Samantha Cooper; ett äventyr med marodörerna

Grymt! Väldigt bra är du!

Awesome!!

Jag gillar båda sätten men jag tycker att du ska fortsätta skriva i jag-form.

Förresten...
Det var ett jättebra kapitel!

Jag älskar denna fic, bokstavligt talat asså! Den äger verkligen, du är så himla duktig!

Åh, du är så himla duktig. Även om jag inte är särskilt förtjust i Remus eller James. x> Tycker Lily och Severus passar ihop.
Men mer! ^^

Tack så jätte mycket för era kommentarer, förlåt att det dröjer men massvis att göra nu då julen börjar närma sig ni är underbara allihoop!!

Ta det lugnt. Vi väntar. ♥

Här kommer kapitlet då, ganska mörkt kapitel tyvärr...men ni förstår senare varför!

Kapitel 8

Regnet. Man kunde säga att det var ganska nätt då det föll ner med sådan perfektion att man blev helt klart förtrollad av synen. Det blev åtminstone jag, november hade kommit och med det så hade även det hemskaste vädret följt med. Regnet, det var nog det mest hemskaste vädret efter åskan. Tyckte de flesta i alla fall. Men inte jag, jag gillade regnet. Det lugnade ner mina nerver och fick mig att känna mig bättre.

Saken om mina föräldrar var bortblåst för länge sedan, som tur. Men tack vare det så hade jag ju kysst Remus också. Typiskt att jag alltid skulle göra något sådant, jag gillade honom massvis. Nästan älskade honom, men jag var inte säker på om det var på kärlekshållet. Det hade varit en kyss, full med kärlek förstås, men i alla fall. Vi hade inte blivit tillsammans för det, men spänningen mellan oss fanns där och de andra märkte det direkt.

Många veckor, dagar, timmar, sekunder hade gått sedan den dagen. Jag hade förstås berättat för Lily om allting, hon var ganska arg på mig för att jag hade kysst Remus. Han hade tagit det så allvarligt och nu, så pratade han knappt med mig. Vilket gjorde Sirius skadeglad.

Sucken sköljde över mig som en våg, jag stängde ögonen och lutade mig bakåt i den bekvämaste fåtöljen i hela uppehållsrummet. De andra var nere på middag, jag hade förstås lyckats smita ifrån dem än en gång som blev allt oftare och oftare hela tiden. Brasan sprakade hemtrevligt till höger om mig, jag myste över det med regnets piskande andetag mot fönsterrutan bakom mig så blev jag allt mer sömnig hela tiden.

”Där är du ju!”utropade en mycket störande röst framför mig. Jag slog upp mina ögon och tittade in i Blacks mörka ögon. De var perfekta, de skulle ha varit det om jag inte hade blivit så mycket annorlunda. Kärleken hade försvunnit och var ersätt med ett stort tomt hål inuti mitt hjärta. Som Voldemort.

”Mhm...”svarade jag med en grymtning och satte mig bekvämare i fåtöljen. Sirius gick fram till mig och satte sig ner i soffan bredvid min fåtölj.
”Du verkar ju uppåt.”muttrade han surt och lutade huvudet mot sin ena hand. Jag kände mig mycket bättre över hans bitterhet. Vilken bitch jag var...
”Jag vet.”svarade jag lika buttert. Kanske var det vädret som gjorde mig så som jag betedde mig? Skolarbetet gjorde ju heller inte precis hela saken bättre. Hägen med läxor, uppsatser och annat blev allt högre i huvudet på mig.

”Han ska heta James junior.”hörde jag hur James röt närmade sig från porträtthålet, resten av 'gänget' hade ätit klart, gissade jag.
”Dröm på.”sade Lily och knuffade till sin pojkvän i magen. ”Hej på dig, Samantha.” hennes röst var glad, kvittrande.
”Vad pratar ni om?”frågade jag och tvingade mig själv att inte låta bitter längre. Fast det var svårt, Remus gick förbi mig och gick upp till deras sovsal. Skuldmedveten blev allt större i mitt hjärta, snart skulle hela vara fullt med svarta hål som aldrig med skulle fyllas. Som Voldemort.

”James har för sig att vi ska gifta oss och få en son.”svarade Lily och trängde sig ner i fåröljen bredvid mig. ”Han börjar bli desperat.” Jag skrattade, eller försökte.
”Vad då? Drömma får man väl?”frågade han anklagande.
”Jovisst, men jag vill inte att han ska heta samma sak som dig.”svarade Lily och flinade åt sin pojkväns snopna min.
”Nähe? Vad ska han heta då?”frågade han och drog på munnen. Lily tänkte efter ett tag och sken sedan upp i ett stort leende.
”Han ska heta Harry James Potter.”svarade hon som om det vore världens svälvklaraste sak, jag förblev tyst.
”Det är väl okej.”svarade James dröjande och ryckte på axlarna innan han böjde sig över sin fläckvän och gav henne en kyss på hjässan. ”Vart gick Remus?”
”Och sura.”svarade Sirius och flinade, James skakade på huvudet.
”Kan ni inte bli vänner snart?”frågade han åt mig.
”Visst.”svarade jag andlöst och ställde mig upp. ”Men vem bryr sig?”
Mina kompisars blickar i ryggen var varken arga eller förvånade då jag steg ut genom porträtthålet, snarare ytterst oroliga.