Exchange [SV]

Tack! Bra kapitel

Haha, han måste känna sig lite dissad xD
Men jätte bra :3

Åh, jag älskar den här fanficen! Bara längtar efter att få veta mer om Zam och Cory! Cory verkar... intressant om du förstår vad jag menar. Skulle vilja veta mer om hans bakgrund och sånt.

Det verkar som att Zam och Sam (haha) har en början på en vänskap? c:

Anyway, jag ser framemot mer! Du skriver otroligt bra!

Jätte bra kapitel, så som alltid! ^^

Where did Sebastian go? >: (

Hahah, bry dig inte om mig du skriver så bra tt det finns inget att klaga över, några slarvfel finns det ju, men var skulle det inte finnas? I mean, even in the Hp books...

Det enda jag personligen skulle kunna "klaga på", och tro inte att jag gör det, aldrig, men är längden på kapitlena. Eftersom du skriver så utförligt (något jag älskar och önskar att fler författare här gjorde), så hinner det hända väldigt litet i ett kort kapitel. Du förstår säkert vad jag menar : D så litet längre kapitel skulle passa bra ; ) för mig åtminstone!

Jag älskar med långa kapitel ;D

Kan även utveckla min kommentar liiiiite *host* med att jag gillar Sam. Sam, inte Zam.

Jättebra!

Det känns som om bara ett "tack" inte är tillräckligt för att visa min tacksamhet till er. Det känns så litet och obetydligt, när jag egentligen vill ge er alla en stor kram för alla kommentarer. :3 Det är underbart som novellskrivare att veta att det finns några som läser, och att de uppskattar vad som skrivs. Jag älskar att läsa om era tankar och känslor kring den här berättelsen och jag hoppas att ni kommer att fortsätta att göra det och fortsätta tycka om det jag ger er under novellens gång.

Ni får gärna kommentera slarvfel också, så att jag kan ändra det och försöka göra min novell så komplett som möjligt.

Angående delarnas längder så har jag blivit van vid att skriva ca två A4-sidor. Ett tag så slutade delarna precis vid sista raden på andra sidan även ifall jag inte tänkte på att få rätt längd. Jag kanske skriver lite längre i fortsättningen (alltså runt kapitel 4, för det är där jag skriver nu), men jag vill inte riskera att tråka ut er. ^^

Nog skrivet. Nu ska ni få läsa sista delen av kapitel ett!
***

Kapitel 1.9

Under resten av träningen fick Zam duellera mot Professor Stokes, som - trots sitt löfte om att hålla en "jämlik nivå" - var helt omöjlig att besegra. Zam blev rätt frustrerad efter ett tag. Stokes viftade bort hans besvärjelser som om de vore flugor, även ifall Zam kämpade till sitt yttersta. Han hatade mannen för det, men förstod senare att det var sin egen brist på erfarenhet som han avskydde. Han var inte så duktig på att duellera, ändå så intresserade det honom mycket. Borde man inte vara duktig på sådant som man tycker om?

I slutet av timmen var han helt slutkörd. Värmen i stora salen tryckte på och alla elever var trötta på ett eller annat sätt. Richard kom fram till Zam där han stod en bit bort från podiet.

"Hur gick det för dig?" frågade Zam då han granskat pojkens ansikte en stund. Uttrycket han bar på var svårtydligt. Han såg i alla fall inte så sur ut.

"Det var jämt", sa Richard lätt och ryckte lite på axlarna. Det betydde antagligen att både Richard och Lothus vann ett flertal gånger var. "Och du? Du verkade ha det rätt trevligt med Samantha innan hon gick."

Zam synade sin vän med smått avsmalnade ögon.

"Varför är du så intresserad av mitt liv?" frågade han, mest på skämt.

"Jag råkar bara se och höra saker vid rätt tillfälle", svarade Richard med ett smått leende.

Zam ryckte lite på axlarna.

"Samantha är schysst", sa han kort.

Richard nickade lite.

"Ja, det skulle du redan ha vetat om du var lite mer i Ravenclaws elevhem istället för i Gryffindors", sa han.

Zam kunde inte tolka stämman.

"Jag har mina vänner i Gryffindor", sa Zam till sitt försvar.

