Tänk vad några straffkommenderingar kan göra

Superbra!

Jättebra! Jag tycker inte ett dugg synd on Ron faktiskt!

Åh yay vad kul med nytt kapitel!! Alltså... skulle gärna ha en Draco, även om han råkar vara dryg som fan

Tack för alla era kommentarer! Ni gör mig så glad! Här kommer äntligen nästa kapitel!

---

Kapitel 11: Dean och Seamus

Dagen efter han fått lämna sjukhusflygeln fortsatte han ignorera både Harry och Hermione. Kvällen före hade Harry försökt prata med honom när han kom tillbaka efter middagen, men han hade bara vänt honom ryggen och gått och lagt sig.

Den här morgonen hade Harry gjort ett nytt försök, men han var fortfarande så sur på dem att han inte ville höra på Harrys tafatta försök att prata med honom och be om ursäkt.

Hermione å andra sidan hade bara fnysit högt när han mötte henne i uppehållsrummet och demonstrativit vänt honom ryggen. Han blängde ilsket på henne när han gick förbi och lämnade uppehållsrummet.

Nu några timmar senare satt han i Stora salen och åt middag tillsammans med Dean och Seamus. De två vännerna hade inte ställt några frågor när han börjat hänga med dem i morse. Det var väl vana att han och – framför allt – Hermione bråkade då och då, och att han då hängde med dem istället för med Harry som, enligt honom, allt för ofta tog Hermiones sida. Han skulle ju föreställa hans bästa vän!

Precis då slog sig Harry och Hermione ner vid bordet en bit bort. Han såg upp och mötte Harrys blick. Hans svarthåriga vän gav honom ett ursäktande leende, men Hermione såg lika envist bort som han gjorde när han mötte Harrys blick. Han vände sig mot sin middag och började aggressivt skyffla i sig mat.

Dean och Seamus delade en bekymrad blick. Dean harklade sig.

”Ron, tror du inte att du borde prata med dem?” sade han, men en nick mot Harry och Hermione.

”Vadå? Har ni också tröttnat på mitt sällskap?” for han ut.

Seamus höll upp händerna framför sig. ”Nej, självklart inte. Du är vår polare, men vi vet att varken du, Harry eller Hermione mår särskilt bra när ni bråkar.”

Han bara fnös och slängde en blick bort min sina två bästa vänner. Hermione skrattade precis åt något Harry sagt. Han kände en stöt av längtan, men sköt snabbt bort den.

”Kom igen, Ron. Vi hatar att se er bråka”, sade Dean och lutade sig över bordet.

”Jag tänker inte prata med dem förrän de har bett om ursäkt”, sade han bestämt.

”Men Harry har ju bett om ursäkt”, sade Seamus försiktigt.

Han mumlade något ohörbart, sedan höjde han rösten och sa: ”Men inte Hermione”

Dean och Seamus gav varandra en bekymrad blick.

”Om du ska vänta på att Hermione ska be om ursäkt så…”, Seamus lämnade slutet av meningen osagd. Han förstod ändå. Hermione var fruktansvärt envis och inte den som la sig i första taget.

Han såg bort mot henne och såg att hon såg på honom. Hon såg förskräckt bort när han mötte hennes blick.

”Kanske är det nu du som ska vara den bättre mannen och be om ursäkt först”, sade Dean och log ett uppmuntrande leende.

”Varför ska jag be om ursäkt?!” for han ut och Deans leende smälte bort. ”Jag har inte gjort något fel.”

”Nej, alltså… jag menade…”, började Dean men han avbröt honom.

”Oavsett vad Hermione tycker så har jag faktiskt inte gjort något fel alls den här gången! Om ni ursäktar mig så har jag straffkommendering”. Han slängde ner besticken på bordet och reste sig upp.

När han klampade förbi Harry och Hermione gav han Hermione en ilsken blick. Hon såg förvånad ut, men samlade sig snabbt och blängde lika ilsket tillbaka. Han kände hur han blev varm om öronen, men stannade inte.

