Voldemorts hemliga historia

-_O jaaaaaaaaag.... får RYCK!!! JAG KLARAR DET INTE!!! SPÄNNINGEN ÄR OLIDLIG...!!!!!!!!
(med andra ord så skriver du så otroligt bra att jag tycker du ska satsa på författar yrket... Lovar att jag kommer köpa dina böcker :3 )

^This♥

toppen bra!

bra
mer

Bra

Jättebra!

Tortyr
Jag såg hur Lily satt knäböjd vid spjälsängen där Harry satt med sina stora gröna ögon. Hon hade sin röda kalufs vänd mot mig men jag visste att hon förstod att det var någon i dörrkarmen som iaktog henne. Hon skakade när hon greppade om ettåringens hand. Han hade stora tårar som rann ner för hans kind när Lily med skrovlig röst viskade.
”Så älskad! Harry, mamma älskar dig. Pappa älskar dig. ”Hon släppte hans lilla hand för att kunna torka bort en tår som var på väg ner mot Harrys adamsäpple. Lily tog sedan tag om gallret som omringade hennes son för att hon inte skulle ramla omkull.
Det gula rummet fick mig att må illa, men egentligen var det nog inte tapeternas fel. Magen vände sig när jag kände vilken kärlek som sprudlade i rummet. Lily till Harry, jag till...Hemione. Såret rev när jag tänkte på hennes vackra gyllenbruna ögon och hennes ljuvliga skratt. Jag kände hur jag var på väg att förlora fotfästet när Lily öppnade sin mun igen.
” Harry, var trygg.” Hennes blick var fortfarande fäst på Harry förmodligen eftersom rädslan av att se Voldemort tog övrgreppet . Men förhoppningen om att James skulle stå där med ett stort flin blev för stor så hon kastade en hastig blick åt mitt håll. Jag tittad bort, lite för sent. Vi fick ögonkontakt och jag kunde se hur rädslan växte i hennes gröna ögon. Hon slet undan blicken för att kunna vaka över sin son igen men jag hade redan glömt vad jag gjorde här. Mina ögonlock skymde min syn och Hermione uppenbarade sig istället på insidan av dem. Jag kände hur smärtan dunkade inom mig och medan jag hörde orden som fick mig att skrika inombords.
” Var stark.” Jag såg hur Lilys ögon blev våta sedan vände hon sig om för att möta sitt öde. Jag gav ifrån mig ett litet flin när jag kände lusten komma tillbaks när hon i stort sett offrade sig själv. Känslan som jag hade haft när jag hade förintat alla dessa personer lekte nu inom mig och jag tog tag om mitt vapen som jag alltid hade i säkert förvar på insidan av min svarta mantel.
”Gör honom inte illa, snälla, ta mig istället. Döda mig!...men skada inte Harry, snälla.” Modet jag nu såg i hennes ögon var magiskt, fast det var mer än en stolt gryffindorare som doldes i hennes min. Det var oändlig kärlek i en sån styrka som jag aldrig hade stött på förut.
Tankarna på Hermione bleknade när jag såg min möjlighet att mörda denna damen, men en sak var säker, hennes min skulle jag bära med mig i hela mitt liv. Den skulden jag skulle känna senare över att ha utfört detta skulle vara hemsk, men just nu fungerade inte min hjärna på det sättet. Varenda cell, förutom de som bodde i mitt kalla hjärta, ropade ”Döda”!
”Avada Kedavra!” Jag hade inte ens märkt att jag hade dragit fram min stav förens jag stod och såg på hur Lily i kramper föll ner till golvet. Det gröna ljuset som hade lyst upp hela det unkla rummet var nu borta och det låg ännu ett lik i detta hus. Jag såg med sorgsna ögon hur Lily livlöst bara låg där men just nu kände jag inget annat än självbeundran. Den sköna känslan försvann snart.
”Mam...” Grabben i sängen med det mörka håret hade blöta kinder när han med orolig min betraktade sin mamma.
Med långa steg intog jag den plats där Lily just hade suttit för att säga adjö till sin son. Jag betraktade hans ansikte, hans mörka hår var en fin kalufs och han hade tindrade gröna ögon, precis som sin mamma. Hans tjocka kinder gjorde så att han fick ett gulligt utseende och jag kunde inte blunda för hur lik han var Hermione. Inte till utseendet direkt, men sättet att bara vara, bara vara bebis. Jag la huvudet på sned, la armarna i kors och lät sorgen dra iväg med mig. Jag kände hur det kom en regn droppe på min kind. Dum som jag var tittade jag upp, men såklart fanns det inget regnmoln i familjen Potters sovrum. Nä, jag måste ha fått något i ögat tänkte jag hastigt för mig själv när den salta droppen valsade ner för min kind. Min hand for upp till ögat för att kunna torka bort det irriterande vattnet.
Jag såg hur Harry drog på smilbanden åt min gest och tråkigt nog hade han lika underbara skrattgropar som min brorsdotter. Jag greppade min trollstav men rädslan av att dräpa honom var för stor för att jag skulle kunna gå till attack.Jag vred på huvudet, samlade mig medan kunskapen om att pojken måste dö var stor. Vad skulle Bellatrix och de andra säga om jag kom hem och låtit en person undgå, de skulle klura ut allt, helt säkert. Det måste göras!
Jag ställde mig bredbent, riktade fenixstaven mot Harrys bröst men rösten svek mig tyvärr denna gången och den blev inte alls så kraftfull som jag hade panerat.
Harry skrek till, förmodligen av smärta men det kunde aldrig gemföras med smärtan jag just nu genom gick. Hela rummet var grönt och det enda man hörde var skrik och flämtningar. Det kändes som om tusentals personer kastade Crucio förbannelsen på mig regelbundet, och jag kände hur bit för bit av min kropp förintades. Fingrarna exploderade och benen sprack. Det kändes som om mitt huvud vägde hundra ton och hela tiden kunde jag höra Hermiones ljuvliga skratt långt, långt borta. Jag vände och vred på mig av kramperna som härjade i min söndriga kropp. Sen blev allt svart.
___________________________________________________

Vad tycks? tar gärna mot Kritik!

ja, ja, JA!! sen då sen då??? Mera mera!! Vad händer vad händer!?

Superduperbraa!