Richard gav bara ifrån sig någon sned, oförklarlig min, vände sig om och började gå mot stora salens utgång. Zam följde efter, osäker på vad som egentligen höll på att hända. Men eftersom Richard inte sa något mer valde han att stänga av de kugghjulen i hjärnan som precis kommit i rullning.

-
När de två pojkarna kom ut bland alla korridorer började Zam påminnas om Cory Nalin. Han hade haft tillräckligt med tid att slå fast en slutsats; Han hade ingen aning om vad han skulle göra, eller ens vad han behövde göra. Han valde helt enkelt att ta det som det kommer och försökte att inte tänka på det för mycket. Trots detta flöt han för en stund bort i sina egna tankar. Hans ben rörde sig själva, följde efter Richard dit han gick medan hans sinnen svävade någonstans uppe i taket. Han kom att tänka på Durmstrang, de mystiska försvinnandena, det svarta klotet på förstasidan av the Daily Prophet, de nya eleverna på skolan, den där tjejen som Derek gillade... Innan han visste ordet av så befann han sig i Ravenclaws uppehållsrum. Eleverna strömmade förbi honom och försvann upp till sina sovsalar eller slog sig ner i fåtöljer och soffor.

Zam gick bort till sin vanliga plats vid brasan. Han var inte så förtjust i öppna brasor och eldar, men han gillade värmen och tyckte att det var avkopplande att bara sitta där och göra ingenting. Han såg in i de dansande lågorna och försökte slappna av. Det var inte så svårt. En lång dag hade gått och han förtjänade lite vila. Efter en stund slog sig Richard ner bredvid honom och lade upp lite papper på soffbordet.

"Vad är det där?" frågade Zam, inte fullt så intresserad som han skulle ha kunnat vara.

"Läxor", svarade Richard tungt. "I Forntida Runor."

"Jobbigt..."

Vid just det tillfället var Zam glad att han inte hade några brådskande läxor. Det han behövde nu var lite lugn och ro.

-
Efter en stund kändes det som om Zam kunde somna i soffan. Huvudet var tungt och han tycktes glida iväg från verkligheten och få små blackouter som om han sovit i några minuter. Han kände sig ovanligt hängig, men förstod att det var på grund av den pressande dagen. Torsdagar var alltid värst. Den enda större rasten de hade var till för att äta och annars gick det bara drygt tio minuter mellan varje lektion.

Han suckade.

"Jag går upp", sa han och försökte dämpa tröttheten i sin egen röst.

"Okej", svarade Richard kort. "Ses."

På väg upp för trappan som ledde till killarnas sovsalar slängde Zam en blick på klockan. Den var bara strax efter sju. Man kunde tro att det var mycket senare på kvällen. Mörkret utanför fönstret tydde på natt, även ifall det inte var det.

Det är därför jag är trött, visste Zam. Mörkret fick det att kännas som om han hade varit uppe i tre dygn.

Jobbiga vinter...

-
Väl uppe vid sin sovsal tryckte Zam upp dörren till rummet. Han mindes plötsligt att Cory antagligen var där någonstans. Han slängde direkt en blick mot den närmsta sängen där han innan suttit, men situationen såg annorlunda ut. Det satt ingen pojke på sängkanten och stirrade in i väggen eller ner på sina händer. Istället var himmelsängens djupblåa gardiner fördragna och det fanns inga som helst tecken på en levande varelse i närheten.

Zam stängde försiktigt dörren och strövade bort till sin egen säng bredvid. De andra två som också sov i samma sovsal - den ljushårige, mugglarfödde Julian Spread och den mörkhyade Patrick Cole - hade Zam sett nere i uppehållsrummet innan, och det skulle nog dröja innan de kom upp. Kanske skulle han följa Corys exempel; gå och lägga sig. Han behövde det. Och det fanns ändå inget roligt att göra den här kvällen. Skolan var slut för dagen. Duellklubben var redan avklarad.

Han lade sig raklång på sängen och slöt ögonen.

Jo, han kunde unna sig lite sömn. Då skulle han ha energi till nästa dag. Fredagarna var alltid lika eftertraktade.

Superbra!!!!!!! Längtar efter mera Jag hittade inga stavfel, och beskrivningarna var bra. Intressant att höra vad han tänker också. Hoppas det kommer mer snart!

Jättebra :'D HAr inget att kommentera för tillfället, fortsätt så!