När han kom ut ur Stora salen krockade han med någon.

”Men för i helvete!” hörde han en alltför välbekant röst utbrista. Fan, Malfoy…

”Weasley?!” utbrast idioten när han såg vem som gått in i honom.

”Flytta på dig, Malfoy”, sade han argt.

”Varför så bråttom?” ropade Malfoy efter honom när han puttade honom åt sidan och klampade förbi.

”Vi har straffkommendering ifall du glömt det”, ropade han argt tillbaka.

”Du är ju dummare än du ser ut, det är nästan en timme kvar!” ropade idioten.

Han frös till och vände sig sakta om mot slytherinarna igen. Malfoy stod där mitt bland sina vänner och hånlog åt honom. Han morrade och skulle just dra fram sin trollstav när Flitwick gick förbi honom.

Den lilla trollformelläraren gav dem alla en sträng blick, och fortsatte sedan in i Stora salen. Slytherinarna såg efter honom, och när deras uppmärksamhet var någon annanstans passade han på att sticka därifrån.

När han gick genom korridorerna kollade han på sin klocka om insåg att Malfoy hade rätt. Det var ungefär 40 minuter kvar tills de skulle infinna sig på McGonagalls kontor. Han suckade och kände hur ilskan rann av honom och istället ersattes med något som bara kunde beskrivas som hopplöshet.

Han hade ingen lust att gå till uppehållsrummet, och han kunde inte heller gå tillbaka till Stora salen, så istället styrde han stegen mot McGonagalls kontor. Han skulle sitta där utanför och vänta, då kunde åtminstone ingen klaga på att han var sen.

---

Lämna gärna en kommentar om vad ni tyckte, kram!

Jättebra!

Jättebra

Du är jätteduktig på att skriva!! ♥♥♥

Super bra, älskarden!!!!!!!!♥

Jag vet att jag är sämst på att uppdatera, men har inte haft någon inspiration till den här ff:en. Hoppas någon fortfarande är kvar och vill läsa nu när jag äntligen fått till ett kapitel.

Tusen gånger tusen tack för de kommentarer som jag fått ♥

---

Kapitel 12: Hos McGonagall igen

Fem i sju kom McGonagall gående. Han satt i fönstret mitt emot hennes kontor, men hoppade ner när hon kom gående. Hon såg lätt förvånad ut över att han satt där och väntade på henne.

”Välkommen, mr Weasley”, hälsade hon och låste upp dörren till sitt kontor.

”Godkväll, professorn”, sade han något buttert. Han var kall, stel och uttråkad efter att ha suttit still i fönstret så länge. Och inte blev det bättre av det faktum att han snart skulle ha straffkommendering med Malfoy – igen, eller att han knappt hade hunnit äta någon middag på grund av ”bråket” med Dean och Seamus.

McGonagall gav honom en granskande blick när han slog sig ner i en av stolarna framför hennes skrivbord. Han motstod impulsen att snäsa åt henne att sluta glo på honom.

”Är det något som bekymrar dig, mr Weasley?” frågade McGonagall. Han blängde på henne.

Nejdå, allt var finfint. Förutom att han var tvungen att ha straffkommendering med Malfoy, han hade bråkat med Hermione igen, han hade nu även bråkat med Dean och Seamus, ingen av hans vänner verkade bry sig om honom, och han var hungrig. Men högt sa han bara: ”Nej. Professorn”

McGonagall gav honom en lång granskande blick. Det såg inte ut som om hon trodde honom. Hans mage kurrade högt. Professorn höjde på ett ögonbryn och han kände hur hans öron blev röda.

”Ta en kaka”, sade hon och sköt fram en kakburk. Han såg förvånat på henne.

”Eh… tack?” sade han och tog försiktigt en kaka. Han åt upp den i två tuggor. Hans mage började genast tjata om fler och han gav kakburken en längtansfull blick.

”Ta en till”, sade McGonagall och det såg nästan ut som om hon försökte hålla tillbaka ett leende. Den här gången tvekande han inte, och tog faktiskt två till. Nu log McGonagall definitivt till. ”Har du ätit någon middag, mr Weasley?”

