slog upp ögonen. En ovanlig känsla spred sig genom honom. Han hade inte drömt om Lily. Ett motvilligt leende spred sig över hans ansikte. Höll han på att släppa henne? Ville han det? Han reste sig och tittade på klockan. Den var halv tolv och det fick bli lunch istället för frukost. Han klädde sig och gick sedan fram till Sirius.
"Ey", sade han och puttade på honom. Han fick ett ilsket morrande till svar.
"Upp med dig din slöfock", sade han och drog undan kudden
"James, låt mig vara", sade Sirius varnande och riktade sina trötta ögon mot honom, "Ge mig kudden"
James backade undan och flinade
"Du får allt komma och hämta den"
"Jag. Ska. Mörda. Dig", väste Sirius och slet åt sig James kudde i stället, "Men först ska jag sova klart."
Sirius slängde sitt huvud mot kudden, missade, och träffade sängbordet istället. James vek sig dubbel av skratt och Sirius hävde ur sig svordomar som hade gett honom straffkommendering av vilken lärare som helst.
"Satans jävla skit vad ont det gör", flämtade han med tårar i ögonen.
"Din klantskalle", frustade James men rusade sedan ner till uppehållsrummet efter att ha sett blicken Sirius gav honom.

*

Uppehållsrummet var nu fullt av folk och Remus, som lagt undan sin bok, satt och pratade med Sarah och Vendela.
"Godmorgon", hälsade James och satte sig hos dem.
"Snarare förmiddag. Vart är de andra?", frågade Remus
"Sirius... Sirius råkade ut för en liten olycka", James började skratta igen
"Va? Är han okej?", utbrast Vendela
"James Potter, du är en död man!", hördes ett vrål från trappan. James vände förskräckt på huvudet och hann precis få syn på Sirius innan han fann sig hängande upp och ner två meter upp i luften.
"Ljuva hämnd", vrålade Sirius utan att bry sig om att hela uppehållsrummet stirrade på dem. Han kastade en kudde mot James, men missade och träffade istället Sarah.
"Oj, förlåt", utbrast han förskräckt och rusade fram mot henne, men han snubblade över mattan och föll pladask på golvet. Hela uppehållsrummet skrattade.
"Det här är inte min dag", muttrade han och strök sig över sin ömma näsa efter att ha kravlat sig upp igen. Han släppne ner James och fick sedan en kyss av Vendela som tröst. När Peter, som missat underhållningen, slöt sig till gruppen gick de alla gemensamt ner för att äta lunch.
"Vart är Lily?", frågade Sirius
"Hon har varit hos Hagrid, men hon skulle möta upp oss i stora salen vid den här tiden", svarade Sarah. Hon tittade kyligt på James, liksom de senaste dagarna de setts. James såg dyster ut.

*

Precis när de slagit sig ner vid Gryffindorborden kom Lily in i stora salen. Hon fick syn på dem och gick fram till platsen där de satt.
"Hej", sade hon glatt och slog sig ner mitt emot James. Han såg förvånat på henne, hon brukade alltid sitta så långt ifrån honom hon kunde.
"Hur är det, James?", frågade hon och log mot honom.
"Öh... jo, det är bra.", svarade han förvånat, "Hur var det med Hagrid?", frågade han försiktigt och visste inte riktigt vad han skulle tro. Lily brukade inte vara vänlig mot honom i onödan.
"Bara fint!", hon bredde sig en smörgås, "Du, James? Kan jag få tala med dig efter lunchen?"
"Visst"
Nej, han visste inte alls vad han skulle tro om det här.

*

"Här blir utmärkt", sade Lily och öppnade dörren till McGonagalls tomma klassrum. James tyckte hon verkade nervös och kämpade mot sin inpuls att krama om henne. Han undrade över vad för fel han kunde ha gjort den här gången.
"Vad ville du prata om Lily?", frågade han avmätt och ställde sig med armarna i kors. Hans tonfall gjorde det svårt för Lily att börja.
"Jo... hm."
Hon kikade nervöst upp på honom.
"James. Jag tycker om dig. Jag vet att jag har varit kylig mot dig. Jag tycker fortfarande att en del av sakerna du och Sirius hittar på är rena idiotin så jag har försökt låta bli att känna något för dig. Men det går inte. När du började träffa Sarah blev jag irriterad och jag kunde först inte komma på varför. Det var ju absurt att jag skulle vara svartsjuk på någon som träffade dig. Men det var jag."
Hon tystnade. James stirrade på henne och visste inte riktigt om han just blivit förolämpad eller fått höra någonting han velat höra i flera år. Han fick inte fram ett ljud.
"Åh, jag visste det. Det är för sent, eller hur? Du tycker inte om mig längre?", hon suckade och hängde med hvudet. Hon började gå mot dörren men James grep hastigt tag i hennes arm.
"Lily. Du vet vad jag känner för dig.", sade han lågt. Hon vände sig mot honom igen och såg honom i ögonen i ett ögonblick innan hon slog armarna om honom och kramade hårt. Han kunde inte förstå vad som just hänt. Han kunde inte förstå att han stod med Lily Evans i famnen. Han strök henne över ryggen och lade sin kind mot hennes hår. Hon reste sig på tå och gav honom en lätt kyss och allt kändes fantastiskt.

*

Den kvällen var väldigt lugn. Lily satt lutad mot James och båda såg lyckligt på varandra med jämna mellanrum. Sarah hade hållt sig undan hela dagen, men ingen verkade tänka på det. Sirius och Vendela spelade schack och Sirius vägrade erkänna hur mycket bättre Vendela var. Remus satt med det påbörjade brevet i handen och en klump i magen. Han visste fortfarande inte ifall han skulle åka hem över jul eller inte. Det var bara en vecka kvar tills jullovet och han visste att det var dags att bestämma sig. Men han visste inte hur han skulle göra.

Jätte jätte jätte jätte jätte bra kapitel!
Längtar tills nästa del!