I'm nobody, just nobody...

Jättebraaaaaaa!!!!!!! Det gör absolut ingenting att det är sen uppdatering, bättre sent än aldrig elr hur? Äntligen har Juni fått vänner, Luna och Ginny är så himla snälla, jag dööööööör för att det är så bra!!!!!!! Skriv mer Chilnava, jag vill ha mer av denna underbara ff!!!!!!!

Detdär var såååå bra!!!
Fantastiskt!

Fantastiskt, du skriver underbart!

1. JA! Jag ÄLSKADE kapitlet!!!
2. Faktiskt hade jag glömt bort att hon var 14 år.. Hmm..

Jag har bara några saker att säga.
1. Jag ÄLSKADE kapitlet.
2. Jag älskade det förra kapitlet också.
3.Jag älskade de före dem också.
4. Jag kommer antagligen älska de efter också.
5. Jag älskar Luna i din berättelse, vilken rebell..
BRYT MOT ALLA REGLERNA FÖR EN VÄN!! liksom

OzzyStar2 ASSÅ OMG DU ÄR BARA FÖR SÖT, VET INTE VAD JAG SKA SÄGA NÄR JAG LÄSER DINA KOMMENTARER! LOVE YOU~
Mr.Lupin taaaack finis♥
Ella01 åh vad glad jag blir!
Miss Will haha, vad gullig du är♥ tack!
Agnate blir så glad när du skrev din kommentar, den fyller verkligen hela mig med glädje!

MEN NYTT KAPITEL VAR DET JA'!
-------------------------------------------------------------
I’m nobody, just nobody… del 12
Jag började storgråta. Allting var bara så bra, så bra, i det här ögonblicket. Jag ville att det aldrig skulle ta slut.
Men det gjorde det.
Jag hörde, dränkt i mina egna känslor, hur någon gick in i mitt rum. Jag drog mig bort från Ginny och Luna och tittade desperat mot personen vid dörren. Den svartklädda personen såg ut att le. Jag gick fram.
”Jag ber he-emskt my-y-cket om ursäkt, professor Snape”, hävde jag hulkande ur mig. ”Det är i-inte deras fel… jag släppte in dem… snälla, professorn, ge de-em inte straffkomendering! Allt är mitt fel” Hans ansikte såg på något sätt inte alls argt ut.
”Miss Murphy”, sa han. ”Juni, nej. Jag berättar inte för någon” Jag såg förvånat upp. ”Men går detta längre, så får vi se över det”
”Tack så jättemycket, professorn!”, sa jag tacksamt och bugade smått. Hans tankar övergick sakta från glatt till bekymrat. Hans ansikte hårdnade, och även hans känslor.
”Weasley, Lovegood.”, uppmanade han strängt. De tittade snabbt upp. ”Ni får tyvärr gå. Jag måste prata med miss Murphy”, de nickade.
”Wow, är du vän med Snape?”, viskade Ginny till mig när hon gick förbi mig. Inte för att jag kunde svara. Jag vinkade lite blygt när de gick ut.
”Juni” Snapes hårda röst attackerade mig.
”Förlåt”, svarade jag ledset.
”Nej, det är inte det jag syftar på”, a han rappt. ”Juni, du måste vara försiktig! Professor Dolores Umbridge kommer göra allt för att få dig bort från skolan. Inga fler sådana här incidenter, alltså. Är det förstått?”
Orden ville inte sjunka in i mig. Skulle jag aldrig få umgås med de enda vännerna jag någonsin haft igen?
Det skulle jag inte.
”Ja, professor Snape”

Lektionen i svartkonster dagen efter var hemsk. Professor Umbridge hade en stenhård blick och koll på mig. Men hennes tankar var rädda. Det var nästan alla i rummet, egentligen.
Alla var rädda för mig, och ingen annan.

Vid maten satte sig både Ginny och Luna bredvid mig. Min hand darrade när jag sakta skrev ner orden, meningen, på lapparna.

Mitt rum kl. 18:30.
Leta efter den märkvärdigaste stenen, tryck in den.
Förlåt,
Juni

-------------------------------------------------------------
_JAG SKA BLI BÄTTRE PÅ ATT UPPDATERA_
Men… i alla fall, vad tycker ni? …är den fortfarande hyfsat okej?
//C

Jag ÄLSKADE den här (också)! ^^ Fortsätt att skriva! :-D

Jättebra, som vanligt!!

Hyfsat bra?
Skämtar du?
Den är ju underbar! Du skriver suuuuuuper och storyn är såå
Braaaaaaaa!
Längtar så att det knakar efter meeeer!

jätte bra!