”Inte tillräckligt mycket”, mumlade han.

”Då ska du få några smörgåsar uppskickade…”, professorn avbröt sig när det knackade på dörren. ”Kom in”

Dörren öppnades och in skred Malfoy med högdragen min. Blondinen lyckades dock inte dölja sin förvåning – och missnöje – över att han var där före honom.

”Mr Malfoy, välkommen”, sade McGonagall. ”Slå dig ned”. Hon pekade på stolen bredvid honom. Malfoy lyckades på något sätt flytta stolen några ytterligare centimeter ifrån honom samtidigt som han slog sig ner.

”Nu när ni båda är här…”, började McGonagall.

”Jag var i tid”, avbröt Malfoy hetsigt.

”Jag är mycket väl medveten om det, mr Malfoy”, sade professorn kyligt och gav honom en sträng blick. ”Som jag höll på att säga så har jag nu helt tröttnat på ert beteende. Det ni håller på med är helt oacceptabelt!”

Han och idioten blängde på varandra och sedan på McGonagall.

”Jag är inte den enda professorn som tycker det här, så försökt inte göra mig till skurken. Ni har bara er själva att skylla”, hon såg strängt på dem.

”Men…”, började han men tystnade så snart McGonagall gav honom sin mest isiga blick.

”Jag vill inte höra det, mr Weasley”, klippte hon av. ”Det funkar uppenbarligen inte att låta er arbeta tillsammans utan att ni ger er på varandra, så ikväll kommer ni få stanna här. Jag vill att ni skriver ner exakt vad det är som gör att ni vill slå varandra sönder och samman. Kanske kan vi komma till botten med vart er missämja börjar och lösa den därifrån”.

Hon snärtade med trollstaven och två pergament landade på ett bord mitt emot varandra tillsammans med två fjäderpennor.

”Du vill alltså att vi ska sitta här och skriva vad vi ogillar med varandra hela kvällen?” frågade Malfoy misstroget.

”Precis, mr Malfoy”, sade McGonagall. ”Och jag vill även att ni lämnar in era trollstavar”

”Aldrig!” utbrast slytherinare och la handen mot sin bröstkorg, antagligen över stället där han hade sin trollstav. Även han kände sig väldigt tveksam till att lämna ifrån sig sin trollstav, men det var i alla fall lite roande att se idioten så upprörd.

”Det var ingen fråga, mr Malfoy”, sade McGonagall strängt. ”Accio trollstavar”. Innan någon av dem han reagera så höll professorn deras trollstavar i handen.

”Är det där ens tillåtet? Min far kommer att få höra om det här!”, sade Malfoy ilsket och ställde sig upp.

”Gör inte dig själv till åtlöje”, sade McGonagall kyligt och såg strängt på slytherinaren. En svag rodnad steg på hans kinder och han sjönk ner på stolen igen. ”Nu vill jag att ni tar plats framför ett varsitt pergament”. De reste sig båda upp utan att protestera ytterligare och slog sig ner vid pergamenten. De blängde på varandra över bordet.

”För att förtydliga: jag vill att ni skriver ned exakt vad det är med den andre som gör att ni inte kan komma överrens. Några frågor?”. McGonagall reste sig upp när de båda skakade på huvudena. ”Bra. Jag återkommer om några timmar.”

Professorn gick mot dörren och öppnade den. Precis innan hon stängde den efter sig vände hon sig om och såg på honom.

”Jag skickar upp några smörgåsar åt dig, mr Weasley. Och nåde er om ni börjar slåss igen.”. Hon smällde igen dörren efter sig.

---

Lämna gärna en kommentar om vad ni tyckte, om inte annat bara för att tjata på mig att skriva oftare, haha. Kram

Jättebra! ♥ Det gör inget att det tar lång tid! Jag gillar denna ff ändå!

Jag har just börjat läsa, herregud jag ska sitta här och sträckläsa. :33
THIS IS GONNA BE INTERESTING... cx